Djungelboken (1967)

decadesKaaDet har blivit lite av ett tema i temat att vi decenniespanare har med en Disney-film varje årtionde. Efter 40-talets Dumbo och 50-talets Lady och Lufsen tar vi nu oss an 1967 års klassiker Djungelboken. Mowgli hittas som bebis i djungeln av pantern Bagheera och adopteras sen av djungelns vargflock där han växer upp och har det gott. Hela tiden ruvar en skugga över Mowgli och hans öde. Förr eller senare måste han tillbaka till människobyn, det vet Bagheera. När den människohatande tigern Shere Khan kommer tillbaka till vargarnas del av djungeln blir det skarpt läge. Mowgli vill stanna och det är nu han träffar läppbjörnen Baloo som lär honom allt han kan…

Jag säger det direkt. De engelska rösterna kändes fel. Jag ville ha ALLA TALAR SVENSKA den här gången. Det var nog lite likadant när jag såg Lady och Lufsen men då var det inget som störde. Den här gången saknade jag faktiskt Gösta Prüzelius (som Bagheera) och Bebbe Wolgers (som Baloo). Det som funkade var elefanterna och det kanske beror på att man inte sett dem lika ofta eftersom de inte är med i klippet som brukar ingå i Kalle Anka på julafton.

Jag vet inte om jag var extra trött den kväll jag såg filmen. Det är ju inte direkt så att det är en lång film, bara 78 minuter, men efter halva filmen, ungefär när Mowgli träffar apkungen Louie, så började jag nicka till, tappa intresset. Jag tyckte inte handlingen var nåt speciellt. Det hoppade liksom fram för snabbt. Hur växte Mowgli upp med vargarna? Vi får inte veta nåt om det. Plötsligt ska Mowgli bara iväg till människobyn och på väg dit avverkas i snabb takt pytonormen Kaa, björnen Baloo, apkungen Louie tigern Shere Khan och så var det slut.

Nu när jag skriver detta så rullar filmen faktiskt igen parallellt med att min text växer fram. Det blir lite av en direktkommentering. Jag ville se filmen igen eftersom jag alltså hade svårt att hålla ögonen öppna första gången. Kanske var det Kaa som hypnotiserade mig då? Det går faktiskt inte så himla mycket bättre den här gången heller, men…

Scenerna med Baloo är störtsköna. Så är det. Kaa är också en skön figur och har en bra scen med Shere Khan där han försöker dölja att han fångat in Mowgli. Intressant också hur man väver in mänskliga egenskaper och företeelser in i det som djuren gör. Är Baloo egentligen en snubbe i ett tufft arbetarområde i en storstad som ska ta hand om en yngling från landet?

(Här kommer en parentes om när Baloo dyker upp första gången. Han säger ”Well now, haha, what have we here?” och jag visste direkt att jag hade hört det förut nånstans i en raplåt. Under 90-talet lyssnade jag en hel del på hip hop och rap och jag visste att jag hade en skiva där just denna replik samplades. Det krävdes lite research men det var så skönt att komma på det. Låten är Fat Cats, Bigga Fish med den politiska west coast hip hop-gruppen The Coup. Då vet vi, och framförallt jag, det.)

Det som jag inte riktigt tycker funkar är att djuren ska vara realistiska samtidigt som man kör Tom och Jerry-liknande skämt. Det skaver. Jag funderar även på hur det funkar med språket. Mowgli och djuren kan uppenbarligen prata med varandra. Hur går det till? Även här blir det skumt eftersom man blandar realism med mer fantastiska element. Det är ju en verklig värld med djur, djungel och människoby, inte Narnia med pratande djur. Jag får inte ihop det. Kanske det funkar, förklaras, i boken.

Varför är Shere Khan skurk? Varför vill han döda Mowgli? Jo, för att han hatar människor. Inte för att han är hungrig? Bagheera då? Är inte han hungrig? Vad äter han? Bär? Söta rådjur? Hur man än försöker lösa det så blir det fel.

Och slutet då. Haha. Nja. Snacka om att bli hypnotiserad. Jag vet inte.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? Den här gången hakar även Fiffi på fast med 24 timmars fördröjning. Tjoho!

Fiffi
Fripps filmrevyer

Movies – Noir

Lady och Lufsen (1955)

decadessiameserNär Christian och Henkes decennietema fokuserade på 40-talet såg vi Disneyfilmen Dumbo. Jag var skeptisk innan men Dumbo blev en positiv och urflippad överraskning. Nu har vi kommit till 50-talet och då är det dags för Lady och Lufsen, eller Lady and the Tramp som den förstås heter i original. Just den här gången har jag dock svårt att använda originaltiteln, vilket jag brukar föredra när det gäller engelskspråkiga titlar. Lady och Lufsen, Tjuren Ferdinand, Djungelboken… ja, ni förstår ju att det är Kalle Ankas julafton som spelar in här. Det man upplever på film och tv som barn det stannar. Precis som när det gällde Dumbo var jag även nu aningen skeptisk. Dumbo var förmodligen den Disneyfilm som stack ut, som var lite mer vågad. Lady och Lufsen skulle kanske var helt ok, på sin höjd. Eller?

Inledningen är inte i min stil. Sångerna är tråkiga julsånger som bara förstärker min bild av att amerikanskt 50-tal är ett helyllehelvete. Ganska snabbt får vi dock träffa valpen Lady, och hon är ju bara för gullig och påminner en del om Dumbo som liten. Här är Disney väldigt skickliga. Det är charmigt utan att bli för smörigt. Det förekommer skön humor som när Lady får sova i husse och mattes säng ”bara för den här gången” och sen gör man ett skönt tidshopp och Lady vaknar upp i samma säng några månader senare. Givetvis har de inte kunnat motstå henne. Snart kommer dock något som gör att hon förlorar sin dragningskraft. Husse och matte väntar nämligen barn. Lady glöms bort och rymmer och träffar då på Lufsen som är herrelös byracka. Ljuv musik uppstår… ”Bella Notte”

En intressant sak med filmen är att hundarna har sin egen värld men samtidigt verkar de förstå vad människor säger och de kan dessutom läsa. Jag blir inte riktigt klok på det budskap som filmen vill förmedla. När Lady rymmer och träffar på Lufsen så lär Lufsen henne hur det går till i den ”fria världen” där man inte har en husse och matte som tar hand om en men som man måste anpassa sig till. Det finns en hel värld där ute och det är bara att ta för sig av den konstaterar Lufsen. Slutet av filmen verkar predika nåt annat. Eller? Eller så handlar det om att man ska leva ut när man kan för att sen stadga sig när det är tid för det. Hur som helst så tyckte det var lite blandade budskap här.

Detsamma gällde den så prestigefyllda hundlicensen. När husse och matte köper en licens så får hunden, Lady i det här fallet, ett halsband med en plakett som talar om vem hon tillhör. Detta är nåt eftertraktat men för Lufsen är det ju nåt snobbigt över detta. Han vill vara fri. Men sen så slutar filmen som den gör och då går det inte riktigt ihop. Nu känner jag att jag börjar övertolka saker och ting så jag slutar där…

Skönast i filmen är sidekick-paret bestående av gamle blodhunden Trofast och skotten Jock. När Jock pratade engelska med skotsk brytning så kunde jag först inte förstå varför och tyckte det var krystat… fram till jag insåg att han var just skotte… Just detta var nåt som Disney lyckats med. Jag tyckte de fångade de olika hundarnas personligheter. Alla var lite annorlunda. Det förekommer även två katter, siameser, och de stod för min favoritsång. Funky. Men anade jag lite rasism här? Vilken brytning hade de där katterna? Spanskinesiska?

Mitt favoritavsnitt i filmen är nog inne på tha dogg pound där vi bjuds på ylande sång, en skön jazzlåt och en mängd hundpersonligheter. Det finns nåt som fascinerar här. Det blev lite mer ruffigt och opolerat. I övrigt är det halvmysigt nog för en trea i betyg.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? Viftar de på svansen eller ylar de i frustration?

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Dumbo

decadesDumboTitel: Dumbo
Regi: Ben Sharpsteen m.fl.
År: 1941
IMDb
| Filmtipset

I söndags skulle jag egentligen ha sett Dumbo men jag hade fullkomligt glömt bort det pågående decennietemat och tittade istället på Oz the Great and Powerful (biiig mistake). Nu vet jag inte om jag hade glömt bort eller helt enkelt förträngt Dumbo men jag kände i alla fall för nåt lättsamt och då passade Oz. Dessutom funkade den som en del av den uppsamlingsverksamhet av filmåret som jag just nu driver. Sen kom det ett mail från Henke där han skickade länken till sin Dumbo-recension. Dumbo! Just det, dumbom! Det var ju Dumbo du skulle se. I måndags efter jobbet tittade jag igenom de nätbaserade filmtjänster som jag betalar för men hittade inte Dumbo. Well, då fick det bli gratistjänsten. Tio minuter senare hade jag filmen redo för visning!

Dumbo handlar om en kringresande cirkus och den lilla elefantungen Dumbo som har stora öron och därför blir mobbad av sina cirkuskollegor, speciellt clownerna och de andra elefanthonorna. Hans mamma älskar honom men när hon blir ”upprörd” över den behandling som sonen utsätts för blir hon satt i isoleringsbur och får inte träffa Dumbo.

Filmens inledning gör mig orolig. Förtexterna i gräll technicolor och till skränig cirkusmusik är sagolikt jobbiga och jag tänker att det här blir jobbiga 64 minuter. Det är helt enkelt inte en film för mig, men tur då att den inte är så lång i alla fall. Direkt i inledningen fick vi också en sång om storken och det gjorde inte saken bättre. Jag tyckte ändå det var intressant att se en så här gammal Disney-film och studera tecknarstilen. Just hantverket var inget jag var imponerad av inledningsvis. Jag tyckte det var lite slarvigt och nästan fult tecknat. Efter att ha läst på om filmen så visade det sig att det fanns en förklaring. Man hade helt enkelt en bra mycket mindre budget efter att föregångaren Fantasia hade floppat publikmässigt.

Nu gillade jag ändå vissa saker som t ex det levande loket som puffande låter höra ”I think I can I think I can I think” på väg upp för en brant backe. Även en ganska lång sekvens när man slår upp det stora cirkustältet funkade. Samtidigt fanns här nåt obehagligt över filmen. Jag vet inte riktigt vad? Kan det ha varit de anonyma ansiktslösa sjungande svarta arbetarna? Även cirkusens stadsparad är av nån anledning obehaglig. Stilen på figurerna känner jag igen från de gamla Disneyfilmer som visas som en del av Kalle Ankas julafton. Det finns en flytande organisk, något läbbig, känsla som jag uppskattar.

Som ni märker tog det inte speciellt lång tid efter den i mitt tyckte dåliga inledningen innan att jag blev mer positiv till, eller snarare fascinerad av, Dumbo. Bara en sån liten detalj som när gorillan under stadsparaden råkar skaka sönder sitt galler men liksom i smyg sätter tillbaks det trasiga röret gjorde att jag tänkte att det här kanske är lite smart och roligt, trots allt. Sen ska Dumbo och hans kompis cirkusmusen dricka vatten ur en hink som utan deras vetskap spetsats med en flaska sprit… and we go into LSD mode!

Efter den hallucinatoriska resan på nästan fem minuter (som gav mig Paprika-vibbar) var jag helt fast. Filmen är helt galet bra inser jag. Mycket udda att en film kan vända nåt som till en början ser ut som ett nederlag till en triumferande vinst. För en vinst är vad jag tycker Dumbo är.

Det finns underbara scener här, även innan LSD-trippen tar vid. Några exempel: När elefantmamman leker med sin Dumbo (härlig kemi mellan de båda och Dumbo är ju supergullig), när Dumbo besöker sin mamma och blir vaggad i snabeln (awwww), när cirkusmusen berusad leker med såpbubblor på ett enkelt men så charmigt sätt. En sekvens som är på gränsen till mardrömsframkallande är clownernas cirkusnummer när Dumbo är fast högst uppe i ett brinnande höghus och clownerna är klantiga brandmän. Clowner är läskiga, så är det bara.

Dumbo är en mörkare film än vad jag var beredd på och det känns som den innehåller en del kommentarer på dåtidens samhälle. Den där gruppen med elefanthonor retar verkligen Dumbo och hennes mamma och känns som en läskig syjuntagrupp i en amerikansk förort där man fått nåt att skvallra om. När elefantmamman, hon kallades tydligen Jumbo, blir isolerad i en bur blir det även oväntat sorgligt.

Det finns förstås även märkliga inslag som skvallrar om att filmen är gjord i en annan tidsålder. Inledningens barnleverans medelst stork känns som nåt som inte skulle funka i en film idag. De svarta fåglarna som dyker upp i filmens slutskede är kanske inte heller nåt som skulle platsa i en modern film. Men de bjöd på en bra sång (förstås).

Hot diggity, Dumbo får en fyra!

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Vad tyckte nu mina decenniespanarkompisar? ”Vilken dumbom har valt den här filmen?” eller ”Snablar också! Vilken bra film!”. Den här gången ansluter både Sofia och Fiffi. Kul!

Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm
Filmparadiset

%d bloggare gillar detta: