Howards End (1992)

Jag avslutar jobbveckan med ytterligare en gammal preblogg-recension av en Merchant Ivory-produktion. Den förra filmen, The Bostonians, byggde på en roman av Henry James, vilket Sofia påpassligt påpekade i en kommentar. Den här gången är det E. M. Forsters mest kända verk, Howards End, som är bokförlaga. Återigen är det Ruth Prawer Jhabvala som ligger bakom filmens manus. Texten skrevs i juli 2009.

I Howards End spelar Prunella Scales, Sybil Fawlty från Pang i bygget (!), mamman i familjen Schlegel. Helena Bonham Carter och Emma Thompson gör hennes två döttrar, Helen och Meg. The Schlegels blir bekanta med den rika familjen Wilcox där Anthony Hopkins är far och Vanessa Redgrave (från The Bostonians) är mor. Diverse förvecklingar leder till att mor Wilcox och Meg Schlegel kommer nära varandra, vilket i sin tur leder till att Wilcox gods Howards End kanske inte kommer ärvas av någon av barnen Wilcox. Det är med andra ord upplagt för än mer förvecklingar i det här brittiska dramat.

Som vanligt i en Merchant-Ivory-film så är det härlig dialog och i det här fallet ett underbart brittiskt uppträdande. Inget sägs riktigt rakt ut och det är oftast artigheten främst. Dock baktalar man varandra en hel del bakom stängda dörrar. I den suveräna Återstoden av dagen föll allt på plats. I Howards End är personerna inte riktigt lika intressanta. Manuset är helt enkelt sämre. Det är lite för lite av undertryckta känslor som bubblar under ytan. Dock är det alltid underhållande att se Emma Thompson och Anthony Hopkins. Jag gillar Hopkins med sitt kalla, väsande sätt att prata. I kombination med känslosamma och sympatiska Thompson blir det väldigt sevärt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Bostonians (1984)

Jag inleder veckan med en gammal preblogg-recension av The Bostonians, ett kostymdrama med ingen annan än Stålis själv. På svenska har filmen den aningen mer pretentiösa titeln En kvinnas röst. Texten skrevs i juli 2009.

På 1960-talet bildade James Ivory (regissör) och Ismail Merchant (producent) produktionsbolaget Merchant Ivory Productions. Tillsammans med (manus)författarinnan Ruth Prawer Jhabvala ligger de bakom en mängd filmer som allt som oftast är kostymdramer som utspelas i brittisk överklassmiljö. När SVT visade ett knippe av dessa filmer tog jag chansen att se dem. Främsta anledningen kanske var att jag tidigare sett och tokgillat Återstoden av dagen där Anthony Hopkins och Emma Thompson gör stordåd i stiff upper lip-miljö.

The Bostonians utspelas dock, vilket titeln avslöjar, i Boston i USA där vi får följa en uppvaknande kvinnorörelse i slutet av 1800-talet. Nåt som direkt gjorde att jag inte kan låta bli att ge filmen godkänt är att Christopher ”Stålmannen” Reeve spelar en av huvudrollerna. (Reeve gjorde för övrigt en av rollerna i Återstoden av dagen.) Jag vet inte vad det är med Reeve men han känns corny på ett bra sätt om ni förstår vad jag menar. I The Bostonians spelar han en kvinnotjusare som uppvaktar Verena (Madeleine Potter), en ung kvinna som blivit en förgrundsgestalt i kvinnorörelsen. När Reeve sätter in charmen börjar Verena vackla i sin lojalitet till kvinnosaken och sin mentor Olive (Vanessa Redgrave, som faktiskt blev Oscarsnominerad för rollen).

Nja, den här rullen är ganska fånig men ändå lite underhållande. Man tar upp en del generella frågor som t ex om vad som betyder mest när man driver en viss fråga, en karismatisk person eller saken i sig? I filmen funderar Verena även på om det är värt att i princip ge upp livet för att hänge sig åt en viss sak. Miljöerna i filmen har man lyckats få till bra. Det förekommer några fina scener vid havet som jag verkligen gillar. Men som helhet är det en ganska seg rulle som nånstans i mitten är helt ospännande och bara upprepar sig själv. Jessica Tandy (som gör en härlig gammal dam vid namn Miss Birdseye), Linda Hunt (som spelar en läkare med skinn på näsan) och Reeve gör ändå att det blir en svag trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det dyker nog upp tankar om fler Merchant Ivory-produktioner under den närmsta tiden.

Foxcatcher (2014)

Vad visste jag om Foxcatcher? Ungefär tre saker tror jag. 1. Steve Carell skulle spela en seriös roll. 2. Det skulle handla om brottning. 3. Spoiler Ett mord skulle inträffa. Spoiler slut. Jo, och så en sak till: givetvis var det hela baserat på verkliga händelser. (Det skulle inte förvåna mig om det i början av den senaste Hobbit-filmen står based on a true events.) De verkliga händelser som Foxcatcher byggde på hade jag ingen koll på förutom just att det involverade brottning och Spoiler ett mord Spoiler slut. Så för mig var det som att se en film baserad på ren fiktion, vilket jag tror var bra för filmupplevelsen.

När jag i efterhand kollade upp vem som regisserade såg jag att var en viss Bennett Miller. Om jag hade vetat det på förhand så hade jag faktiskt varit helpeppad på Foxcatcher. Bennett Miller har nämligen regisserat Capote och Moneyball, två favoriterfilmer från de senaste åren (well, Capote kom 2005 men ändå).

Foxcatcher är ett triangeldrama. De tre hörnen av dramatriangeln är Mark Schultz (Channing Tatum), David Schultz (Mark Ruffalo) och John du Pont (en till oigenkännlighet sminkad Steve Carell). Mark och David är två brottarbröder och båda tog guld i 1984 års olympiska spel i Los Angeles. Deras personligheter är emellertid så olika att det bara är Dave som får någon sorts uppskattning för sitt guld. Eller det är snarare så att när hajpen efter OS-gulden försvunnit så har Dave inget problem med att leva sitt liva som vanligt. Mark däremot är en inåtvänd person som verkar ha svårt att finns sin plats i tillvaron, med eller utan OS-guld.

Foxcatcher

En dag blir Mark uppringd av miljärdären (och psykfallet) John du Pont som vill sponsra det amerikanska brottningslandslaget i deras satsning på OS i Seuol 1988 och Mark ska leda laget och även vara den som ska ta guld. Mark tackar ja men lyckas inte få med sig sin bror som vill stanna på hemmaplan hos sin familj och träna som vanligt.

Relationen mellan Mark och du Pont känns… fel. Redan från början är stämningen äcklig. Ja, faktum är att så fort du Pont är med i bild så känns allt bara fel. Därmed tycker jag Carell gör en riktigt bra insats. Han lyckas förmedla en äcklig känsla genom sin hållning, sitt sätt att gå, sitt sätt att prata. Man kan kanske tycka att han litar på att upprepa vissa manér om och om igen men jag tycker faktiskt du Pont känns som en riktigt (om än vrickad) person. Om jag ska jämföra med en annan film så dyker Behind the Candelabra direkt upp i huvudet.

Även Channing Tatum har gått in i sin roll fullständigt och lyckas väl med att få till en fullkomligt okarismatisk och ensam person. Han är en brottare och han går som en brottare med en vaggande stil, som en anka. Detsamma gäller Mark Ruffalo. Han går på samma sätt, vaggande. Som att han precis ska in och möta sin motståndare på mattan. Jag noterade även att man fixat till de bådas öron så att de ser ut som mosiga brottaröron.

Filmen saknar bitvis litet driv och spänning men jag tycker inte det gör så mycket. Istället är det stämningen som sticker ut, den där stämningen av något är väldigt fel ute på Foxcatcher Farm (som du Ponts ägor kallas). Att filmmakarna har lyckats bra med att få till en nervig stämning visar det faktum att jag vid två tillfällen hoppade till i min biostol, båda gångerna pga av höga smällande ljud. Jag satt liksom på helspänn och då blev effekten när väl smällarna kom starkare.

Foxcatcher når inte upp till mer än en trea i betyg men jag tycker definitivt man ska se den. Det är en välgjord film med strålande skådespelarinsatser och en äcklig stämning som det går att ta på.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jag såg Foxcatcher tillsammans med Henke efter en välbehövlig Capricciosa (plus tiramisù) på Vapiano (bra ställe det där). För min del var det en helt ok visning men tyvärr stördes Henke mer av grannarna i biosalongen som åt på ljudligt godis samt lös upp salongen med sina mobiler. Jag hoppas att det inte störde honom alltför mycket men efter visningen lät han höra att ”jag hatar att gå på bio”. Mycket tråkigt och jag hoppas att han inte tappar sugen. Vad Henke tyckte om Foxcatcher kan ni läsa om här.

Little Odessa

Little Odessa

”Jag är yrkesmördare. Vad pysslar du med?”

Titel: Little Odessa
Regi: James Gray
År: 1994
IMDb
| Filmtipset

Ibland är det intressant att gräva fram en gammal recension och se hur regissören av filmen i fråga har gått vidare. I det här fallet är regissören James Gray och när jag såg Little Odessa hade han gjort två filmer och jag tyckte det var två filmer som var ganska lika. The Yards såg jag först men jag har inte skrivit om den. Idag tycker jag Gray känns nu som en regissör som gör samma film om och om igen och han använder alltid Joaquin Phoenix i en av rollerna. Little Odessa skrev jag om i januari 2005.

James Gray är en ganska intressant ung regissör som har gjort två välgjorda och ambitiösa filmer (den senaste är The Yards) som utspelar sig bland kriminella i New York. Little Odessa är hans debutfilm med Tim Roth i huvudrollen som yrkesmördare som kommer tillbaks till sina gamla kvarter där hans bror (Edward Furlong) bor hos pappan och mamman som är döende i cancer.

Visst låter handlingen upplyftande?! Hmm, nej, just det, det är en dyster film. Tyvärr är den inte bara dyster utan även ganska, vad ska man säga… blek. Ingen av karaktärer är sympatiska och beter sig mest som idioter. Man känner inte för nån av dem egentligen (det skulle i såna fall vara Furlongs karaktär som fortfarande har en chans att komma bort från gatan). Som jag skrev i inledningen så är det en ambitiös och välgjord film. Gray både regisserar och skriver manus och jag skulle tro att han har Martin Scorsese på väggen hemma i pojkrummet. Men tyvärr blir det mest en välgjord transportsträcka med fin yta. Den får ändå godkänt pga bra skådisinsatser (främst av Tim Roth) och snyggt och följsamt foto.

3/5

Atonement


Titel: Atonement (Försoning)
Regi: Joe Wright
År: 2007
IMDb
| Filmtipset

Rörliga bilder och ord postade nyligen en recension av Försoning. Därför kommer här mitt omdöme, som skrevs i februari 2008.

Efter att ha varit för sen till Filmfestivalens knökfulla och logistiskt katastrofala förhandsvisning så var jag och såg Försoning på en vanlig biovisning någon vecka senare. Jag kunde direkt konstatera att filmen är fantastiskt vacker. Det är nästan sjukt hur snygg den är. Många säger att boken av Ian McEwan som filmen bygger på är mycket bra. Så då borde ju filmen bli ett mästerverk eller i alla fall mycket bra? Ja, fast då måste den beröra (mig). Och det gör den inte. När jag ser filmen så känns det som om Cee (Keira Knightley) och Robbie (James McAvoy) är knullkompisar snarare än djupt förälskade.

Jag tycker jag får för lite backstory. Saker händer men jag har liksom inget sammanhang att sätta händelserna i. Krigsmiljön i Frankrike känns liksom som en annan film. Imponerande men känslolös. Den makalösa långtagningen är… just makalös även fast den inte är lika imponerande som den långa tagningen i Children of Men. Sen gillar jag inte Titanic-slutet, kändes som ett antiklimax. Jag hade velat se mer av den yngre systern Briony. Jag tyckte hon var den klart intressantaste karaktären.

När det gäller Kiera Knightley så vet jag inte riktigt. Förutom att hon måste börja äta mer så känns hon lite distanserad (om det är rätt ord) från sin rollfigur. James McAvoy är väl bra men jag har svårt att få någon känsla för hans karaktär, precis som jag har svårt att få en känsla för hela filmen. Jaha, då är tiden kommen för ett betyg. Jag har en svaghet för kostymdramer som utspelas i engelska överklassmiljöer så därför — den långa tagningen på stranden bidrar också — så blir det ett klart godkänt betyg även om det inte räcker till fyran.

3+/5

PS. Min favorit bland kostymdramer i engelsk överklassmiljö är och förblir The Remains of the Day.

%d bloggare gillar detta: