Söndagar med Bergman: Ett drömspel (1963)

Ingmar Bergman verkar ha varit besatt av August Strindbergs Ett drömspel då han satte upp pjäsen inte mindre än fyra gånger. Första försöket skedde 1963 och det gjordes i form av en tv-film och den går att se på SVT:s Öppet arkiv vilket jag gjorde.

När jag började titta så insåg jag att jag med största sannolikhet faktiskt har sett en uppsättning av Ett drömspel, i Uppsala för länge sen på Grand (en teater som för övrigt ligger på en parallellgata till Bergmans egen biograf, Slottsbiografen). Mitt minne av pjäsen: obegriplig och oändligt tråkig. Var det till och med så att vi lämnade i pausen?

Jag hade ingen koll på handlingen alls så det tog ett tag för mig att förstå att Ingrid Thulin spelade guden Indras dotter som klivit ner bland människorna på jorden för att få uppleva hur det känns att vara just människa. Glädjen, lyckan, hoppet, kärleken. Haha, nej, givetvis inte. Smärtan och lidandet handlar det förstås om! Vad trodde ni?

Att pjäsen heter just Ett drömspel är logiskt. Den påminner om en dröm vilket är just det som Strindberg ville få fram. I sin erinran skriver han följande:

Jag har i detta mitt drömspel sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske. Allt är möjligt och sannolikt.

Hmm, det kan ju vara vanskligt det där, att gestalta en dröm. Det finns en risk att det blir för flummigt. Men jag brukar oftast gilla de drömsekvenser som dyker upp i filmer eller tv-serier. Ta bara Twin Peaks och när vi besöker The Black Lodge. Helt underbart.

Jämfört med Bergmans tidigare tv-pjäser som jag har sett (Herr Sleeman kommer och Venetianskan) så var det här en klart kvalitetshöjning, och det gäller det mesta. Framförallt så kändes det här betydligt mer påkostat och mer som en film. Borta är den statiska kameran och känslan av filmad teater. Här leker Bergman och fotograferna med bilden på ett helt annat sätt. Musiken spelar en större roll, bl a till att bidra med en skräckstämning. Jag noterar återigen att Bergman hade talang för det här med skräck.

Handlingen är som sagt drömlik. Vi hoppar från en scen till en annan. Samma personer återkommer. Samma scener återkommer. Det är en tidig metafilm. Indras dotter, som kallas Agnes, är i ena stunden gift med en advokat (utmärkt och aningen otäckt spelad av Allan Edwall). De är fattiga, klistrar igen fönstren för att hålla värmen inne och äter kålgryta. Agnes kan inte andas. Hon vill ha ut mer av livet än plikter. Hon flyr till semesterorten Fagervik men hamnar istället i Skamsund på andra sidan viken. Där är det fattigt, koleraepidemi och man tvingas vara i karantän i en brinnande ugn i 40 dagar. Tror jag.

Förutom Agnes så är en officer, spelad av Uno Henning, en av huvudpersonerna. Henning var riktigt bra. Han hade ett märkligt och indragande sätt att prata. Språket är för övrigt både fint och klurigt att lyssna på. Det kryllar av gamla svenska eljest ord. Ibland saknar jag tiden innan allt blev svengelska. Har jag blivit gammal på gamla dar, tro?

Det förekommer några roliga scener mitt i allt lidande – ”Det är synd om människorna” upprepar Agnes som ett mantra – och en av dem påminde mig om Hail, Caesar!. Fyra dekaner från fyra olika fakulteter grälar om livets mening. Agnes har begärt att dörren till svaret om livsgåtan ska öppnas och nu ska de enas om den faktiskt ska öppnas. De gnabbas som små barn som slåss i sandlådan. Jag fick vibbar av scenen i bröderna Coens Hollywood-skildring då Josh Brolins fixare försöker få representanter från de olika religionerna att bli nöjda.

En filosofisk diskussion om matematik och tid var även den underhållande. Att ett gånger ett blir ett är väl ett vattentätt bevis för att två gånger två blir två? Eller kanske inte. Och vad är egentligen tid? Det som flyr när jag talar förklarar magistern för barnen i skolan. En smart gosse (för övrigt spelad av Jörgen Lindström från Persona och Tystnaden) utnyttjar detta faktum med orden: ”Du talar och jag flyr, alltså är jag tiden!”. Filosofiskt skolk.

Är det högtravande i övrigt? Ja, det kan du hoppa upp och sätta dig på. Det är högtravande så det förslår. ”Det är synd om människorna”. Men jag kan inte låta bli att gilla det. Bergman tar ut svängarna och håller inte igen. Det här handlar inte om nån realism. Det här är en helt annan grej. En helt annan stil. Skådisarna håller långa monologer. Ingrid Thulin orerar om vinden som är människornas klagan och vågorna som är trösten.

Så vad fanns där bakom dörren. Intet eller 42?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: