The Imitation Game (2014)

The Imitation GameThe Imitation Game är biografifilmen om den brittiske matematikern och kodknäckaren Alan Turing. Under andra världskriget Turing var en starkt bidragande faktor till att de allierade lyckades dechiffrera tyskarnas krypteringsmaskinen Enigma. Ja, han byggde i princip en dator (of sorts) från grunden för att gå i land med sitt kodknäckarunder.

Ja, det låter ju som att vi pratar om en äkta brittisk väldekorerad krigshjälte. Nej, inte riktigt. Arbetet som Turing & Co gjorde drevs (givetvis) i hemlighet och allt material förstördes efter kriget. Turing själv var bög (inte öppet förstås) men ”avslöjades” i början av 50-talet och dömdes då till två års fängelse alternativt kemisk kastrering. Turing valde det senare, blev mentalt nedbruten och tog livet av sig. I alla fall är det så filmen framställer hans död.

Den vanliga frågan när det gäller biografier på bio är ju hur filmmakarna väljer att lägga upp det hela. Ska man skildra personens liv från barndomen till slutet av livet? Denna metod lyckas sällan. Det blir lätt segt och långdraget och ger en känsla av att det är en lista med olika händelser som ska bockas av. Det andra alternativet, som jag generellt sett ger mer för, är att fokusera helt på en enda viktig händelse, eller åtminstone enbart ett fåtal händelser.

The Imitation Game väljer att zooma in på en kortare period och det är inte svårt att gissa vad. Japp, jobbet med att knäcka Enigma under andra världskriget. Helt rätt beslut tycker jag. Vi får dock några tidshopp, dels framåt till ett polisförhör när han blivit gripen för homosexualitet, och dels bakåt till skoltiden som inte var lätt för honom. Jag vet inte om tidshoppet bakåt egentligen tillförde nåt. Jag tror kanske man ville ge en förklaring till hur Turing var som vuxen men det kändes väldigt förenklat och lite onödigt.

Det jag funderade på var hur man skulle göra själva kodknäckandet intressant på film. Det går ju liksom inte att gå in på några detaljer. Jag tycker man lyckas hyfsat ändå. Upplägget är att Turing jobbar i princip helt ensam med att konstruera en datormaskin för att lösa problemet. Alla andra jobbar för hand med papper och penna. Pennfäktarnas arbete går till synes framåt medan Turings resultat är mer digitalt; antingen funkar det eller inte funkar. Militärledningen är givetvis helt oförstående till Turings metoder. Sakta vinner han dock över sina kollegor som ställer sig på hans sida när militärchefen vill förstöra Turings obrukbara apparat.

Keira Knightley är med i filmen som en ung kodknäckerska. Givetvis är det ingen som tror på henne heller. En kvinna kan väl aldrig bli nåt mer än växeltelefonist eller maskinskriverska?! Jag gillar faktiskt Keira här. Jag har vanligtvis lite problem med henne. Här är hon dock charmig och med piffigt skinn på näsan.

Nåt jag alltid uppskattar i den här typen av filmer är den förnäma engelska stilen. Elegansen. Talet. Här är exempelvis kodknäckaren Matthew Goode… very good.

Sämre var de fåtal krigssekvenser som förekommer. De gav ingenting förutom känslan av dålig cgi.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Jupiter Ascending (2015)

Jupiter AscendingJupiter Ascending är syskonen Wachowskis senaste rulle, ett science fiction/fantasy-spektakel som filmbolaget förmodligen hoppades skulle gå betydligt bättre när det gäller att dra in stålar än det pengamässiga magplasket Cloud Atlas. Själv tyckte jag Cloud Atlas var en helt underbar film och jag ångrar inte att jag såg den på bio. Cloud Atlas var en sagolik historieväv som byggde på en bok som alla förmodligen tyckte var ofilmbar. I den samarbetade man med tysken Tom Tykwer, och kanske behövs det nån som styr upp Andy och Lana…

…för Jupiter Ascending är nämligen en fullkomligt usel film, bland det sämsta jag har sett i år.

Scener staplas på varandra. Det går för snabbt, för hafsigt. Det finns ingen känsla, ingen spänning. Mila Kunis passar inte alls i den här typen av film. Hon är för lite av en teaterskådis så det blir bara tråkigt och vardagligt, ungefär som i Oz the Great and Powerful. Eddie Redmayne däremot, han har en field day här. Han njuter av att spela över över över över över. GO!!! Hilarious.

Filmens dialog är bisarrt dålig. ”I love dogs, I’ve always loved dogs”. Ovanpå det får vi dessutom en klyschigt rysk brytning, inte från Mila men från andra.

Inget i filmen är förtjänt. Mila räddas ständigt och jämnt men gör i princip inget själv. Hennes familj består av slemmiga klyschryssar som verkar vara ondskan personfierad. Sen i slutet av filmen städar Mila återigen toaletter men av nån anledning tycker hon nu det är det roligaste som finns och så har hon fått en stjärnkikare av sin nu plötsligt snälla familj. Ridå.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

 

”GO!!!!!”

 

”I love dogs”

 

%d bloggare gillar detta: