Spider-Man: Homecoming (2017)

Jag som trodde jag inte var speciellt förtjust i amerikanska high school-komedier. Men det var och är jag tydligen. För jag älskade nämligen den senaste MCU-rullen om Spindelmannen – och Spider-Man: Homecoming som filmen heter är inget annat än just en high school-komedi.

Filmen tar vid ganska så direkt efter händelserna i Captain America: Civil War och Peter Parker körs hem tillbaka till Queens för att återgå till sin vardag efter sitt snabba konsultinhopp som en Avenger.

Peter, perfekt gestaltad av Tom Holland, vill inget annat än att jobba för Tony Stark & Co igen men han får nöja sig med att fajtas med Michael Keatons Adrian Toomes aka Vulture. Toomes och hans företag är en sorts skrothandlare, fast skrotet de handlar med är teknik, främst vapen, som chitaurierna har lämnat efter sig efter attacken på New York som vi såg i The Avengers.

Parallellt med sina äventyr som Spindelmannen försöker Peter få sin high school-vardag att gå ihop. Han är med i skolans quiz-lag och har en major crush på lagledaren Liz (Laura Harrier) – och han bygger Dödsstjärnan i lego tillsammans med bästisen Ned aka The Guy in the Chair (Jacob Batalon).

Det verkar som att jag uppskattar de MCU-filmer som är mer av renodlade komedier och som har en humor som inte går åt populärkulturreferenshållet som t ex The Avengers eller Guardians-filmerna. Jag gillar Ant-Man mer. Och jag gillar Spider-Man: Homecoming mer.

Jag satt med ett stort eller ganska stort leende under större delen av den här filmen. Jag tycker den har en skön humor, en skön och rapp dialog. Jag gillar skolmiljöerna med kidsen och Peters kompis Ned är en skön lirare. Jag gillar att det finns en varm stämning på skolan. Alla är nördar och snälla (nästan: för även bland nördar finns det mobbare). Det är inte de vanliga grupperingarna, och kanske är det därför jag gillar filmen, för den varma och mysiga stämningen på skolan och att det inte är så utstuderat med jocks, nerds och cheerleaders.

En stor del av humorn finns i dialogen. Det förekommer massor med vändningar i replikskiften. En person säger nåt, direkt efter det händer eller säger nån motsatsen. Det är kanske ett enkelt grepp men för mig funkade det i princip varje gång. Det är säkert också ett grepp som förekommer i alla de komedi-tv-serier som jag inte följer.

Tony Stark är med precis lagom mycket. Stark ska avnjutas i små doser (eller i Iron Man 3). Happy (Starks hjälpreda/chaufför/livvakt) heter Hogan i efternamn får vi reda på. Jon Favreau är kul och funkar mycket bättre som skådis än som regissör.

En detalj jag gillade var att skurkarna var mer mänskliga än i andra superhjältefilmer. De var liksom ordinary dudes som hade sina problem och dessutom ett eget litet team med sitt eget interna gnabb.

Vulture funkar bra som skurk. Dessutom finns det en twist kring hans rollfigur som gjorde att insatserna (the stakes) blev mycket högre. Det gav en upphov till en mycket bra sekvens i samband med att Peter är på väg till Homecoming-festen. Den såg jag inte komma.

Ja, jag tycker att det finns stakes här. Skalan är mindre och det är mer personligt. Jag kände att Spindelmannen faktiskt blev trött och fick stanna upp och pusta ut under actionsekvenserna. Peter inser t ex att han är höjdrädd, och jag kände av min egen höjdrädsla. Jag tycker även att det framgår att han bara är en unge.

Michael Keaton är svinbra. Han har blivit något av en favorit på sistone (Keatonaissance?). Jag tycker han är jättebra i t ex The Founder (en undersedd rulle) och även här. Hans insats påminner mig lite om Robert Redfords dito i Civil War. Både Redford och Keaton går in ordentligt i rollerna och ger filmerna tyngd.

Det jag såg av Tom Holland som Spindelmannen under Civil War gjorde att mina förväntningar inte var speciellt höga. Jag tyckte han pratade för mycket, precis som Tony Stark, och mest var irriterande. Men här, när vi verkligen får träffa Peter Parker och ta del av hans problem med att få high school-vardagen att gå ihop med livet som Friendly Neighborhood Spider-Man, så funkar det perfekt.

Ja, man kan alltså älska både avsnitt åtta av Twin Peaks: The Return och MCU-filmen Spider-Man: Homecoming.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även Henke och Carl om Spindelmannens hemkomst. Gick filmen hem hos dem? Sen tidigare har också Steffo och Fiffi tyckt till. Kolla även in vad Sofia tycker.

#SFF15: Dope (2015)

sff_logoDopeDope var en festivalfilm jag hade en del förväntningar på då jag hade hört en del gott om den, plus då det faktum att jag är ett stort fan av 90-talets hiphop.

Filmen handlar om tre kompisar i dagens L.A.: Marcus (Shameik Moore), Diggy (Kiersey Clemons) och Jib (Tony Revolori). De är något av outsiders i plugget och de har självinsikt nog att själva veta att de är nördar. Marcus är besatt av 90-talet, då det gäller musiken, kläderna och inte minst frisyren. Det fanns en grupp på 90-talet som hette Kid ‘n Play där en av medlemmarna, eller t.o.m. bägge, hade samma frilla fast ännu högre så att säga. Just Marcus stil gjorde ett tag att jag inte var säker på när filmen egentligen utspelade sig, men när mobiler och annat dök upp så insåg jag att stackars Marcus inte levde i nuet om man säger så. De andra två, Diggy och Jeb, är sidekicks som jag inte fick nån vidare bild av. Ja, jo, just det, Diggy, visade det sig, var både tjej och lesbisk. Jeb vet jag inte riktigt vad han höll på med.

Jag tyckte inledningen på filmen var härlig. Skön musik med Naughty by Nature. Vi blir presenterade för Marcus och får se hur det är i hans värld. Det kändes lite som en blandning av Straight Outta Compton och Dear White People (festivalfilm förra året). De tre kompisarna cyklar omkring i Inglewood på sina BMX-cyklar och försöker undvika mobbare eller gangsters. Skön stämning helt enkelt.

Efter det drar handlingen igång och då tyckte jag inte filmen var lika bra. Marcus & Co blir indragna i en sorts droghärva där det slutar med att de i sin ägo finner sig ha en ryggsäck full med droger för flera miljoner. Marcus, oerfarna Marcus, träffar även på en tjej, Nakia, spelad av den ljuvliga Zoë Kravitz.

Under en lång period i mitten så tyckte jag mest det var trams, med droger och bröst liksom utan mening. Jag antar att det skulle vara roligt, en sorts fars, men för mig blev det mest tramsigt och upprepande. Att se Marcus bli upphetsad/obekväm av en tjej var roligt en gång, två gånger, men sjunde gången så blev det mest tröttsamt.

Jag nämnde Dear White People och det var bara en av de filmer, stilar eller teman jag kom att tänka på. I Dope har vi en svart kille, Marcus alltså, som är en plugghäst och vill komma in på Harvard. En politisk och samhällskritisk vinkling alltså. Dope är även en high school-komedi, och en coming of age-film, och en romantisk film, och en drogkomedi, och en farsartad sexkomedi, och en heist-film. Haha, ja, det blev lite för mycket och för spretigt för mig.

Jag gillade inte heller det faktum att en lärdom som filmen verkar vilja ge oss tittare är att man kan bli av med mobbare genom att hota dem med pistol. Ok, att slå nån käften för att hävda sig men när det ska till pistoler… Hmm, det är väl mitt svenska vapenovana jag som talar här.

Sen i slutet så lyfte sig filmen igen med ett riktigt schysst avsnitt där Marcus står ute på stan med en mikrofon och berättar ”sanningen”. Bara detta lilla avsnitt hade funkat perfekt som en kortfilm. Nu blev det instoppat i slutet på en i övrigt väldigt spretig film.

Allra sist fick vi även ett kul dansmontage till tonerna av Digital Undergrounds ”The Humpty Dance”. Förutom Digital Underground och Naughty by Nature hörde jag även musik av Nas och mina favoriter Digible Planets. Hela soundtracket finns att hitta på Spotify.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Dope var den första filmen som jag såg den sista dagen på festivalen. Jag hade sällskap av min bror som åkt till Stockholm från Uppsala över dagen för en filmspäckad söndag. Det var en sån där mysig lunchvisning med bulle och kaffe som vanligt. Det var ganska mycket folk i salongen (Park) men långt ifrån fullsatt. Vi träffade trevligt nog på Har du inte sett den?-Carl som berättade att senaste gången han försökte se Dope så hade personalen försökt att få igång filmen i 45 minuter utan att lyckas. Den här gången gick det bättre även om det blev en oroväckande lång paus efter reklamen. Efter filmen rusade jag och brorsan iväg till bästa Grand för nästa film och toalettbesök.

Kid 'n Play

Kid ‘n Play

The Grand Budapest Hotel (2014)

The GrandJag har sett alla Wes Andersons filmer. Jag har sett många av Wes Andersons filmer på bio. Jag har alltså betalat för att se Wes Andersons filmer på bio. Ändå kan jag inte säga att jag gillar Wes Anderson. Medelbetyget som hans filmer får av mig ligger på 2,6 av 5 möjliga. Det konstiga är att en del av mig ändå tror att jag gillar Wes Anderson. Men sen när jag ser en film så ger den mig ingenting, förutom en irriterande snygg yta. Så var det nu senast med Moonrise Kingdom, och kanske var det den filmen som slutligen fick mig att inse att Wes Anderson inte är nåt för mig. När The Grand Budapest Hotel dök upp var det ofrivilliga och ologiska suget efter att se filmen borta. Vad skönt, tänkte jag. Jag har blivit botad från min fantomkänsla av att jag gillar Wes Anderson. Jag gick inte och såg den på bio.

Trodde jag.

Det finns nämligen nåt vi kallar klämdagar. Om man är ledig (eller *host* tar ledigt *host*) från jobbet på en klämdag och det är regn och rusk ute så finns ju knappast nåt bättre att göra än att gå på bio. Jag hade tänkt jobba fram till sen eftermiddag och sen haka på Henke för att se A Million Ways to Die in the West. Henke skulle se om The Grand Budapest Hotel redan vid lunch för att ge filmen en ny chans då han sovit sig igenom den förra visningen. På nån sorts impuls så bestämde jag mig för att haka på den filmen också. Jag menar, hur dålig kunde den vara?

Som vanligt när det gäller en ny Wes Anderson-film så sa alla om The Grand Budapest Hotel att det här var den mest Wes Andersonska filmen hittills. Så sa man i alla fall om Moonrise Kingdom, det minns jag, och den funkade inte alls för mig. Jag tänkte att det nog blir den gamla vanliga visan. Snygg, quirky, tråkig, tom. Men…

Jag vet inte om jag kan komma med nån bra förklaring men jag blev fullkomligt överförtjust i The Grand Budapest Hotel. När filmer är som bäst så brukar jag känna att jag inte vill att de ska ta slut. Det är som att tiden står stilla och jag vill hoppa in och bo i filmen. Så kände jag hela sista halvan av The Grand Budapest Hotel. Jag ville flytta in i filmen. Jag ville äta Mendlbakelser. Jag ville åka tåg med Monsieur Gustave. Jag ville åka kälke snabbt. Jag ville äta middag med Zero som gammal och lyssna på hans berättelse. Jag ville titta på en tavla med en pojke och ett äpple. Jag ville sitta i fängelse… nej, där går gränsen.

Vad är det som gör att pendeln plötsligt slog över och att jag nu plötsligt konverterat till Wes Andersonismen? Miljön i filmen kan vara ett svar. Den enda film som jag tidigare verkligen gillat är The Darjeeling Limited och den utspelas ju till största del på ett tåg i Indien. The Grand Budapest Hotel utspelar sig i ett påhittat europeiskt alpland, strax innan andra världskriget bryter ut. Fast det där kriget verkar påhittat också när jag tänker efter. Man kan säga att filmen, till största delen, utspelar sig i en Wes Andersonsk version av 30-talets Europa.

En viktig detalj är nog Ralph Fiennes. Innan han dök upp så var jag lagom intresserad av filmen. Men när M. Gustave äntrar scenen så var showen igång och mitt intresse väcktes. Fiennes är galet bra i rollen. Sättet han pratar (och svär!) på är underbart. Hans motspelare, unge Tony Revolori, som piccolon Zero är för mig en ganska blek figur. Zero känns faktiskt som en typisk Wes Anderson-figur, en sån där som man inte riktigt kommer underfund med eller som bara känns som en marionett. Men nu har han Fiennes att spela emot och då funkar det.

Att jag till slut kapitulerade för Wes kan också bero på att det helt enkelt inte gick att stå emot längre. Det som vi bjuds på i The Grand Budapest Hotel är så imponerande när det gäller scenografin, känslan för detaljer, lekfullheten, färgerna, dockfilmskänslan att man bara kan känna beundran.

Det var snudd på att det blev högst betyg till filmen men då hade jag behövt byta header på bloggen och så stort Wes-fan är jag inte. Än. 🙂

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvsep

Vad tyckte nu Henke efter den här omtitten? Fågel, fisk eller mittemellan? Kolla in här.

Jag märker nu att jag inte skrivit ett ord om vad Wes vill säga med filmen. Ingen som helst analys kring vilka underliggande teman det finns. Men det har säkert andra skrivit om. Kolla in hos t ex Sofia, Fiffi och Christian. Har du inte sett den? och TNEpod har också pratat om filmen. Ytterligare en recension har trillat in: The Nerd Bird-Cecilias.

%d bloggare gillar detta: