Spider-Man: Homecoming (2017)

Jag som trodde jag inte var speciellt förtjust i amerikanska high school-komedier. Men det var och är jag tydligen. För jag älskade nämligen den senaste MCU-rullen om Spindelmannen – och Spider-Man: Homecoming som filmen heter är inget annat än just en high school-komedi.

Filmen tar vid ganska så direkt efter händelserna i Captain America: Civil War och Peter Parker körs hem tillbaka till Queens för att återgå till sin vardag efter sitt snabba konsultinhopp som en Avenger.

Peter, perfekt gestaltad av Tom Holland, vill inget annat än att jobba för Tony Stark & Co igen men han får nöja sig med att fajtas med Michael Keatons Adrian Toomes aka Vulture. Toomes och hans företag är en sorts skrothandlare, fast skrotet de handlar med är teknik, främst vapen, som chitaurierna har lämnat efter sig efter attacken på New York som vi såg i The Avengers.

Parallellt med sina äventyr som Spindelmannen försöker Peter få sin high school-vardag att gå ihop. Han är med i skolans quiz-lag och har en major crush på lagledaren Liz (Laura Harrier) – och han bygger Dödsstjärnan i lego tillsammans med bästisen Ned aka The Guy in the Chair (Jacob Batalon).

Det verkar som att jag uppskattar de MCU-filmer som är mer av renodlade komedier och som har en humor som inte går åt populärkulturreferenshållet som t ex The Avengers eller Guardians-filmerna. Jag gillar Ant-Man mer. Och jag gillar Spider-Man: Homecoming mer.

Jag satt med ett stort eller ganska stort leende under större delen av den här filmen. Jag tycker den har en skön humor, en skön och rapp dialog. Jag gillar skolmiljöerna med kidsen och Peters kompis Ned är en skön lirare. Jag gillar att det finns en varm stämning på skolan. Alla är nördar och snälla (nästan: för även bland nördar finns det mobbare). Det är inte de vanliga grupperingarna, och kanske är det därför jag gillar filmen, för den varma och mysiga stämningen på skolan och att det inte är så utstuderat med jocks, nerds och cheerleaders.

En stor del av humorn finns i dialogen. Det förekommer massor med vändningar i replikskiften. En person säger nåt, direkt efter det händer eller säger nån motsatsen. Det är kanske ett enkelt grepp men för mig funkade det i princip varje gång. Det är säkert också ett grepp som förekommer i alla de komedi-tv-serier som jag inte följer.

Tony Stark är med precis lagom mycket. Stark ska avnjutas i små doser (eller i Iron Man 3). Happy (Starks hjälpreda/chaufför/livvakt) heter Hogan i efternamn får vi reda på. Jon Favreau är kul och funkar mycket bättre som skådis än som regissör.

En detalj jag gillade var att skurkarna var mer mänskliga än i andra superhjältefilmer. De var liksom ordinary dudes som hade sina problem och dessutom ett eget litet team med sitt eget interna gnabb.

Vulture funkar bra som skurk. Dessutom finns det en twist kring hans rollfigur som gjorde att insatserna (the stakes) blev mycket högre. Det gav en upphov till en mycket bra sekvens i samband med att Peter är på väg till Homecoming-festen. Den såg jag inte komma.

Ja, jag tycker att det finns stakes här. Skalan är mindre och det är mer personligt. Jag kände att Spindelmannen faktiskt blev trött och fick stanna upp och pusta ut under actionsekvenserna. Peter inser t ex att han är höjdrädd, och jag kände av min egen höjdrädsla. Jag tycker även att det framgår att han bara är en unge.

Michael Keaton är svinbra. Han har blivit något av en favorit på sistone (Keatonaissance?). Jag tycker han är jättebra i t ex The Founder (en undersedd rulle) och även här. Hans insats påminner mig lite om Robert Redfords dito i Civil War. Både Redford och Keaton går in ordentligt i rollerna och ger filmerna tyngd.

Det jag såg av Tom Holland som Spindelmannen under Civil War gjorde att mina förväntningar inte var speciellt höga. Jag tyckte han pratade för mycket, precis som Tony Stark, och mest var irriterande. Men här, när vi verkligen får träffa Peter Parker och ta del av hans problem med att få high school-vardagen att gå ihop med livet som Friendly Neighborhood Spider-Man, så funkar det perfekt.

Ja, man kan alltså älska både avsnitt åtta av Twin Peaks: The Return och MCU-filmen Spider-Man: Homecoming.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även Henke och Carl om Spindelmannens hemkomst. Gick filmen hem hos dem? Sen tidigare har också Steffo och Fiffi tyckt till. Kolla även in vad Sofia tycker.

Captain America: Civil War (2016)

Civil WarDen första maj var jag inte ute och demonstrerade. Nej, jag gick på bio och såg Captain America: Civil War. Det här är alltså den tredje filmen om den genmodifierade amerikanska helyllehjälten från 1940-talet som kämpar mot ondska på 2010-talet.

Första filmen om Steve Rogers kom 2011 och jag tyckte den var en helt ok matinérulle. Inget speciellt men mysig. Tvåan däremot, den med undertiteln The Winter Soldier, var en otroligt charmig rulle som jag log mig rakt igenom.

Civil War är regisserad av samma brödrapar, The Russos, som gjorde Winter Soldier så det borde väl kunna bli minst lika bra det här? Inte riktigt tyvärr. Men inte dåligt alls. Det puttrar på hela tiden och det ska sägas att de två och en halv timmarna rullar på utan att det blir segt. Jag är dock inte alls lika charmad av eller indragen i filmen den här gången.

Vad är det som inte funkar lika bra? Ja, för mig är det lite av ett problem att det här egentligen inte är Captain America 3 utan Avengers 3. Det gör att filmen känns mindre unik och bara en i raden av uppbyggnadsfilmer inför vad som komma skall. Det börjar kännas så med de flesta av Marvels MCU-filmer. De görs för att man ska se nästa film i ordningen. Det finns undantag förstås. Jag tyckte t ex Ant-Man stod väldigt bra på egna ben även om Falcon gjorde ett kort gästspel där. Den kändes som en egen film, kanske för att det var en origin story om en sidokaraktär.

I Civil War ska ALLA vara med: Captain America, Iron Man, Black Widow, Vision, Scarlett Witch, Falcon, The Winter Soldier, Ant-Man, Hawkeye, War Machine, Black Panther, och då är det några ”civilare” jag inte nämnt. Ja, t.o.m. en viss Spider-Man (snackar för mycket!) gör entré en bit in filmen. För mycket? Ja, jag tycker faktiskt det. Andra kanske tycker det är roligt att bocka av hjältarna en efter en men för mig gör det att det blir lite för mycket av det goda. I The Winder Soldier så tyckte jag det var en perfekt mix och man hann med att vara lite mer personliga med våra hjältar samtidigt som några få nya presenterades.

Skurken i filmen är fullkomligt ointressant. Blek. Han spelades av Daniel Brühl som gör vad han kan i en ganska otacksam roll. Nu var väl poängen att han bara skulle fungera som en katalysator för att få Avengers-medlemmarna att börja slåss internt (därav filmtiteln Civil War).

Det finns en riktigt bra scen som kom mot slutet. Jag tar det inom spoilertaggar. Det är när <spoiler>Tony Stark/Iron Man och Steve Rogers/Captain America slåss och Rogers höjer sin sköld för att vad det verkar krossa Starks skalle. Stark skyddar sig instinktivt, han tror helt enkelt att Rogers kommer att slå ihjäl honom trots att de egentligen ju ska vara vänner. Men nu har det alltså gått så långt att han tror att han ska bli ihjälslagen. Det här ger Rogers läge att istället köra skölden rätt igenom Iron Man-dräktens bröstplåt och krossa den runda bränslecellen som sitter där och därmed oskadliggöra men inte döda Stark. Jag tyckte detta var en intressant och ganska stark scen. Stark är för en gångs skull livrädd och efteråt bryter Rogers ihop då han fattar att han faktiskt var nära att slå ihjäl Stark</spoiler>.

Nykomlingen Black Panther var relativt cool med en ganska schysst dräkt och atletiska kunskaper. Han spelades av Chadwick Boseman som jag av en slump såg nyligen i sports-BOATS-filmen 42 där han spelade Jackie Robinson som var den förste svarte baseballspelaren i Major League. I Civil War pratar han engelska med en något störande afrikansk brytning. Ja, jag vet, han är från ett afrikanskt land men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte låta bli att tänka på en amerikan som ska spela Nelson Mandela.

Som jag skrev tidigare så känns detta alltså mer som Avengers 3 än Captain America 3. Det behöver väl i och för sig inte vara nåt fel med det, men nu blev det både en fortsättning på storyn från Winter Soldier och Age of Ultron, och därför kanske varken hackat eller malet. Jag tror jag till viss del har ledsnat på att allt ska hänga ihop, framåt och bakåt, uppåt och neråt. Marvel gör helt enkelt en enda lång tv-serie fast på bio där det går ganska lång tid mellan varje avsnitt. Bra, och bra tänkt, men jag börjar nog bli lite mätt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag skriver även Henke om filmen och tidigare har även Steffo och Fiffi skrivit om inbördeskriget, och nu även Sofia.

PS. Att jag kan tyckas vara lite negativt inställd till filmen kan bero på att jag när jag såg den var rejält förkyld med antydan till feber och ont i hela kroppen, glömde mina 3D-glasögon hemma och fick köpa nya, tänkte köpa en dricka att ha i salongen utifall jag skulle börja hosta, glömde köpa drickan och fick gå ut igen bara för att upptäcka att dryckesautomaterna inte fungerade och fick springa ner till foajén för att köpa dricka där. Men annars var allt bra. 😉 DS

PPS. Varför har Filmstaden Scandinavia så galet högt ljud under reklamen? Ja, vi vet, ni har ett nytt fint ljudsystem men låt det göra sitt bästa jobb under själva filmen, tack. Som det är nu är man tvungen att skrika för att kunna prata med varandra innan filmen börjar. DS

Locke (2013)

Tom Hardys karaktär Locke står både bokstavligen och bildligt vid ett vägskäl. Locke sitter i en bil på väg hem från jobbet och grubblar på om han ska svänga vänster (dvs hemåt och låtsas som att inget har hänt) eller höger (och därmed ta ansvar för sina handlingar). Locke svänger höger och i resten av filmen får vi följa honom på hans färd mot vad det nu är att han känner att han måste ordna upp, vad det är han måste ställa upp på, vem han måste ställa upp för.

Är detta samma skådis som gjorde Bane i The Dark Knight Rises? Nu såg man ju i och för sig inte hans ansikte som Bane men här känns han som en nallebjörn. Det kanske han gjorde i TDK också men där var han en skurknallebjörn. Här pratar han med en len och förstående röst. Han bli aldrig (nästan) upprörd. Han tror att han ska kunna ordna upp allt, sitt privatliv, sitt jobb, och han ska göra det via fjärrstyrning från sin bil.

Det som är lite udda med Locke är att den, likt filmer som Dag och natt och Smak av körsbär, helt utspelas i Lockes bil. Det förekommer en del bilder där vi får se bilen på håll men annars är det genomgående filmat inifrån bilen. Jag gillar detta. Det ger en klaustrofobisk känsla och jag tänka mig att det matchar hur Locke känner sig. Instängd, trängd, utan förmåga att riktigt kontrollera vad som händer. Locke försöker, via telefon, styra upp saker och ting men att få folk (och betong) att göra som man vill är inte det lättaste.

Locke

En sak jag uppskattade är att orsaken till att Locke lämnar sitt jobb i en kritisk stund, att han åker ifrån sin familj, avslöjas i princip direkt. Det blir inte en twist i slutet. Nej, här handlar det inte om twisten utan om hur Locke hanterar situationen.

Den enda skådis vi får se i bild är Tom Hardy – och det räcker ganska långt. Han är mycket bra och har en röst som är skön att lyssna på. De andra skådisarna gör enbart röstinsatser och här fanns väl några som inte riktigt levererade. Jag tyckte t ex att kvinnan som Locke är på väg till (ja, det är en kvinna!) inte riktigt gav en prestation som gjorde att jag trodde på att hon verkligen befann sig i den situation hon gjorde.

En detalj som jag inte tyckte funkade var när Locke ”pratade” med sin pappa. Det blev övertydligt på nåt sätt. Jag kan inte riktigt förklara men jag fick fel feeling.

Förutom några små klagomål så är det en mycket bra liten film. Det kändes som att den gick snabbt. Trots den begränsade miljön så blev den inte seg alls. Nu tror jag i och för sig att den var ganska kort (japp, 85 minuter) men även korta filmer kan kännas långa, och när man ser en lång film så kan tiden flyga fram.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: