Finding Neverland (2004)

Finding NeverlandFör drygt tio år sen jobbade jag ett halvår i Östersund. Kvällarna efter jobbet spenderas inte sällan (nähä!) med att se på film. Biografutbudet bestod dels av Folkets Bio Regina där jag bl a såg den franska Se mig, och dels SF:s Filmstad där jag såg den film som det handlar om idag. Texten skrevs i juni 2005 och jag noterar att fenomenet med mobiler, eller snarare människor med mobiler, på bio var ett problem redan då…

Marc Forsters förra film Monster’s Ball tyckte jag var en ganska positiv överraskning. Det var en film med ett manus som betydde nåt och där man litade till insatserna från filmens skådisar. Forsters nya rulle följer i den filmens fotspår även om den har ett helt annat tema.

I Finding Neverland ser vi Johnny Depp som den blivande Peter Pan-författaren J.M. Barrie och Kate Winslet som ensamstående mamma till ett koppel söner. Barrie är pjäsförfattare men har ingen större lycka med sig. Så träffar han på mamma Winslet med söner och blir inspirerad. Samtidigt glider Barrie och hans fru allt mer isär.

Filmen är välspelad och välgjord rakt igenom. Man kan egentligen bara sitta och njuta av det småputtriga drama som spelas upp på den vita duken. Det tog dock ett tag för mig att komma riktigt in i filmen. Tyckte den till en början var ganska ointressant. Det fanns liksom inget att hänga upp historien på. Så småningom börjar det dock hända saker. Centrum i historien är Barrie och en av sönerna vid namn Peter (förstås!). Peter har nyligen förlorat sin pappa och verkar ha blivit lillgammal av det hela. Fantasi och lekar är nåt som han absolut inte gillar. Samtidigt finns något annat inom honom som försöker komma fram. Hmmm, det blev riktigt gripande bitvis.

Depp spelar här (en av få gånger?) en ganska normal person även om han då och då ägnar sig åt fantasilekar med barnen. Det är så långt ifrån kapten Sparrow man kan komma, och det visar att Depp är en riktigt bra skådis. Winslet (som vanligt bra hon med) och Depp funkar bra ihop även om det inte är nån romantisk historia det är frågan om. Det handlar om vänskap och om att våga släppa lös fantasin och tron på det fantastiska. Det kan låta fjantigt men för mig funkar det fullt ut. Mot slutet är det stark gråtvarning måste jag säga. Det kan bero på att regissören på ett ytligt sätt lyckas trycka på rätt knappar, men troligen på att det är en välgjord och gripande film… eller både och.

Det var kul att se hur Barrie fick sina idéer från det verkliga livet; han ser något hända och överför det till den teaterpjäs som kom att bli Peter Pan. De gånger vi får se in i Barries fantasivärld är det allt som oftast bra gjort med smakfulla specialeffekter som känns mänskliga på nåt sätt. Så långt ifrån Van Helsing man kan komma med andra ord (min kommentar: jag avskydde Van Helsing vid tiden för textens tillblivelse). När det gäller barnskådisarna så konstaterar jag att de var mycket bra. Ynglingen som spelar Peter är klockren. Tydligen ska han också spela Kalle i Tim Burtons kommande film om chokladfabriken. Något som kan vara lite kul är att titta in på J.M. Barries trivia-sida på IMDb. Där får man se att filmen verkligen bara är inspirerad av verkliga händelser. Speciellt en sak jag läste fick mig att haja till: <spoiler>den verklige Peter tog livet av sig 1960</spoiler>.

Ok, dags för slutbetyg. Det blir en svag fyra till Finding Neverland. Filmupplevelsen, på en ganska sunkig biograf i Östersund, stördes av diverse saker: bl a snackande fjortistjejer som envisades med att titt som tätt ta upp sin mobil med lysande display för att messa, en väldigt varm och kvav salong, för låg volym samt ett strömavbrott som gjorde att visningen stoppade i ca 10 minuter. Jag bedömer alltid filmupplevelsen, inte filmen i sig egentligen, så det var på gränsen till att bli en trea faktiskt…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filmspanar-tema: Udda yrken – Still Life (2013)

Still LifeDet har börjat snöa på bloggen. Vi är redan i december. Ny månad, nytt filmspanartema. Denna gång handlar det om Udda yrken. Det passade mig bra eftersom jag då fick en puff att se Still Life, en film som jag vet en hel del andra verkligen uppskattar.

Still Life handlar om John May som jobbar för kommunen med att leta upp släktingar till avlidna personer. En person har dött, ingen levande familj verkar finnas, ingen kommer att komma på begravningen. John gör sitt bästa för att hitta släktingar eller några som kände personen i fråga. Han försöker även ta reda på saker om personens liv för på så sätt få till en begravning som gör personen rättvisa.

Eddie Marsan (bilskolläraren från Happy-Go-Lucky!) spelar huvudrollen som John May och han gör det med en sällan skådad nedtoning och grace. Marsan är envis, snäll, timid, empatisk och romantisk. Han lever sitt inrutade liv i ensamhet. Hans liv är lika inrutat som filmens foto. Allt hans fokus verkar vara på jobbet. Hemma har han ett stort fotoalbum med bilder på personer från alla hans fall.

En dag får han sparken. Kommunen ska rationalisera bort hans tjänst. Ingen kommer att anstränga sig att försöka hitta tidigare vänner och eventuella släktingar. Nej, nu kommer urnorna med aska att hällas ut under en kaffekvart i princip. John May blöder inombords.

Av sin chef, en karikatyr på en hänsynslös och osympatisk chef, får han tre dagar på sig att avsluta sitt sista fall. John går all-in för att hitta några som kände detta sista fall.

Om jag ska jämföra med annat jag har sett så kommer jag att tänka på One Hour Photo (en människa får inblick i andra personers liv), De andras liv (en myndighetsperson får inblick i andras liv och förändras), norska 1001 gram (huvudpersonen lever ett lika inrutat och ensamt liv som John) och Darling (där snälle Bernard får uppleva en hänsynslös arbetsmarknad). Kombinera dessa filmer med tv-serien Spårlöst så har du Still Life. Ungefär.

Men strunt i jämförelser med annat för Still Life är nämligen en sällsam film som står alldeles utmärkt på egna ben. Man kan luras att tro att det är en jobbig film att ta sig igenom, att ämnet ska vara outhärdligt. Så är inte fallet. Visst, den har ett skimmer av sorg över sig men för mig var det ändå ljuset som dominerade. Ljuset och värdigheten. Eddie Marsans John är en fin bild av en sympatisk mänsklighet. Mot slutet får han känna på lite av denna mänsklighet i andra riktningen så att säga. Nån ser honom och är sympatisk mot honom. Då värmde det i hjärtat och det blev t.o.m. lite dammigt vardagsrummet.

Det finns småsaker att klaga på men jag går inte in på dessa nu. Det känns liksom fel. Om ni vill veta varför jag inte delar ut högsta betyg som nästan samtliga av Rörliga bilder och tryckta ord, Fiffis filmtajm, Filmitch och The Velvet Café har gjort så får ni fråga så kan jag svara i en kommentar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vilka yrken mina filmspanarvänner ställt in siktet på.

Fripps filmrevyer
Filmitch
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

%d bloggare gillar detta: