The Jacket (2005)

Som jag konstaterade i måndags så är ju tidresefilmer alltid roliga, så varför inte skicka upp ytterligare en preblogg-recension av just en sån film. Texten skrevs i april 2008.

The Jacket är en kanske lite bortglömd film om en Iraksoldat (spelad av Adrian Brody) som efter en skottskada i huvudet får problem med minnet. Efter hemkomsten till USA blir han dömd för mord och inlagd på en psykiatrisk klinik. På avdelningen styr doktor Becker (Kris Kristofferson) med järnhand och utför tortyrliknande experiment där patienterna förses med tvångströja och stängs in i en bårhuslåda. Ok, det låter som en bra behandling… inte. Brody upptäcker emellertid att han under tiden i boxen kan resa i tiden (vem kunde ana det?). I framtiden träffar han Keira Knightley och ljuv musik uppstår.

En klassisk ”resa i tiden”-film (som t ex Donnie Darko eller The Butterfly Effect) kryddat med lite Gökboet-vibbar. Ungefär så kan man sammanfatta The Jacket. Jag gillade filmen. Den är ganska mystisk. Inte så mycket förklaras, som t ex varför Brody kan resa i tiden. Han kan liksom bara det. Två favvoskådisar är med: Kris Kristofferson och Jennifer Jason Leigh. Filmen känns en aning kort och ofärdig på nåt sätt, lite blek då man har inte tagit ut svängarna ordentligt. Det hela rinner liksom ut i sanden och avslutningen är något av ett jaså. Men ändå hyfsat underhållande och ger lite för hjärncellerna att jobba med.

Jag kan väl tillägga att jag tycker att The Butterfly Effect är i samma klass som The Jacket. Däremot är Donnie Darko en femma i min bok.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Butterfly Effect (2004)

Tidresefilmer är ju alltid roliga oavsett tid på året eller dygnet. Här kommer en gammal preblogg-recension av just en sån film. Texten skrevs i juli 2004.

Evans pappa sitter på mentalsjukhus och själv har 7-årige Evan (Ashton Kutcher) blackouter och minns inte vissa jobbiga händelser efter att de har ägt rum. Så småningom leder det hela till att Evans mamma (Melora Walters) flyttar med Evan till en annan stad. Blackouterna slutar och när vi återigen möter Evan i filmen har han börjat på college och allt verkar ok, fram tills att Evan av en slump börjar läsa i sina gamla dagböcker, och vips så är Evan i sinnet tillbaka i sin barndoms tragiska händelser. Vad är det som händer?

Mmm, jag blev lite besviken, kanske pga av lite väl högt ställda förväntningar. För det första måste jag säga att för mig så spelar Donnie Darko – en film som många jämför med – i en helt annan och bättre liga. Nog sagt om det. The Butterfly Effect är trots allt en välgjord film med få döda punkter. Jag gillar delen om Evans barndom som är välgjord och ej för smörig. Som Czechflash (aka Movies – Noir) skrev så funkar barnskådisarna även om jag hade lite problem med Kayleighs onda brorsa Tommy. Han var liksom för ond.

Allt det här med tidsparadoxer och parallella universum är godis för mig. Älskar sånt. Det var bara att suga i sig. Sen kunde jag kanske tycka att det blev lite väl mycket upprepningar med detta ständiga tidshoppande men det höll ändå filmen ut. Just att det inte fanns så många döda punkter gjorde att filmen inte riktigt satte sig för mig. Men alltså klart godkänt och betyget blir en svag fyra. Kanske det bara är en trea, men jag höjer den eftersom man får en del att fundera över efter att man har sett filmen. Nej, det slutade med att jag delade ut en trea trots allt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Jag har hört hur Director’s Cut slutar så om ni vill veta det är det bara att markera här nedanför.

<spoiler>
Den slutar med att Evan stryper sig själv med navelsträngen som foster i mammans mage (WTF?!). Detta för att undvika de tragiska händelser som han orsakar genom att försöka ställa saker och ting till rätta. Japp, i bioversionen är ju inte slutet så pass drastiskt även om Evan är lite grym mot sig själv och Kayleigh genom offra deras vänskap.
</spoiler>

Primer

Titel: Primer
Regi: Shane Carruth
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Vi kör en gammal sf-recension. Det handlar om en film som gav upphov till en ganska förvirrad recension när jag såg den i april 2006, vilket inte är så konstigt eftersom det är en förvirrande film. Det är en debutfilm som skvallrade om en lovande karriär för regissören, men när jag kollade upp honom på IMDb så är Primer än så länge hans enda film även om han tydligen jobbar på en film som ska få premiär i år.

Två stycken kompisar, Aaron och Abe, jobbar helger och nätter i Aarons garage med… nånting. De har ett sorts hobbyföretag, eller det är nog allvarligt, men jag fattade aldrig riktigt om de även jobbade på ett annat större företag (men jag tror det). Sitt miniföretag har de med två andra snubbar men pengarna rullar inte direkt in. Lite kul (för mig) är att de bl a säljer nån sorts specialtillverkade JTAG-kort, något som jag jobbar med typ varje dag, haha. De verkar även konstruera kylskåp.

Nu är det så att A & A plötsligt stöter på ett fenomen, de gör en innovation/upptäckt, som har att göra med att man på nåt sätt kan få material att tappa massa. Det var nåt sorts protein som utsöndrades, fast det egentligen ska ta flera år att få fram det där proteinet från svampar i labb. Efter det här inser de att de är nåt större på spåren; det verkar nämligen som om man kan vidareutveckla idén till att bli en tidsmaskin (fast det sägs egentligen aldrig rätt ut i filmen).

Givetvis vidareutvecklar A & A idén och dessutom håller de allt hemligt, både för kollegor och familj. De börjar resa tillbaka i tiden och utnyttjar det hela genom att först kolla vilka aktier som har stigit och sen när de åker tillbaka i tiden så köper de just dessa aktier och tjänar på så sätt pengar. Det hela funkar till att börja med men efter ett tag blir det givetvis problem. De ställs inför jobbiga frågor och paradoxer när de allt mer desperat börjar resa tillbaka i tiden och därmed skapa en mängd tidslinjer och därmed flera versioner av sig själva.

Oj oj oj, det är bara att erkänna direkt: jag förstod inte hur allt hängde ihop i den här filmen. Därmed inte sagt att jag inte förstod filmen rent känslomässigt. Som i alla filmer med tidsresor så uppstår det paradoxer av det slag som vänder hjärnan ut och in. Det går helt enkelt inte att få grepp om vad som händer fullt ut, mycket beroende på att tidsresor förmodligen inte är möjliga från början. Tidsresor är en paradox i sig. Däremot så är själva grundhistorien inte så himla klurig. Efter ett tag fattade jag att de hade målat in sig själva i ett paradoxhörn när de försökte rätta till saker som gått fel beroende på att de började med tidsresorna från första början. Eh, well. Typ.

Ok, rent hantverksmässigt är det en helt ok film. Det är lågbudget och det är samme snubbe (Shane Carruth) som skrivit, regisserat, producerat, skrivit musiken, varit ansvarig för fotot, mm. Dessutom spelar han en av huvudrollerna. Kul att en sån här film kan nå en större publik. Carruth har fått till en film med en bra stämning mha foto, klippning och musik. Dessutom känns det mer på riktigt (garage-riktigt) än andra större filmer där det vimlar av effekter och blippande datorskärmar. Här vilar det en mystisk, skum stämning över det vi ser och efter ett tag har man på nåt sätt dragits in i filmens plot även om man knappt fattar ett dyft om vad som händer. Men man vet att nåt är fel. Bara att med en kikare titta på sig själv gå in en lagerbyggnad med en syrgastub kan inte vara rätt.

Det mindre bra med filmen är ändå att den känns för smart för sitt eget bästa. Det känns liksom onödigt att det är en dialogtyngd film med lite lurig klippning där saker och ting bara visas i korta scener där man hoppar ganska friskt i handlingen och där väldigt mycket sägs mellan raderna (eller scenerna om man så vill). Det gör att det inte blir lättare att förstå vad som försiggår vilket kan göra att man tappar sugen och helt enkelt ger upp. Nu ska man inte ge upp, utan i stället hänga kvar och inte fundera för mycket kanske, utan bara tänka att det handlar om tidsreseparadoxer och de problem som dessa paradoxer medför. Sen kan man börja tänka efteråt. Men ok, det hjälper att vara 100% fokuserad när man ser Primer, haha. Jag ger filmen en stark trea och rekommenderar den när man känner att man inte vill checka in hjärnan i kylskåpet när man ser en film. Ibland vill man ju det och då passar andra filmer bättre.

3+/5

%d bloggare gillar detta: