Transsiberian (2008)

Stockholm Filmfestival äger i år rum 7-18 november. För tio år sen besökte jag festivalen som vanligt och då såg jag hela tolv filmer. Ja, det är väl inte så jättemånga kanske. Jag såg ju lika många filmer under tre dagar nere i Malmö i år. Men det är en annan grej när man är hemma i Stockholm och jobbar som vanligt. Vi får se hur många det blir i år. En av filmerna jag såg under 2008 års festival var Transsiberian. Så här tyckte jag om den efter visningen.

Brad Andersons förra film The Machinist var en helt ok paranoid mysteriethriller. I hans nya film möter vi Woody Harrelson och Emily Mortimer som efter att ha hjälparbetat i Kina bestämmer sig för att ta transsibiriska järnvägen till Moskva på sin väg hem till USA. En bit in på resan får de sällskap av ett ungt och lite halvskumt par, spelade av Kate Mara och Eduardo Noriega.

Mmm, filmen är godkänd ganska länge. Harrelson gör en lustig karaktär som både är naiv och kul. Mortimer funkar inledningsvis som hans fru men det ändras efter hand. Många av miljöerna är också riktigt snygga. Bl a en fantastiskt snygg ortodox kyrka i vintermiljö (nån som vet om den finns på riktigt?).

Tyvärr tar filmen mot slutet en vändning mot kalkonens rike. Saker och ting händer som man inte kan undvika att skratta åt trots att det ska vara spännande. Ett problem är att Mortimer inte är trovärdig i sin roll då hon ska förställa en f.d. bad girl som haft problem med droger men som nu gift sig med den kristna Harrelson. Ett annat problem är att handlingen mot slutet är så förvirrad och ologisk att man bara häpnar. Många scener är helt ok och spännande men handlingen och logiken som fört filmen fram till dessa scener är skrattretande. Tyvärr.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Om visningen: Brad Anderson var på plats och tyckte att Stockholms vinterväder passade som inramning av filmen. Sen skulle filmen börja. Det vara bara det att man startade fel film. Leonera gick igång till publikens protester. Vissa lät dock höra ”det är bara en förfilm!”. Efter fem-tio minuter började till slut rätt film.

Der Untergang

Der UntergangTitel: Der Untergang
Regi: Oliver Hirschbiegel
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

När jag och Anders, en f.d. kollega till mig, upptäckte att vi delade ett filmintresse så införde vi en liten tradition. När det passade så körde vi en torsdagsbio efter jobbet. Den första filmen vi såg, om jag minns rätt, var den film som jag skriver om i det här inlägget. Den senaste vi såg var Searching for Sugar Man. Visst är det härligt med traditioner som hålls vid liv?! Hmm, jag undrar om nästa film kanske blir en sf-rulle, vad sägs om Cloud Atlas?

Äntligen har jag då fått ändan ur vagnen och gått och sett Undergången. Jag behöver väl inte gå in på handlingen i några detaljer men jag kan säga att vi får uppleva de sista dagarna i Hitlers bunker i Berlin, då ryssarna kommer allt närmare och undergången är nära. Vi får även, parallellt med kammarspelet i bunkern, följa vissa personer i kaoset ovan jord.

Ja, det är väl bara att erkänna: det är en stark och intensiv film där Bruno Ganz gör en läskig insats som Hitler, med darrande arm, växlande humör (vansinnesutbrott eller mjukhet mot vissa anställda), och yrande fantasier om arméer som inte finns. Handlingen i bunkern tyckte jag nog var den mest intressanta. Hur folk i Hitlers omgivning resonerade egentligen. Att Hitler var mer eller mindre galen mot slutet framgår i filmen, men de övriga? Hur kunde de låta karln få hålla på som han gjorde? Ja, det förklaras kanske inte direkt i filmen men rädslan för följderna, känslan av att livet efter kriget ändå är kört även om man överlever, verkar spela in.

Att många av Hitlers ”polare” även de var galna rådde ingen tvekan om efter att ha sett filmen. Paret Goebells (mycket bra gestaltade av Corinna Harfouch och Ulrich Matthes, burr) var riktigt obehagliga. Frågan är väl vem som skulle kunna behålla förståndet i en situation med anstormande ryssar och en helt väck chef, som drömmer om att i en gripklomanöver krossa allt motstånd, trots att inga arméer finns. Och om man försöker säga emot chefen var det stor risk att man blev avrättad utan vidare dröjsmål.

Jag tyckte faktiskt även det fanns en viss (liten) portion svart humor i filmen. Vad jag tänker på är vissa scener då samtalsämnet för dagen, för personalen i bunkern, är hur man på bästa sätt tar livet av sig, för att undvika att hamna i händerna på ryssen. En sak som höjde filmen för mig var de korta dokumentära inslagen med Hitlers personliga sekreterare (Traudl Junge). Här kände jag att ”va fan, det har var på riktigt!”. Sen fick jag även upp ögonen för att det var en fråga om två ganska olika motståndare som tyskarna hade. Amerikanarna (och de allierade) var nästan friheten, medan om man däremot hamnade i händerna på ryssarna betydde det sannolikt döden eller lång tid i fångläger. Efter att, i den blytunga Gå och se!, ha sett vad tyskarna gjorde i Vitryssland, kan jag förstå varför.

Historierna ovan jord bidrar till känslan av krigsfilm, och dessa scener är påkostade och välgjorda. Vid explosionerna vibrerade hela biosalongen på ett effektfullt sätt. Ändå kunde jag bitvis tycka att just dessa scener bidrog till att den klaustrofobiska, bisarra känslan från bunkern försvann. Ibland fick jag även lite malplacerade Hollywood-vibbar, med bl a stråkmusik och en hjältedoktor som ska ”rädda världen”. Jag antar att regissören, Oliver Hirschbiegel (Das Experiment), ville visa nåt sorts hopp i allt det galna och mörka. Det gjorde dock att den röda tråden försvann lite, tyckte jag.

4-/5

King Kong (2005)

Titel: King Kong
Regi: Peter Jackson
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

I jul kommer The Hobbit där Peter Jackson återvänder till Tolkiens värld. Efter Sagan om konungens återkomst gav sig Jackson 2005 på en remake av skräckklassikern King Kong.

Början av filmen var helt ok. Första timmen som utspelas i New York, där vi får träffa Ann Darrow (en självlysande Naomi Watts) och Carl Denham (en något nedtonad Jack Black), och därefter ombord på fartyget Venture var en mysig matinérulle som passade denna Annandags tidiga kväll (min kommentar: King Kong var 2005 års julfilm på bio för min del). Jag blev ganska förvånad av anslaget som bestod av klipp från olika miljöer i 1930-talets New York. I vanliga fall brukar det även samtidigt visas förtexter, men vad jag såg så fanns det inga förtexter utan det var bara en sorts inledning utan förtexter (nån som såg några förtexter?). Nåväl, fram till att fartyget anländer till Skull Island så höll filmen ihop ganska bra. Ann och Carl känns som inbördes olika, men sympatiska, karaktärer och de utgör filmens nav. En som dock gjorde en riktigt blek figur var Adrien Brody som spelade manusförfattaren Jack Driscoll – urtråkig.

Efter en del strapatser kommer då fartyget till slut fram till Skull Island och det är då filmen för mig genast tappar i kvalitet. Det börjar på nåt sätt märkas att Jackson inte riktigt kunnat lägga band på sig själv. Det finns inget riktigt flyt i berättelsen härifrån och framåt. Eller, egentligen fanns det kanske inte från början men det är nu det börjar märkas. Nu blandas helt ok scener med alldeles för långdragna scener, antingen med leprainfödingar med en kvinnlig shaman som väser om Tori Kong eller med totalt meningslösa, urtråkiga och, till råga på allt, dåligt datoranimerade dinosaurie-race samt segdragna äckelscener (som jag inte tyckte var äckliga) med datoranimerade insekter och kräldjur. Jo, just det, om jag glömde säga det så var det mycket datoranimerat, bl a datoranimerat stavhopp, en uppvisningsgren i nästa OS.

När så Kong slutligen visar sig så kan jag ändå inte låta bli att bli imponerad. Det är här man (Weta) har lagt sitt datoranimeringskrut och det ger resultat – Kong är grymt bra. Varenda hårstrå känns äkta, liksom hans rörelsemönster. Jag tyckte verkligen att Kong kändes som en gorilla också. Det fanns en hel del scener där Kong betedde sig som en gorilla efter vad jag har sett i naturfilmer på tv, bl a när han efter att ha dödat en dinosaurie rycker i dinosauriens käke för att se om den lever. Men ändå saknar jag den riktiga aha-upplevelsen, vilket kan bero på att filmens grundhistoria är känd från början plus att jag innan filmen, trots att jag försökt undvika det, redan sett en del klipp med Kong.

Samspelet mellan Ann och Kong var inte helt klockrent. Som andra redan nämnt så kändes det lite fånigt när Ann började jonglera med stenar (datoranimerade förstås) varefter Kong plötsligt var kär. Mjaha. Nåt som också kändes kalkonfånigt var när Kong blev isprinsessa i New York. Jag tyckte inte heller samspelet mellan Watts och Brody nådde några större, om ens några, höjder. Det var främst Brody som kändes helt malplacerad – blek och tråkig. Då tyckte jag t ex Kyle Chandler som snobbige filmstjärnan Bruce Baxter eller Evan Parke som Hayes var bra mycket bättre. En karaktär som var onödig, och ytterligare ett exempel på sånt som Jackson borde ha strukit, var Jimmy, den unge skeppspojken som hela tiden läste Mörkrets hjärta av Joseph Conrad.

Den intressantaste karaktären i filmen var Carl Denham. Det lustiga var att jag hela tiden trodde att han i slutändan skulle ha hjärtat på det rätta stället (det kändes så i början) och någon gång glömma filmen och erkänna att andra människors liv är viktigare. Typ släppa ner en kamera full med unik film i en avgrund för att rädda livet på nån. Men icke – han förblir ganska girig och cynisk hela filmen. He, lite annorlunda. Jag tyckte hur som helst Jack Black gör en helt ok insats som Denhamn.

Hmmm, vad finns mer att säga? Jo, det skulle väl vara att upprepa mantrat Less is more eller kanske More is less i det här fallet. Det stämmer verkligen. Jag blev ganska snabbt uttråkad under följande sekvenser: ravin-löpning med dinosaurier, Kong slåss mot ödlor, insektsinvasion nere i klyftan samt Kong på biljakt i New York. Dessa scener var bra till en början, men höll på alldeles för länge och kändes till slut bara som en ren uppvisning i specialeffekter och tillförde noll. Jackson hade utan problem kunnat klippa bort i alla fall en halvtimme. Betyget till denna remake av King Kong blir en stark tvåa. Det är trots min något fräna kritik ganska nära ett godkänt betyg då filmen är väldigt snygg och skönt matiné-aktig trots den bitvis sterila känslan av datoranimation.

2+/5

%d bloggare gillar detta: