Johan Falk: Organizatsija Karayan (2012)

organizatsija-karayanNär jag gjorde lumpen i Boden i början av 90-talet anordnades nåt som kallades ”Boden-date”. Jag antar att det var en sorts kompensation för att vi (hormonstinna lumparpojkar) tvingades stanna kvar uppe i norr under helgen. Samtidigt skulle det vara ett event även för lokalbefolkningen (läs: flickorna!). Ett svenskt metal-band – Meshuggah – spelade. De röjde.

För den mer humoristiska underhållningen stod en viss Johan Hedenberg som körde nån sorts stand-up. Det enda jag minns är att han stod och gjorde pruttljud i mikrofonen och att jag inte kunde låta bli att skratta precis som Björn Hellberg när Robban Aschberg berättar låga skämt i På spåret.

Varför berättar jag det här? Ingen anledning alls egentligen, förutom att Johan Hedenberg (samme Hedenberg som gjorde pruttljud i Boden) är med i Johan Falk-filmerna och spelar Johan Falks styvdotter Ninas biologiska (slarver)pappa Örjan. I just Organizatsija Karayan så får han en lite mer framträdande roll.

Örjan vill komma tillbaka in i Ninas liv och försöka göra gott. Han jobbar i byggbranschen och nu vill han ge Nina en lägenhet i present. Bakom kulisserna har dock Örjan jätteproblem. En estnisk byggfirma (med orent mjöl i påsen) vill få sina pengar av Örjan. Pengar som Örjan inte har. Det hela eskalerar och det slutar med att Nina (Hanna Alsterlund) blir kidnappad.

Johan Falk (och GSI) blir givetvis inblandade… and now it’s personal!

Jag gillar Organizatsija Karayan. Titeln är bra. Den klingar otäck rysk maffia, och den inte bara klingar det; Karayan är, i alla fall i filmen, namnet på den est-ryska maffian. Den där estniska byggfirman är en del av Karayan och de två som utpressar Örjan är ena riktiga läbbiga typer – och då framförallt kvinnan (Jonna Järnefelt) som jag inte vill möta i en mörk gränd eller nån annanstans.

Örjan är en patetisk figur. Han gör fel, fel, fel, fel, fel, fel, hela tiden. Han vågar inte ta ansvar, säga som det är och riskerar därmed livet på sin dotter. Johan Falk får kliva in och ordna upp det hela. Men helt lätt för Johan är det inte och mot slutet så blir det ruggigt spännande och jag känner faktiskt att jag inte vet hur det ska sluta. Bra jobbat, ni som ligger bakom filmen: regissör Richard Holm och manusförfattare Viking Johansson. Ja, Anders Nilsson själv är faktiskt inte direkt inblandad här även om hans ande förstås svävar omkring ovanför produktionen.

De skådisar som står ut i filmen är Hanna Alsterlund (som Nina) och Johan Hedenberg (som slarver-Örjan). Jag tycker det är så roligt att de har fått med sig samma lilla tjej från Noll tolerans och att hon nu har växt upp till en ung kvinna. Det är nästan lite Boyhood eller Before-trilogi över det.

Hedenberg, ja, vad ska man säga om honom? Han personifierar här mannen utan ryggrad.

Organizatsija Karayan är en Johan Falkare som placerar sig bland toppskiktet hittills. En invändning jag hade var hur trovärdigt det var att Johan Falks familj blandades in på det direkta sätt som sker. Styvdottern Nina blir kidnappad av est-ryska maffian för att slarver-Örjan är skyldig pengar. Mjae. Men det är detaljer, för det är tajt och spännande mest hela tiden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Meshuggah-länken i texten leder till ett förvånansvärt läskigt klipp med nordkoreanska barn-gitarrister. Här är några fler klipp med Meshuggah-mashups:

 

10 i topp: Filmer 2013

2013Då var det äntligen dags att sammanfatta 2013 filmmässigt för min del. Anledningen till att jag är sist ut är att jag när andra började posta sina topplistor inte kände att jag hade sett de filmer jag ville se. Potentiellt bra filmer. Jag ville inte ha en osedd film som jag trodde på eller som jag alternativt hade hört mycket gott om. Så någon gång i början av februari listade jag 21 filmer som jag tyckte att jag hade missat och betade av dem en i taget. Nu har jag sett alla utom en. Jag har helt enkelt inte uppbådat ”kraften” till att se den. Dessutom handlade det om en dokumentär och det är väääldigt sällan som en sån hamnar på mina årsbästalistor. Undantaget som bekräftar den regeln är förra året då hela två dokumentärfilmer fanns med bland de tio bästa. Jag är glad att jag gjorde det där uppsamlingsheatet. Av de 20 filmer som jag såg under det lilla projektet så hamnade faktiskt tre på på topp-10-listan. Om ni undrar vilka filmer som jag betraktar som filmer från 2013 så kan ni fortsätta undra eller läsa min regelbok som hittas i mitt 2012-inlägg. 😉 Då kör vi och vi börjar som sig bör med plats 10.

****

10. The Wolf of Wall Street
Wolf
Martin Scorseses tre timmar mastiga episka mastodontepos såg vi som filmspanarfilm i januari och jag gillade filmen men var inte överförtjust. Den fick en trea i betyg, en stark sådan men ändå en trea. Jag har fortfarande inte ändrat det betyget men ändå hittar man den på plats tio. Hur förklarar jag det? Det finns ju en mängd filmer som fick högre betyg som inte platsar bland de tio bästa. Ja, det är helt enkelt så att filmen gav upphov till så många trevliga och intressanta diskussioner och den hängde kvar ett bra tag. Jag mindes scener. Den satte sig fast. Leo har nog aldrig varit bättre. Den skräller sig in på plats tio helt enkelt.

9. The Way Way Back
Sam
Ibland är amerikansk indie riktigt bra, ibland lite väl hippt. The Way Way Back finns det inget hippt över. Det är en helmysig coming of age-film som utspelar sig en sommar i en ung killes liv. Han växer upp men får samtidigt lära sig att vissa vuxna också behöver växa upp. Steve Carell är en idiot till styvpappa. Extrapappa, en bättre bättre pappa, om än en omogen sådan, blir Sam Rockwells flummardude. En härlig blandning av humor, allvar, mys.

8. The Conjuring
Nice doll

Jag medger det direkt. The Conjuring är kanske inte en klockren toppfilm och om jag sett filmen under andra omständigheter så hade den förmodligen inte platsat på listan. Förra året hamnade Sinister på plats fyra och även om The Conjuring inte är lika bra som den rysliga rullen så förtjänar den sin åttondeplats i år. Jag delade ut en fyra i betyg till The Conjuring och det är ett smärre mirakel om betänker hur visningen under vilken filmen beskådades. Ja, eller vi försökte åtminstone se den. Läs mer om den visningen här.

7. The Place Beyond the Pines
The Place Beyond the Pines
The Place Beyond the Pines kom tidigt under förra året och att den skulle platsa på listan var inte säkert även om jag verkligen gillade den när jag såg den. Jag gillar filmens episka känsla. Den tredelade historien fungerar perfekt för mig. Jag har hört en del klaga på tredje akten men jag tyckte man knöt ihop det hela bra. Ryan Gosling och Eva Mendes i högform men även de unga skådisarna i sista delen imponerade tyckte jag.

6. Blå är den varmaste färgen
Adele
Precis som fallet var med The Wolf of Wall Street så var  Blå är den varmaste färgen en film som växte dagarna efter att jag hade sett den. Det slutade med att jag den här gången faktiskt höjde betyget till en fyra från en stark trea. För mig handlade det om tre timmar magisk vardagsrealism men det konstiga är alltså att jag inte upptäckte det förrän jag såg om kanske halva filmen dagen efter första titten.

5. Jakten
Jakten

The Place Beyond the Pines var Jakten en sån där tidig film som nu letar sig in på listan. Jag har bara sett två filmer av Thomas Winterberg. Festen och Jakten. Festen är den första dogmafilmen en 5/5-film i min bok. Jakten är inte riktigt lika bra men att Winterberg är ”tillbaka” det kan man slå fast. Frustrerande, jobbig, påträngande… och mycket bra.

4. Hotell
Hotell

Den bästa filmen som jag såg under Malmö Filmdagar – och den var svensk. Hur kul som helst. Det börjar som ett svart drama, vänder efter ett tag till en crazy komedi men hela tiden utan att tappa allvaret. En härlig åktur i en känslomässig berg-och-dal-bana. Det som är lite synd är att alldeles för få har sett filmen. Om ni inte sett den… se den! Den finns att se online på distributören TriArts hemsida.

3. Prisoners
Cloud Atlas

Så här skrev jag i min recension av Prisoners: ”Regissören Denis Villeneuve återupprättade mitt sug efter att se bra film på bio. Man kan nästan säga att han återupprättade min tro på gammalt hederligt filmskapande”. Stora ord men faktum är att de är sanna. Efter Stockholm Filmfestival i höstas så hade jag fått en rejäl filmöverdos. Sen såg jag Prisoners på bio. Under de 153 minuter som filmen pågick kändes det som tiden stod stilla och flög fram på samma gång.

2. Short Term 12
The Running Kid

En lågbudgetfilm om ungdomar på ett fosterhem och de som jobbar där, det kan väl aldrig vara en film som tar sig in på en topp-10-lista? Jo, det kan det. På plats två. När en sån här film funkar så funkar den. Short Term 12 är den senaste film jag delat ut toppbetyget 5/5 till och därför fungerar en bild från filmen som header här på bloggen just nu. En film som håller precis rätt ton hela filmen. Det blir aldrig tråkigt men aldrig heller för mycket skrivet på näsan. Precis när man kanske tror att det ska blir smörigt eller ostigt så blir det istället äkta och rörande och ibland med en skön galghumor. 5/5.

1. Gravity
Gravity
Det kan bara finnas en etta på listan. Gravity. Att jag såg filmen två gånger på bio, det är bevis nog. Jag tror aldrig jag har sett en film två gånger på bio. Dessutom såg jag den en gång till när den släpptes på Headweb och den var faktiskt lika bra då. Så här skrev jag i min recension av filmen efter den första biovisningen: ”När filmen är slut sitter jag i biosätet, utmattad och samtidigt glad efter att ha sett nåt som jag vet är unikt. De flesta andra i salongen reser sig som vanligt när eftertexterna börjar och går mot utgången. Jag känner att jag vill tjoa, jubla, applådera, göra nåt. Jag nöjer mig med en liten applåd. Det var det minsta jag kunde göra kände jag. Till och med 3D:n var ju bra”. Japp, den är etta på min lista, utan tvekan.

****

Vilka filmer tycker jag är värda att få nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns ett helt gäng filmer som jag hade uppe för diskussion: The Bling Ring, World War Z, Fruitvale Station, Mud, Monica Z, Tom à la ferme, Blackfish, Only Lovers Left Alive, Frances Ha, Spring Breakers och All is Lost.

Vilka filmer har jag inte sett? Ja, det var ju den där dokumentären. The Act of Killing.

Eftersom jag är sist ut så finns det ju en radda med andra bloggare som redan publicerat sina listor. Här är några: Plox, Fripps filmrevyer, Fiffis filmtajm, Har du inte sett den? (pod), The Velvet Café, Flmr och Rörliga bilder och tryckta ord.

The Wolf of Wall Street

filmspanarna_kvadratWolfTitel: The Wolf of Wall Street
Regi: Martin Scorsese
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

På väg till visningen av Martin Scorseses senaste film (nej, kära stavningskontroll, inte Sorseles senaste film) och den här månadens filmspanarfilm (utvald av Christian från Movies – Noir) hoppade jag av tunnelbanan vid Rådmansgatan, en station innan slutmålet Hötorget. Jag gick till min favoritbiograf Grand och hämtade ut min biljett varefter jag köpte en kaffe och en kanelbulle på 7-Eleven. Sen promenerade jag vidare mot Sergelbiografen, men inspirerad av Fiffi som just tweetat att hon var kaffeuppladddad (caffellattad?) gick jag in på Wayne’s Coffee. Forfarande med min 7-Eleven-kaffe i handen beställde jag en stor cappuccino. På den förra filmspanarfilmen The Great Escape hade jag somnat under visningen. Den här gången var jag fast besluten att inte låta John Blund vinna.

Jag vet inte om det var kaffet eller filmen i sig… men jag kan säga att somna det gjorde jag inte! The Wolf of Wall Street är en BOATS, dvs den bygger på verkliga händelser (”based on a true story”). För mig var det skitsamma om det var en boats, ett fartyg, en katamaran eller en eka. Jag såg en film. Och jag var underhållen hela tiden. Martin Scorsese är en klippa när det gäller det här med att göra film. Jag tror inte jag verkligen ogillat en enda Scorsese-film (jo, Shutter Island var jag inte förtjust i). Nu finns det säkert några av hans filmer som jag inte har sett och som jag förmodligen skulle vara skeptisk till, men…

Precis som i Scorsese-klassiker som Raging Bull, Goodfellas eller Casino så är det en uppgång-och-fall-historia som berättas. Fast frågan är om fallet i det här fallet framstår så jobbigt som det brukar framställas. Det är just detta som sätter myror i huvudet på mig. Om jag tänker på Scorseses andra filmer så går det käpprätt åt helvete för vår huvudperson. Well, eller gör det det? Hur var det med Henry Hill i Goodfellas. Han tjallade och sen levde han väl ett helt ok liv. Det antyddes (om jag minns rätt) att han saknade sitt gangsterliv. Henry Hills historia berättas i ett sorts nostalgiskt skimmer. Det där livet var nåt att längta tillbaks till, hur moraliskt förkastligt det än var. Eller?

The Wolf of Wall Street inleds med att Leonardo DiCaprio snortar kokain från analöppningen på en prostituerad. Japp, det var väl lika bra att sätta ribban direkt. Varför vänta liksom? Min filmspanarkompis Jessica tyckte att om man roar sig med att kasta dvärgar, ja, då är man en ond person. Jag tänkte att ”ja, kanske det, men om båda är med på det så…” och just dvärgkastningen var kanske inte det värsta i sammanhanget. DiCaprio spelar i filmen den tydligen verkliga personen (tillika svinet) Jordan Belfort, en börsmäklare som under 90-talet gjorde sig en förmögenhet genom skumraskaffärer på Wall Street. Hans företag Stratton Oakmont tjänar grova pengar på att lura folk. Det enda man behöver veta är att det som sker är olagligt. Pengarna används till firmafester (där man bl a ägnar sig åt att kasta prick med dvärgar), lustjakter, bilar, smycken, droger, droger, horor, droger, horor, droger, droger, och allt annat du kan tänkta dig, och lite till.

En fråga som jag bl a tror filmspanarkompisen Henke har ställt till sig själv och andra är: om en film skildrar nåt sexistiskt betyder det att filmen i sig också är sexistisk? Hur ska man kunna skildra Belforts liv på film utan att det blir sexistiskt? Och när jag skriver sexistiskt menar jag alltså kvinnoförnedrande. Är The Wolf of Wall Street helt enkelt Spring Breakers men bland börsmäklare i Manhattan istället för collegetjejer i Florida? I bägge fallen är det upp till betraktaren att tolka vad som visas. Jag gillar det upplägget. Visa upp något, och sen är det upp till tittaren att avgöra vad hen tycker om det som visas. Vi får i alla fall inte några moralkakor nedstoppade i halsen.

Filmen är tre timmar lång, enligt uppgift Scorseses längsta film, men jag kände aldrig att jag hade tråkigt eller att det blev segt. Det kommer hela tiden scener som har nån sorts magi som gör att man blir indragen. Ibland är det scener med bara dialog. Ibland är det DiCaprio som håller ett inspirerande tal till sina medarbetare. Ibland är det helt galna scener med diverse utsvävningar. Ibland är det scener med lyteskomik som (nästan men bara nästan) får mig att skämmas men som jag ändå tokgillar.

Glorifierar filmen Belforts liv? Hmm, nej, jag tycker inte det. Det var väl så hans liv var och om man tycker det var coolt så handlar det väl mer om hur man som person tolkar det. Nu kan jag ändå tycka att hans fall (efter uppgången) inte får så mycket plats i filmen. Fallet skildras istället med en svart humor, t ex under helt galen scen som visar vad som kan hända om du överdoserar på metakvalon aka Quaaludes. Det här var ändå en heeeelt galen scen som kom från ingenstans och som jag tyckte var galet rolig.

Slutligen vill jag nämna Leo. När han först började jobba med Scorsese så fattade jag ingenting. Varför vill Scorsese jobba med Leo? Deras första film var Gangs of New York tror jag och jag tyckte DiCaprio kändes valpig, inte redo för en sån typ av roll. Nu tycker jag han har vuxit färdigt. Valpigheten är borta och jag njuter av hans prestation och han skulle nästan kunna sälja en penna till mig.

En avgörande scen som många av filmspanarna nämnde under den mycket intressanta diskussionen efter filmen var den när FBI-agenten (spelad av Kyle Chandler) satt på tunnelbanan på väg hem efter jobbet. Scenen utspelar sig efter att Belfort har åkt fast och fått sitt straff. Frågan var om han satt där och tittade på sina (helt vanliga och fattiga) medpassagerare på tuben och kände sig nöjd eller om han kanske tyckte att han skulle ha låtit sig bli mutad av Belfort. Eftersom jag tror på det goda inom människan, eller åtminstone inom FBI-agenten i fråga, så har i alla fall jag min tolkning klar.

Jag tror att om jag ser om The Wolf of Wall Street så finns det en chans att betyg blir snäppet högre men den här gången stannar det på en stark trea. Förresten, har jag nämnt Matthew McConaughey? Inte det? Matthew McConaughey. Hmmmhmmmhmmm.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv

Vad tyckte mina spanarkompisar? Hausse eller baisse på börsen?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fredrik on Film
Filmparadiset
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Except Fear
Moving Landscapes

Uppdatering: Nu har även distansfilmspanaren Filmitch sett (och gillat!) filmen. Även Flmr har kollat in den, och Tommy filmar Niklas och Emilio har pratat om den i sin pod. Vill ni höra negativa reaktioner på filmen så rekommenderar jag den sistnämnda podden! Slutligen, så har Sofia sett filmen en gång till och skrivit en smärre avhandling om den. Ytterligare en recension har poppat upp: Filmmusik.

%d bloggare gillar detta: