The Salvation (2014)

Mads

Klicka för en större bild på Mads! Ögonen…

The Salvation är nåt så rart som en dansk western. Nej, det är inte en film som utspelas i Esbjerg i västra Danmark utan en gammal hederlig western (eller en smørrebrød-western kanske?) vars handling för oss till en dammig håla i 1870-talets USA (Texas?). Här hittar vi två danska nybyggarbröder, Jon (Mads Mikkelsen) och Peter (Mikael Persbrandt!). Efter att ha stridit i det dansk-tyska kriget 1864 drog Jon och brorsan till USA för att skapa sig ett nytt liv. Kvar i Danmark lämnade de under några år Jons fru (Nanna Øland Fabricius) och son. När filmen tar sin början väntar Jon och Peter på att de båda ska anlända. Men det är ingen vidare trevlig plats att anlända till kanske. Här härjar brutala gäng som håller sin omgivning i ett järngrepp med våld och hot om våld (eller snarare död och hot om död).

Av de 13 filmer jag såg under Malmö Filmdagar var kanske The Salvation den största positiva överraskningen. Jag hade ingen aning om vad det var för film. Jag hade inte hört titeln förr. Nu visades filmen som sista film under dagarna och det var den enda film som visades just då. Därför var det ju aldrig någon tvekan om jag skulle se den eller ej. Det var ju den enda som visades!

The Salvation visade sig vara en otroligt snygg film med en knivskarp serietidningsestetik som jag tokgillade. Den är fylld med våld, en badass-dansk, en badass-Eva Green och sadistiska skurkar. Det är macho, det är gritty, det är hårt. Jag inser nu att jag skulle kunna beskriva filmer som Sin City eller 300, och just Sin City var en film som jag inte alls gillade. Den var bara tom; en snygg ballong fylld med unken luft. Varför gillar jag då The Salvation mer? Well, det är svårt att svara på. Jag satt bara och njöt av bilderna och stämningen, helt enkelt. Mads Mikkelsen är som sagt stentuff. Persbrandt då? Well, han var väl kanske den svagaste länken även om jag inte tycker han gör bort sig alls. Men ibland när han tittar fram under cowboyhatten så får jag Tre solar-vibbar… och det är inga bra vibbar om man säger så.

Eva Green gillar jag. Jag gillar henne! Japp, Fiffi, read it and weep. 😉 Jag tycker att hon har en speciell utstrålning men jag förstår samtidigt om man inte gillar den. Är hon inte lite fulsnygg också, kanske som Faye Dunaway på sin tid? Om man gillar allt med Eva förutom hennes röst så kan man se The Salvation utan problem. Hennes rollfigur har nämligen fått sin tunga bortskuren av elaka indianer och hon är därför stum.

Skurken i filmen var bra också. Jag kände inte igen skådisen men han heter Jeffrey Dean Morgan… och jag har faktiskt sett honom i Watchmen visade det sig (ytterligare en film med serietidningsestetik). Här spelar han brutal gängledare med en härligt brummande basröst som ska hämnas sin broders död. Är det inte ofta så i westernfilmer? En skurk som har en bror som dödats och som måste hämnas. It’s family, liksom.

När eftertexterna rullade och vi filmspanare satt kvar i salongen frågade Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia varför filmen hette just The Salvation (frälsningen). Jag kom med ett förslag som gick ut på att Jon (Mads rollfigur) tog upp striden med det där skurkaktiga gänget och befriade/frälste byn från dess förtryck. Då kom Sofia med invändningen att byns invånare inte var några personer som var värda att frälsa. De var ju fegisar utan ryggrad hela bunten, hävdade hon. Well, kanske det, men jag tror ändå det är det som titeln syftar på. Eller? Kanske det har nåt att göra med hur det slutar för Mads och Evas rollfigurer? Att de frälser varandra? Se filmen själva och kom med förslag!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagar smallPrecis som A Most Wanted Man och The Hundred-Foot Journey som jag recenserat tidigare under veckan så har The Salvation biopremiär imorgon fredag. Jag såg den alltså under Malmö Filmdagar och här nedan hittar ni fler recensioner (namnen på bloggarna blir klickbara länkar när inläggen publiceras):

Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den? (Johan)
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer

Uppdatering: Nu har även Flmr skrivit om The Salvation.

Malmö Filmdagar 2014 – Filmerna

Malmö FilmdagarJag kom hem från Malmö Filmdagar i torsdags kväll. Den här gången var det Sveriges Filmuthyrareförening som stod för arrangemanget. Det var i princip samma upplägg som förra året då SFI höll i spektaklet. Tre dagar fullspäckade med film och en del seminarier. Det är lika oslagbart som det låter. Den här gången hann jag med att se 13 filmer under de tre dagarna som filmdagarna pågick. Här kommer en snabb sammanfattning över dessa filmer. Se det som en liten förhandstitt över vad som dyker upp på biorepertoaren under hösten; vad ni ska hålla utkik efter och vad ni kan undvika. Jag kommer att posta recensioner av filmerna i samband med att de har premiär på bio.

En sak att notera är att jag den här gången såg två filmer som jag inte får säga vad jag tycker om eller knappt ens att jag har sett dem! Förra året var det F1-filmen Rush som blev belagd med ett sånt här embargo. Anledningen, misstänker jag, är att man inte vill få eventuellt negativt surr om filmerna innan den amerikanska premiären som i bägge fallen kommer ske under september.

Årets två snackisar, i mina öron, var hur dålig Medicinen var och hur bra Boyhood var.

****

Pojken med guldbyxorna (Regi: Ella Lemhagen, Premiär: 26 september)
För mig räckte tyvärr inte det nostalgiska skimret från tv-serien för att rädda filmen. Inledningen var för hetsig och jag fick aldrig en känsla för karaktärerna. Innan man visste ordet av så hade guldbyxorna dykt upp och sen blev det en ungdomsactionfilm. Lilla Jönssonligan för de lite äldre kanske.

’71 (Regi: Yann Demange, Premiär: 10 oktober)
Grymt spännande och nervig skildring av en ung brittisk soldats skräcknatt i Belfast när han hamnar på ”fel” sida stan, dvs på katolikernas sida, efter att ha blivit lämnad av sina kollegor. En av filmdagarnas absolut bästa filmer. Rekommenderas starkt!

Boyhood (Regi: Richard Linklater, Premiär: 26 september)
Årets positiva snackis och en självklar förhandsfavorit. För mig kändes det kanske dock mer som en otroligt imponerande bedrift än en otroligt bra film. Richard Linklater har filmat sin film en gång om året under 12 år och vi får följa en liten pojke växa upp. Tungt!

Medicinen (Regi: Colin Nutley, Premiär: 29 augusti)
Aj, aj, det här var inte bra. När var Colin Nutley spännande senast? För mig var det här den sämsta filmen jag såg och vad jag tyckte mer ingående kan ni läsa om här.

Muren (Regi: Hany Abu-Assad, Premiär: 24 oktober)
Regissören har tidigare gjort Paradise Now som var en av 2005 års bästa filmer. Muren (eller Omar som den heter internationellt) var inte riktigt lika bra men klart sevärd.

Chef (Regi: Jon Favreau, Premiär: 31 oktober)
En av dagarnas två matfilmer! Chef är ett helt underbart lyckopiller som kommer få det att vattnas i munnen på dig. Ibland ironisk, ibland varm rulle som blir en skön road trip-film där far och son bondar. Jag visste inte Jon Favreau hade det här inom sig?! En favoritfilm.

The Maze Runner (Regi: Wes Ball, Premiär: 19 september)
En ungdoms-sf-rulle som är en helt ok blandning av Cube och Flugornas herre. Den lider dock av att vara första delen i en trilogi. Inget går riktigt ihop och filmen saknar ett riktigt avslut.

A Most Wanted Man (Regi: Anton Corbijn, Premiär: 12 september)
En lågmäld och kall John le Carré-filmatisering där Philip Seymour Hoffman gör sin sista roll som tysk spion som försöker fånga de riktigt stora fiskarna. Spelplats för det hela är ett ganska dystert Hamburg. Inget spektakulärt (vilket ju är en del av poängen) men sevärd, inte minst för Hoffman.

The Hundred-Foot Journey (Regi: Lasse Hallström, Premiär: 12 september)
Dagarnas andra matfilm är även det ett lyckopiller som kommer göra dig hungrig. Lasse Hallström är väl den här typen av films mästare. Ett vykort på film. Aldrig har ett grönsaksstånd på ett franskt litet bytorg sett så sagofranskt ut. 100 steg från Bombay till Paris kommer den heta i Sverige.

20,000 Days on Earth (Regi: Iain Forsyth & Jane Pollard, Premiär: 26 september)
En musikdokumentär där vi får följa en dag i Nick Caves liv. Han repar, går i terapi, äter lunch med musikervän, tittar på gamla foton. Cave pratar om intressanta saker och det är en helt ok film men kanske bara värd att se på bio om du är ett stort Nick Cave-fan.

A Walk Among the Tombstones (Regi: Scott Frank, Premiär: 17 oktober)
En sämre version av Taken (en bra film) eller en mycket mycket sämre version av Prisoners (en mycket bra film).

Hallonbåtsflyktingen (Regi: Leif Lindblom, Premiär: 10 oktober)
En skruvad dramakomedi där Jonas Karlsson spelar en finne som vill vara svensk, och han får chansen när han träffar en svensk man som är trött på livet på en Sverigefärja. En film med en ganska märklig känsla där jag inte riktigt köpte upplägget och då är det svårt att gilla den fullt ut.

The Salvation (Regi: Kristian Levring, Premiär: 12 september)
För mig var kanske det här dagarnas största positiva överraskning. Det handlar alltså om en dansk västernfilm med Mads Mikkelsen, Mikael Persbrandt, Eva Green och… Eric Cantona. Det visade sig vara en grym (både bildligt och bokstavligen) rulle med snygg serietidningsestetik i sitt foto.

****

Lite senare under veckan kommer det en liten sammanfattning av det övriga som hände under dagarna, exempelvis lite om de seminarier som hölls.

%d bloggare gillar detta: