10 i topp: Filmer 2014

2014Då var det äntligen dags att sammanfatta 2014 filmmässigt för min del. Anledningen till att jag som vanligt är sent ute att jag inte känt att jag hade sett de filmer jag ville se. Potentiellt bra filmer. Jag ville inte ha en osedd film som jag trodde på eller som jag alternativt hade hört mycket gott om. Jag kryssade inte riktigt alla filmer ska-se-listan men nu känner jag mig ändå rätt nöjd. Om ni undrar vilka filmer som jag betraktar som filmer från 2014 så kan ni fortsätta undra eller läsa min regelbok. Då kör vi och vi börjar som sig bör med plats tio.

 

10. Chef
Chef
En skönare bioupplevelse var det länge sen jag hade. Jag mådde bra innan filmen men jag mådde bättre efter den – och ännu bättre efter att jag tillsammans med Henke, Jonas och Fiffi dräpt en härlig pastalunch på Vespa nere i Malmö efter visningen.

9. Ida
Ida
82 minuters konstutställning i form av perfekta svartvita bilder bjuder förra årets polska Oscarsvinnare för bästa utländska film på.

8. Birdman
Birdman

En härligt intensiv film som är en skådespelarnas film. Visst kan det bli lite övertydlig ibland när det gäller regissörens ”avsky” för superhjältefilmer och recensenter men det är ändå en skön åktur i form av en enda lång tagning utan (synbara) klipp. Så mycket bättre än Den ryska arken.

7. ’71
'71
Oj, oj, oj, oj, årets svettigaste bioupplevelse? Jack O’Connell visar att han förtjänar sin titel (se nedan). I konkurrens med Chef så var detta den bästa filmen jag såg under Malmö Filmdagar i höstas.

6. Blue Ruin
Blue Ruin
En så smart film. Den har den perfekta blandningen av mörkt allvar och en dråplig humor. Manuset är välskrivet med en suverän känsla för små detaljer. Förra årets sexa var Blå är den varmaste färgen. Just sayin’.

5. Calvary
Calvary

Tänk om man hade kunnat se den här filmen på bio?! Vilken upplevelse det hade varit. En härlig brumbjörn i form av Brendan Gleeson och så det irländska landskapet. Och då har jag inte ens nämnt själva historien.

4. Nightcrawler
Nightcrawler

Den bästa filmen som jag såg på förra årets Stockholm Filmfestival. Well, den var i alla fall det fram tills att jag såg den film som kom på plats nummer två på listan. Jake Gyllenhall har aldrig varit bättre eller mer obehaglig. Vad tänkte Oscarsjuryn på?!

3. The Grand Budapest Hotel
Grand Budapest

Årets bästa bioupplevelse i hård konkurrens med Chef. Jag och Wes Anderson har tidigare inte funkat alls. Eller, ja, ibland har jag väl tyckt att hans filmer varit helt ok. Men inget mer än så. Nu bara föll jag pladask för hans filmvärld. Sug på den Filmitch!

2. Whiplash
Whiplash

’71 var inte årets svettigaste bioupplevelse. Det var nämligen den sista magnifika kvarten av Whiplash. Jag satt på kanten av mitt säte, på helspänn, som en person i trance. På vägen hem i tunnelbanan Spotify-lyssnade jag på Caravan på repeat.

1. Enemy
Enemy
Fasiken. Vi har alltså ettan på listan kvar. Det blir Enemy. Jag har inte skrivit om Enemy än. Jag känner att jag vill se om den en gång till innan jag samlar mina tankar om den. Jag fick hur som helst rysningar av filmen. Om jag hade sett den på Stockholm Filmfestival 2013 så hade det varit en 2013-film. Jag återkommer med recension när jag sett om den.

 

Vilka filmer tycker jag är värda att få nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns ett helt gäng filmer som jag hade uppe för diskussion: Godzilla, X-Men: Days of Future Past, Snowpiercer, Dawn of the Planet of the Apes, The Salvation, Gone Girl, Turist, Locke, Cold in July, Starred Up, Captain America: The Winter Soldier och Interstellar.

Vilka filmer har jag inte sett? Ja, det var ju den där lilla pärlan med Eddie Marsan: Still Life. Och så Zvjagintsevs Leviatan förstås.

Årets

Besvikelse: The Raid 2 – Mådde mest dåligt när jag såg den.
Mest överskattade: The Lego Movie – Filmreferenser overload.
Största överraskning: Maleficent – Josh Larsen från Filmspotting kan faktiskt ha rätt nån gång.
Nykomling: Jack O’Connell från ’71 och Starred Up – En naturkraft.

Eftersom jag är aningen sent ute så finns det ju redan en del andra bloggare som redan publicerat sina listor. Här hittar ni några:

Den perfekta filmen-Niklas
Har du inte sett den?-Carl
Plox
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir

The Grand Budapest Hotel (2014)

The GrandJag har sett alla Wes Andersons filmer. Jag har sett många av Wes Andersons filmer på bio. Jag har alltså betalat för att se Wes Andersons filmer på bio. Ändå kan jag inte säga att jag gillar Wes Anderson. Medelbetyget som hans filmer får av mig ligger på 2,6 av 5 möjliga. Det konstiga är att en del av mig ändå tror att jag gillar Wes Anderson. Men sen när jag ser en film så ger den mig ingenting, förutom en irriterande snygg yta. Så var det nu senast med Moonrise Kingdom, och kanske var det den filmen som slutligen fick mig att inse att Wes Anderson inte är nåt för mig. När The Grand Budapest Hotel dök upp var det ofrivilliga och ologiska suget efter att se filmen borta. Vad skönt, tänkte jag. Jag har blivit botad från min fantomkänsla av att jag gillar Wes Anderson. Jag gick inte och såg den på bio.

Trodde jag.

Det finns nämligen nåt vi kallar klämdagar. Om man är ledig (eller *host* tar ledigt *host*) från jobbet på en klämdag och det är regn och rusk ute så finns ju knappast nåt bättre att göra än att gå på bio. Jag hade tänkt jobba fram till sen eftermiddag och sen haka på Henke för att se A Million Ways to Die in the West. Henke skulle se om The Grand Budapest Hotel redan vid lunch för att ge filmen en ny chans då han sovit sig igenom den förra visningen. På nån sorts impuls så bestämde jag mig för att haka på den filmen också. Jag menar, hur dålig kunde den vara?

Som vanligt när det gäller en ny Wes Anderson-film så sa alla om The Grand Budapest Hotel att det här var den mest Wes Andersonska filmen hittills. Så sa man i alla fall om Moonrise Kingdom, det minns jag, och den funkade inte alls för mig. Jag tänkte att det nog blir den gamla vanliga visan. Snygg, quirky, tråkig, tom. Men…

Jag vet inte om jag kan komma med nån bra förklaring men jag blev fullkomligt överförtjust i The Grand Budapest Hotel. När filmer är som bäst så brukar jag känna att jag inte vill att de ska ta slut. Det är som att tiden står stilla och jag vill hoppa in och bo i filmen. Så kände jag hela sista halvan av The Grand Budapest Hotel. Jag ville flytta in i filmen. Jag ville äta Mendlbakelser. Jag ville åka tåg med Monsieur Gustave. Jag ville åka kälke snabbt. Jag ville äta middag med Zero som gammal och lyssna på hans berättelse. Jag ville titta på en tavla med en pojke och ett äpple. Jag ville sitta i fängelse… nej, där går gränsen.

Vad är det som gör att pendeln plötsligt slog över och att jag nu plötsligt konverterat till Wes Andersonismen? Miljön i filmen kan vara ett svar. Den enda film som jag tidigare verkligen gillat är The Darjeeling Limited och den utspelas ju till största del på ett tåg i Indien. The Grand Budapest Hotel utspelar sig i ett påhittat europeiskt alpland, strax innan andra världskriget bryter ut. Fast det där kriget verkar påhittat också när jag tänker efter. Man kan säga att filmen, till största delen, utspelar sig i en Wes Andersonsk version av 30-talets Europa.

En viktig detalj är nog Ralph Fiennes. Innan han dök upp så var jag lagom intresserad av filmen. Men när M. Gustave äntrar scenen så var showen igång och mitt intresse väcktes. Fiennes är galet bra i rollen. Sättet han pratar (och svär!) på är underbart. Hans motspelare, unge Tony Revolori, som piccolon Zero är för mig en ganska blek figur. Zero känns faktiskt som en typisk Wes Anderson-figur, en sån där som man inte riktigt kommer underfund med eller som bara känns som en marionett. Men nu har han Fiennes att spela emot och då funkar det.

Att jag till slut kapitulerade för Wes kan också bero på att det helt enkelt inte gick att stå emot längre. Det som vi bjuds på i The Grand Budapest Hotel är så imponerande när det gäller scenografin, känslan för detaljer, lekfullheten, färgerna, dockfilmskänslan att man bara kan känna beundran.

Det var snudd på att det blev högst betyg till filmen men då hade jag behövt byta header på bloggen och så stort Wes-fan är jag inte. Än. 🙂

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvsep

Vad tyckte nu Henke efter den här omtitten? Fågel, fisk eller mittemellan? Kolla in här.

Jag märker nu att jag inte skrivit ett ord om vad Wes vill säga med filmen. Ingen som helst analys kring vilka underliggande teman det finns. Men det har säkert andra skrivit om. Kolla in hos t ex Sofia, Fiffi och Christian. Har du inte sett den? och TNEpod har också pratat om filmen. Ytterligare en recension har trillat in: The Nerd Bird-Cecilias.

%d bloggare gillar detta: