10 i topp: Filmer 2016

Som vanligt när det börjar bli dags att få till sin topplista över förra årets bästa filmer så kollar jag igenom vilka filmer jag har missat. Nu finns det ju hur många filmer som helst som jag har missat och jag kommer givetvis inte se alla. Nej, det handlar om de där filmerna som det snackats om, som hyllats, och som jag känner har potential för mig. Det blev en ganska lång lista på kanske 15 filmer. Förra året kom min lista 13 april. I år blev jag klar i slutet av mars, mycket tack vare att jag skulle vara med i Buffypodden Special där vi skulle prata om våra tio favoriter från 2016. Och pratade gjorde vi – i fyra och en halv timme. Här hittar ni del 1 och del 2 av det poddsnacket.

En sak jag konstaterar är att 2016 var ett mycket bra filmår. Det kan bero på att jag har sett ovanligt många av de omtalade filmerna som jag trodde skulle passa mig, eller så var det helt enkelt ett grymt filmår. Förmodligen är handlar det om en kombination.

Eftersom jag av nån anledning valde att rangordna även mina bubblare, som var nio till antalet, så kommer här mina 19 favoritfilmer från 2016.

 

19. Cameraperson – Överblivet material från andra dokumentärer blir en egen historia.
18. Paterson – En film som visar på livets skönhet i det lilla.
17. Christine – Rebecca Halls insats var värd en Oscarsnominering.
16. Hidden Figures – En härlig blandning av rymdäventyr, kvinnokamp och må bra-film.
15. The Neon Demon – Snyggare än så här blir det inte.
14. Under the Shadow – En intensiv skräckis om kvinnors lott i Iran.
13. The Handmaiden – En film med många ansikten.
12. The Witch – En skräckis med en dokumentär känsla av 1600-tal.
11. 10 Cloverfield Lane – Ett svettigt bunkerspel med ett överraskande avslut.

 

10. Nocturnal Animals
Nocturnal Animals
Ett stilistiskt om än lite kliniskt (för min smak) mästerverk av kläddesignern Tom Ford. En kader av skådisar som inte går av för hackor: Amy Adams, Jake Gyllenhaal, Michael Shannon och, överraskande nog, Aaron Taylor-Johnson. Johnson var den som stack ut mest. Jag fattade inte ens att det var han förrän jag såg hans namn i eftertexterna. Filmens olika delar hakar i varandra på ett fascinerande sätt, och de scener som är baserade på den bok som Amy Adams läser är som tagna ur en skruvad Hitchcock-thriller av det nervigaste slaget. Jag ville alltid tillbaka till dessa scener.

9. Hell or High Water
Hell or High Water

En film som Hell or High Water är det i princip omöjligt för mig att inte älska eller åtminstone tycka om väldigt mycket. Filmens utspelas i fattiga avfolkningsbygder i djupaste (eller västra) Texas. Vi vistas på öde main streets där inte mycket händer eller på diners med bås med röda lädersäten där det jobbar vresiga (eller flirtande) servitriser. Vi åker bil på route 287 förbi gamla övergivna fabriksbyggnader, pumpande oljeriggar och skyltar med reklam för banklån. Det går tokhem hos mig. Ben Foster och Jeff Bridges är strålande och t.o.m. pretty boy Chris Pine fungerar utmärkt.

8. Suburra
Suburra
BLYTUNG. En italiensk maffiathriller som ger mig sköna The Wire-vibbar. Precis som i Baltimore-serien så har det även i Suburra betydelse för alla (t.o.m. påven) vad den som står lägst ner på samhällsstegen gör eller inte gör. Allt är sammanvävt och korrumperat. Musiken och det regniga nattfotot med glänsande asfalt är det bara att njuta av. BLYTUNG.

7. The Edge of Seventeen
The Edge of Seventeen
Det är inte ofta att komedier letar sig in på mina årsbästalistor men plötsligt händer det. Det hände den här gången. The Edge of Seventeen är en dramakomedi (eller ett drama med komiska inslag om man så vill) som är hysteriskt rolig, pinsam och berörande på samma gång. Hailee Steinfeld gör sitt livs roll (än så länge) och scenerna där hon samtalar med sin lärare, spelad av Woody Harrelson, är komiskt guld. Harrelson sävliga personlighet avväpnar Steinfelds speediga high school-tjej på ett sätt som lockade mig till många skratt.

6. Manchester by the Sea
Manchester by the Sea

Manchester by the Sea är en speciell film. Det är en sorts mysteriefilm då man allteftersom i flashback-scener får reda på vad som har hänt med Casey Afflecks rollfigur och då får en förklaring till varför han är som han är. Manchester by the Sea fick mig även att må fysiskt illa under vissa intensiva och briljanta scener. Dessutom fick den mig att skratta mitt i all misär och det var just detta som lyfte filmen för mig. Nu blir jag sugen på att se Margaret, Kenneth Lonergans problembarn till film från 2011 (som spelades in 2005!) med bl a Anna Paquin. Frågan är bara vilken version man ska se?

5. Midnight Special
Midnight Special
Jeff Nichols är en regissör att lita på. Jag har inte blivit besviken på en enda av hans filmer. I Midnight Special blandas Nichols Americana-drama med science fiction och för mig är det filmiskt guld. Jag skulle kunna beskriva Midnight Special som en blandning av Stephen Kings Firestarter kryddat med Starman, E.T.Blue Ruin och så lite Tomorrowland, så då gör jag det. Michael Shannon (givetvis!) är strålande som pappan som vill skydda sin egensinnige son som både en mystisk sekt och FBI är ute efter.

4. Moonlight
Moonlight

Moonlight är filmen som i mina ögon välförtjänt vann en Oscar framför näsan på La La Land. Det är en amerikansk WKW-film. Den är vacker, både på ytan och djupet. Allt handlar om känslan filmen förmedlar. I tre delar får vi följa Chirons uppväxt i Miami gestaltad av tre helt olika men i slutändan ändå lika skådisar. En fascinerande film vars avslutande del var spännande, poetisk och hoppfull.

3. Toni Erdmann
Toni Erdmann

Oj, vilken film Toni Erdmann är! Sprängfylld av det mesta: konstigheterna, pinsamheterna, humorn, skratten, melankolin, distansen mellan far och dotter, det affärsmässiga konsultandet, det stela klubbandet, galenskaperna, löständerna, peruken, den bulgariska folkdräkten, Whitney Houston-sången, toaletter hos rumänska äppelodlare och det absurda i att bo på ett lyxhotell ovanför en romsk kåkstad. Dessutom är den förlösande rolig i vissa nyckelscener. Och ändå hamnar den bara på plats tre.

2. Captain Fantastic
Captain Fantastic

Vissa filmer kapitulerar jag inför utan att kunna värja mig. Captain Fantastic var en sån film. Jag älskade den från första stund. Det är en rörande historia där Viggo Mortensen spelar en pappa som tror han uppfostrar sina barn på rätt sätt genom att leva utanför samhället. Visst kan det vara nyttigt att koppla bort sig från sitt online-liv och leva ute i skogen på det som naturen ger. Men vad ska barnen göra när de flyger ur boet? Är de verkligen förberedda på det verkliga livet? Viggos pappa får mycket att fundera på, liksom vi tittare. Captain Fantastic är en fantastisk liten film. Vacker, sorglig, rolig och berörande på samma gång.

1. Arrival
Arrival
Då har vi anlänt till ettan! Och det kan ju bara bli en film. Arrival. En film jag såg två gånger på bio, vilket inte hör till vanligheterna, och den blev bättre andra gången. Favoritregissören Denis Villeneuve bjuder på tankar om liv, död, språk, kommunikation, tid och världsfred. Förutom det tankemässiga innehållet bjuds vi på musik (Jóhann Jóhannsson) och foto (Bradford Young) som inte är av denna värld. Slutligen, och det som cementerar filmen som min nummer ett: Amy Adams. Hon bär filmen på sina axlar. Avgå Oscarsjuryn.

 

Årets…

Överraskning som ändå inte platsade på topp-10: 10 Cloverfield Lane (fast den blev elva ändå)
Film som jag tycker är bra men ”alla andra” tycker är ett mästerverk: Train to Busan
Film som jag önskar att jag kunde få in på topp-10: The Witch
Michael Bay: 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi
Filmer som återstår att se: Sing Street och The Wailing
Besvikelse: Independence Day: Resurgence
Bästa svenska: Den allvarsamma leken
Bröderna Coen: Hail, Caesar!
Må-bra-film: Hidden Figures
Sång: Whitney Schnuck

 

Vilka andra filmbloggare har fått till sin topplista över 2016 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:

Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Har du inte sett den?-Carl
Spel och Film
Fripps filmrevyer
Flmr
Filmitch

The Edge of Seventeen (2016)

Finns det inte tillräckligt många bra komedier där ute eller är det så att just jag har en udda smak vad gäller komedier? Eller jag kanske helt enkelt ser för få av de bra komedier som faktiskt finns?

Vad som än är fallet så kvarstår det faktum att jag ganska sällan ger en komedi ett högre betyg än en trea, och än mer sällan händer det att en komedi letar sig in på en av mina årsbästalistor. När jag kollar igenom mina topplistor från 2010-talet så hittar jag hur många komedier? Min känsla är att det de kanske kan räknas på ena handens fingrar.

Om man ska lita på IMDb:s genrebeteckningar (men det ska man ju inte) så är svaret sju, nämligen Carnage, The Wolf of Wall Street, The Way Way Back, Chef, Birdman, The Grand Budapest Hotel och Inside Out. De flesta av dessa filmer skulle jag inte kalla rena komedier utan snarare dramer med komiska inslag. Det skulle väl kanske vara Chef som är det närmaste man kan komma en ren komedi även fast det mest är en må bra-film. Vilka komedier har ni haft med på årsbästalistor under 2010-talet?

Två filmer som jag har haft med på årsbästalistor som jag själv skulle kalla dramer med komiska inslag, men som IMDb inte satt komedibeteckningen på, är The King’s Speech och Lisa Langseths klassiker Hotell. Och här har vi nog kommit fram till pudelns kärna. Jag gillar roliga filmer men det ska vara filmer där det roliga uppstår som en följd av en framväxande handling och hur karaktärerna beter sig. Det är lite som skillnaden mellan en riktigt duktig och engagerande ståuppkomiker jämfört med en som endast drar torra ordvitsar (inget ont om torra ordvitsar!) och billiga skämt.

Varför babblar jag om det här? Jo, för att jag faktiskt har sett en riktigt bra komedi, eller ja, ett drama med mängder av väl underbyggda komiska inslag.

Nadine

The Edge of Seventeen handlar om high school-tjejen Nadine (Hailee Steinfeld). Hon har en enda bästis i Krista (Haley Lu Richardson) men så blir Krista ihop med Nadines äldre bror (Blake Jenner) och Nadine känner sig som femte hjulet. Den ende Nadine kan eller vill anförtro sig till är läraren Mr Bruner (en härligt sävlig Woody Harrelson).

Jag älskade filmen från första stund. Inledningsscenen satte stämningen direkt. Hailee spelar en totalspeedad tjej med en mun som går som en kulspruta. Kontrastera detta mot en lugn och sävlig Woody som inte låter sig imponeras, och det uppstår stor humor, i alla fall för mig. Jag hade väldigt roligt varje gång de två möttes i en skådespelarbatalj. Det är inte så ofta jag skrattar högt när jag ser på film men här satt jag från och till och vred mig i skratt i soffan. Befriande.

Läraren

Även samspelet mellan mor och dotter var hysteriskt. Kyra Sedgwick spelar Nadines självupptagna mamma och hon gör det bra. Kanske den jobbigaste mamman sen Kristin Scott Thomas i Only God Forgives. Precis som i scenerna mellan Nadine och Mr Bruner så finns det komiskt guld att vaska när Nadine och hennes mamma utbyter repliker utan att lyssna på vad motparten egentligen säger.

I grunden handlar filmen om det så vanliga och jobbiga: att hitta sin plats i tillvaron. Att hitta sitt gäng, sin klick. Nadine försöker (dåligt) och är inte framgångsrik. Eftersom hon har lagt alla ägg i en korg, Kristas korg, så faller det samman när Krista blir ihop med brorsan hennes. Nadine hanterar deras relation dåligt, minst sagt, ungefär som ett barn som har fått för lite godis. Hon försöker gå med på en fest med de två men känner sig totalt utanför. Ugh, en jobbig kväll och sekvens som Nadine beskriver som ”the worst night of my life” (innan hon avbryts av mamman som hämtar med bilen och som givetvis inte lyssnar).

Mamman

Nadine droppar alltså repliker i kulsprutetempo, och det är repliker som både är roliga och ibland väldigt sanna. Hon är lite av en Cordy och Anya från Buffy skulle jag säga. Jag gjorde i alla fall den kopplingen när jag såg filmen.

Sen har vi charmtrollet Erwin (Hayden Szeto) som är en stor beundrare av Nadine, en beundrare som dock är totalt osynlig för Nadine och som hon länge behandlar som en hund. Även här uppstår många gånger pinsam komik på hög nivå (t ex i ett pariserhjul).

Beundraren

Jag tycker att The Edge of Seventeen är en jättefin film. Det går möjligen lite väl snabbt i slutet när allt ska ordnas upp och Nadine ska hitta sin grupp men jag köper det förenklade berättandet den här gången. Filmen visar på ett fint sätt, om än alltså väl enkelt, hur man kan få en ingång om nån visar vägen och bjuder in en, och att man då ska våga ta steget. Men det behövs alltså nån som ser en och bjuder in en vid rätt tillfälle när man själv är redo.

Är det inte lite märkligt att filmen inte fått mer uppmärksamhet än den fått? Eller är det jag som inte har hängt med? Det verkar även vara dåligt med möjligheter att se den via nån av alla filmtjänster som finns på nätet. Tråkigt.

The Edge of Seventeen är en både rolig och rörande film som inte backar för nåt. Den vågar skämta om och ta upp det mesta, precis som Nadine.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Andras tankar om The Edge of Seventeen: Fripps filmrevyer, Movies – Noir, Fiffis filmtajm, Filmnight och Flmr.

 

Bästisen

Brorsan

 

Slutligen två YouTube-klipp: Bloopers och en bortklippt scen som för tankarna till Falling Down.


%d bloggare gillar detta: