10 i topp: Filmer 2017

Förra året hade jag en blåslampa i baken då det gällde att färdigställa min årsbästalista över 2016 års bästa filmer. En blåslampa i form av Shinypodden där jag var med och listade mina favoritfilmer från året som varit. När väl poddningen skulle spelas in gällde det ju att ha sett de filmer man ville se.

Den där blåslampan hade jag inte i år och det är nog en av anledningarna till att det hela har dragit ut på tiden. Fortfarande kände jag ju att jag ville se där filmerna som det pratades om. För ett tag sen tillkännagav jag ändå till slut på Twitter att jag var klar. Att jag hade dragit ett streck och nu hade sett de filmer jag ville se. Sen kunde jag ändå inte låta bli att fråga om nån verkligen brann för de filmer jag hade missat. Det var som att jag ändå inte riktigt ville vara klar. Efter de tips som kom in så bockade jag ytterligare två filmer – och det är jag glad för eftersom en av dessa tog sig in hela vägen på topp-10-listan.

Hur tyckte jag 2017 var som filmår rent generellt? Klart sämre än 2016 är min spontana känsla. Det har funnits många filmer som jag gillat men de där absoluta toppfilmerna har lyst med sin frånvaro. Jag har inte sett enda 5/5 från 2017! När jag går igenom filmerna från 2016 så hittar jag inte mindre än tre (!) 5/5-filmer. Kan det ha det göra att med att jag helt enkelt har sett färre filmer? Låt oss se. Sedda filmer från 2016: 83. Sedda från 2017: 79. Nej, ingen större skillnad.

En intressant sak jag dock noterar när jag nu går igenom mina olika betyg är att jag har gett betydligt fler 2017-filmer betyget 4/5. 22 st filmer från 2017 har fått 4/5 medan enbart 10 st 2016-filmer har fått det. Det är ju stor skillnad. Min teori är att 2017 nog är ett minst lika bra filmår t.o.m. för mig men att jag helt enkelt inte blivit berörd på det där speciella sättet man måste bli för att dela ut toppbetyget. Bredden finns ju helt klart för 2017 – ja, den är ju klart bättre än för 2016. Well, det beror ju på vad man värderar högst? Bredden eller topparna?

Dags att ge sig på listan som den här gången blir en topp-22-lista eftersom jag inleder med mina tolv bubblare. Håll till godo!

22. Kong: Skull Island – Förvånansvärt underhållande matinéäventyr med gigantisk Kong.
21. John Wick: Chapter Two – Bättre än ettan! Kvalitén på fajterna höjs ytterligare en nivå.
20. Spider-Man: Homecoming – Den klart mest underhållande MCU-filmen från förra året.
19. The Endless – En mystisk sf-rulle utan mysterium som snurrar runt i huvudet efter titten.
18. The Square – Inte bättre än Play men fylld med hjärngympa och förhöjda pinsamheter.
17. The Shape of Water – Ingen är bättre på att blanda magisk realism och sagor än del Toro.
16. God’s Own Country – Rörande och lerigt drama om en ung fårbonde som hittar sig själv.
15. Okja – Ok? Ja! Bong Joon-ho bjuder de vanliga tvära koreanska tonskiftena.
14. Molly’s Game – Dialogtung och spännande Aaron Sorkin-BOATS med bästa Jessica Chastain.
13. It Comes at Night – Oerhört tät och nervig skräckthriller som klår A Quiet Place.
12. Good Time – En natt i New York bjuder på en intensiv resa med oväntade vändningar.
11. The Florida Project – Sååå nära att ta sig in på topp-10 p.g.a. det magiska slutet.

10. Star Wars: The Last Jedi
Star Wars: The Last Jedi
Det här är den enda filmen på listan som jag har sett om. Vid omtitten hände det trevliga att jag uppskattade filmen mer än jag gjorde första gången, och då gillade jag ändå The Last Jedi när jag såg den på bio. Det som jag gillade (relationerna Rey-Luke och Rey-Ren, humorn, miljöerna, kaxigheten och viss mån respektlösheten mot tidigare filmer) gillade jag lika mycket andra gången. Det som kanske inte funkade (kasinoplaneten och Laura Dern) störde mig mindre, eller inte alls, andra gången. Den förtjänar därför en tiondeplats och kickar därmed ut The Florida Project från topp-10.

9. Brawl in Cell Block 99
Brawl in Cell Block 99

En årets stora överraskningar för mig. Jag hade tidigare hört talas om men inte sett regissören S. Craig Zahlers film Bone Tomahawk. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av filmen med den härligt exploitationklingande titeln Brawl in Cell Block 99. Det blev en härlig resa. Vince Vaughn är stenhård som fängelsekunden Bradley med nävar av stål och ett hjärta av guld (well, kanske inte av guld men ett hjärta har han definitivt). Jag ser redan fram emot Zahlers kommande film med den (återigen) härliga titeln Dragged Across Concrete, och Bone Tomahawk står på ska-se-listan.

8. Phantom Thread
Phantom Thread
Paul Thomas Anderson har länge varit en stor favorit. I konkurrens med Denis Villeneuve är han min favoritregissör. Just idag får jag säga att Villeneuve tagit över förstaplatsen efter en serie ruggigt starka filmer. PTA:s senaste film för Phantom Thread var Inherent Vice och den gillade jag inte alls. Nu tycker jag dock han är tillbaka i superform. Filmen skildrar en maktkamp/kärlekslek mellan klädskaparen Reynolds Woodcock (Daniel Day-Lewis i sin sista (?) film) och hans nya musa Alma (nykomlingen Vicki Krieps). Med i spelet finns även Reynolds granithårda syster, utmärkt spelad Lesley Manville. Det var en njutning att se filmen. Den är vacker, tar oväntade vändningar och är dessutom bitvis väldigt rolig. Välkommen tillbaka, PTA!

7. Mother!
Mother!
Det här var en av de filmer som jag såg allra sist. Ja, jag tror t.o.m. det var den sista jag såg innan jag satte samman min lista. Jag visste att folk hade pratat om den. Det skulle vara en sån där vattendelare och nåt man helt enkelt borde ha sett. Jag är jätteglad att jag såg den för jag gillade den nämligen väldigt mycket. Den är så speciell och udda att jag inte kunde låta bli att dras in i dess värld. Hur ska jag beskriva filmen? Ja, för mig känns det som en blandning av Polanskis Carnage, kanske en home invasion-skräckis, den outhärdliga Sauls son och nån av Roy Anderssons senare filmer. För mig var det jackpott. Det finns mycket att smälta. Jag har hört att det spekulerats i vad den egentligen handlar om. Vad är det den symboliserar? För mig var det uppenbart men det tar jag i min recension när jag väl skriver den.

6. Columbus
Columbus

Oj, det här var en sällsam film i regi av för mig okända och Seoul-födda Kogonada. Kanske är detta raka motsatsen mot Mother!. En film att vila i. En film att stilla betrakta. En film att inte bli rastlös över. Två för varandra okända personer spelade av John Cho och Haley Lu Richardson möts i Columbus, Indiana, och spenderar p.g.a. orsaker ett antal dagar tillsammans. Staden Columbus är precis som filmen en sällsam stad, fylld med modernistiska byggnader designade av bl a världsberömda (men för mig okända) finska arkitekter. Filmen är stiliserad, långsam, utstuderad och funkar perfekt för mig. Vad är det den lyckas med? Ja, att vara poetisk och fin utan att bli pretto.

5. Dunkirk
Dunkirk
Dunkirk blev en av årets bästa bioupplevelser. Filmen sågs i IMAX (Liemax) i Mall of Scandinavia i 2D. Just 2D:n tror jag var viktig. Att se denna intensiva rulle i 3D hade nog gjort mig yr i bollen. Som det var nu satt jag på helspänn i princip hela filmen utan att kunna andas. För att ta till en klyscha: det kändes som att jag var där! Ljudspåret är enormt. För mig flyter ljudspåret (filmens musikaliska score av Hans Zimmer menar jag då) ihop med resten av filmens alla andra ljud, från bomber, sirener och kulsprutor. Fotot av Hoyte Van Hoytema är så bra att det välförtjänt fick en Oscarsnominering. Slutligen så gav Tom Hardys sista glidflygande insats mig gåshud.

4. Blade Runner 2049
Blade Runner 2049

Om Dunkirk var en mäktig upplevelse att se på bio så var det kanske än maffigare att avnjuta Denis Villeneuves Blade Runner 2049. Att ta del av Roger Deakins makalösa foto av Dennis Gassners brandgula scenografi till tonerna av Hans Zimmers drönarscore i en biosalong är något utöver det vanliga. Ryan Gosling tyckte jag passade perfekt i rollen som blade runner och replikant i ett. Han har alltid haft ett robotaktig inslag i sitt skådespeleri. Harrison Ford är här bättre än i originalet. Men skådisarna i all ära, det som lyfter filmen det där lilla extra är dess scenografi, foto och ljudbild.

3. The Disaster Artist
The Disaster Artist

The Disaster Artist skulle visas under Stockholm Filmdagar och jag kände typ noll pepp. Det hela skulle ju bygga på The Room, de dåliga filmernas Citizen Kane. Jag har aldrig förstått nöjet med att se på usla filmer. Så dålig att den blir bra och underhållande? Nej. Så jag förstod liksom inte poängen med att göra en BOATS om skapandet av en usel film. Men jag tänkte att det kunde vara kul att faktiskt ha sett The Room bara för att. Så jag såg The Room och sen The Disaster Artist och det är jag väldigt glad för. Det var länge sen jag hade så här roligt i en biosalong. Ett tag var filmen faktiskt uppe och snuddade vid en femma. Jag skrattade läppen av mig. James Franco har fångat Tommy Wiseau perfekt. Så fort han öppnar munnen är det komiskt guld. En komedi som får mig att skratta på det här sättet och samtidigt har en hel del tänkvärda poänger ska premieras. Årets Toni Erdmann!

2. Logan
Logan

Logan var en film som sågs tidigt under året men den håller definitivt än. Den har inte släppt sitt grepp trots att jag inte sett om den. Logan är helt enkelt den bästa filmen med en superhjälte i huvudrollen som nånsin gjorts. För jag vet inte om jag vill kalla det för en superhjältefilm. Logan är sliten. Professor X är livsfarlig och gaggig. Världen är sliten och inga X-Men finns kvar. Men det finns hopp. Flickan Laura, strålande spelad av Dafne Keen, tillhör en ny generation x-människor. Filmen utvecklar sig till en rörande roadmovie där Laura, Logan och Xavier färdas mot sina egna och landets gränser. + blir x.

1. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Då har vi anlänt till ettan! Och det kan ju bara bli en film. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri var för mig ett mer eller mindre perfekt exempel på en filmfilm. Den är välskriven, välgjord och välspelad. Efter fem minuter av filmen så ville jag att den aldrig skulle ta slut. Martin McDonagh visar sig vara en mästare på att blanda djup tragik med svart och skrattframkallande humor. Frances McDormand är en naturkraft och väl värd sin Oscar. Mitt i all film noir så kunde det ändå bränna till i hjärtat och plötsligt alldeles äkta. Jag tänker speciellt på filmens finaste scen då McDormands rollfigur blir förhörd av den sympatiske polischefen spelad av Woody Harrelson. Det var inte långt ifrån toppbetyget och därmed även en ny bloggheader. Men att vara etta på topp-10-listan över 2017 års filmer får räcka.

 

Filmer som återstår att se: Personal ShopperA Quiet PassionRawWonderstruckThe Meyerowitz Stories, Wind River och T2 Trainspotting. Och kanske några fler? Vilka saknas?

 

Vilka andra filmbloggare har fått till sin topplista över 2017 års bästa filmer? Låt mig veta om du har gjort din lista! Här är länkar till de jag har hittat:

Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Filmfrommen
Viktor Fredriksson

The Disaster Artist (2017)

Jag kände inte nån speciell pepp inför The Disaster Artist. Jag hade inte sett The Room, filmen vars inspelning ju The Disaster Artist handlar om. Jag visste i princip ingenting om The Rooms skapare Tommy Wiseau. Det jag visste var att The Room var en kultfilm som betraktades som den bästa sämsta filmen som nånsin gjorts. De dåliga filmernas Citizen Kane var rubriker jag såg.

Men pga The Rooms rykte och mytologiska status kändes det ändå som att det var grundläggande filmutbildning att se den och då passade det ju alldeles utmärkt att göra det innan visningen av The Disaster Artist under Stockholm Filmdagar.

Sagt och gjort, jag såg The Room och det gick inte så bra. Men nu var det gjort i alla fall. Jag undrade om det verkligen skulle vara värt insatsen att plåga sig igenom denna 0/5-film. Skulle The Disaster Artist vara en sevärd film i sig och skulle titten på The Room faktiskt ge ett mervärde när jag såg James Francos biografifilm snedstreck BOATS om Tommy Wiseau och The Room?

Svar: ett klockrent JA på bägge frågorna! Jag är väldigt glad att jag först såg The Room eftersom det för mig verkligen lyfte The Disaster Artist. Jag fick reda på hur det gick till bakom kulisserna när många av scenerna spelades in. Varför slänger Tommy t ex iväg en vattenflaska under ”I did not hit her!”-scenen? Ja, det får man reda på. Såna här små detaljer lyfte upplevelsen.

Men den stora grejen med The Disaster Artist är att det är en jävligt (på ren svenska) bra och rolig film. Det var länge sen jag skrattade så här mycket i en biosalong. Visningen var helt underbar och jag satt och njöt, småskrockade och skrattade i princip hela tiden.

James Franco är underbar som Tommy Wiseau. Han har lyckats fånga den mannens själ känns det som. Jag vet inte hur han har lyckats men det har han. Wiseaus brytning och övriga manér sitter som en smäck. Jag såg för övrigt en intervju på engelska med en polsk backhoppare och nu vet jag varför Tommy säger ”I did naaht” på det sätt han gör.

I The Disaster Artist är Wiseau en sorts Hollywood-version av Toni Erdmann. Han känns som en utomjording men han har ett smittande ”rakt upp och ner”-sätt att ta sig an saker. Folk som ”råkar ut” för hans tokigheter vet först inte riktigt hur de ska agera men inser efter ett tag att det bara är att spela med. För mig var det stor humor som därmed skapades.

För Wiseau, filmskaparen Wiseau, är en bra film en film som har mycket av allt. Vilket fotot ska användas? Digitalt eller analogt 35 mm? Bägge! Vita lakan, smörsång och rosenblad under sexscenerna. Ja, men vi ska även hålla en glasruta framför sängen som det rinner vatten nerför. Sexy! Romantic! Hur ska man agera? Stort! Skrik! Inlevelse! Subtilt finns inte i hans ordbok.

För mig är det här den än så länge klart roligaste och bästa komedin jag sett från 2017. Förutom det så innehåller den även en sevärd story och ett intressant porträtt av en märklig person. Vänskapen med Greg Sestero, som var med och gjorde The Room och även skrev boken som The Disaster Artis bygger på, är kanske filmens dramatiska fokus.

Wiseau är inte den lättaste att jobba med då det mesta är oförutsägbart och Sestero känns som en av hans få vänner. Just i detta finns det en ganska sorglig ton. Hur det är i verkligheten vet jag förstås inte men i The Disaster Artist vill Wiseau inget annat än att bli omtyckt och uppskattad, kanske inte främst som omsusad filmstjärna utan som en vän. Till slut lyckades han (möjligen) i bägge avseendena även om det förmodligen inte gick till på det sätt som han ville från början.

Jag gillade The Disaster Artist jättejättemycket och om en komedi får mig att skratta på det sätt som den här filmen fick så ska det premieras. Ett tag var betyget faktiskt uppe och snuddade på en femma men jag landar på en stark fyra till slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag säger bara en sak: se först The Room och se sen The Disaster Artist. Biopremiär idag fredag 9/2.

The Room kan du för övrigt se i Stockholm 21 februari (lite dålig tajming kan man tycka) då Bio Rio ordnar två visningar. Då bjuds även på ett Q&A med Greg Sestero. Fast jag ser nu att bägge föreställningarna är utsålda. Så, om du redan har biljett så kan du se The Room på Bio Rio. 😉

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm och Flmr.

%d bloggare gillar detta: