Solo: A Star Wars Story (2018)

Jag kände ingen vidare pepp att se den senaste installationen i serien av filmer som utspelar sig i Star Wars-universumet. Jag hade ju knappt hunnit smälta den senaste episod-filmen, episod VIII, The Last Jedi, en film som jag ändå verkligen gillade. Jag förstår inte varför Disney hade så bråttom att prångla ut Solo redan i maj? Varför inte köra en decemberpremiär som vanligt? Nu kände jag en Star Wars-mättnad redan på förhand. Ett felbeslut helt klart, speciellt eftersom man inte har nån annan Star Wars-film att visa världen i december i år. Episod IX kommer först i december 2019.

En anledning till att jag inte var så rackarns sugen på filmen var att Alden Ehrenreich som skulle spela titelrollen inte gav några Han Solo-vibbar överhuvudtaget. Nu färgades min bild av stackars Ehrenreich förmodligen av att jag tidigare endast hade sett honom i bröderna Coens Hail, Caesar! och där spelar han en figur som nog är så långt bort från Han Solo man kan komma.

Så? Levererade Ehrenreich när filmen väl började? Och spelar det egentligen någon roll om han är lik Harrison Ford eller ej? Nej, på bägge frågorna. Nej, jag tycker inte Ehrenreich gör en speciellt minnesvärd insats. Nej, om Ehrenreich hade gjort en minnesvärd insats så hade jag kanske inte brytt mig om han kändes som Solo eller ej. Nu blev det varken hackat eller malet då Ehrenreich verkar försöka göra sin egen Solo på samma gång som han ändå ger sig på att likna Fords förlaga.

Filmens story var inte speciellt intressant. Istället för att vara en berättelse som står på egna ben, med rollfigurer som står på egna ben, så känns det som att man skrivit ett manus vars enda syfte är att bocka av ett antal punkter på en lista. Chewbacca, check. Lando, check. Millennium Falcon, check. Han Solos namn, check. Det är inte en bra grund för ett spännande manus.

En bit in i filmen hade jag på ett sätt glömt att det var Han Solo vi fick träffa. Det kändes mer som att jag tittade på några slumpmässigt utvalda personer från Star Wars-världen som var på äventyr. Och då funkade filmen. Sen blev jag påmind om vem jag tittade på och tänkte ”just det, det är ju Han Solo”. Jag hade nog föredragit en film med för mig tidigare okända personer. I det avseendet tyckte jag Rogue One funkade bättre. Rogue One såg jag förresten om delar av för ett tag sen och den höjde sig minst ett snäpp från betyget 2,5/5 den fick första gången.

Solo: A Star Wars Story är en helt ok film men ooförglömlig. Jag finner inte några av rollfigurerna speciellt intressanta. Det förekommer en hel del vändningar där personer byter sida eller visar sig vara nåt annat än det man tror. Men jag tyckte inte dessa vändningar kändes som en organisk del av historien utan alldeles för skrivet.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

2012 (2009)

2012Tidigare i veckan skrev jag om den norska, och lyckade, katastroffilmen Vågen. Idag handlar det om samma genre men nu är det om en Hollywood-produktion det är frågan om och i registolen sitter en viss Roland Emmerich. Texten skrevs pre-blogg i maj 2010.

Efter den urtråkiga Godzilla så tycker jag Emmerich ryckt upp sig en aning. 2012 visade sig vara en ganska trevlig katastroffilm. Jag måste säga att jag gillar hela konceptet med katastroffilm. Jag är en fan av roadmovies, och katastroffilmen är ju ofta en typ av roadmovie kan man säga. Här har vi de vanliga ingredienserna. Det är många olika rollfigurer, t ex ett skilt par med barn där pappan är en slarver som inte träffar sina barn tillräckligt ofta och mamman är ordentlig och har träffat en ny kille som man ska tycka är en tönt. Katastrofen gör att de förs samman igen. Vi har en svart president. Vi har forskare som är envisa och som elaka ledare inte vill lyssna på. Vi har en global handling med kineser och indier som gör hjälteinsatser. Allt är med andra ord på plats.

2012 är också en saga, en actionsaga, eftersom mycket av det som händer känns alltför fantastiskt. Actionscenerna är rejält maffiga och välgjorda. Det är en riktig berg-och-dal-bane-tur. Här är det inga snabba klipp som i slagsmålsactionrullar. Nej, här får man känslan av att sitta med i bilen eller planet som försöker komma undan den kollapsande jordskorpan. Jag vet inte hur många gånger de lyfter med ett plan i sista sekunden för att precis precis precis undkomma. Tre gånger tror jag. Bitvis satt jag och skrattade då det mer kändes som en komedi, speciellt under bilfärden i limon genom att sammanstörtande Las Vegas.

Efter ett tag börjar man dock bli ganska mätt på alltihop. Det förekommer många klichéer förstås, och filmen är för lång för att vara en film som egentligen inte har några karaktärer eller nåt djup. Jag tycker dock det i princip håller hela vägen. Det är inte så många töntiga översentimentala scener utan Emmerich lyckas hålla en hyfsad nivå. Jag tycker det är lustigt att många av de stora Hollywood-filmerna nu för tiden innehåller ganska skarp USA-kritik (direkt eller indirekt). Slutet här var ju ganska talande med <spoiler>Afrika som blev en fristad</spoiler>. Jo, just det, jag nämnde ett antal ingredienser i början. Jag glömde en: vi har givetvis en hund också. Voff!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. När jag, då 2010, letade efter bilder från 2012 att ha med i min recension såg jag plötsligt en bild som fick mig att tänka på en bild som jag använde i min recension av mästerverket Eldflugornas grav. Ganska lika, inte sant? Skräckslaget barn på ryggen och så en eld i bakgrunden. Inspiration?

Kid on back and fire 1Kid on back and fire 2

Crash

Titel: Crash
Regi: Paul Haggis
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Jag inleder ett tredelat minitema efter att jag räknade upp tre Oscarsvinnare i mitt The Artist-inlägg, tre vinnare som jag kanske inte tyckte var värd priset. Först ut är hyperlänkfilmen Crash som jag ändå värderar ganska högt.

Lite över tio år efter Robert Altmans Short Cuts kommer Crash av Paul Haggis, ett nytt drama med ett flertal parallella historier som utspelas i änglarnas stad, Los Angeles. Vi får följa en svart poliskommisarie (Don Cheadle), två svarta biltjuvar, en vit rasistisk polis med en sjuk pappa, en iransk invandrarfamilj, en latino-låssmed och några till, inklusive Sandra Bullock som fru till en distriktsåklagare spelad av Brendan Fraser. Det är mycket som kolliderar i den här filmen och då handlar det inte bara om bilar.

Många intensiva och välspelade scener var det gott om i filmen. Jag hade inte tråkigt en sekund. Bäst tyckte jag Don Cheadle, Matt Dillon (polisen som inte gillade svarta) och Thandie Newton (fru till en tv-regissör) var. Förutom att vara ett gripande drama var filmen även rolig då och då (främst kanske Ludacris paranoidmonologer). Dialogen var ruggigt välskriven och filmen vände och vred på fördomar som alla inte tror sig ha. Det är nämligen skillnad på vad du tror du är och vad du egentligen är och hur du egentligen reagerar i en viss situation. Man fick sig en liten tankeställare här (precis som karaktären spelad av Ryan Phillippe). Här gillade jag speciellt scenen då Ludacris i början klagar för sin kompis om hur Sandra Bullock när hon möter två svarta snubbar på trottoaren plötsligt tycks bli rädd och klamra sig fast vid sin man, varefter Ludacris och hans kompis… ja, ni som sett filmen vet vad som händer. Kul och lite oväntat.

Sen hade vi Matt Dillons karaktär som var ett svin på många sätt men som ändå visar att det är ens handlingar som visar vem man är, inte vad man säger. Precis som Ryan Phillippes karaktär får känna på vem han egentligen är. Hela filmen osar av rasproblem och varje scen handlar i princip om just detta, ja, det är ju det som filmen handlar om. Bitvis tyckte jag nästan det blev för mycket och nästan nåt av en parodi. Men kanske är det så det är i USA (mer aktuellt nu efter Katrina)… och i Sverige. När jag efter bion vandrade genom ett brittsomrigt Stockholm på väg till en pub för att se Sverige mot Kroatien i en VM-kvalmatch kom jag på mig själv att studera de människor jag mötte och fundera ”undrar vad som pågår i just de här personernas liv just nu?” samtidigt som jag noterade vilket etniskt ursprung personen hade. Det var en salig blandning av folk från alla världens hörn.

Vad som hindar mig från att ge ett högre betyg är att jag tyckte att sammanlänkningen av historierna kändes lite väl konstruerad och osannolik (t ex när Matt Dillon kommer till en olycksplats för att försöka rädda just den här personen). Om man jämför med en film som Magnolia så är den filmen uppbyggd på ett annat sätt. Där kändes inte personernas liv sammanlänkade på samma lite konstruerade sätt som jag tyckte var fallet i Crash. Jag tyckte man gjorde lite för mycket av en grej av just detta (liksom i 21 Grams som jag sett att en del jämfört Crash med). Med det sagt, så måste jag samtidigt säga att jag nästan alltid gillar just idén med antal parallella historier som vävs in i varandra.

Jag tyckte historien om den iranske mannen kändes lite konstig. Av nån anledning tyckte jag inte den passade in i resten av filmen. Jag gillade inte heller den scenen som många kallar den starkaste i filmen där just den iranske mannen, latino-låssmeden och hans dotter är inblandade. Nja, jag tyckte den kändes bara ”för mycket” med övertydlig musik och utdragen dramatik. Jag måste säga att det på nåt sätt var Dillons karaktär som i mångt och mycket sammanfattade filmen genom vad som hände honom. Ok, det är givetvis en bra film och jag blev gripen av den så det blir en fyra, knappt men klart.

4-/5

The Chronicles of Riddick


Titel: The Chronicles of Riddick
Regi: David Twohy
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Om jag hade sett The Chronicles of Riddick vid ungefär samma tidpunkt som när jag såg Pitch Black så är det möjligt att den inte hade fått så pass bra betyg som den nu fick. Jag tycker det visar hur mycket vilket humör man är på spelar in när det gäller vad man tycker om en film. Uppföljaren till Pitch Black såg jag i juli 2010 mitt under en värmebölja och då jag dessutom var i stort behov av att se nåt annat än fotbolls-VM.

He, jag kände att det kunde vara skönt att se en inte alltför jobbig film så här i värmens (och fotbollsfeberns) tid. Lämpligt nog hade jag The Chronicles of Riddick inspelad. Det märks att man här har haft en större budget jämfört med ettan och lågbudgetaren Pitch Black. Jag gillar miljöerna i filmen som jag tycker man har fått till ganska bra. Det är pompöst, överdrivet, haha, ja, inget man tar på allvar, men trots att det nästan blir larvigt så funkar det. Konceptet med Necromongers är utomordentligt fånigt (ja, själva ordet är fånigt). Faktum är att väldigt mycket i filmen är fånigt och förvirrande. Vad gör egentligen Judi Denchs rollfigur i filmen? Hela historien med Karl Urban och Thandie Newton är krystad. Trots allt dåligt så finns det nåt som gör att jag sväljer det hela. Det kan ha att göra med att min hjärna helt enkelt inte var redo för nåt mer avancerat. Så filmen är egentligen inte godkänd men just den här tittningen är ändå värd en svag trea. Det var en vin-vinn-situation, helt enkelt (japp, kunde inte låta bli att slänga in en ordvits).

3-/5

%d bloggare gillar detta: