The Ring Two + Rings (2005)

Då går jag i mål med mitt lilla The Ring-tema i och med den amerikanska uppföljaren till The Ring. Texten om The Ring Two skrevs i mars 2007.

Jag kände att det var dags att beta av del två i de amerikanska nyversionerna av Ringu-filmerna. Den första remaken, The Ring (5/5), såg jag på bio utan att veta NÅNTING om filmen. Att inte veta nånting om filmen var bra eftersom det alltså blev en femma till den. Efter detta såg jag Hideo Nakatas originalfilmer Ringu (4-/5) och Ringu 2 (4-/5). Och nu är alltså cirkeln, eller ringen om man så vill, sluten och Nakata själv är regissör i sin egen remake The Ring Two. Återigen ser vi Naomi Watts som journalisten Rachel som har flytt(at) till en småstad för att komma undan de otäcka videobanden. Yeah, sure.

Njaaeee, tyvärr. Magin var borta. Det mesta går på tomgång, inklusive Watts. David Dorfman som sonen Aidan var bra i ettan men här har han blivit för stor och ser mest butter ut och inte så där läskig som i ettan. Det känns att Nakata inte är helt hemma i en amerikansk produktion. Det blir lite opersonligt och strömlinjeformat. Ok, det var det negativa. Det positiva är väl att det ändå är ganska välgjort överlag, trots tomgången och det faktum att det aldrig blir riktigt läskigt den här gången. Att jag gillade ettan så mycket gör att lite av den känslan i viss mån återkommer och då blir det ändå godkänt men det är knappt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Rings (2005)

Som en bonus på The Ring Two-dvd:n fanns kortfilmen Rings (regisserad av Jonathan Liebesman) som är en sorts prequel till The Ring Two. Oj, det här var en liten överraskning som kändes betydligt fräschare än ”huvudfilmen”. Det är en hetsigt klippt historia med en nervig stämning, nästan åt det experimentella hållet. Vi får följa en student som precis kollat på Bandet och nu har sju dagar på sig att visa det för nån annan. He, mot slutet går tiden fort för snubben. Jag gillade filmen och det hetsiga bildspråket. Just den här hetsiga stilen passar perfekt i en kortfilm (16 min) men det hade förstås blivit tröttsamt i en långfilm. Klart godkänt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Ringu 2 (1999)

Medan jag är nere i Sankt Anton am Arlberg och njuter av snödagar i backen och radlereftermiddagar på after-skin så fortsätter The Ring-temat. Nu har vi kommit till Ringu 2, en uppföljare som visade sig hålla måttet. Texten skrevs i januari 2004.

Hideo Nakatas uppföljare till Ringu utspelar sig precis efter den första filmen. Nu är det Mai, assistenten till matematikprofessorn Ryuji från första filmen, som försöker lösa mysteriet med det underliga videobandet och därmed kanske hitta orsaken till Ryujis död. Ett annat mysterium att lösa är varför Ryujis f.d. fru Reiko (reportern från första filmen) har försvunnit tillsammans med sin son.

Mmmm, jag gillade filmen. Ringu är snäppet bättre, det är ofrånkomligt. Även om den mystiska känslan från den första filmen inte går att återskapa helt eftersom vi nu känner till det mesta så infinner sig ändå den rätta krypande stämningen. Skillnaden jämfört med de flesta amerikanska skräckfilmer är inte att de klassiska överraskningseffekterna med högt ljud och snabbt klipp, s.k. ”hoppscener”, inte används i Nakatas filmer. De används nämligen. Skillnaden är att de inte används så mycket att det går inflation i dem samt att det mellan dessa byggs upp en krypande läskig stämning som gör att hoppscenen, när den väl kommer, blir så mycket mer effektiv. Detta tycker jag för övrigt var något som Gore Verbinski tog lärdom av och applicerade i sin version, The Ring, vilket tillsammans med utmärkt foto och skådespeleri gjorde att den filmen blev väldigt bra enligt mig.

För övrigt insåg jag när jag såg Ringu 2 att The Ring inte är en ren remake av Ringu utan ett hopkok av både Ringu och Ringu 2. En del scener och idéer från The Ring kommer från Ringu 2. Obs! små spoilers… Det gäller bl a de scener som utspelas på sinnessjukhuset, där kompisen till det första offret hamnat, samt sekvenser i en brunn. (Jag har för mig att det aldrig förekom nåt badande i brunn i Ringu.) Och scenen där Mai klättrar upp ur brunnen och Sadako jagar efter, på sitt karakteristiskt ryckiga sätt, var den bästa i Ringu 2.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Ringu (1998)

Då var det dags för det japanska originalet Ringu som heter just Ringu eftersom titeln egentligen är Ring men japaner uttalar det med ett extra u på slutet. Så Ringu är alltså den fonetiska återgivningen av det japanska uttalet av det engelska ordet Ring. Texten, som mest är en förklaring till varför jag gillade The Ring mer, skrevs i mars 2003.

I fredags såg jag Ringu… och jag tyckte den var bra men inte lika bra och skrämmande som The Ring. Jag vet inte om det enbart beror på att jag såg The Ring först. The Ring lyckades skapa en väldigt obehaglig stämning från början och man (läs: jag) satt som på nålar. Ringu är visserligen också obehaglig men The Ring var snäppet värre. Till viss del tror jag också att det beror på att Ringu är japansk film. Man måste läsa textremsan hela tiden för att hänga med vilket kanske gör att lite av känslan går förlorad. Att den utspelas i Japan gör också att man kanske fokuserar på att personerna, kulturen, ja, det mesta som är lite annorlunda och inte som man är van vid från amerikansk miljö.

Sen tyckte jag att The Ring rent bildmässigt var snyggt gjord. Miljöerna är vackra och mystiska: ön med fyren, bilfärden sedd från ovan, trädet vid stugan, etc. Filmen på videobandet var i The Ring längre och väldigt obehaglig i sig vilket bidrog till den läskiga stämningen.

Både filmerna är dock sevärda, helt klart, tycker jag (om man nu gillar att bli skrämd alltså).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Ring (2002)

I lördags åkte jag ner till Alperna för en veckas välbehövlig skidsemester (tjoho!). Därför kommer bloggen sköta sig själv under min frånvaro. Jag tänkte mig att det blir en vecka i ringens tecken, och då pratar jag inte om Sagan om ringen utan om skräckserien The Ring, både de japanska originalen och de amerikanska versionerna. Jag börjar med den första filmen jag såg och sen fortsätter jag i den ordning jag såg filmerna. Texten om The Ring skrevs i februari 2003.

Igår kväll såg jag skräckisen The Ring på en visning som Stockholm Filmfestival ordnade. Filmen som är en ny version av den japanska Ringu (1998) handlar om journalisten Rachel, spelad av Naomi Watts (Mulholland Drive), vars systerdotter Katie dör under mystiska omständigheter. När Rachel rotar i hennes död får hon höra ryktet om ett mystiskt videoband (med en läskig film på) som Katie och hennes kompisar ska ha tittat på. Enligt ryktet ska den som tittar på bandet efter filmens slut bli uppringd och höra en röst som säger ”7 days”. Efter 7 dagar så dör man sen. Rachel får till slut tag på filmen och tar det ödesdigra beslutet att titta på filmen. Ett videoband kan ju inte göra nån skada, eller hur?! Efter filmens slut så ringer telefonen… Muahahaha.

Detta är upptakten på denna, som jag tycker, LÄSKIGA film. Det var länge sen jag kände så kalla kårar efter ryggraden. Det bästa med filmen, eftersom det är en skräckis, är att den innehåller både sk ”hoppscener” men även en mer läskig, krypande stämning, som gör att hoppscenerna blir mer effektiva och tjejerna i salongen skriker för högan sky.

Ett exempel på obehagligheter är att en person som sett den mystiska filmen på videobandet framträder med förvrängt ansikte på t ex fotografier. Denna lilla detalj kanske inte verkar vara så läskig men faktum är att den bidrar till den läskiga stämningen som skapas helt utan blod (ja, lite blod är det väl…) och datoranimerade monster. Se den på bio snarast.

Jag kom nu att tänka på att just skräckfilmer är nog den genre som kanske förlorar mest på att ses på tv (min kommentar: tv?!) med reklamavbrott. Hela den läskiga stämning som byggts upp försvinner ju helt när det bryts för tvättmedelsreklam!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: