Söndagar med Bergman: Sommaren med Monika (1953)

1952-53 höll Bergman som vanligt ett galet högt tempo. Förmodligen var han som en otålig kapplöpningshund i startburen efter 1951 års filmstopp. Det året ägnade sig Bergman åt att spela in reklamfilm för tvål. Hösten ’53 kom Gycklarnas afton ut men redan i februari hade Sommaren med Monika premiär (…Monika spelades dock in sommaren ’52). I bägge filmerna ser vi Harriet Andersson i en av huvudrollerna.

Jaha, precis som Greenleaf (en nätkompis från förr) har jag sett Sommaren med Monika (1953). Den handlar, precis som Greenie skriver, om två förälskade ungdomar, Harry (Lars Ekborg) och Monika (Harriet Andersson). Eller man kan kanske ska säga att åtminstone Harry är förälskad. Monika är nämligen en lite lurig tjej. Hur som helst, bägge har rätt så tråkiga jobb inne i stan (Stockholm). Monika bor hemma hos sina föräldrar och har det inte så bra. Pappan slår henne. Harry som är skötsam men lite av en drömmare bor ensam med sina sjuka pappa, som dock är snäll men efter att mamman dog har de ingen vidare kontakt. När Monika rymmer hemifrån åker de ut med Harrys pappas båt i skärgården och spenderar sommaren där.

Det blir en magisk sommar kan man säga. Mot slutet av sommaren närmar sig dock höststormarna, både bokstavligt och bildligt. Monika är nämligen gravid och de båda åker tillbaks till stan och gifter sig. Harry får nytt jobb och vill kunna försörja de båda och drömmer om en framtid tillsammans. Det visar sig att Monika inte riktigt har samma framtidsplaner.

Den engelska titeln på den här filmen är Monika, the Story of a Bad Girl (kolla in trailern!). När jag såg det kändes det som ett amerikanskt försök att sälja filmen som nåt annat än den var, men när jag sett filmen så stämmer det rätt bra. Monika är faktiskt en omogen och lite elak jänta som leker med andras känslor.

Filmen är fint fotad av Gunnar Fischer och trots att det var svartvitt gjorde skärgårdsbilderna att jag längtade dit ut. Den känns lite daterat vilket både är lite kul men också gjorde att jag hade lite svårt att sätta mig in i ungdomarnas problem. I och med att Monika blev gravid var det liksom inget snack om de skulle gifta sig eller ej. Det skulle man bara göra på den tiden tydligen.

Bergman verkar lite besatt av skärgården/havet. Själv bor han på Fårö och tre av de filmer jag har sett utspelas till stor del i skärgården. I Sommarlek (1951) träffas ju två ungdomar en sommar ute skärgården och i Persona bor en skådespelerska som slutat prata med en sjuksköterska ute i ett skärgårdshus en sommar.

Sommaren med Monika är bitvis lite rolig, framför allt i början som Greenie skrev, men kändes väl mest som ett drama som inte riktigt engagerad mig. Men betyget blir i alla fall 3/5 från mig. Det var den tillräckligt intressant för.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Den bedårande Harriet Andersson bryter fjärde väggen.

Söndagar med Bergman: Kvinnors väntan (1952)

Förra söndagen skrev jag att det nu skulle komma inlägg om en rad Bergman-filmer som jag redan hade sett. Det stämde inte riktigt eftersom dagens film var helt ny för mig. Jag passade på att se den nu i sommar då den visades på SVT Play, denna outsinliga källa av kultur.

IngmarBergman.se läser jag på om filmen och dess tillkomst. 1952 hade Bergman inte regisserat en enda långfilm sen debaclet med Sånt händer inte här. Det rådde filmstopp i Sverige pga en konflikt om den för höga (tyckte filmbranschen) nöjesskatten. Bergman själv livnärde sig under den här tiden på att göra reklamfilm för tvålen Bris. Dessa filmer, nio stycken minutlånga klipp, går för övrigt att se på Filmarkivet.se.

Kvinnors väntan blev Bergmans återkomst på vita duken. Filmen är en episodfilm som består av tre separata historier och en ramberättelse. De som berättar historierna är kvinnor som alla sitter i ett sommarhus i skärgården och väntar på att deras respektive män ska anlända efter att ha varit på resande fot.

Av de tre historierna är ju den med Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand både den bästa och den mest kända. Detta gnabbande par fastnar i en hiss och humor uppstår när de pepprar varandra med dialog som tagen ur en screwball-komedi. Den här historien är till skillnad från de andra två en tydlig komedi. Just detta faktum gör kanske att filmen som helhet inte riktigt håller ihop. Jag vet inte riktigt om historierna egentligen knyts samman på ett naturligt sätt. Men det är ju ofta ett problem med episodfilmer. Bra ändå att Bergman har skrivit in en ramberättelse som någorlunda håller ihop det.

Den första episoden är en sorts tragikomisk historia där en kvinna pratar med sin man och sin älskare om att hon har varit otrogen med sin älskare. En väldigt märklig scen där hennes man tappar ansiktet totalt. Pinsam stämning någon? Mannen börjar prata om vilka möbler som han vill behålla efter skilsmässan för att verka oberörd. Jarl Kulle spelar den något slemmige älskaren med sedvanlig stil.

Den andra episoden känns nästan surrealistisk. Marta (Maj-Britt Nilsson) är en ung kvinna som är kär i en konstnär i Paris. Först dumpar hon dock en amerikansk soldat efter att ha varit på en nattklubb och hållit ett mynt mellan låren i nån sorts märklig tävling. What? Konstnären spelas av Bergman-favoriten Birger Malmsten som jag ibland uppfattar som stel. Här passar han bra in som en oansvarig slarver.

Efter att ha blivit gravid återvänder Marta hem till Stockholm för att föda sitt barn som ensamstående mamma. Här blev filmen nästan en skräckfilm med mängder av symbolik, gamla stirrande svartklädda damer, glas som splittras, vatten som rinner över i ett handfat, speglar (förstås!) och otäck stämning på en förlossningsavdelning från helvetet.

Bergman är ganska fräck i sin dialog. Den är fylld av antydningar när den inte är helt öppen vad gäller otrohet och sex. Eva Dahlbeck har några roliga repliker som t ex ”Ibland får jag massera hans onda ben”. Hmmm…

Filmen inleds med en leksaksbåt på en sandstrand och avslutas med att två ungdomar tar en båt och rymmer för att ha sin sommar av frihet. Efter vissa problem att starta båtens motor åker de båda unga älskande mot horisonten och in i solnedgång. En av de äldre männen avslutar filmen med att säga: ”Låt dem göra nåt de tror är förbjudet. Låt dem ha sin sommar”. Jag vet inte riktigt om man ska tolka detta som nåt positivt eller ej. Melankoliskt kanske…

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Sommarlek (1951)

Efter två Bergman-filmer som jag tidigare inte hade sett (Till glädje och Sån händer inte här) kommer nu en rad filmer från Bergmans 50-tal som jag sett och redan har korta texter om. Nu skulle jag ju kunna se om filmerna och komma med uppdaterade tankar men: så mycket film, så lite tid. Just Sommarlek som det handlar om denna söndag såg jag faktiskt på Cinemateket precis innan SVT drog igång ett stor Bergman-retrospektiv sommaren 2003. Min trivia från IngmarBergman.se handlar den här gången om att Bergman ville spela in på plats på Kungliga Operan men se det gick inte för sig. Efter att de ansvariga på Operan läst i manuset om balettdansöser som både röker och dricker sparkade de bakut. Se bild nedan. Fast rökte cigarett gjorde väl i och för sig alla på film på den här tiden…

Jag tjuvstartade retron genom att kolla in Sommarlek från 1951. Den handlar om Marie som är balettdansös i Stockholm, kring de 30 och fortfarande inte gift, vilket betraktades som lite konstigt på den tiden. Hon har en pojkvän men är rädd för att binda sig. En dag får hon en gammal dagbok levererad till sig. Denna dagbok väcker många känslor till liv hos Marie, då hon tänker tillbaka på en både magisk och tragisk sommar för 13 år sen. Då träffade hon nämligen Uppsala-studenten Henrik ute i Stockholms skärgård, där de båda spenderade sommaren hos släktingar. Hon tar färjan ut till skärgården för att minnas tillbaka vad som hände, vilket vi får se i tillbakablickar, och kanske också göra upp med det förflutna.

Jag skulle nästan vilja kalla Sommarlek för en dramakomedi. Bergman är här absolut inte nån gravallvarlig typ. Sommarlek är ganska så lättsam och på sina ställen faktiskt rätt så rolig, speciellt när det gäller livet på balettakademin. Givetvis finns det allvarliga inslag också som handlar om att våga leva livet, binda sig etc, men det blir aldrig tungsint. Det var också roligt att se hur folk betedde sig på den tiden i Sverige, hur man pratade, osv, även om jag vet att skådespelare kanske inte pratade som vanligt folk utan med en lite tillgjord teaterröst. Betyget blir 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vilken bild med Annalisa Ericson och Maj-Britt Nilsson! Den gör ju att jag nästan vill se om filmen.

Söndagar med Bergman: Sånt händer inte här (1950)

Sånt händer inte här är en mycket märklig film, inte minst som Bergman-film betraktat. Som film stående för sig själv är den egentligen inte mycket att ha. Hur den kom till, vad Bergman tycker om den och efterspelet kring den gör den ändå intressant som fenomen.

När jag skriver om film brukar jag försöka fokusera på vad jag själv tycker om filmen och kanske inte rabbla så mycket fakta eller beskriva handlingen i långa drag. Det kan man ju läsa om på andra ställen så varför ödsla tid på det? Det är inte alltid jag lyckas med detta. Att beskriva vad man själv tycker och varför är ju betydligt jobbigare än att berätta att en film utspelar sig i Stockholm och har Signe Hasso, Alf Kjellin och Ulf Palme i huvudrollerna.

I det här fallet får jag dock göra ett litet undantag eftersom jag tycker saker runt omkring filmen är intressantare än filmen själv och vad jag tycker om den. Som vanligt när det gäller Bergman-filmer så har jag efter titten varit inne på IngmarBergman.se och läst på.

Där går bl a att läsa ett citat från Bergman själv (från hans självbiografi Bilder):

”Det finns några filmer som jag skäms för eller av olika skäl tycker mycket illa om. Sånt händer inte här är den första. Den gjordes under häftigt inre motstånd. Den andra är Beröringen. Båda har cementerat en bottennivå.”

Ja, han har ett sätt att uttrycka sig, Bergman, speciellt när han talar illa om sig själv. Bergman förbjöd efter fiaskopremiären på bio att filmen skulle visas. Den har aldrig visats på tv, aldrig släppts på nåt videoformat. Den har visats några få gånger på Cinemateket. Och så går den att se på YouTube (i lite för dålig bildmässig kvalitet) om man letar riktigt noga, vilket jag gjorde.

1950 var det kaos i Bergmans liv och han behövde pengar, precis som Svensk Filmindustri som var i konflikt med staten om nöjesskatten. SF satsade på att få till en internationell succé genom att göra en spionthriller med Bergman i registolen.

Alf Kjellin från Hets spelar kriminalkommissarie Almkvist som utreder försvinnandet av en diabolisk man vid namn Atkä Natas (Ulf Palme från t ex Flicka och Hyacinter). Mannens fru Vera spelas av Signe Hasso som man hämtat hem från Hollywood för att ge stjärnglans åt projektet. Tydligen var Hasso sjuk under inspelningen och tungt medicinerad.

Som sagt så är det en mycket märklig film. Den känns så långt ifrån Bergman man kan komma. Det ska vara en spionthriller. Inspiration har hämtats från Hitchcock, det är uppenbart. Bergman lyckas dock inte efterapa mästaren utan filmen känns tyvärr bitvis som en fars, speciellt i ”actionscenerna”. Filmen är väldigt mörk och för tankarna till film noir. Det kryllar av mörka sekvenser, svarta bilar, mörka trappor, telefonsamtal i skuggan gjord från en svart telefon.

När filmen börjar förkunnar en berättarröst att det hela utspelar sig i ett mycket litet och fredligt land som länge önskat göra sig så litet som möjligt och helst förbli helt obemärkt och att denna önskan ska respekteras. Ja, må så vara. Men när Stadshuset och Katarinahissen i Stockholm dyker upp i bild och den svenska nationalsången spelas på radion vid midnatt så börjar man ju lite smått fundera på vilket land det kan vara.

Till det lilla landet där man sjunger ”Den blomstertid nu kommer” har en stor grupp flyktingar kommit från öster över havet. De försöker bilda en motståndsrörelse men efter sig har de ondskefulla och hänsynslösa agenter utsända från diktaturen i deras hemland. Signe Hasso spelar en av dessa flyktingar och hon är alltså gift med en av de där agenterna (eller är han kanske dubbelagent?).

Landet i öster kallas Liquidatzia och det språk man talar där verkar vara svenska baklänges. Det låter helt vansinnigt. Ulf Palmes rollfigur heter alltså Atkä Natas, hmmm… Palme är för övrigt riktigt sevärd som slemmig agent som pratar svenska med en sorts finskbaltisk brytning.

Det förekommer helt bisarra scener som t ex när Vera åker hem till Almkvist och hans fina förortshem i vad som skulle kunna vara Vällingby Ålsten. En del av intrigen är att Almkvist och Vera tidigare har haft ihop det då Veras agentman har haft långa perioder av frånvaro utomlands. Nu när Vera är tillbaka hemma hos Almkvist så ska det kokas kaffe och Vera tar reflexmässigt på sig förklädet som hänger kvar på sin gamla vanliga plats. Man behöver tydligen förkläde när man kokar kaffe. Det ska jag tänka på nästa gång.

Almkvist och Veras trevliga fikastund avbryts av att Natas dyker upp. Nu tar en farsartad scen vid, en scen som jag antar ska vara spännande och fyllt med nerv. Den är enbart skrattretande. Almkvist har en pistol och borde alltså ha övertaget. Men det är bara för Natas att spela sjuk och norpa pistolen när Almkvist undrar hur det står till. Sen byter pistolen ägare några gånger till innan Natas undkommer i en bil med Vera och en för handlingen viktig portfölj.

En biljakt tar vid. En BILJAKT. I en Bergman-film. Japp, det är sant. Den var inte speciellt bra utan kändes som att den hörde hemma i en Åsa-Nisse-film. När det gäller genrefilm så är Bergman duktig inom skräck. Action ska han dock inte syssla med, och det här är ju det enda undantaget (vad jag vet). Och det vet ju Bergman själv. Under inspelningen så träffade filmteamet en grupp riktiga exilbalter som skulle medverka som skådespelare i filmen. När Bergman fick höra deras historier och livsöden insåg han att de gjorde helt fel film. Han försökte övertyga SF om att lägga ner projektet. I självbiografin Bilder konstaterar Bergman:

”Men tåget var i gång och gick inte att stoppa. I ungefär samma veva drabbades jag av influensa och ur den uppstod en nästan komiskt ursinnig sinusit som plågade mig under resten av inspelningen. Det var själen som satte sig till motvärn, förskansad längst inne i bihålornas mörker.”

I filmens slutsekvens ska Almkvist försöka hitta den av agenterna kidnappade Vera. Den svenska polisen tror att hon befinner sig på ett fartyg som precis ska lämna hamn. Vad heter fartyget? Jo, Mrofnimok Gadyn. Ja, det är väl bäst att inte vara för subtila tänkte kanske filmbolaget.

När jag sätter betyg på en film så brukar jag betygsätta min filmupplevelse snarare än filmen i sig. I fallet Sånt händer inte här så blir det dock ett betyg på filmen som enskilt verk och det blir inte högt. Det kanske är orättvist för det var ju trots allt både roligt och intressant att se själva filmen och framförallt att läsa på om omständigheterna kring den. Men jag kände att jag ville markera att filmen verkligen inte är bra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Ulf Palme och Signe Hasso

Signe Hasso och Alf Kjellin

”Hur är det fatt?”

Ombytta roller!

En av filmens ”intensiva” actionsekvenser. Och faktiskt, den här hade i alla fall ett överraskande slut.

Söndagar med Bergman: Till glädje (1950)

Ingmar Bergmans första film från 50-talet är en som jag tidigare inte har sett. Till glädje är Bergmans åttonde biofilm och jag noterar att Bergmans produktivitet är hög, ruggigt hög. Han debuterade 1946 som regissör och sen kläcker han ur sig i princip två filmer per år, och när han inte gör film så sätter han upp teaterpjäser. Galet.

Apropå teatern så var Bergman chef för Helsingborgs stadsteater några år tidigare, och Till glädje utspelar sig just i Helsingborg (eller Hälsingborg som det stavades på den tiden) i samma kretsar som Bergman säkert umgicks i, bland skådespelare och musiker.

I fokus är medelmåttan Stig (Stig Olin som vi såg i Kris) som spelar fiol i den lokala symfoniorkestern men tror att han kan bli violinvirtuos. Den bistra sanningen är nog att han bara kommer att vara hyfsat bra på att spela fiol. I orkestern spelar även Marta (Maj-Britt Nilsson) som Stig uppvaktar under en längre tid. Till slut, mer eller mindre av minsta motståndets lag, så gifter de sig. Genom filmen får vi sen följa deras äktenskap och den bergochdalbanetur som det innebär.

Victor Sjöström

Jag vet inte riktigt om jag ska varna för spoilers nu eftersom det som jag tänkte kommentera händer inom filmens första minuter. Det är väl lika bra att varna för det. Så: varning för spoilers!

Filmens första minuter var något överraskande, och explosiva om man säger så. Jag var inte riktigt beredd på det och jag vet inte om det egentligen gjorde filmen som helhet någon tjänst. Filmen inleds nämligen med att Stig är på orkesterrepetition men får ett alarmerade telefonsamtal och rusar hem. Där får han det sorgliga beskedet att hans fru har omkommit i en olycka där ett spritkök exploderat.

Vi kastas alltså direkt in i vad man skulle kunna kalla en tragedi, men eftersom vi inte lärt känna några av rollfigurerna så var ju det känslomässiga avtrycket minimalt. Än så länge i alla fall.

Efter dödsbeskedet hoppar filmen sju år tillbaka i tiden. Detta tidshopp ackompanjeras som sig bör av ljudet av en harpa; det är ju sen gammalt. Ett snyggt grepp eftersom scenen övergår till dåtiden och den harpa som fanns med i orkestern. Det blev liksom en logisk och naturlig del av filmen.

Nu vi får se allt från början: hur de gifter sig, får barn, grälar, skiljer sig, blir ihop igen, hur Marta åker iväg med barnen på semester, en semester som Stig ska ansluta några dagar senare…

Birger Malmsten

Mmm, ett intressant upplägg måhända, men det finns ett problem. Problemet stavas Stig. Stig är en självupptagen medelmåtta som inte gör mycket rätt. Han är osympatiskt på ren svenska. Fast det brukar i och för sig inte hindra mig från att gilla en film. Ta t ex Inside Llewyn Davis som Shinypodden pratade om senast.

Det intressanta upplägget till trots så saknade jag, förutom en rollfigur att sympatisera med, även nån form av återbetalning. Om man inleder en film på detta vis så måste man (läs: jag) få nåt tillbaka på slutet, och jag kände inte att jag fick det på ett tillfredsställande sätt här.

Filmen har en del andra problem. En inte helt liten del av dialogen känns krystad och då menar jag inte att den känns teatral. Men dialogen känns inte som nåt som rollfiguren skulle säga i sammanhanget, teatral eller ej, utan det känns som nåt som manusförfattaren vill ha sagt. Stig har bl a en pinsam och spritinducerad monolog på en fest som bara kändes fånig. Han gapar om att ”man måste lida för konsten” osv. Det kanske hade funkat med en bättre skådis men Stig Olin höll tyvärr inte måttet för mig här.

En som däremot höll måttet, och mer därtill, var legenden Victor Sjöström. Det var hur roligt som helst att se honom i rollen som orkesterledaren Söderby. Med en blandning av humor, cynism och mänsklighet agerar han en både betraktare och berättare av det drama mellan Stig och Marta som vi får se på vita duken. Victor har en berättarröst som självaste Morgan Freeman skulle vara avis på, och det är just den som används under filmen bästa sekvens där Victor beskriver Stig och Martas relation, deras gräl men samtidigt deras tillgivenhet för varandra.

Margit Carlqvist

Två andra höjdpunkter var två av skådisarna i birollerna. Först var det Birger Malmsten, en av medlemmarna i orkestern, som gör en stilig och rolig glidare. En riktig stekare som kläckte ur sig repliker som ”Ta med dig fiolen på festen så gör vi lite musik innan vi blir fulla”. Normalt sett brukar jag tycka att Malmsten är både trist och träig. Inte så här. Kanske för att han spelade en biroll och liksom slapp ansvar? Kanske spelade han en roll mer lik sig själv?

Höjdpunkten nummer två bland birollerna var Margit Carlqvist som dök upp som en ung hustru till en äldre skådespelarman. Vem är detta tänkte jag?! Vilken snygging! En riktigt femme fatale. Sval och het på samma gång. Detta var tydligen Carlqvists debutroll och apropå femme fatale så spelade hon mycket riktigt under 50-talet s.k. vamp i en rad svenska filmer (förutom att vara med i Bergmans Sommarnattens leende).

Filmen som helhet funkar inte riktigt för mig. Den innehåller några riktigt fina delar (Sjöströms berättarsekvens som topp) men jag blev aldrig helt indragen. Jag tyckte även att man inte riktigt kopplar ihop filmen musiktema med resten av filmens handling. Fast jag måste ändå säga att det var rätt maffiga musiksekvenser under orkesterns repetitioner med pampiga verk av Beethoven, Mendelssohn och Mozart.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Törst (1949)

Denna söndag handlar det om Törst från 1949. Som vanligt läser jag på om filmen på IngmarBergman.se, denna väldigt informationsrik och välordnad sida, och där ser jag att manuset bygger på en novellsamling av Birgit Tengroth, som även spelar en stor roll i filmen.

Ingmar Bergmans sista 40-talsfilm handlar om paret Rut (Eva Henning) och Bertil (den eviga Birger Malmsten) som är på väg hem med tåg från en semesterresa. Deras favoritsysselsättning är att gräla. Rut är en f.d. balettdansös som blivit skadad i knät och som nu mest dricker vin och är bitter. Bertil är en konflikträdd mes. I Törst tycker jag möjligen Bergman är på väg att hitta en egen stil. Det är lite annorlunda med ett mer fantasifullt bildspråk och berättande. Bergmans första husfotograf, Gunnar Fischer, står för kameraarbetet och han gör det bra. Träiga Birger Malmsten är kanske bättre än han brukar vara. Eva Henning är bättre än Malmsten som neurotisk och snackig tjej med jobbiga saker i bagaget. Jag tyckte de båda bitvis var underhållande under sina gräl.

Bitvis är det en ganska splittrad film då vi följer två historier och man kommer kanske inte riktigt in i den som utspelas i Stockholm. Att filmen utspelas precis efter andra världskriget märker man av när paret åker tåg och folkmassor tigger mat från perrongen när det stannar vid en station. Jag gillade som sagt en del av parets grälscener där det förekommer en del roliga repliker, som t ex ”Jag kan bara vila om jag är utvilad”. Vad mer? Jo, ganska uppseendeväckande var att man använde elektroniskt ljud vid ett tillfälle under en drömsekvens. Det kan inte ha varit helt vanligt vid den här tiden. Och så är Hasse Ekman, som är bra här, med på ett hörn som ganska äcklig läkare. Slutligen så röker givetvis alla konstant som sig bör i en film från den här tiden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Filmen innehåller en scen med lesbiskt tema. En scen som tydligen klipptes av filmcensuren på den tiden så att den enligt Bergman själv blev ganska obegriplig. Och, ja, just den scenen kändes märkligt klippt mot slutet.

Birgit Tengroth och Mimi Nelson (blicken!)

Söndagar med Bergman: Fängelse (1949)

Sommaren 2003 körde SVT en ganska stor Bergman-retro där många hans filmer visades. Jag hade vid den tiden endast sett tre Bergman-filmer och var alltså en novis. Fängelse var den första filmen man visade och jag satt bänkad. Nåja, jag såg i alla fall den. Om Fängelse kan man på Ingmar Bergmans sida läsa att det här, hans sjätte film, var den första som byggde på ett originalmanus av gubben själv. När jag läser min gamla text så inser jag att jag inte hade koll på det här med att spoilervarna. Fast jag tror att jag kanske kände att det var en så pass gammal film att ingen skulle bry sig.

Fängelse var väl ingen höjdarfilm. Den handlar om den grubblande författaren Thomas som träffar och blir kär i den unga prostituerade Birgitta Carolina (ja, så hette hon faktiskt). Birgitta Carolina bor med sin pojkvän/hallick Peter. Hon föder ett barn. Peter övertalar henne att lämna det ifrån sig och sen dödar han barnet. Thomas, ja, han funderar på att begå självmord och samtidigt döda sin fru. Ja, som ni hör så är det inga muntra ämnen direkt: självmord, mord, barnamord, prostitution, osv. Jag tror nog det var rätt magstarkt för den tiden. Guds existens debatteras också.

Filmen känns lite daterad, om ni förstår vad jag menar, vilket gör att den förlorar lite i intensitet. Skådisarna pratar på det klassiska högtravande viset som man gjorde på film på den tiden. Sen tyckte jag det blev lite melodramatisk på sina ställen och lite överspel kanske. Jag tycker ändå filmen tar upp intressanta frågor. Jag har inte sett alltför många Bergman-filmer (endast Fanny och Alexander, Persona och Sommarlek) men det verkar ofta handla ofta om detta att ta sig an sina inre demoner, att bli sams med sig själv. Tyvärr lyckas inte Birgitta Carolina med detta i filmen utan hennes liv och minnet av det förlorade barnet blir för mycket och det slutar tragiskt för henne. Dock inte för Thomas som går tillbaka till sin fru.

Jag tyckte att filmen var fint fotad och sen innehåller den en rätt så bra drömsekvens som fick mig att tänka på David Lynch och Eraserhead. Betyget blir en stark 2/5. För mig spelar inte betyget så stor roll. Filmen var intressant att se ändå men jag hoppas på att de kommande filmerna som SVT visar i sommar är bättre. En kul detalj med att följa retrot är att Bergman själv introducerar varje film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Musik i mörker (1948)

Den femte filmen som Bergman regisserade har den ganska lökiga titeln Musik i mörker. Nu känns det som att vi är tillbaka i samma melodram-genre som i Bergmans debutfilm Kris. På den utmärkta sidan Ingmar Bergman kan man läsa att filmen visades på Venedigs filmfestival och att den gick hem bra hos både publik och kritiker.

Denna tidiga Bergman handlar om Bengt (Birger Malmsten), en framgångsrik pianist som förlorar synen i en olycka när han gör militärtjänsten. <spoiler>En ganska märklig olycka, för övrigt. Vad gjorde en hundvalp mitt i skjutbanan?!</spoiler>

Medan han tillfrisknar bor han hos släktingar på landet där träffar han den unga Ingrid (Mai Zetterling). De båda blir förtjusta i varandra men Bengt har förlorat livsgnistan, är bitter, och de skiljs åt. Ingrid börjar plugga medan Bengt hankar sig fram som restaurangpianist.

Jag fick ibland lite noir-känsla när det gällde fotot, vilket jag tror att jag inte brukar få när jag ser Bergman-rullar. Bitvis ser vi prov på överspel från en del skådisar men samtidigt var filmen lite rolig just därför. Det förekommer även en del humor, främst från hjälpredan på landet, Augustin, och direktören för restaurangen där Bengt spelar. Direktören är faktiskt som tagen direkt ur en farsartad pilsnerfilm.

Själva historien är faktiskt riktigt bra. Malmsten gör en trovärdig insats som blind. Mai Zetterling är härligt söt som ung naiv flicka i början. I inledningen får vi även oss till livs en trevlig drömsekvens med ”avancerad” trickfilmning. Skönt. En dålig detalj tyckte jag var musiken som är överanvänd och ska tala om för oss hur vi ska känna, speciellt när det ska vara dramatiskt. Det märks att det är en tidig Bergman då jag inte riktigt får Bergman-känsla, vilket kan bero på att manus bygger på en roman av Dagmar Edqvist.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Hamnstad (1948)

Den fjärde Bergman-filmen i ordningen är en film som jag redan hade sett och jag hade även en kort gammal text färdig om den. Filmen heter Hamnstad och utspelar sig i Göteborg. Återigen, som sig bör i Bergmans tidiga filmer, så handlar det om ungdomar (eller unga vuxna) som vill frigöra sig från samhällets eller föräldrarnas bojor.

Hmm, det är märkligt, Bergmans tidiga filmer från 40-talet är väldigt ojämna. Oftast tycker jag det är ganska dåligt överlag. I t ex Det regnar på vår kärlek är det två personer som plötsligt är kära utan att vi fått nån känsla för varför. Så är det även här. Gösta (Bengt Eklund) och Berit (Nine-Christine Jönsson) är plötsligt ett sorts par, utan vi har förstått varför. Berit står vänd med ryggen mot Gösta. Gösta vänder henne häftigt om och kysser henne. Och vips så är de kära.

Nåja. Grundhistorien om ”problembarnet” Berit är ganska intressant. Hon missköts av sin mamma och pappa och tas om hand av socialen och hamnar på anstalter (min kommentar: skyddshem som det kallades på den tiden). Men historien mellan Gösta och Berit känns lite märklig. Det finns ingen kemi mellan de båda. Som alltid i Bergmans filmer från den här tiden är det intressant att man får se lite av hur samhället såg ut på den tiden. Det blir ett slags tidsdokument från en svunnen tid som ändå inte är så länge sen. Ganska bra var det också när det bara handlade om Berit och Gösta inte var med. Om Bergman hade fokuserat mer på den delen hade det kunnat bli en godkänd film.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Söndagar med Bergman: Skepp till Indialand (1947)

Än så länge, under sommaren, så kommer mina Bergman-inlägg komma ut på söndagar i form av Söndagar med Bergman. I höst går jag nog över till att publicera lite tätare och då byter temat namn till Dagar med Bergman rätt och slätt. Just nu handlar det om film nummer tre i ordningen. En film med den något märkliga titeln Skepp till Indialand (ibland skrivet som Skepp till India land) från 1947.

Efter den mediokra Det regnar på vår kärlek så hade jag inte så stora förhoppningar på nästa Bergman-film som stod på tur. Den visade sig dock vara ganska annorlunda – och framförallt bättre. Det förekommer inte så mycket jönserier. Manuset är klart bättre med intressanta personer och teman. Birger Malmsten i huvudrollen som sjömanssonen är väl hyfsad och stör inte som han möjligen gjorde i Det regnar på vår kärlek. Bäst, helt klart, är pappan sjökaptenen spelad av Holger Löwenadler. Han är ett riktigt svin men framställs ändå inte som genomond. Han behandlar sin omgivning sadistiskt; främst sonen och hustrun (Anna Lindahl) får lida en del. Bergman får till en ganska bra känsla i filmen, vilket kanske beror på miljöerna som filmen utspelas i. Det förekommer en del exteriöra scener när de är ute på en båt för att bärga ett fartyg. Sen är det alltid snygga tjejer i Bergman-filmer. Kanske ingen toppensnäcka denna gång men ändå. Mot slutet blir det spännande och dramatiskt med bra scener mellan pappan (Löwenadler) och sonen (Malmsten).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

%d bloggare gillar detta: