Battleship (2012)

Man kan tydligen göra film på det mesta. Spelet Sänka skepp t ex. Peter Berg är inte nån favoritregissör. Han ligger bl a bakom den usla Lone Survivor. Så när jag satte mig ner för att kolla in Battleship så var inte mina förväntningar höga. De var låga. Filmen inleds som en komedi med en slackerbrorsa (Taylor Kitsch) och en marinbrorsa (Alexander Skarsgård). Det är en hyllning till den amerikanska marinen, men vilka ska man slåss mot? Det råder nämligen förbrödring. Man har krigsövning tillsammans med japaner och de spelar även fotboll ihop. Svaret är givetvis: man ska slåss mot utomjordingar. Filmen har ett otroligt högt tempo och jag ställer mig tidigt frågan om det är en parodi? En Top Gun-parodi? Allt är totalt överdrivet med Michael Bay-bilder, krigsskepp och hårdrock. När man mot slutet startar upp ett gammalt slagskepp från andra världskriget och använder veteraner som besättning så slår parodimätaren i taket. Jag skrattar högt och har jätteroligt. Är det kanske lite Home Again-vibbar över Battleship?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lone Survivor (2013)

Marky MarkJag minns att jag såg Ridley Scotts Black Hawk Down på bio när den kom. Jag minns också att många i Sverige klagade på filmen, att den gav en vinklad syn på de verkliga händelser som skildrades i filmen. Jag minns också att jag gillade filmen. Den var hur nervig och intensiv som helst och fångade den desperata stämning som måste råda i en krigssituation. Vad den eventuellt sa politiskt, om den var patriotisk, om den var glorifierande, eller vad som nu var fel med filmen, det sket jag fullständigt i. Den var ju spännande och välgjord.

Jag tänkte kanske att jag skulle känna likadant inför BOATS-krigsfilmen Lone Survivor. Så blev det inte. Frågan är vad skillnaden är? Är det jag som har förändrats eller är Lone Survivor en annorlunda (sämre) film jämfört med Black Hawk Down.

Lone Survivor bygger alltså på verkliga händelser då en liten grupp amerikanska soldater råkade illa ut i Afghanistan sommaren 2005. De var ute på ett spaningsuppdrag för att identifiera en talibanledare men blev upptäckta av några fåraherdar. Soldaterna beslutade att låta herdarna gå fria. Beslutet ledde till att de några timmar senare fann sig i häftig eldstrid med en liten gerillatalibanarmé.

Redan inledningen var skrattretande. Filmen ligger på en stabil etta ganska så direkt. Regissören Peter Berg bjuder på pompöst dravel med helikoptrar och soldater i motljus till smörig musik. Vad är det jag ser? En rekryteringsfilm från amerikanska försvaret? Det känns så i alla fall. Jag känner ett smärre äckel.

Men nu börjar faktiskt filmen på riktigt som tur var. Men det tar kanske 25 minuter. Nu är vi ute i skogen på berget med soldaterna. Oj, vad skönt tänker jag. Nu kan vi äntligen få lite nervig spänning. Under ett tag får vi det också. Det var även intressant att se hur soldaterna jobbade, hur man tänkte i olika situationer. Hur skulle man hantera herdarna som upptäcker dem? Jag funderade även på att det i krig, i alla fall det i Afghanistan, inte alltid funkar med att fjärrstyra det hela från en kommandocentral. Drönare kan bara göra så mycket. Ibland måste man ha riktiga soldater nere på marken för att göra grovgörat.

Sen faller tyvärr filmen neråt igen, ungefär på samma sätt som filmens soldater gör när de ramlar nerför berget i två mycket märkliga sekvenser.

Det är mycket möjligt att det som skildras i filmen hände precis så i verkligheten men det är nånting med filmens ton och hur de onda afghanerna och de goda afghanerna skildras som bara inte funkar för mig. Alls. De onda är djävulen själv och tagna ur Sagan om ringen. De goda – ja, det finns faktiskt goda afghaner också – är Jesus… eller, ja, kanske Muhammed då. Som avslutning bjuds vi på ett fotomontage över de soldater som dog i operationen. Ridå.

Se den mästerliga Zero Dark Thirty istället om ni inte gjort det!

betyg_hel betyg_tom betyg_tom betyg_tom betyg_tom

Vilka andra har sett Lone Survivor? Ja, Henke och Movies – Noir t ex. Även Flmr har spanat in den.

John Carter

John CarterTitel: John Carter
Regi: Andrew Stanton
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

I somras var jag i Peru med min pappa. Under vad som förmodligen var min bästa semesterresa nånsin så besökte vi Lima och Cusco, vandrade längs Inkaleden till Machu Picchu och badade slutligen i Titicacasjön på 4000 meters höjd. Allt detta var riktigt häftigt men höjdpunkten på resan var ändå att John Carter visades på planet på väg till Peru. Eller kanske inte. 😉

Hur som helst, när man sitter på en långflygning så är det trevligt med lite förströelse. När det gäller att välja vilken film som man ska se så finns det en del regler att följa, åtminstone för mig. Det ska absolut inte vara en film som jag sett fram emot. Det ska helst inte vara nåt tungt drama. En lättsam komedi eller actionrulle är perfekt. John Carter kändes som det optimala valet. Jag hade inte hört mycket gott om filmen men den skulle väl ändå kunna göra flygningen lite roligare.

Inca KolaEtt problem var att jag inte lyckades se hela filmen innan det var dags att landa i Lima. Jag tror jag somnade ifrån den och sen kom det frukost och sen var det för sent. Jag tänkte att jag skulle se klart den på återresan, men se det gick inte för den var borttagen ur programmet då. Eftersom jag alltid vill avsluta nåt som jag påbörjat så letade jag upp filmen på Voddler när jag kom hem.

Ah, vafan det här var väl inte så dåligt. En del klagomål jag har hört gäller 3D:n. Det var inget jag hade problem med eftersom jag såg den hemma. En sak som jag tror gör att folk gnäller på John Carter är att det var en film med hög budget som sen inte håvade in speciellt mycket pengar. Det gör att den blir ett lätt byte för alla gnällspikar. Att folk inte gick man ur huse för att se filmen tror jag till viss del beror på filmens titel. John Carter? Vem fan är det? Låter ju hur tråkigt som helst. Jag hade ingen aning även fast jag är hyfsat intresserad av sf-litteratur. Filmen bygger på Edgar Rice Burroughs böcker om John Carter of Mars. Den första boken heter A Princess of Mars – och hade inte det varit en bättre titel. Bara ett förslag.

Alltså, jag gillar själva grundidén. En soldat från det amerikanska inbördeskriget åker igenom nån sorts portal till Mars. Ett Mars som visar sig vara hem för både människor och andra varelser. John Carter upptäcker att han på Mars är övermänskligt stark och kan hoppa orimligt högt och långt. Ungefär som en inverterad Stålmannen: En människa som får superkrafter på en planet med lägre gravitation. Efter att ha blivit tillfångatagen, men sen typ frisläppt, av några fyrhänta Jar Jar Binks-liknande varelser finner sig Carter indragen i en konflikt mellan två stridande sidor. På ena sidan har vi Zodanga med Dominic West (McNulty från The Wire, yay!). På den andra Helium med prinsessan spelad av Lynn Collins. För 100 poäng: Blir Carter kär i prinsessan? Sen har vi även några flummiga skalliga munkfigurer som verkar kunna färdas i både tid och rum eller åtminstone rum.

Storyn är flummig. Det blir aldrig spännande. Det är en blandning av Star Wars, serietidningsaction, Conan, äventyrsmatiné och… nåt sorts flum. Jag sitter och väntar på att Jabba the Hutt ska dyka upp. Disney har producerat och det känns. Det blir aldrig farligt, obehagligt, läskigt, smutsigt eller intensivt. Det är mellanmjölk helt enkelt och det blir en tvåa i betyg.

2/5

PS. Nu vet jag varför man i alla fall inte valde titeln A Princess of Mars. 2010 kom det nämligen en direkt-till-dvd-film som hette Princess of Mars som givetvis producerats av allas vår favorit The Asylum.

%d bloggare gillar detta: