The Forest (2016)

The ForestDags för årets första filmspanarfilm och Fiffi valde en skräckis. Ett bra val tyckte jag eftersom det var länge sen jag såg en riktigt bra skräckis på bio. Det var nog The Conjuring och innan det den suveränt rysliga Sinister.

The Forest handlar om två tvillingsystrar (båda spelas av Natalie Dormer) där den ena, Jess, är en goth-tjej som flyttat till Tokyo och där jobbar som lärare. Den ”ordentliga” systern, Sara, lever svenssonliv i USA. När Sara får höra att Jess har försvunnit efter att ha besökt en självmordsskog vid Fuji åker hon dit för att försöka hitta sin syster. Alla säger att systern inte lever men det speciella band som tvillingar har gör att Sara vet att Jess fortfarande lever. Men skogen, som finns i verkligheten för övrigt, lever förstås sitt eget liv och du vill inte gå vilse i den. Muahahaha.

När ljuset tänds i salongen efter att en film är slut och man direkt börjar prata med varandra – inte om filmen – utan om visningen i sig, så kan det vara ett tecken på att filmen inte var speciellt bra eller att det var en katastrofal visning. I det här fallet tror jag det var nåt mittemellan.

The Forest är ingen katastrof men det är en film som du glömmer på en kaffekvart. Den var inte speciellt läskig. Den lyckas inte bygga upp nån märkvärdig stämning som så småningom leder fram till effektiva hoppscener. Jag kände rysningar en gång (en gammal dam i en hotellkorridor skrämdes) men det kändes mer som en mekanisk snarare än en psykologisk rysning. Men ändå.

Skogen var rätt snygg. Filmmakarna visar då och då närbilder på rötter, mossa, gamla träd, rotvältor, för att få fram nån sorts mystisk obehaglig stämning. Det kändes mest som en ganska snygg naturfilm.

I bakgrunden i filmen finns hela tiden relationen mellan systrarna och speciellt vad som hände när deras föräldrar dog. Det är kanske egentligen det som filmen handlar om, eller det som filmmakarna ville att filmen skulle handla om. Ungefär som The Babadook som ju egentligen är en film om sorgearbetet efter att en närstående har dött.

Slutligen. Visningen? Ja, det var inte en bra visning. SF-värden sa innan visningen inget om att man skulle stänga av sin mobil utan påminde istället om var toaletterna fanns. Under visningen åkte mobiler fram titt som tätt. Det prasslades med godispapper och nån knäppgök började ibland spela trummor med två metallbitar under tysta scener. Men av nån anledning så blev jag inte så värst störd. Kanske för att filmen inte kändes så viktig för mig. Däremot hade SF problem med sin projektor vilket irriterade mig. I början dök det upp en grön fyrkant i övre vänstra hörnet. Den försvann efter tag men då dök istället en knallgul fyrkant upp i det övre högra hörnet. Bra jobbat, SF!

betyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte. Såg de inte skogen för alla träden?

The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Carl)

Zero Dark Thirty

Zero Dark ThirtyTitel: Zero Dark Thirty
Regi: Kathryn Bigelow
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Oj, tyngden av den här filmen gjorde sitt till slut. När den sista delen (räden!) vevar igång är jag helt, totalt – fullkomligt – investerad i filmen, lika investerad som Jessica Chastains rollfigur Maya är i sitt jobb; sitt jobb att fånga in… eh, ja, eller döda Usama bin Ladin. (Ja, ”investerad” är förmodligen en ful direktöversättning från engelskan men så där är det ibland.)

Maya lever för sitt jobb och i över tio år har hon jobbat med att hitta bin Ladin. Vad ska hon göra sen? Jag vet inte om slutscenen är övertydlig eller perfekt, politisk eller mänsklig, men bra är den. Under filmens gång får vi endast en kort kort scen där Maya och hennes jobbarkompis Jessica (spelad av Jennifer Ehle) pratar i kanske en minut om nåt annat än jobbet. Om att varva ner och kanske flörta med nån av kollegorna. Sen smäller en bomb och de får annat att tänka på.

Jag lärde mig ett nytt (engelskt) ord när jag lyssnade på en podcast om filmen. Ordet är procedural. Zero Dark Thirty är en procedural. Bigelow har rakt upp och ner skildrat det ibland långtråkiga och tröstlösa jobbet med att hitta bin Ladin. Det är just det jag gillar. Den långsamma uppbyggnaden, det envisa nötandet ger en känsla av realism som samtidigt ger en känsla av spänning och nerv. Man känner tyngden.

En annan sak som jag tyckte var intressant var hur CIA-agenter är vanliga knegare som de flesta andra. Själv är jag programmerare och jag känner igen det där när man grottar ner sig i ett problem, en bugg som man inte kan släppa. Just idag har jag stångats med en sur jävla bugg som gjorde att jag fick ställa in det planerade biobesöket där Django Unchained skulle ses (gah!). Men, men, det får bli på söndag istället. Nåväl, jag grottar ner mig i buggar och åker ibland till Polen eller Kanada för ”fältverksamhet”. Ungefär som Maya alltså, fast med den skillnaden att CIA-agenterna riskerar livet med jämna mellanrum.

Zero Dark Thirty är en film som jag faktiskt känner för att se om. Det är en lång film full med detaljer, detaljer som är lätt att missa men som när man lägger märke till dem ger mer djup eller förklaringar till vissa saker. Filmen är också en film i princip helt utan de där mer känslosamma ögonblicken. Man tragglar på bara. Men det finns faktiskt ett nästan glatt eller ljust ögonblick i filmen, när faktiskt Maya spricker upp i ett leende. Ett riktigt leende, inte ett sånt där artigt när man hälsar på sin nya chef. Det är när Maya är tillsammans med insatsstyrkan på basen varifrån räden ska utgå ifrån. De skämtar med varandra och kastar nån variant av varpa fast med hästskor (det finns säkert nån som kan upplysa mig om vad den sporten kallas). Fasiken, de där killarna i insatsstyrkan skulle jag inte vilja bråka med.

Sista delen av filmen när man ska slå till mot huset där man tror bin Ladin befinner sig är olidligt spännande. Det är så bra gjort med tysta helikoptrar som rör sig in genom bergslandskapen. Det hela känns som det sker i realtid. Det är egentligen ingen musik förutom kanske nån dov musik som ger tung stämning. Sen när teamet är på plats sker allt utan några vanliga spektakulära Hollywood-inbrytningar. Nej, här jobbar man metodiskt och dödligt.

Sen var det alltså slutscenen. Den är omtalad och den sitter kvar. När jag såg filmen så uppfattade jag den som en rent personlig scen för Chastains karaktär men i efterhand inser jag ju också att man kan se den mer symboliskt.

Som avslutning konstaterar jag att regissör Bigelow har haft en hel del beslut att ta när det gäller hur man ska framställa vissa saker i filmen. Vad ska man visa, vad ska man inte visa? Hur ska man visa det man visar? Hon tar rätt beslut i, i princip, alla fall.

4/5

PS. Kul att Fares Fares är med så mycket som han är. Han verkar snäll även som CIA-agent.

%d bloggare gillar detta: