The Mule (2018)

The Mule är Clintans senaste (sista?) film. Är det hans sista som skådis och/eller regissör? Har han kommit med nåt uttalande? Jag vet inte varför jag är så fokuserad på det här egentligen, och man ska ju inte syssla med åldersdiskriminering, men börjar inte herr Eastwood vara i det äldsta laget?

Å andra sidan är det ju genialt, eller åtminstone kongenialt, att han castar sig själv som 90-åring då ju filmen bygger på verkliga händelser om just en 90-åring som blir värvad av en mexikansk knarkkartell att smuggla knark.

Earl, som Clintans rollfigur heter, visar sig vara en hejare som knarkkurir. Ingen stoppar ju en pensionär som kör med sin skåpbil i tron att han har flaket fullt med små påsar fyllda med vitt pulver.

Jag kan inte låta bli att jämföra den här filmen med The Old Man & the Gun. De har nämligen en hel del gemensamt. Båda filmerna handlar om till synes ofarliga och oskyldiga äldre män som kommer undan med brottsliga handlingar. Det förekommer även parallella handlingar där vi får följa polisen i deras jakt på brottslingarna. I The Mule är det Bradley Cooper och Michael Peña som spelar två poliser som försöker spränga knarkkartellen. Slutligen så har ju Redford sagt att The Old Man & the Gun var hans sista film som skådis. Vi får se hur det blir med Clintan.

Den här filmen kanske har en parallell handling för mycket, eller? Först Clintan och hans förehavanden som knarkkurir. Sedan poliserna som försöker värva en tjallare för att komma åt kartellen inifrån. Slutligen så har vi vad som kanske borde ha varit den viktigaste delen, nämligen Earls relation, eller frånvaron av densamma, till sin familj. Earl själv säger vid ett tillfälle i filmen att familjen är det absolut viktigaste men han lever ju inte som han lär. Och det var lite samma sak med filmens manus eftersom jag bitvis kände att den delen av filmen glömdes bort. Jag hade kanske velat ha mer bakgrund här. Nu hade jag väldigt svårt att förstå mig på varför Earl agerade som han gjorde. Enda förklaringen som ges är att han älskade rampljuset i blomsterbranschen mer än sin egen familj.

Länge var The Mule ändå klart godkänd. Den puttrade på och det var rätt kul att se en gammal Clintan agera mot de kriminella mexikanska ungtupparna. Jag gillade scenerna där vi fick följa polisernas arbete. Cooper och Peña hade ett bra samspel. För Peña är det ju dessutom i princip omöjligt att inte vara mysigt rolig i varje film han är med i.

Det som inte funkade lika bra var när Clintan skulle leka cool gammal gubbe och vara på poolparty med prostituerade nere hos knarkbaronen i Mexiko. Här var det skämskuddedags för min del, men jag hade ingen kudde så det vara bara att vrida på sig i biostolen och härda ut.

Slutligen så var Clintans ålder och fysiska form distraherande för mig. Jag är ledsen, men jag var rädd att han skulle gå sönder ibland. Det lustiga var dessutom att filmen inleddes 2005 och jag tänkte att ”fasiken, vad gammal Clintan ser ut!”. Sen visades en skylt där det stod 12 år senare. Vänta nu här, hur ska det här gå? Ska resten av filmen utspela sig på Earls begravning, eller vad?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg The Mule under Stockholm Filmdagar nu i januari och det var ett ganska självklart val att välja den filmen. Clintan är ju ändå Clintan och det borde rimligen vara hans sista film, i alla fall som skådis. Jag vet att andra är betydligt mer positiva till filmen än vad jag är så det är nog mig det är fel på i det här fallet. Men om jag måste välja mellan Redfords svanesång och Clintans så väljer jag Redfords alla dagar i veckan.

The Mule har biopremiär idag, och här hittar ni några andra åsikter om filmen:

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

The Bling Ring

The Bling RingTitel: The Bling Ring
Regi: Sofia Coppola
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Sophia Coppola gör filmer som tilltalar mig. Det finns en lätthet och melankoli i dem som gör att de är filmer som trevliga att avnjuta. Det enda problemet kan vara att de kanske inte gör nåt vidare intryck vare sig under eller efter filmen. Det kanske delvis är därför jag aldrig kom mig för att se Somewhere på bio. Det kan också bero på att jag tyckte Marie Antoinette var ett sömnpiller. Jag hade helt förträngt den filmen men hittade min recension nu när jag kollade upp vad jag tyckte om Soffias filmer.

Jag har fortfarande inte sett Somewhere. Det var nåt med handlingen i den som bara lät tomt och tråkigt. Det finns nåt här som verkar vara återkommande i Coppolas filmer. Yta, en känsla av tristess, ett sökande efter nåt, vet inte riktigt vad, jag skulle kunna dra till med några klyschor, typ ”att bli sedd”.

Varför såg jag The Bling Ring på bio? Jag hade hört talas om den en hel del i de podcasts jag lyssnar på, bl a hade Kino sett den i Cannes och tyckte den bra. Jag gillade storyn som baseras på verkliga händelser. Det var händelser jag inte hade hört talas om innan men när jag fick höra vad filmen handlade om så blev jag nyfiken.

I Marie Antoinette hade Coppola och hennes team tillgång till slottet Versailles i Paris. Här har man fått tillåtelse av Paris Hilton själv att filma i hennes lilla stuga. Detta gav en autentisk eller i alla fall dokumentär känsla. Hilton är själv med som sig själv vid nåt eller några tillfälle. Undrar hur det är för Paris att ha kuddkrig hemma hos sig själv?

Vad handlar det hela om? Jo, om uttråkade och kändisfixerade valley girls i Los Angeles som för att de kan det rånar kändisar när dessa kändisar är bortresta. Paris har t.o.m. lämnat nyckeln under dörrmattan (tydligen sant). Eller handlar filmen egentligen om det? Jag tycker nästan det är två filmer i en. En film om The Bling Ring som rånargänget kallades och en film om Marc som var huvudperson i mina ögon. Marc (Israel Broussard) är en ung kille som känner sig utanför. Tydligen flyttar han från skola till skola. Jag minns inte riktigt varför. Hamnade han ofta i trubbel, det kändes inte riktigt så? Visst var han gay också? Marc kändes som en person som inte ville hamna i bråk med nån, men men…

När kommer till en ny skola i Hollywood träffar han snabbt och blir jättebundis (utan nån tydlig anledning) med Rebecca (Katie Chang). Rebecca och hennes kompisar är… inte trevliga. Alla huvudpersonerna i filmen motsvaras av verkliga personer som jag inte tänker följa på Twitter, inte googla för att se hur de ser ut, jag tänker anstränga mig för att inte komma ihåg deras namn. Men det är svårt. Man vill ju gärna se hur dessa idioter ser ut, inte sant?

Den enda någorlunda sympatiska personen är Marc. Det känns som han dras med lite mot sin vilja även om den viljan är ganska svag när väl rånarhjulet är satt i rullning. Sen hade han väl kanske också nån sorts kläddesignerambitioner vilket var mer än de andra tjejerna hade. Har jag helt fel eller är Israel Broussard en kommande ungdomsstjärna? En lite tjockare variant av Justin Bieber liksom.

Det är lustigt att jag gillar filmen. Jag borde nästan inte det. Det mesta jag skrivit om hittills har inte varit speciellt positivt. Det är som två olika filmer, det skaver lite, personerna som skildras är osympatiska, allt är yta, filmen har ingen egentlig historia, ingen av personerna utvecklas eller genomgår nån förändring. Den känns tråkig.

Men. Ändå gillar jag den. Jag tror det kan vara själva skildringen av det här tråkiga och ytliga. Det är en bra bild av vårt mobiltittande, Twitterföljande och Instagramfotande samhälle helt enkelt. Sen förekommer det även två scener som var det gjorde att det blev en fyra till filmen. Ett: Marc dansar, åmar sig, klär sig framför sin datorkamera i en scen som stack ut. Två: Rebecca (Katie Chang) betraktar sig själv med en äcklig självuppskattning (kanske lite förakt?) i en spegel hemma hos nån kändis. Det här var långa scener, längre än vanligt, och det fanns nåt hos dem som gjorde att tiden stod stilla.

Jo, just det, jag höll ju på att glömma. En viss annan filmspanare nämnde i sin recension att Emma Watson inte var bra, att hon spelade över. Jag tyckte hon fick till det ganska så perfekt. Jag tror det är en ganska bra återgivning av stilen som gäller i dessa kretsar. Det finns en skön scen när Emmas rollfigur, efter att ligan åkt fast, ska bli intervjuad i nåt sorts hemma hos-reportage som var spot on. Hennes sätt att försöka hindra mamman från att ta fokus var klockrent. Apropå mamman (som var ett stort fan av självhjälpstekniken The Secret) så tyckte jag Leslie Mann var bra i den rollen. Uuuuuh, läbbigt.

4-/5

Andra som har sett The Bling Ring: Henke (som inte var ett fan och kallade mig troll som gillade den) och Fiffi som ska ge utslagsröst… och det ser inte bra ut tyvärr (men jag lurade henne att se den på bio i alla fall :)).

%d bloggare gillar detta: