Inglourious Basterds (2009)

Vilka Quentin Tarantino-filmer har jag inlägg om på bloggen? Ja, det verkar som att det bara är de allra senaste, dvs The Hateful Eight och Django Unchained. Dags att gräva fram en gammal recension av en av de som saknas. Texten skrevs i september 2009.

Jaha, då har jag (för en vecka sen) sett den mest hajpade (väl?) filmen här på forumet. Jag minns när jag såg Pulp Fiction på bio när den kom. Det var nåt alldeles extra tyckte jag då. Och jag tycker fortfarande att Pulp Fiction är en femma, tror jag i alla fall. En rolig anekdot från Pulp Fiction-visningen är att en av mina kompisar svimmade under scenen då Vincent ska spruta adrenalin i hjärtat på Uma Thurman. En annan lite lustig sak är att när jag kom hem efter att ha sett Inglourious Basterds så slog jag på teven och vilken film och vilken scen hamnar jag mitt i? Just det, sprutscenen från Pulp Fiction, haha. En slumphändelse som såg ut som en tanke.

Nåväl, Inglourious Basterds var det. Mjaha, jag tycker inte filmen riktigt handlar om nånting. Det är som en filmfilm. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det men en filmfilm är det bästa jag kan komma på nu. Givetvis är den dialogtung, det är ju en Tarantino-film. Lite väl dialogtung tycker jag. Det passar i vissa filmer men kanske inte i en andra världskriget-rulle.

Inför Kill Bill 1 kände jag samma förväntan som många har gjort inför IB. Den skulle visas på Filmfestivalen och hajpen var stor, även från mig. Jag var snabb att fixa biljetter och jag blev inte besviken. Det blev liksom en grej som var större än filmen självt.

Jag vet inte, efter Kill Bill 2 och Death Proof känns det som Tarantino inte är lika spännande längre. Jag ville verkligen gilla IB, och det gjorde jag. Men jag ville gilla den mer. IB kändes lite som två filmer, dels den om oäktingarna och dels den som jag gillade mest, den om Shosanna (borde det inte stavas Shoshanna?) och hennes biograf.

När jag såg IB så tyckte jag aldrig att den var speciellt spännande, rolig eller nånting annat. I efterhand så har den växt något och vissa scener gör sig påminda, kanske främst scenen nere i källarpuben när Hammersmark (en bra Diane Kruger) och the Basterds ska mötas. IB är mycket välgjord, sevärd och med strålande insatser av skådisarna. Den enda som jag stör mig lite på är Daniel Brühl från Good Bye Lenin! som jag inte tyckte passade i sin roll som Zoller. Han känns för valpig.

Mina två favoritscener från filmen: 1. När Shosanna sminkar sig inför den ”sista” föreställningen till en riktigt bra Bowie-låt, 2. När samma Shosanna <spoiler> blir skjuten av Zoller </spoiler> i en vacker scen.

Jag skulle gärna vilja ge en fyra till QT och IB men tyvärr, det kan bara bli en stark trea.

Slutligen: ja, Christoph Waltz var bra i rollen som Hans Landa.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Jag noterar med viss förvåning att jag använder uttrycket filmfilm för att, vad det verkar, beskriva nåt negativt. Så använder jag inte alls ordet idag. Idag betyder filmfilm för mig en riktigt rejäl och välgjord film som man direkt känner sig trygg i. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är ett exempel. Men i texten om Inglourious Basterds så tror jag att jag menar att filmen mer känns som en konstruktion och inte en organisk skapelse med ett äkta hjärta. Kanske är jag inne på nåt metaproblem också, att filmen på ett för mig störande sätt är för öppen med att den är just en konstruktion. Jag vet faktiskt inte, ärligt talat.

Johan Falk: Den tredje vågen (2003)

Den tredje vågenJohan Falk goes large. Ja, eller åtminstone till Europa. Johan är på bilsemester med sin familj när han blir kontaktad av Ove Sellberg (Lennart Hjulström), hans gamla chef hos Göteborgspolisen. Sellberg har avancerat i graderna och är nu chef för nån typ av Europa-polis som ska jobba mot organiserad kriminalitet. Sellberg vill träffa Johan eftersom han tycker att The Falcon ska jobba för honom inom den här nya Europa-polisen.

Samtidigt i London får Rebecca (Irina Björklund), en svenska som är gift med brittisk affärsman, reda på att hennes man är en del av ett stort, kriminellt och välorganiserat nätverk. Rebecca flyr, tar sig till Haag för att där träffa Sellberg. På så vis träffas även Rebecca och Johan. Omständigheterna kunde vara bättre eftersom de ganska så direkt finner sig jagade av hänsynslösa yrkesmördare som är lejda för att se till att det som Rebecca vet aldrig kommer ut. Till råga på allt så dras Johans egen familj, flickvännen Helén (Marie Richardson) och hennes dotter Nina (Hanna Alsterlund), in i våldsamheterna.

Ja, haha, Johan goes large skrev jag i början. Större är inte alltid bättre. Större budget är inte alltid lösningen. Ja, det är väl ALDRIG lösningen även om det inte skadar. Det märks att Den tredje vågen har större budget än de föregående filmerna. Här spelar vi på en lite större skala. Hela Europa är spelplan. Vi har inspelningsplatser som London, Haag och München bl a. Det blir lite kanske maffigare men samtidigt tappar man lite av den personliga stil som fanns i föregångarna (och som man återgår till i senare filmer). Den internationella rollbesättningen gör även den att filmen blir lite mer opersonligt. Jag känner därför bitvis en viss distans.

Den tredje vågen är inte dålig men den är nog den svagaste av de tre jag skrivit om hittills. Inledningen är inte bra. Hur tänkte filmmakarna här? Snacka om exposition i kubik. Vi får en presskonferens som verkar pågå i en evighet där Sellberg berättar om sina mål som ny chef hos Europa-polisen (Europol säger Wikipedia att den hette, men jag fortsätter kalla den Europa-polisen). En märkligt seg inledning. Jag antar att den ska skapa nån typ av dramatisk tyngd men den känns mest som ett tråkigt föredrag.

Nåväl. När väl actionen drar igång på restaurangen där Falk, Sellberg och Rebecca möts så blir det bättre. Här var det kul att se att Falk använde sig av ett klassiskt gangsta style-grepp när han håller sin pistol. Dessutom tyckte jag att Sellberg spelades riktigt bra av Lennart Hjulström. Presskonferensen var tråkig men i övrigt var han tung fast ändå sympatisk. En bra chef.

En detalj jag upptäckt att jag gillar är att karaktärer och handling från tidigare filmer återkommer. Vissa skådisar är med i alla filmer, vissa återkommer då och då. T ex är det kul att Helén och Hanna är med här igen. Att det gått fyra år sen den första filmen märks på att dottern Hanna nu bokstavligen blivit fyra år äldre. Just det här är väl en av orsakerna till att det är så lätt att sugas in i tv-serier, att man lära känna karaktärerna vare sig man vill eller inte.

Titeln Den tredje vågen är för övrigt en callback till ett begrepp som Krister Henriksson myntade i Livvakterna, apropå det här med att knyta ihop filmerna. Ingen stor grej men ändå. Det handlar alltså om en tredje våg av brottslighet, oftast ekonomisk, som polisen har svårt att bekämpa. Endast superpolisen Falk klarar det.

Den tredje vågen är inget mästerverk men en svag trea är den ändå värd. Det är thriller och action utan meseri.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: