Den allvarsamma leken (2016)

Den allvarsamma lekenDen allvarsamma leken var en film som växte i mitt huvud efter att jag sett den. Under själva visningen kände jag mig inte riktigt insvept i filmen som jag hade velat. Å andra sidan har jag en svaghet för kostymdramer, även svenska sådana, så jag hade aldrig tråkigt. De miljöer som filmen utspelar sig i gillade jag också: Stockholm i början av 1900-talet på en tidningsredaktion, eller i ute skärgården med levnadsglad konstnär, kräftor, nubbe och nakenbad.

På tidningen, här kallad Nationalbladet, jobbar unge Arvid Stjärnblom (Sverrir Gudnason) som korrekturläsare. Arvid visar dock framfötterna och avancerar raskt till recensent (främst av operaföreställningar vad det verkar). Vid ett besök ute vid konstnären Anders Stilles (Göran Ragnerstam) skärgårdsstuga träffar han Stilles dotter Lydia (Karin Franz Körlof). De båda blir tokiga i varandra. Pappa Stille är dock skeptisk och varnar dottern för att få ihop det med nån som kommer från fattiga förhållanden.

Jag gillar kemin mellan Lydia och Arvid. Jag känner att de känner något för varandra. De kan inte hålla sig borta från varandra. Lusten. De idkar älskog på trägolvet. Samtidigt kan/vill inte Anton (Arvid! Varför skriver jag Anton hela tiden?) tillåta sig själv att gifta sig med Lydia. Han tycker att han måste kunna försörja dem som man, och uppenbarligen tycker han inte tidningslönen räcker.

Intressant blir det när Lydia av ”skäl” kommer till tidningen för att be om att sätta in en annons för att söka jobb som hembiträde. Lydia visar ju här att hon inte har nåt emot att jobba för brödfödan. Här kan man ju tycka att Arvid borde ha svalt stoltheten och friat och så hade de båda fått kämpa tillsammans. Men icke. Lydia blir besviken (så tolkar jag det i alla fall) och gifter sig med en rik och äldre man istället. En norrman till råga på allt. Jobbigt läge för Arvid men han får ju skylla sig själv.

Nu när jag skriver om den här filmen så är det som att jag upptäcker mer små intressanta detaljer. I inledningen är det så fint alltihop. En ung man blir förtrollad av en ung kvinnas fagra hägring. Den ack så skira kärleken. Sen blir det smutsigt och liksom på allvar.

Jag gillar scenerna som utspelar sig på operan. De båda smygtittar på varandra, och träffas i pausen för att vänslas. Senare i filmen återkommer operan som spelplats men då är saker och ting förändrade. En snygg återuppringning.

Om jag ska gnälla en gnutta på något så skulle det i sådana fall vara filmmusiken, där ett klinkande pianostycke återanvänds aningen för ofta för min smak.

Det nästan bästa i filmen är slutscenerna med två närbilder på huvudpersonernas ansikten: dels en melankolisk Sverrir på ett tåg och dels Karin med svart hatt och mörka vackra ögon (och ögonbryn!). Väldigt fina slutbilder.

Jag skulle kunna tänka mig att Den allvarsamma leken blir Sveriges Oscarsbidrag – om det inte blir Ove.

Det blev Ove. Järnspikar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Filmdagarna2016_smallDen allvarsamma leken har biopremiär idag fredag 9/9 och jag rekommenderar den. Jag såg filmen under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm (publiceras på måndag)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Cirkeln (2015)

filmspanarna_kvadratI lördags hade Filmspanarna en specialinsatt extraträff där vi såg den svenska fantasyfilmen Cirkeln, som bygger på Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs häxtraordinary roman med samma namn. Inte nog med det. Efter filmen sammanstrålade vi med den ena halvan av författarduon för ett fikasnack.

Cirkeln utspelar sig i den lilla bruksorten Engelsfors. I fokus är sex tonårstjejer som egentligen inte har något gemensamt, snarare tvärtom, men det visar snart att något binder dem samman. Mystiska och otäcka saker sker i Engelsfors och under en natt finner de sig samlade vid den gamla och övergivna dansbanan utan att de själva vet hur de hamnade där.

Jag kastar in en brasklapp det första jag gör: jag har inte läst böckerna i Engelsfors-serien. Att jag kallar detta faktum för en brasklapp beror på att jag nämligen tror att jag hade uppskattat filmen mer då. Men det där vet man ju aldrig. En film är ju alltid en film, och en bok är en bok.

Under filmens inledning var jag verkligen med på noterna. De första 5-10 minuterna (scenen med Elias… jag ville se mer med Elias) var riktigt otäcka och med ett suggestivt bildspråk som jag tokgillade. Dessutom bombarderas vi av en ljudmatta som gjorde att det nästan slog lock för öronen (i det här fallet var det något positivt).

Jag gillade hur vi introduceras till de olika huvudpersonerna (eller huvudhäxorna om man så vill). En smart scen var t ex när Vanessa (Miranda Frydman) kom hem och hennes mamma totalt ignorerade henne… trodde Vanessa, för det var hennes häxkraft att kunna göra sig osynlig som började visa sig där. Här knöt filmen klurigt ihop Vanessas vardagsliv och problem hemma med hennes begynnande kraft.

Likadant var det med den mobbade Anna-Karin och hennes kraft att kunna styra andras tankar. Plötsligt kunde hon få sin mamma att baka bullar istället för att röka vid matbordet. Men visst kan bli för många bullar. Var försiktig med vad du önskar dig. Anna-Karin kunde nu även få ihop det med killen som hon tittade på i smyg på skolbussen. Men även om det är ett lätt sätt så är det ju inte rätt sätt.

Cirkeln

En av De Utvalda (som tjejerna kallas) heter Rebecka och jag trodde först hon var lärare på skolan i Engelsfors. Man fick se hur hon vaknade på morgonen, klev upp och tog hand om sina barn med orden ”Mamma har jobbat natt, kan ni vara litet tysta”. Jag förstod det som att det var Rebecka som var mamman och hade jobbat natt, så blev jag förvirrad när hon direkt på morgonen skulle iväg och jobba som lärare på skolan. Haha, så man kan missförstå.

Filmens miljöer är helt underbara. Jag älskar övergivna folkparker och gamla gruvor. Just därför blev jag väldigt förtjust i filmens eftertexter.

En sista sak som talade till filmens fördel för min del var musiken, främst en grym montagesekvens till tonerna av Kate Bushs ”Running Up That Hill”. Den påminde mig om två montagescener från Donnie Darko (”Love Will Tear Us Apart” och ”Mad World”). Dessutom fick vi höra ”Keep The Street Empty For Me” med Fever Ray. En väldigt bra låt, som efter vad jag har förstått handlar om att hoppas på tomma vägar utan köer när man ska lämna på dagis. 😉

Nu till filmens problem eller snarare mina problem med filmen. Den är för lång. Den saknar det där riktiga drivet. Många scener kändes utdragna utan att spänningen hölls kvar. Specialeffekterna är överlag bra men jag förstod inte riktigt vad all svart rök, speciellt i slutet, hade där att göra. I slutet tyckte jag också det blev aningen för pampigt. Jag gillade de mindre scenerna mer som t ex när tjejerna börjar upptäcka sina förmågor.

Scenerna när skolans rektor förklarar för tjejerna vad som egentligen pågår, och här kommer vi tillbaka till det här med bok vs film, tyckte jag var ganska trista. I bokform tror jag dessa funkar bättre. Nu blev det högläsningen av det hela tyckte jag, och då läser jag hellre själv.

Jag älskar att den här typen av svensk (genre)film görs och att det satsas stort. Jag försöker tänka på andra svenska filmer i liknande genrar och de enda jag kommer på är Den osynlige (rekommenderas!) och Storm (rekommenderas!). Storm-regissörerna Mårlind och Stein ligger ju för övrigt även bakom tv-serien De drabbade som har många likheter med Cirkeln (och jag tror att Cirkeln faktiskt hade fungerat lika bra eller bättre som tv-serie). Sen finns det ju några skräckisar som exempelvis Psalm 21, Vittra och Frostbiten men det är inte riktigt samma genre.

Så även om inte jag är filmen Cirkelns största fan så hoppas jag den gör succé och banar väg för sina två uppföljare (Nyckeln och Eld) och även för andra liknande filmer.

   

Efter visningen drog vi spanare till ett fik i närheten där vi träffade Sara Bergmark Elfgren (numera hedersmedlem i Filmspanarna skulle jag säga) för Cirkel-snack och annat snack. Bl a fick vi höra om skådespelande korpar, Benny-hysteri och ett fan som åkt från Belgien (!) för att se filmen på premiären i Sverige. Supertrevligt!

Kolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om Cirkeln. Den perfekta cirkeln eller kanske mer av en häxagon?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Go, Jennifer, go!)
The Velvet Café

Call Girl (2012)

Call GirlCall Girl såg jag helt ensam i en biosalong i Kista. Precis samma sak hände på samma ställe ett tag senare då Furious 6 inte lockade några till biobesökare till Kista. Ett märkligt ställe det där, Kista. Call Girl blev väldigt uppmärksammad. Det var som att Sverige inte var beredd på att biografifilm faktiskt kan avvika från sanningen eller spekulera om vad som är sant. Det handlade om att Palme, eller en Palme-lik rollfigur, pekades ut som torsk. Det var klantigt gjort av filmmakarna och lite synd eftersom det tog fokus från en i övrigt bra film. Om man vill se en annan skildring av de verkliga händelser som ligger bakom rekommenderar jag Bo Widerbergs Mannen från Mallorca.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom

Monica Z

Malmö FilmdagarEddaTitel: Monica Z
Regi: Per Fly
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Det kanske ska till en dansk(jävel) för att göra en riktigt bra svensk film? Per Fly är dansk och har bl a gjort den fantastiska Bänken med den fantastiska Jesper Christensen. Nu skulle han göra biopic om den svenska jazzikonen Monica Zetterlund. Han skulle åtminstone regissera filmen. Manus är skrivet av svenske Peter Birro som även ligger bakom manuset till Snabba Cash II (en nyhet för mig).

Det brukar finnas två metoder när det gäller biopics (eller biografisk film kanske det heter på svenska men det är för långt så vi kör med biopic). Första sättet är att helt enkelt berätta heeeela historien från början till slut. Det andra sättet är att välja ut en speciell händelse eller period och skildra just den, som man t ex gör i Lincoln. I Monica Z fokuserar man på två saker, dels Monicas försök att bli framgångsrik som sångerska och dels hennes försök att gör sin pappa nöjd. Vilket ju när man tänker efter är samma sak. Filmens känslokärna är hennes relation med pappan (som spelas av Kjell Bergqvist).

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar (därav loggan uppe till höger) som en av elva filmer i ett härligt filmstimm under knappa tre dagar. Av dessa var det en, och endast en, som fick mig att gråta. Vilken film var det? Jo, den första jag såg och det var just Monica Z, vilket kom som en liten överraskning. Enbart detta faktum gör att jag måste ge filmen ett högt betyg.

Titelrollen spelas av skånskan och sångerskan Edda Magnason som här gör sin filmdebut! Jag luktar Guldbagge. Jag kan i alla fall garantera en nominering. Edda är lik Monica, hon är vacker och har en skön intensitet, hon är en duktig sångerska. Men viktigast är att hon visar sig vara en duktig skådis också! Det känns inte som att det är en debutant vi ser på vita duken. Hon är sin rollfigur hela tiden. En sak jag noterade men som andra inte snappat upp var att hon ibland lät som en skåning som försöker prata rikssvenska. Det klingade lite lustigt. Men det kanske bara är jag? Efter att ha pratat med andra verkar de flesta nämligen imponerad över hennes olika dialekter, Hagfors:ska och sen mer åt det rikssvenska hållet. Förmodligen är det alltså bara jag.

Filmen är en klassisk ”uppgång och fall”-historia. Monica kämpar på som folkparkssångerska samtidigt som hon jobbar som växeltelefonist i Hagfors. Hon gör allt för att lyckas, för att komma bort från Hagfors, för att visa sin pappa att hon kan! Hon ”offrar” t.o.m. sin dotter. I sina förhållanden till män känns det mest som att hon utnyttjar dem som språngbräda för att komma till Stockholm eller åstadkomma nåt annat. Det är inte en vacker bild som målas upp av Monica. I grunden är handlar det dock om en kvinna med en väldig vilja men samtidigt ett väldigt dåligt självförtroende.

Den scen som fick en tår att sakta rinna nedför min kind kan säkert många tycka är over the top, för mycket av det goda. En sån där övertydligt manipulativ scen som trycker på rätt knappar. Scenen innefattar Edda, Kjell Bergqvist och ett telefonsamtal över Atlanten efter att Monica uppträtt tillsammans med pianisten Bill Evans i New York. Är pappa nu äntligen kanske lite nöjd med sin dotter? Och kan han uttrycka det? Oh yes he could!

Lite kul är att filmen kryllar av kändisar från 60-talets nöjes-Sverige. Vi får träffa både Hasse & Tage, Lena Nyman och inte minst en Wagner-dirigerande Vilgot Sjöman. Trots att dessa ”kändisar” är helt okända för alla utom svenskar så tror jag ändå historien om Monica är så pass universell att den kan funka t ex i USA. Filmen har redan fått en engelsk titel: Waltz with Monica. I Sverige tror jag det här blir höstens (svenska) blockbuster. Biosalongerna kommer att krylla av gubbar och gummor som vill återuppleva sitt 60-tal.

4-/5

Det är fler som skriver om Monica Z idag, och Har du inte sett den? har redan pratat om den. Klicka er dit och kolla vad de tycker.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (nattpod)

Das letzte Schweigen


Titel: Das letzte Schweigen (The Silence)
Regi: Baran bo Odar
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Det första jag tänkte när filmen började var ”aha, de hade råd med en helikopter för att ta såna där typiska bilder från ovan med en bil som färdas på en väg genom en skog”. Kanske inte den bästa av starter, även om det förstås var snyggt. Även i fortsättningen av filmen vimlar det av snygga naturbilder, främst på gula böljande sädesfält, fina sjöar och skogar. Men till slut berättade bilderna ingenting. Det hela känns som en mer påkostad tv-deckare, en Beck: Tystnaden ungefär. Stabil men stel.

Historien är ganska typisk för den här typen av film. Ett brott begås på 80-talet, en flicka försvinner och hittas senare mördad. Sen hoppar vi fram till nutid. Vi möter personer som på ett eller annat sätt har kopplingar till mordet. Ett nytt liknande brott begås som river upp mycket känslor hos de inblandade. Vi som tittare vet redan från början vad som har hänt. Nu handlar det om om även polisen ska få reda på det.

Mmm, jag vet inte. Filmen är en snygg dramathriller men känns tom. Det hela blir ganska upprepande. Scenerna bryts ofta innan intensiteten mellan skådisarna i scenen hinner bli riktigt hög. Skådisarna gör ändå toppinsatser men jag önskar att man hade fokuserat mer på dem och mindre på de snygga bilderna som jag inte riktigt vet vilken stämning de ska förmedla. Mot slutet blir filmen förvisso lagom spännande när upplösningen står för dörren, med det känns ganska standardmässigt. Ämnet är ganska tungt, med en del kopplingar till en film som The Woodsman som jag nog ska se snart.

3/5

Om visningen: Allt funkade bra. Jag var på plats ganska tidigt och då var det i princip helt tomt. När jag kom tillbaka efter att ha köpt lite kaffe hade det dock bildats en lagom lång kö. Det blev väl i princip fullsatt. Som vanligt några som lämnar en lucka mellan sig mitt i salongen. Och istället för att de i mitten flyttar ihop så ska den som vill ha en plats krångla sig förbi halva raden. Jaja, om man vill ha det krångligt så.


Förfilmen
var trevlig, Ett tyst barn (3+/5) av Jesper Klevenås. Roy Andersson har varit inspiration när det gäller bildlösningarna och dessutom var han med och producerade. Kortfilm kan ibland vara väldigt effektiv. Jag tyckte den var mer effektiv än huvudfilmen att då det gällde att gestalta förlusten av ett barn. Jag blev rörd av slutscenen i denna ganska tunga kortis. Något som inte huvudfilmen inte riktigt lyckades med.

%d bloggare gillar detta: