Jönssonligan – Den perfekta stöten (2015)

Nyligen gick ju Gösta Ekman tyvärr ur tiden. Ekman gjorde ju bl a rollfiguren Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson till en svensk ikon (om än baserad på en dansk förlaga). 2015 bestämde sig några svenska filmmakare att det var dags för en reboot av Jönssonligan i modern tappning. Jag minns att ganska många skakade på huvudet och det vanliga drevet med idioter gick igång på att Rocky hade förvandlats till en tjej (spelad av Susanne Thorson) och att Ragnar Vanheden spelades av Alexander Karim. Väx upp, säger jag till dessa snöflingor (eller har jag missförstått användningen av snowflake?).

De gamla Jönssonligan-filmerna får väl sägas vara rena komedier. Denna nya version skulle jag kalla en actionthrillerkomedi. Den avancerade heisten är givetvis det viktigaste inslaget.

En detalj som det ovan nämnda drevet hade hakat upp sig på var att filmmakarna enligt uppgift skulle göra en mer rå och skitig film, typ på samma sätt som i Nolans Batman-filmer. Detta var nåt som inte alls skulle funka i svensk miljö sas det, och speciellt inte när det gällde Jönssonligan.

Själv tycker jag regissören Alain Darborg tillsammans med manusförfattaren Piotr Marciniak har gjort helt rätt. Att bara försöka upprepa samma sak fast med andra skådisar känns dömt att misslyckas. Bättre då att försöka med nåt annorlunda. Sen om det blev en total fullträff, det är en annan sak.

Inledningsvis hade jag lite svårt att acceptera filmens stil. Det är en amerikansk, lättviktig och underhållande actionkomedi, fast svensk. Jag har helt enkelt svårt att köpa Simon J Berger som småsnackande och skämtande biltjuv, förmodligen för att det pratas svenska och vi är så ovana med detta faktum. Det är ju engelska det pratas i vanliga fall i den här typen av genrefilm.

Efter ett tag hade jag vant mig och gillade stilen. Kanske berodde det på Alexander Karims entré som bluffmakaren Vanheden. Karim är förmodligen Sveriges bästa glidare med stil. Den mannen verkar kunna göra det mesta, inklusive jonglera med spritflaskor som bartender.

Torkel Petersson är med som Dynamit-Harry och gör i princip samma roll som i Josef Fares Kopps. Det funkar igen men känns kanske lite gjort vid det här laget. Fast jag gillar’t ändå.

Karim är ju känd från bl a de trevliga Arne Dahl-tv-filmerna och framförallt från Johan Falk. En annan skådis, och en trevlig överraskning, från just Johan Falk var Seth Rydell himself – ja, eller Jens Hultén då. Här spelar han skurk i form av en korrupt polis. Hultén är alltid underhållande, vare sig han pratar med Sophie Nord eller pucklar på Ethan Hunt.

Jönssonligan – Den perfekta stöten är en svensk Ocean’s Eleven och jag tycker den funkar bra. Givetvis är mycket hämtat från amerikansk film, men varför inte? Jag tycker det är charmigt. Om vi får se sånt här fler gånger så vänjer vi oss snart vid att svenska filmer inte bara behöver vara seriösa kriminalare, dramer eller landsorts- och Stockholmskomedier utan kan vara coola också.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Medicinen (2014)

Ewa

Hmm, snitsla, klittra, nulla…?

Har ni haft den där känslan när ni inte vet vart ni ska ta vägen? Ni vill sjunka genom jorden för att det är så pinsamt. Det har ni säkert. Verkligheten är pinsam ibland, och ibland vill man bara försvinna. Men har ni haft den känslan på bio? När man sitter i det lugna trygga biomörkret? Det kan väl aldrig bli pinsamt då? Jag har nog i alla fall inte haft den känslan på bio, att jag bara vill springa ut. Jag har varit uttråkad, somnat, blivit arg kanske, men att känna sig så obekväm med det man ser att man bara vill bort, det har aldrig hänt. Fram tills i tisdags kväll vill säga. Då såg jag nämligen Colin Nutleys senaste film Medicinen på Malmö Filmdagar.

Medicinen är en tokspretig film som är drama, satir (?) och komedi samtidigt. Allt är inslaget i ett pinsamt paket med omslagspapper av improviserad dialog som kan vara den sämsta jag hört.

Helena Bergström spelar frånskilda tvåbarnsmamman Johanna som jobbar på en damtidning och inte riktigt trivs med livet. Efter att hon börjar delta i en försöksstudie för en medicin mot munsår förändras dock hon och hennes liv. Hon tar för sig, både på jobbet och på krogen…

Filmen har en överdos av igenkänningshumor som jag inte kände igen mig i och därför föll den tokplatt. Det värsta är nog dialogen som efter vad jag läst mig till i mångt och mycket är improviserad. Det är tydligen så Colin Nutley gillar att jobba. Den funkar inte. Den är pinsam. Just dessa långa scener som aldrig verkar vilja ta slut där karaktärerna stammande försöker prata med varandra är en plåga. Jag ville boooort!

Ewa Fröling. Jag kan ändå inte låta bli att gilla henne. Ewa är med i en annan film. Hon är med i en satir över hur det (inte!) fungerar på arbetsplatser, i det här fallet en damtidning, eller kanske ska man kalla den ett livsstilsmagasin. Hon är fullkomligt over the top som tidningens chefredaktör och är faktiskt ganska rolig att se och höra på. Ewa är snubblar inte på karikatyrgränsen som t ex DN:s Helena Lindblad skriver i sin recension. Nej, hon hoppar ett Bob Beamon-hopp långt in över den gränsen. Resten av ensamblen kan inte matcha henne utan spelar vanlig dramakomedi.

En positiv sak, förutom Ewa, var Johannas barn som spelas av Saga Samuelsson (aha, från Mig äger ingen, jag tyckte väl jag kände igen henne!) och Anton Samuelsson Forsdik. Jag tyckte de var naturliga och charmiga.

Ibland är Medicinen så absurt spretig att den blir absurt roligt men ingen medicin i världen kan rädda den från att få en etta.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Filmdagar smallJag såg alltså filmen under Malmö Filmdagar som avslutades igår. Här listar jag länkar till fler recensioner av Medicinen från de filmspanare som var med nere i Malmö när de dyker upp:

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

%d bloggare gillar detta: