Lady Bird (2017)

Efter att ha sett och gillat Lady Bird under Stockholm Filmdagar så väntade jag, dum som jag var, lite väl länge innan jag satte mig ner för att skriva ner mina tankar om Greta Gerwigs relativt allmänt hyllade och dessutom Oscarsnominerade coming of age-film med Saoirse Ronan i titelrollen. Oj, det blev en lång mening.

Efter att ha tänkt till en gång till om huruvida det var dumt att jag väntade ett tag innan jag kom till skott så kom jag fram till att det kanske inte var så dumt ändå. Jag har tidigare skrivit på bloggen om hur jag lägger stor tyngd på upplevelsen jag har av en film när jag ser den. Jag sätter mitt betyg ganska så direkt utan att fundera så mycket eller låta filmen sjunka in. Sen är det ju klart att en film kan försvinna mer eller mindre snabbt ur mitt sinne efter att jag sett den, men det brukar inte påverka mitt betyg.

Under Stockholm Filmdagar så stannade ju exempelvis PTA:s Phantom Thread kvar och spann runt i huvudet som en Jenny. Lady Bird då? Not so much. Om jag hade skrivit om Lady Bird samma kväll som jag såg den så hade jag nog inte funderat så mycket på vad den skulle få för betyg. Jag hade delat ut 4/5. Anledningen till det var att jag älskade att hänga med Lady Bird och personerna i hennes omgivning. Jag älskade att hänga med filmen så länge den pågick, och jag har de facto gett filmen 4/5 på både Filmtipset, Letterboxd, och min alldeles egen lista över filmer jag ser.

Dagarna efter visningen så sjönk Lady Bird undan ganska så kvickt och nu när jag skriver det här så har jag bestämt mig för att sänka mitt betyg till 3,5/5. Så om ni tycker er ha sett betyget 4/5 från mig så stämmer det men det är alltså ändrat från och med nu.

Det jag gillade bäst med filmen var två saker. Dels relationen mellan Lady Bird och hennes föräldrar, spelade av Laurie Metcalf och nyupptäckte (för min del) Tracy Letts; jag har haft koll på Letts tidigare men bara som manus- och pjäsförfattare. Både Metcalf och Letts gör sina roller på ett ledigt men samtidigt komplext sätt. De känns äkta. Speciellt Letts har en skådespelarstil som jag på kort tid har kommit att uppskatta mycket. Förutom Lady Bird har jag sett Letts i The Lovers tillsammans med Debra Winger. The Lovers är inte en toppfilm men Letts är bra.

Den andra detaljen som jag tyckte stack ut var filmens klippning som bidrog till ett skönt driv hela filmen igenom. Många sekvenser som i andra filmer skulle utspela sig under kanske fem minuter tar i Lady Bird fem sekunder i form av nästan stillbilder som sveper förbi i snabb följd. Två exempel: När Lady Bird kastar sig ur bilen och i nästa scen har armen i gips; när Lady Bird kommit till New York och dricker för mycket en kväll och blir hämtad med ambulans.

Förutom dessa två saker så var det mysigt att hänga med filmen och dess rollfigurer och jag kände att den hade kunnat puttra på ett tag till. Vad hände i New York? Hur gick det för henne? Men jag antar att det är en annan film. Som vi kanske får se senare från Gerwig?

I övrigt så har det mesta sjunkit genom sanden. Jag tyckte inte scenerna med hennes klasskompisar var speciellt speciella. De stack i alla fall inte ut. En film som jag sett nämnas som liknande Lady Bird är The Edge of Seventeen. Ja, så är det nog. Båda handlar om två unga tjejer, tonåringar som är (möjligen) irriterande självcentrerade. För mig är dock The Edge of Seventeen en betydligt bättre film i det mesta. Jag tycker den är roligare (jag skrattade högt flera gånger) och jag tyckte Hailee Steinfelds rollfigur var mer tilltalande.

Dags för betyg och ni vet ju redan vad som gäller om ni läst texten.

Direkt efter visningen:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Idag:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioLady Bird har chansen att vinna en del Oscars natten till måndag: Bästa film och även regi och manus till Gerwig. Hur tror jag det går? Ja, nog kan kanske Gerwig knipa nån statyett men filmen bör vara chanslös i Bästa film-kategorin.

Svensk biopremiär är det fredag 9 mars.

Även Fiffis filmtajm, Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord och Movies – Noir har skrivit om filmen.

 

Den fina postern, som inte är officiell, är designad av John Dervishi och inspirerad av målningen Soap factory of Bagnolet (1897) av Alphonse Mucha.

You Were Never Really Here (2017)

Jag har skrivit om Lynne Ramsay förut och hur jag ständigt blandar ihop vilka filmer hon har gjort och vilka filmer som hennes kollega Andrea Arnold ligger bakom. Det jag har full koll på är att jag gillar deras filmer väldigt mycket (well, med ett undantag).

Jag ska göra ett experiment i form av ett litet quiz. Utan att kolla på Filmtipset (som fortfarande är vid liv) så ska jag försöka lista vem som har gjort vad av de båda, och sen kollar jag efteråt om jag har rätt. Ok, då ska vi se. Vi börjar med Andrea Arnold: Red RoadFish Tank och Wuthering Heights och kanske nån mer som jag glömt bort. Vidare till Lynne Ramsay: Ratcatcher, Morvern Callar och We Need To Talk About Kevin.

Resultat: Alla rätt! Förutom att jag glömde bort Arnolds film American Honey (troligen beroende på att jag inte har sett den). Äntligen kanske jag kan sluta blanda ihop deras filmer. Slutligen så var Wuthering Heights undantaget och en film som jag verkligen har väldigt svårt för.

Så med det avklarat kan vi ta oss an Lynne Ramsays senaste film You Were Never Really Here med Joaquin Phoenix i huvudrollen. Jag höll på att missa den under Stockholm Filmdagar. Kanske var den ett sent tillägg eller så fanns den med i visningsschema-pdf:en men inte i listan över filmer. I vilket så gjorde Henke mig uppmärksam på den och när jag såg Ramsays namn så undrade jag varför jag inte hade spikat den redan. Well, då blev den i alla fall spikad.

You Were Never Really Here var inte alls vad jag förväntade mig. Nu vet jag inte riktigt vad jag förväntade mig av Ramsay, men i alla fall inte Phoenix som en sluddrande krigsveteran som jobbar som privatspanare med uppgift att hitta bortförda flickor (och även mörda deras kidnappare).

Filmen är tung, på gränsen till deprimerande (eller över den). Det är en sorts konstfilm med en handling som den normala filmpubliken inte kommer att greppa eller gripas av. Jag hade svårt att greppa den själv, och jag brukar ändå kunna sugas in i det mesta om bara känslan är bra. Jag nämnde att Phoenix sluddrar. Ja, det gör han. Jag förstod kanske 60 % av det han sa. Att filmen visades otextad var därför lite synd.

Efter filmen insåg jag att om det är svårt att höra vad rollfigurerna säger så bidrar det nog mer än man tror till att man inte engagerar sig fullt ut i en film. Att hela tiden behöva ha fullt fokus på att höra vad som sägs gör att man missar mycket i övrigt. Det visste jag förstås redan tidigare men jag tror det betyder mer än man tror.

Jag tror jag skulle kunna gilla filmen mer om jag ser om den, med textning denna gång. Men just textningen kanske inte spelar nån större roll. Dels är det inte speciellt mycket dialog och dels är det ändå inte en film med en rätlinjig handling som det är tänkt att man ska förstå. Det handlar mer om känsla. Phoenix bakgrund hintas det t ex bara om i korta klipp som man knappt hinner uppfatta. Känslan jag får är att han har varit med om mycket skit i livet, fått uppleva hemska saker, t ex som soldat i Afghanistan. Våld har blivit en naturlig del av honom och nu är det enda han kan göra att utöva detta våld mot folk som han tycker förtjänar det. Men kanske finns nån sorts frälsning även för honom?

Det som lyfte filmen och som gjorde att jag satt kvar hela eftertexterna och nickade med huvudet i takt till musiken var… just det, musiken! Jonny Greenwoods score är hur bra som helst och flera gånger under filmen satt jag bara och njöt av den skumma stämningen, de fulsnygga bilderna och det bastunga triphopiga musiken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioYou Were Never Really Here har biopremiär 27 april men jag skriver om den redan idag eftersom jag trodde den hade premiär igår. Men premiären har alltså flyttats. Jag är förvånad över att den går upp på bio överhuvudtaget. Betydligt mer lättillgängliga filmer får inte gå upp men denna konstfilm som nog bara tilltalar filmnördar får alltså chansen? Kanske är jag förvånad och irriterad över detta eftersom Alex Garlands senaste Annihilation släpps direkt till Netflix?

Även Movies – Noir och Fiffis filmtajm har skrivit om filmen.

Phantom Thread (2017)

Paul Thomas Anderson är en av mina absoluta favoritregissörer. Fast det är kanske fel tempus i den meningen då han nog sjunkit en aning de senaste åren. Nu är det nog Denis som gäller. The Master var en fascinerande upplevelse men den knockade mig inte lika mycket som exempelvis Magnolia. There Will Be Blood var sjukt välgjord men återigen blev jag inte totalt bortblåst.

PTA:s senaste film Phantom Thread har en sak gemensamt med en film som The Master och det är att det finns väldigt mycket att analysera och diskutera. Eller det kanske inte finns så mycket att diskutera egentligen men däremot känns det som att det finns mycket nytt att upptäcka vid en eventuell omtitt. När jag läser min recension av The Master ser jag att jag är inne på samma sak där. Omtittssuget var stort där också.

Veckorna efter jag såg Phantom Thread under Stockholm Filmdagar så har den snurrat runt i huvudet som en satellit i omloppsbana. Jag har lyssnat på podcasts om filmen och upptäckt nya saker och vinklingar. Jag ser små nyanser som jag inte tänkt på och nya lager blottläggs.

Det känns lite på samma sätt som när man lyssnar på ett nytt musikalbum. Efter första eller andra lyssningen så är det vissa låtar som man direkt tar till sig och gillar. Andra låtar tycker man inte speciellt mycket om. De känns inte direkta på samma sätt. De är lite klurigare och mer komplexa. Samtidigt känner man att det finns nåt där under all komplexitet, nåt att gräva fram och lära sig att gilla mer. Efter ett antal fler lyssningar så har de låtar man gillade mest initialt sjunkit undan och de känns inte lika intressanta längre.

Så kändes det för mig med Phantom Thread och då menar jag alltså att filmen känns som en av de där mer svårtuggade låtarna. Ju mer den snurrar runt i huvudet desto mer gillar jag den. Det behövdes inte ens en omtitt eller två. Nej, den växte på egen hand.

Daniel Day-Lewis, denne gigant, är väldigt bra som klänningsdesignern Reynolds Woodcock. Det var en njutning att lyssna på hans röst och som jag har förstått det så var det länge sen man faktiskt fick höra hans alldeles egna röst i en film, dvs hans normala brittiska engelska utan nån amerikansk brytning.

Luxemburgskan Vicki Krieps spelar hans nya musa Alma som dock inte nöjer sig med att bara vara musa. Krieps är helt underbar hon också och jag blev lite småkär i henne. Hon var som en naturkraft då hon inte var Reynolds till lags utan högljutt tuggade på sitt rostade frukostbröd. Reynolds kommentar: ”I cannot start my day with a confrontation. I simply have no time for confrontations.” Hon trycker verkligen på hans knappar.

Granithårda Lesley Manville är välförtjänt Oscarsnominerad för sin roll som Reynolds syster Cyril. Hon är den som egentligen sköter ruljansen på modehuset. Dessutom tar hon hand om sin bror och sköter exempelvis det som måste göras när en musa/flickvän måste ”sägas upp” eftersom Reynolds tröttnat på henne. Jag undrar hur deras förhållande var som yngre. Jag får en känsla av de skulle må bra av att klara sig själva på egen hand, båda två.

Jag tyckte Phantom Thread var en fascinerande film. Den är otroligt snygg och det var den hela tiden och det är ju ett stort plus. Jag gillade maktkampen/kärleksleken mellan Alma och Reynolds. Maktförhållandena skiftade på ett för mig oförutsägbart sätt. En bit in i filmen och kanske framför allt dagarna efter visningen så insåg jag att den bitvis var väldigt rolig.

Jag har två favoritscener och bägge involverar mat. Ena gången ska Alma överraska Reynolds med en hemlagad middag. Överraskningar är INTE Reynolds favoritgrej och det hela eskalerar till en intensiv men samtidigt rolig scen. Min andra favorit kommer mot slutet och involverar en svampomelett och den är utsökt. Scenen alltså, omeletten kan jag inte uttala mig om. Här satt på helspänn och njöt av den uppskruvade stämningen och skådespeleriet.

Slutet? Vad hände där? Var det en sorts drömsekvens, nåt som Alma (eller Reynolds) drömde om? Eller en scen som PTA tog med men som vi alla tittare visste aldrig skulle inträffa? Eller hände det faktiskt? Det påminner mig om slutet i The Florida Project inser jag nu. Jag behöver se om Phantom Thread för att kunna svara på mina frågor.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioPhantom Thread har biopremiär imorgon fredag 23/2 och jag tycker det i princip är ett måste att se den på bio. Den är underbart snygg och jag tror den vinner mycket på att ses på bio. För mig är det dessutom den film som jag utan konkurrens funderat absolut mest på av de filmer som jag såg under Stockholm Filmdagar.

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm, Movies – Noir och Rörliga bilder och tryckta ord.

The Disaster Artist (2017)

Jag kände inte nån speciell pepp inför The Disaster Artist. Jag hade inte sett The Room, filmen vars inspelning ju The Disaster Artist handlar om. Jag visste i princip ingenting om The Rooms skapare Tommy Wiseau. Det jag visste var att The Room var en kultfilm som betraktades som den bästa sämsta filmen som nånsin gjorts. De dåliga filmernas Citizen Kane var rubriker jag såg.

Men pga The Rooms rykte och mytologiska status kändes det ändå som att det var grundläggande filmutbildning att se den och då passade det ju alldeles utmärkt att göra det innan visningen av The Disaster Artist under Stockholm Filmdagar.

Sagt och gjort, jag såg The Room och det gick inte så bra. Men nu var det gjort i alla fall. Jag undrade om det verkligen skulle vara värt insatsen att plåga sig igenom denna 0/5-film. Skulle The Disaster Artist vara en sevärd film i sig och skulle titten på The Room faktiskt ge ett mervärde när jag såg James Francos biografifilm snedstreck BOATS om Tommy Wiseau och The Room?

Svar: ett klockrent JA på bägge frågorna! Jag är väldigt glad att jag först såg The Room eftersom det för mig verkligen lyfte The Disaster Artist. Jag fick reda på hur det gick till bakom kulisserna när många av scenerna spelades in. Varför slänger Tommy t ex iväg en vattenflaska under ”I did not hit her!”-scenen? Ja, det får man reda på. Såna här små detaljer lyfte upplevelsen.

Men den stora grejen med The Disaster Artist är att det är en jävligt (på ren svenska) bra och rolig film. Det var länge sen jag skrattade så här mycket i en biosalong. Visningen var helt underbar och jag satt och njöt, småskrockade och skrattade i princip hela tiden.

James Franco är underbar som Tommy Wiseau. Han har lyckats fånga den mannens själ känns det som. Jag vet inte hur han har lyckats men det har han. Wiseaus brytning och övriga manér sitter som en smäck. Jag såg för övrigt en intervju på engelska med en polsk backhoppare och nu vet jag varför Tommy säger ”I did naaht” på det sätt han gör.

I The Disaster Artist är Wiseau en sorts Hollywood-version av Toni Erdmann. Han känns som en utomjording men han har ett smittande ”rakt upp och ner”-sätt att ta sig an saker. Folk som ”råkar ut” för hans tokigheter vet först inte riktigt hur de ska agera men inser efter ett tag att det bara är att spela med. För mig var det stor humor som därmed skapades.

För Wiseau, filmskaparen Wiseau, är en bra film en film som har mycket av allt. Vilket fotot ska användas? Digitalt eller analogt 35 mm? Bägge! Vita lakan, smörsång och rosenblad under sexscenerna. Ja, men vi ska även hålla en glasruta framför sängen som det rinner vatten nerför. Sexy! Romantic! Hur ska man agera? Stort! Skrik! Inlevelse! Subtilt finns inte i hans ordbok.

För mig är det här den än så länge klart roligaste och bästa komedin jag sett från 2017. Förutom det så innehåller den även en sevärd story och ett intressant porträtt av en märklig person. Vänskapen med Greg Sestero, som var med och gjorde The Room och även skrev boken som The Disaster Artis bygger på, är kanske filmens dramatiska fokus.

Wiseau är inte den lättaste att jobba med då det mesta är oförutsägbart och Sestero känns som en av hans få vänner. Just i detta finns det en ganska sorglig ton. Hur det är i verkligheten vet jag förstås inte men i The Disaster Artist vill Wiseau inget annat än att bli omtyckt och uppskattad, kanske inte främst som omsusad filmstjärna utan som en vän. Till slut lyckades han (möjligen) i bägge avseendena även om det förmodligen inte gick till på det sätt som han ville från början.

Jag gillade The Disaster Artist jättejättemycket och om en komedi får mig att skratta på det sätt som den här filmen fick så ska det premieras. Ett tag var betyget faktiskt uppe och snuddade på en femma men jag landar på en stark fyra till slut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag säger bara en sak: se först The Room och se sen The Disaster Artist. Biopremiär idag fredag 9/2.

The Room kan du för övrigt se i Stockholm 21 februari (lite dålig tajming kan man tycka) då Bio Rio ordnar två visningar. Då bjuds även på ett Q&A med Greg Sestero. Fast jag ser nu att bägge föreställningarna är utsålda. Så, om du redan har biljett så kan du se The Room på Bio Rio. 😉

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm och Flmr.

The Death of Stalin (2017)

Jag höll på att missa den här filmen under Stockholm Filmdagar och då hade jag definitivt grämt mig. När jag kollade igenom listan på filmer som skulle vara med så fanns den inte där. Troligen kom den in sent på programmet. Efter att ha tittat igenom filmlistan och valt ut vilka jag verkligen ville se så tittade jag på visningsschemat och spikade mitt program. Ett program utan The Death of Stalin.

Nån dag innan filmdagarna drog igång så råkade jag se titeln The Death of Stalin i schemat. Hmm, var inte det nån typ av komedi som jag hade hört nåt om på nån podd nån gång? Jag kollade upp vad det var för film och upptäckte till min skräckblandade förtjusning att den var regisserad av Armando Iannucci. Armando Iannucci!

Armando Iannucci hade ju gjort In the Loop, en av mina absoluta favoritkomedier och kanske den enda komedi som fått högsta betyg. Jag gillade den t.o.m. så mycket att den hamnade på plats ett på min lista över 2009 års bästa filmer. Det var inget svårt val att ändra i schemat och göra plats för Stalins död.

Filmen är en BOATS om vad som hände i Sovjetunionen dagarna efter Josef Stalins död 1953. Vem i politbyrån skulle ta makten? Det stod främst mellan Nikita Chrusjtjov (Steve Buscemi) och Berija (Simon Russell Beale), chefen för säkerhetstjänsten.

Det som jag verkligen älskade med In the Loop var dialogen och det oerhört kreativa svärandet som centralfiguren Malcolm Tucker (Peter Capaldi) stod för. Här är dialogen inte lika nyanserad och jag njuter inte på samma sätt. Men det vore ju väldigt konstigt och kanske fel om så vore fallet. Iannucci i sitt esse är väl nutida politiska dramakomedier på engelska med satirinslag.

I The Death of Stalin pratar man visserligen engelska men filmen är baserad på verkliga händelser, är en historisk film och utspelar sig i Sovjetunionen. Jag tycker inte Iannucci kommer helt till sin rätt och jag känner en sorts distans till det jag ser.

Jag kanske kom in fel till den här filmen men den funkade inte för mig. Jag tyckte den bitvis var för farsartad och tramsig. Jag störde mig på Steve Buscemi och tyckte inte han fick till sin Chrusjtjov. Det kändes mer som jag såg just Buscemi en Coen-film och det skar sig för min del. Jag satt och störde mig på Buscemis fetgördel som han hade på sig för att få till Chrusjtjovs mage. Ibland var den där och ibland tyckte jag inte den var där. Om man sitter och stör sig på såna saker så är det ett bevis på att filmen inte funkar fullt ut.

I inledningen av filmen så presenterades huvudspelarna på ett Tarantino/Guy Ritchie-vis i slow motion och sen en stilla bild med en text som berättade vem det var. Jag gillade inte detta meta-grepp heller. Jag tyckte bara det kändes tramsigt och malplacerat.

Vad som faktiskt funkade var en del sköna satirinslag där rollfigurernas korrupta opportunism, hyckleri i kubik, desperata försök att hela tiden hålla ryggen fri och totala avsaknad av respekt för människoliv sattes i fokus.

Politbyråns medlemmar hade ett avslappnat och okomplicerat förhållande till våld, precis som filmen. Det funkade för mig och jag kunde tycka att det var roligt när en rad med män skulle avrättas och man samtidigt väntade motorder vilken sekund som helst. Vilka skulle klara sig? De tre sista? De två sista?

När samma typ av humor användes men gällde våld och övergrepp mot kvinnor så tyckte jag inte det funkade alls utan då blev blev bara äckligt. Jag tyckte det lämnades obehandlat. Det skulle väl ytterligare göra klart att dessa män var ena riktiga svin. Ja, det gjorde det kanske men jag hade velat se nån typ av konsekvens också. Våld, slumpmässigt våld mot män, hade jag tydligen ingenting emot. Hmm, ja, det är märkligt hur hjärnan funkar ibland.

Jag önskar verkligen att Iannucci hade levererat en toppfilm den här gången också men tyvärr blev jag väldigt besviken.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioThe Death of Stalin har premiär nu på fredag 9/2 och jag vet att många andra hyllar den. Så om du är sugen på lite historisk och politisk satir så kan det nog vara nåt för dig. Vänta dig dock ingen ny In the Loop. Själv funderar jag på om jag ska ta mig an Iannuccis tv-serie Veep med Julia Louis-Dreyfus för att återupprätta Iannuccis rykte hos mig.

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Rörliga bilder och tryckta ord.

Happy End (2017)

Så vitt jag vet har jag alltid gillat Michael Hanekes filmer. Den första filmen jag såg – och oj, vilken kickstart! – var Funny Games. Jag såg den 1998 när den gick upp på bio i Sverige och jag minns mycket väl att det var på biografen Sture, eller Olympia som den hette på den tiden. Den gången stapplade jag ut ur biografen totalt tagen på sängen – och jag ville strypa regissören Haneke.

Faktum är ändå att trots att Haneke är något av en personlig favorit så är det sällan jag älskar hans filmer. Det är liksom lite svårt att göra det. Förutom hans egen remake på Funny Games så är Det vita bandet den enda film som fått högre betyg än 3/5.

Nu är Haneke tillbaka efter ett längre uppehåll. Hans senaste film innan Happy End var Amour (som jag inte sett). Filmtiteln Happy End får ju en (läs: mig) att fundera. Menar Haneke kanske att detta är hans sista film? Känner han kanske att han inte kan göra så mycket mer, att han börjar känna att han kanske inte är relevant längre? Nå, vad vet jag?

Det märktes för egen del att det var ett tag sen jag såg en Haneke-film då jag inte riktigt var beredd på hans kalla och distanserade sätt att filma. Här finns ingen historia från a till ö. Här finns inga rollfigurer att knyta an till. Alla är mer eller mindre störda och osympatiska. Då är det inte så lätt. Att filmen är europeisk råder det ingen tvekan om.

Ändå är jag lite så där lagom fascinerad av filmen. Det var väl det där vanliga Haneke-obehaget som kom krypande till slut. Sen är filmen inte helt utan humor, som främst levereras av veteranskådisen Jean-Louis Trintignant (som även var med i Amour).

Givetvis är Isabelle Huppert med hon också och det går inte att komma ifrån att hon är suverän. Sval som is och lätt som en fjäder.

Jag märker att jag inte skrivit nåt om handlingen men jag tror jag skippar det. I fokus är i alla fall en familj där tre generationer bor i samma villa. De verkar inte stortrivas ihop. Istället för att prata med varandra så vänsterprasslar man via mobilappar, tittar på YouTube-videoer eller sjunger karaoke.

Vad vill Haneke säga? Känns det som att han kanske är en gammal gubbe som försöker förklara för oss hur all ny teknologi egentligen fungerar och påverkar oss? Skriver han oss på näsan? Med alla sociala medier och våldsamma datorspel blir alla känslokalla psykopater? Nåväl, han försöker säga NÅT i alla fall.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioHappy End har premiär nu på fredag 9/2 och jag tror det kan vara bra att se den på bio, om man vet med sig att man gillar Haneke. Det är en film som kräver att man inte har några distraktionsmoment utan verkligen tittar på filmen, och folk som vanligtvis stör går nog inte och ser den här. På sin höjd kan du råka ut för en pensionär som äter en mandarin. Om du ser den hemma i soffan så lämna mobilen i ett annat rum.

Länkar till fler som tyckt till om filmen dyker upp när de blir tillgängliga: Fiffis filmtajm. och Rörliga bilder och tryckta ord.

Om det här var Hanekes sista film vet jag inte, men jag läste nyligen att Haneke nu går in i tv-världen (som alla andra) och ska göra en 10 avsnitt lång serie, ett dystopiskt drama (nån som är förvånad?) som ska spelas in på engelska.

20th Century Women (2016)

Glad, glad, glad, ?, vrång.

I 20th Century Women träffar vi Dorothea (Annette Bening) och hennes son Jamie (Lucas Jade Zumman). De bor i ett stort hus i Kaliforninen tillsammans med några permanent inneboende husgäster, Abbie (Greta Gerwig) och William (Billy Crudup) bl a. Och så har vi Jamies crush Julie (Elle Fanning) som ständigt är på besök.

Dorothea tycker inte hon har förmågan att uppfostra sin son utan ber Abbie och Julie om hjälp. Huh? Ok. Varför inte William? Well, med tanke på hur han flummar runt så är det inte så konstigt.

Vilka livsvisdomar får Jamie lära sig av Abbie och Julie? Well, Abbie ger Jamie böcker om feminism och fittans kraft och Julie lär honom röka coolt. Just dessa saker kändes mest fåniga. Vad som var viktigare var hur Jamie fick ta del av deras verklighet, som att följa med Abbie till sjukhuset för ett eventuellt cancerbesked eller fixa ett graviditetstest åt Julie. Nyttiga erfarenheter tror jag.

Det fanns en del andra element i filmen som jag gillade. Bäst är det så fort Annette Bening är med. Hon har en hel del sköna one-liners och känns äkta och öppen. Ett melankoliskt favoritögonblick var när Dorothea konstaterar att hon från och med nu aldrig kommer att få se sin son så öppen, fri och sig själv som han är när han inte är med sin mamma. Den tiden är över.

Det fanns även en del roliga scener när rollfigurerna går på klubb. Bl a träffar de på en märkligt dansande man. Jag gillade även scenen när Dorothea och William hemma i huset lyssnar på musik och dansar. Först punk (Black Flag) och sen Talking Heads. De båda gillar Talking Heads.

Ja, efter dessa positiva ord så är jag ändå ledsen att behöva säga att jag inte är speciellt förtjust i filmen som helhet. Jag kände mig aldrig riktigt involverad i karaktärerna. Varför inte? Jag vet inte. Främst var det nog sonen Jamie som jag inte tyckte speciellt mycket om. Han känns mest som en vrång tonåring. Inte speciellt intressant. Oj, han åker med de äldre till L.A. och går på konsert. Vad spännande? Not. Nej, det var nåt med hans avslappnade och nonchiga stil som inte funkade för mig.

De andra personerna runt Jamie och Dorothea är inte heller så intressanta. Greta Gerwig är quirky som vanligt. Jag börjar bli aningen trött på hennes stil kanske. Billy Crudup vet jag inte riktigt vad han håller på med. Han flummar mest runt, som sagt. Elle Fanning, ja, hon är bra som vanligt men jag gillade henne mer i The Neon Demon. Eller jag gillar åtminstone filmen mer.

Ett lite udda grepp var att i slutet lägga in flashforward-scener där vi får se vad som händer med varje rollfigur senare i deras liv, scener där de själva agerar berättarröst. Ett tag fick jag för mig att det var en sorts drömmar eller visioner och inte det som verkligen hände. Jag inte riktigt om jag gillade dessa scener eller ej.

Vid några tillfällen användes trippiga visuella effekter när det kördes bil. Effekterna passade bra t ex när Jamie åkte till L.A. på konsert. Då var det ju ett party på g. Men samma effekter användes även när en orolig Dorothea åkte iväg för att leta efter Jamie och Julie när de har rymt. Det gav inte alls rätt vibbar i det läget. En småsak kan tyckas men mig störde det i alla fall.

Ja, nu svängde pendeln åt det andra, mer negativa, hållet och det blir en stark tvåa till 20th Century Women.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag tror nog 20th Century Women (Alla tiders kvinnor i Sverige) kan funka för ganska många. Det är en småputtrig dramakomedi som har en del melankoliska ljuspunkter. Det var bara det att den inte riktigt funkade på mig. Filmen har premiär idag, så bestäm själv om du vill se den, och ta även hjälp av Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord. Vad skriver de om filmen? Alla tiders! Eller seklets flopp?

 

Allvarlig, allvarlig, allvarlig, ?, vrång.

Gold (2016)

gold-posterGold tillhör en speciell typ av film som blivit ganska populär de senaste åren. Det är filmer som är baserade på verkliga händelser och personer men inte riktigt den där gamla vanliga BOATS:en. Nej, i dessa filmer, jag vet inte vad man ska kalla genren (?), så handlar det om personer med tvivelaktig moral som når framgång. Uppe på toppen så partajas, knarkas, gökas och krökas det. Sen kommer förstås oftast fallet, det stora fallet.

Andra filmer i den här genren, eller åtminstone filmer som har lite av samma känsla, är t ex The Wolf of Wall Street, War Dogs och The Big Short. Jag tänka mig att även Michael Bay-rullen Pain & Gain platsar här även om jag inte har sett den.

Om du känner till några av filmerna som jag nämner så vet du ungefär vad Gold har att erbjuda.

Matthew McConaughey spelar Kenny Wells (som möjligen är baserad på en verklig person), en sleazy affärsman besatt av hitta en guldgruva, bokstavligen. Släkten Wells har idkat gruvdrift i USA i flera generationer och när Kennys pappa dör är det upp till Kenny att ta över.

Kenny är dock en våghalsig slarver som inte verkar kunna lyckas med nåt. Men så får han nys om eventuella guldfyndigheter ute i djungeln i Indonesien. Varför inte satsa, tänker Kenny? Han slår sina påsar ihop med geologen Michael Acosta (en stilig Édgar Ramírez). Kommer de att lyckas?

Vad tycker jag rent allmänt om den här typen av filmer? Nja, eftersom huvudpersonerna oftast är idioter som man (läs: jag) inte känner nån relation till alls så brukar filmerna inte funka fullt ut för mig.

I Gold har McConaughey fulat ner sig så mycket han kan. Det är så långt ifrån Magic Mike som man kan komma. Han har en frisyr som blir värre och värre för varje scen i filmen och dessutom en kulmage som han gärna visar upp.

Édgar Ramírez är hans motsats. Han har stil t.o.m. ute i den regnindränkta indonesiska djungeln.

gold

Opposites attract

På förhand visste jag inte riktigt vad det var för en typ av film. Jag hade hoppats på lite mer djungeläventyr kanske. Nu var det inte den typen av film men det tog en stund för mig att anpassa mig.

En koppling jag gjorde som jag inte hade förväntat mig var den till tv-serien Dallas. Ja, jag tittade faktiskt på den under en period. Det som påminde mig om Dallas i Gold var hur filmen skildrade gemenskapen och konkurrensen inom den amerikanska gruvbranschen. När Kenny vid ett tillfälle ska hålla tal på en branschfest kom jag osökt att tänka på Dallas och dess Oil Baron’s Ball. Klicka och njut.

En sak jag uppskattade med Kenny var väl ändå hans naiva envishet och tro på att lyckas. Här gjorde McConaughey en bra insats genom att få fram den där irriterande säljaren som du bara vill bli av med men som du ändå inte kan låta bli att gilla lite.

Det allra bästa med Gold är dess slutfas. En bra bit in i filmen händer nåt som gör att den helt ändrade karaktär och blev spännande för mig. Det blev liksom en annan film i en annan genre. Jag säger inte mer än så och jag är glad att jag inte visste nånting om den bakomliggande storyn.

Tyvärr lyckades inte den där slutdelen lyfta upp filmen som helhet mer än till två och en halv ynka guldkorn.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioGold har premiär idag fredag och jag kan nog inte rekommendera ett biobesök. Men om du vet att du gillar BOATS om idioter som når framgång för att sen falla platt så kanske det kan vara nåt för dig.

Även Fripps filmrevyer skriver om Gold idag. Kattguld eller 24 karat?

Hidden Figures (2016)

hidden-figuresJag är en sucker för filmer om utforskandet av rymden. Jag är en sucker för filmer om kampen för de svartas rättigheter i USA. Hidden Figures kombinerar dessa två ämnen och lägger dessutom till matematik, datorteknik och ingenjörsvetenskap. Det kan ju egentligen inte gå fel och det gör det heller inte.

Här får vi följa tre svarta kvinnor som jobbar på NASA med att skicka upp astronauten John Glenn i en omloppsbana runt jorden. Och det är bråttom. Amerikanarna kan ju hamna efter ryssarna i rymdracet.

En viktig del i arbetet är att utföra beräkningar för att förstå fysiken bakom. Vilken hastighet behövs för att lämna jorden. Hur ska man göra för att hamna i en omloppsbana istället för att åka iväg bort från jorden ut i oändligheten.

De människor som jobbar med detta kallades på engelska computers, vilket är en helt logisk titel. Det som inte var lika logiskt var att svarta (enbart kvinnor vad det verkade?) kallades colored computers. Helt bisarrt men så var det.

Kvinnan i fokus är mattegeniet Katherine Johnson (Taraji P. Henson) som jag aldrig hört talas om tidigare. Hidden Figures är en riktigt bra historielektion.

Filmen bygger på verkliga händelser man jag har en känsla av att man tagit sig en del friheter när det gäller detaljer. Det spelar mindre roll. Filmen är ändå äkta även om den inte är sann i detaljerna.

Det förekommer egentligen ingen spektakulär rasism med lynchningar och våld. Men rasismen var en helt naturlig del av samhället på den här tiden (början av 60-talet). Allt var segregerat. Toaletter, bussar och kaffekannor. Från det stora till det lilla (kan tyckas). Men det lilla blir ju nästan mer påtagligt. Inte ens kaffe kan man dricka ur samma kanna.

Kanske blev det lite för mycket med tre huvudpersoner. Katherine är ju viktigast. Men Henson har ett bra samspel med sina medsystrar som görs av Octavia Spencer och Janelle Monáe.

Man har även lagt till en romantisk historia mellan Henson och Mahershala Ali, som jag kanske lite förvånande föll pladask för. Det blev t.o.m. lite dammigt i salongen vid ett tillfälle.

White savior brukar man prata om. Är det ett problem här? Förekommer det en white savior här? John Glenn? Kevin Kostners rollfigur? Är det inte bra att en vit person står upp för rättvisan? Ett klagomål är att det då blir det fokus på den personen istället för att man får se det hela ur de drabbades synvinkel. Här tycker jag man hittar rätt balans eftersom det är de tre damerna som dominerar. Dock har Kostner en aningen ostig scen som involverar en viss skylt.

Hidden Figures får tre starka omloppsbanor runt jorden, lika många som Glenn gjorde för övrigt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioHidden Figures (Dolda tillgångar) har premiär idag och det är bara att ta sig biografen tycker jag. Samtidigt som den är en historielektion så är det även en riktigt härlig må-bra-film.

Andra åsikter om filmen.

Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Rum 213 (2017)

rum-213Rum 237, eller vänta, Rum 213 heter filmen, är nåt så ovanligt som en skräckis för barn. Dessutom är den svensk!

Det hela utspelar sig under en sån där härlig äventyrssommar som i Stand By Me, som för övrigt är 1986 års bästa film. Här är handlingen förlagd till ett svenskt kollo istället för amerikanska järnvägsspår. Inledningsvis är det dock inte så härligt för vår huvudperson Elvira (Wilma Lundgren). Samma dag som det ska bära av till kollot så visar det sig att bästa kompisen har blivit sjuk och inte kan hänga med. Vem ska hon nu dela rum med?! Den oförstående mamman kvittrar bara ”men du kommer träffa jättemånga nya kompisar!”. Jo, visst, säger du, ja.

Faktum är ändå att mamman ju har rätt. Elvira hamnar i samma rum som Meja (Ella Fogelström) och Bea (Elena Hovsepyan) och efter lite inledande nervositet från Elviras sida så är allt frid och fröjd. Fast frid och fröjd kanske är fel att säga. Efter att det blivit översvämning i deras rum tvingas de flytta till det mystiska rum 213 som stått tomt i 60 år.

Rykten går på kollot att det spökar i rummet och redan första natten börjar konstiga saker hända. Bea har mardrömmar, de hör märkliga ljud och saker försvinner oförklarligt. Tjejerna beslutar sig för att ta reda på vad som händer. Spåren leder till stuga i närheten av kollot där en äldre kvinna bor. Muahahaha…

Vad jag tycker filmen lyckas med är att få till den där känslan av äventyr och mysterium. Det är en klassisk spökhistoria där tjejerna leker detektiver för att ta reda på vad som händer. Jag drogs in i det där mysteriet vilket förvånade mig en aning. Under filmens gång kom jag att tänka på Maria Gripes roman/radioföljetong Tordyveln flyger i skymningen. Visst har filmen lite av samma känsla?

Själva skräckkänslan var faktiskt helt ok. Stämningsmusiken (eller frånvaron av den när det passade) och klippningen fungerar. Problemet, för mig, är ju att när det är på väg att bli läskigt så går man inte hela vägen ut. Men jag antar att det har att göra med just det faktum att det är en film som riktar sig till barn. Det vore ju dumt skrämma de små liven från vettet.

Om man bortser från själva spökhistorien är resten filmen gullig med fokus på vänskap, killproblem och intriger på kollot.

Jag tycker det är intressant och lite vågat att man satsar på en sån här film. Det är en ganska smal film får jag för mig. Den riktar sig specifikt till åldersspannet 8-14 år eller nåt sånt. Den känns inte riktigt som en sån där barnfilm där hela familjen går och ser den på bio, som den senaste Pixar-filmen. Kudos!

Jag tycker Rum 213 är en välgjord och, som sagt, gullig film som nog är alldeles lagom skrämmande för barn.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioRum 213 har premiär imorgon fredag och jag rekommenderar ett biobesök. Skräck ska för bästa effekt givetvis ses på bio! Det är sen gammalt.

Även Fiffis filmtajm har tyckt till om filmen.

%d bloggare gillar detta: