Dogman (2018)

För att gilla film så mycket som jag gör så är jag besynnerligt dålig på att muntligt berätta vad en film handlar om och att sälja in en film som jag verkligen gillar om jag blir tillfrågad. Precis så var det under Stockholm Filmdagar efter att jag sett Dogman. Jag började stamma om att det var en italiensk gangsterfilm, att det handlade om kriminella som befinner sig längst ner i näringskedjan. Jag märkte direkt att jag sålde in filmen dåligt då blicken på den som ställde frågan började glasas över. ”Gangsterfilm, nej tack”.

Senare på Twitter uttryckte jag mig istället så här:

”Dogman är ett tragiskt och våldsamt drama om en snäll snäll man som försöker överleva i värld där han inte ska behöva vara. Starkt!”

Ja, men det var väl bättre! Eller? Dogman är nämligen inte en gangsterfilm. Det är istället ett porträtt av en timid man vid namn Marcello (Marcello Fonte) som driver en hundsalong i en italiensk kuststad. Marcello är frånskild men har en dotter som han har bra kontakt med och så älskar han sina hundar.

Problemet är bara att Marcello är en del av en kriminell värld vare sig han vill det eller inte. Vid sidan om langar han kokain, bl a till en plågoande vid namn Simoncino (Edoardo Pesce) som terroriserar grannskapet generellt och Marcello i synnerhet.

Man kan säga att Dogman är film om mobbning. Det är bara det att mobbaren och den mobbade är vuxna människor. (Nu tror jag i och för sig att det inte är helt ovanligt med mobbning bland vuxna.) Marcello har hamnat i en rävsax. Han är en mjuk, tunn liten man med ett gott hjärta. Samtidigt är han kanske inte den smartaste när det gäller att prata sig ur situationer eller att hävda sig muntligt. Han saknar pondus. Så när den f.d. boxaren Simoncino kommer med krav om allt möjligt har han inte mycket att sätta emot. Det ena leder till andra och Marcellos livssituation blir jobbigare och jobbigare.

Oj, oj, jag drogs verkligen in i den här filmen. Jag kände stor empati med Marcello. Han försöker bli en del av gänget i kvarteret men han passar liksom inte in hur mycket han än försöker. Filmen lyfter fram vissa av mänsklighetens allra sämsta sidor. Och den ställer frågan om vad händer med en människa som blir utstött och behandlad som skräp. Till slut måste det väl koka över?

Jag kände fysiskt av filmen i magen och i ryggmärgen. Ett tecken på att jag lever mig in i en film är att jag under intensiva scener inte kan låta bli att röra på mig i biofåtöljen. Jag kastar mig bakåt med uppsträckta händer om nåt otäckt händer. Precis så var det här. Jag satt på helspänn. Jag hoppade upp och ner när tryckkokaren vid namn Marcello till slut lyfte på sitt lock och släppte ut all sin förnedrade ånga.

Förutom att Dogman var en intensiv upplevelse under själva titten så är det även en film som har stannat kvar i mitt sinne efteråt. Jag tänker på den då och då, främst på vad som hände med Marcello efter att filmen tog slut. Han känns nämligen som en verklig person som ju ska leva vidare även om filmen är över. Att jag har den känslan är ju om något ett gott betyg till filmen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioDogman är regisserad av Matteo Garrone som för tio år sen gjorde den mästerliga Gomorra. Jag såg Dogman under Stockholm Filmdagar och jag rekommenderar den starkt. Men var beredd på att det är en stark (!) och sorglig film.

Dogman har biopremiär idag fredag och om det dyker upp några fler filmspanar-recensioner så lägger jag till länkar nedan.

 

Bilderna berättar en historia…

If Beale Street Could Talk (2018)

If Beale Street Could Talk är Barry Jenkins uppföljare till hans Oscarsvinnande film Moonlight. Filmen, som i grunden är ett romantiskt drama, är baserad på en roman av James Baldwin med samma namn och utspelar i 1970-talets Harlem, New York. Vi får följa de unga älskande Tish och Fonny när de försöker hitta egen lägenhet (inte lättaste som ett ungt svart par) och få till ett liv tillsammans.

I vissa filmer behöver det inte hända så rackarns mycket. Istället är det en känsla och stämning som gör hela filmen. Så var det för mig med If Beale Street Could Talk. Det är en mustig, långsam, kvardröjande och ytterst romantisk film. Nästan för romantisk. Mina tankar går förstås till Wong Kar-wai vars filmer ju nästan uteslutande bygger på stämningar, skeenden och bilder snarare än ett intrikat manus.

Det finns ändå vissa scener där skådisar och dialog får dominera. Främst tänker jag på sekvensen när Tish familj har bjudit hem Fonnys familj för att delge den stora nyheten att Tish är gravid. Fonnys mor och far har helt olika syn på om det är en bra eller dålig nyhet om man ska uttrycka det milt.

Jag gillade förhållandet mellan de två familjerna och hur de försöker lösa den situation som har uppstått: Fonny har blivit (oskyldigt) anklagad för våldtäkt och det behövs pengar till advokater. De två fäderna i respektive familj får in pengarna på det sätt som de kan och då har de inte råd att fundera på om de håller sig på rätt sida om lagen.

Under den romantiska ytan finns hela tiden en medvetenhet om de svartas situation i New York vid den här tiden. En polis som tycker han vill sätta dit en ung svart man kan göra det, och därmed förstöra den mannens drömmar och hopp om ett liv med sin flickvän och kommande barn.

If Beale Street Could Talk gjorde inte alls samma intryck som Moonlight på mig men jag kan inte låta bli att dela ut en fyra pga att den är så vacker, och sorglig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg If Beale Street Could Talk under Stockholm Filmdagar och vackrare film får man leta efter. Jag tror det är svårt att inte få en bra bioupplevelse.

If Beale Street Could Talk har biopremiär idag, och här hittar ni några andra åsikter om filmen:

Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

Aniara (2018)

Det var självklart att jag skulle se Aniara under Stockholm Filmdagar som jag besökte under två intensiva dagar tidigare i år. Science fiction lockar mig alltid och dessutom var det här SVENSK sf, vilket är mycket ovanligt. Inom svensk litteratur är det nog mer vanligt förekommande men inom filmen ser man det väldigt sällan.

Det som oroade mig var att jag för några år sen hoppades väldigt mycket på Det vita folket men den filmen föll platt. Även det var en svensk sf-rulle men som tyvärr var totalt ointressant, fylld med övertydliga poänger och lajvare i en övergiven fabrik. Men den här oron var inte nåt som hindrade mig från att se Aniara.

Ytterligare en faktor i sammanhanget var att jag 2010 såg en uppsättning av Aniara på Stadsteatern som jag gillade. Läs mer om den upplevelsen här. Hmm, jag inser nu att jag har haft den här bloggen ett tag då texten jag länkar till skrevs 2010… Hur som helst så skulle det bli kul att jämföra de två tolkningarna.

Just idag när jag skriver den här texten så ser jag i mitt flöde att besökare på Göteborgs filmfestival kommer att kunna se filmen instängda i sarkofager. Som filmtittare lägger man sig i en likkista (!) i totalmörker och i kistans lock finns en skärm som visar filmen. En briljant idé tycker jag, gjord för att maximera klaustrofobin. Men faktum är att jag nog kände viss instängdhet och ångest även när jag såg Aniara i salong 1 på Victoria i Stockholm, vilket är ett bra betyg till filmen.

Filmmakarna har valt att spela in filmen på befintliga platser, stora gallerior i Solna och Sollentuna och även ett gym på Gotland. Och det funkar konstigt nog. Det är ju vanskligt det där. Det finns en risk att det blir fånigt, att man tas ur filmens verklighet och istället befinner sig på Mall of Scandinavia. Men jag tyckte att det funkade. Vissa detaljer är skruvade på, så man känner sig aldrig riktigt hemma, och sen har man givetvis använt sig av cgi (tillräckligt bra cgi) för att skapa de exteriöra miljöerna med skeppet, jorden och rymden.

Jag gillade filmens inledande vardaglighet. Att skeppa jordens befolkning till Mars har blivit en monoton syssla. Skeppet Aniara, en s.k. goldonder, är en flygande Finlandsfärja. Personalen har gjort ett antal resor fram och tillbaka tidigare. Det är ett jobb som andra. Det är bara det att det handlar om att evakuera människor från en obeboelig planet.

På Aniara finns Mima, en kraftfull dator som får människor att hamna i en virtuell värld baserad på deras minnen, speciellt minnen om den jord som fanns en gång med skogar, gräs, små vattendrag och mossa. En liten skön detalj här var att man ska ligga raklång på golvet på mage när man använder Miman och alla besökare får en liten skumgummikudde med hål för ansiktet, en s.k. Mimakudde.

När väl katastrofen inträffar – Aniara hamnar ur kurs utan förmåga att styra – så blir stämningen mer och mer underlig. Kanske inte desperat direkt utan snarare hopplös. De kan ju överleva. De har möjlighet att få syre och energi genom algodlingar. Men varför?

Besättningen låtsas till en början som det regnar och medger inte att det är kört och att Aniara förmodligen kommer att sväva fram genom den svarta rymden under flera hundra tusen år. Man försöker upprätthålla en bild av normalitet. Apropå normalitet så var en rolig detalj att personalen efter att skeppet kommit ur kurs delar ut baguetter till passagerarna som kompensation och för att lugna dem. Vi har koll, vi delar ut baguetter till alla. Ja, men då så.

Tio år senare är det så där med den där normaliteten. Olika typer av sekter uppstår. Sexorgier. Man dansar, festar, deppar. Men varför? Hmmm, stämningen är tryckt. Samtidigt utbildar man sina unga passagerare i rymdfysik i en förhoppning om att nån ska hitta en lösning på ett olösbart problem. Varför inte? Konstigare saker har ju hänt.

Slutet förde mina tankar till 2001 (en film det nog är dags att se om). På väg in mot Lyrans stjärnbild i en gigantisk sarkofag efter fyra hundra tusen år… Nån som kan förklara vad som hände där?

Hur är filmen jämfört med Stadsteaterns uppsättning då? Ja, det är svårt att jämföra. Det är två olika tolkningar. Musikalen var mer lekfull kanske, inte lika dyster och konstig. I filmen känns allt mer på riktigt, vilket ju inte är så märkligt. En teaterscen har ju svårt att konkurrera med riktigt miljöer och bra cgi.

Slutligen blev jag även lite sugen på att läsa det verk som filmen är baserad på, nämligen Harry Martinssons rymdepos från 1956 bestående av 103 sånger. En orsak till det är att det kändes fräscht med science fiction på svenska, med svenska ord och svenska påhittade ord. Nuförtiden är ju det mesta, i alla fall det som jag konsumerar inom t ex sf, på engelska.

Jag delar ut fyra Mimakuddar av fem möjliga till Aniara.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg alltså Aniara under Stockholm Filmdagar och den har premiär idag. Jag rekommenderar den givetvis. Nu ska dock sägas att det här inte är en sf-rulle fylld med pang-pang och häftiga effekter. Det är i grunden ett ganska mörkt existentiellt drama. Tjoho!

Vi får se om det dyker upp fler recensioner från de andra filmspanarna som såg Aniara. I såna fall så lägger jag till länkar dem nedan.

The Mule (2018)

The Mule är Clintans senaste (sista?) film. Är det hans sista som skådis och/eller regissör? Har han kommit med nåt uttalande? Jag vet inte varför jag är så fokuserad på det här egentligen, och man ska ju inte syssla med åldersdiskriminering, men börjar inte herr Eastwood vara i det äldsta laget?

Å andra sidan är det ju genialt, eller åtminstone kongenialt, att han castar sig själv som 90-åring då ju filmen bygger på verkliga händelser om just en 90-åring som blir värvad av en mexikansk knarkkartell att smuggla knark.

Earl, som Clintans rollfigur heter, visar sig vara en hejare som knarkkurir. Ingen stoppar ju en pensionär som kör med sin skåpbil i tron att han har flaket fullt med små påsar fyllda med vitt pulver.

Jag kan inte låta bli att jämföra den här filmen med The Old Man & the Gun. De har nämligen en hel del gemensamt. Båda filmerna handlar om till synes ofarliga och oskyldiga äldre män som kommer undan med brottsliga handlingar. Det förekommer även parallella handlingar där vi får följa polisen i deras jakt på brottslingarna. I The Mule är det Bradley Cooper och Michael Peña som spelar två poliser som försöker spränga knarkkartellen. Slutligen så har ju Redford sagt att The Old Man & the Gun var hans sista film som skådis. Vi får se hur det blir med Clintan.

Den här filmen kanske har en parallell handling för mycket, eller? Först Clintan och hans förehavanden som knarkkurir. Sedan poliserna som försöker värva en tjallare för att komma åt kartellen inifrån. Slutligen så har vi vad som kanske borde ha varit den viktigaste delen, nämligen Earls relation, eller frånvaron av densamma, till sin familj. Earl själv säger vid ett tillfälle i filmen att familjen är det absolut viktigaste men han lever ju inte som han lär. Och det var lite samma sak med filmens manus eftersom jag bitvis kände att den delen av filmen glömdes bort. Jag hade kanske velat ha mer bakgrund här. Nu hade jag väldigt svårt att förstå mig på varför Earl agerade som han gjorde. Enda förklaringen som ges är att han älskade rampljuset i blomsterbranschen mer än sin egen familj.

Länge var The Mule ändå klart godkänd. Den puttrade på och det var rätt kul att se en gammal Clintan agera mot de kriminella mexikanska ungtupparna. Jag gillade scenerna där vi fick följa polisernas arbete. Cooper och Peña hade ett bra samspel. För Peña är det ju dessutom i princip omöjligt att inte vara mysigt rolig i varje film han är med i.

Det som inte funkade lika bra var när Clintan skulle leka cool gammal gubbe och vara på poolparty med prostituerade nere hos knarkbaronen i Mexiko. Här var det skämskuddedags för min del, men jag hade ingen kudde så det vara bara att vrida på sig i biostolen och härda ut.

Slutligen så var Clintans ålder och fysiska form distraherande för mig. Jag är ledsen, men jag var rädd att han skulle gå sönder ibland. Det lustiga var dessutom att filmen inleddes 2005 och jag tänkte att ”fasiken, vad gammal Clintan ser ut!”. Sen visades en skylt där det stod 12 år senare. Vänta nu här, hur ska det här gå? Ska resten av filmen utspela sig på Earls begravning, eller vad?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioJag såg The Mule under Stockholm Filmdagar nu i januari och det var ett ganska självklart val att välja den filmen. Clintan är ju ändå Clintan och det borde rimligen vara hans sista film, i alla fall som skådis. Jag vet att andra är betydligt mer positiva till filmen än vad jag är så det är nog mig det är fel på i det här fallet. Men om jag måste välja mellan Redfords svanesång och Clintans så väljer jag Redfords alla dagar i veckan.

The Mule har biopremiär idag, och här hittar ni några andra åsikter om filmen:

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

%d bloggare gillar detta: