Rogue One: A Star Wars Story (2016)

rogue-oneDå var det äntligen (fast min pepp var ganska sval) dags för nästa installation i den nya serien av Star Wars-filmer.

Rogue One skulle vara något av en sidohistoria, en spinoff. Man kan i alla fall luras att tro det med tanke på undertiteln A Star Wars Story. Jag kommer att tänka på liknande verk som t ex Stephen Kings standalone-historia från The Dark Tower-världen, The Wind Through the Keyhole, eller kanske Harry Potter-spinoffen Fantastic Beasts and Where to Find Them. En historia som utspelas vid sidan om och ger oss ett utökat universum.

I vilket fall är Rogue One inte en äkta episod-film. Nej, där får vi vänta till nästa år då episod åtta, regisserad av Rian Johnson, har premiär. Fast så här efter visningen så inser jag att Rogue One ju inget annat är än episod 3½. Ja, just det, Rogue One utpspelar alltså precis innan Star Wars: A New Hope.

Alliansen a.k.a. Rebellerna har fått nys om att Imperiet håller på bygga ett supervapen (gissa vilket). En avhoppare från Imperiet har informationen men denna avhoppare har infångats av en rebell, spelad av Forest Whitaker, som startat sitt eget uppror. En liten grupp från Alliansen sätts samman för att hitta avhopparen och även hitta den person, Galen Erso (Mads Mikkelsen), som är den ansvarige utgivaren av informationen om man säger så. Med i gruppen finns bl a Galens dotter Jyn (Felicity Jones).

Hmm, jag märker att jag inte beskriver handlingen speciellt bra, men det ser jag mer som ett av filmens problem snarare än mitt.

Filmen inleds lovande. Vi får träffa Galen, hans fru och dotter. De bor isolerade på en öde planet och idkar jordbruk. Men så anländer ett av Imperiets skepp och Galens förflutna har därmed hunnit ikapp honom.

Ja, jag gillade alltså detta lilla avsnitt i början av filmen. Det kändes lite udda och mystiskt. Jag visste inte riktigt vad som pågick. Det här kunde bli bra tänkte jag.

Men sen är det som filmen aldrig börjar, aldrig riktigt kommer igång. Jag tycker inte inledningen kopplas ihop ordentligt med resten av filmen. Den lilla flicka vi får möta då känns inte alls som samma person som den som Felicity Jones spelar i resten av filmen.

Jag sitter även och väntar på förtexterna. Var fanns dessa? Det enda som stod var det vanliga ”A long time ago in a galaxy far, far away” och så ”Rogue One”. Inget om skådisar, regissör eller nåt. Det var lite udda och jag blev störd av det. Eftersom de aldrig kom så satt jag i princip hela filmen och väntade på att filmen skulle börja på riktigt. Märkligt.

Istället för att filmen börjar så får vi en ständig ström av planeter och karaktärer som vi introduceras för. Vi hoppar från en plats till en annan som rena Jason Bourne. Här är rebellbasen på en planet; här är en planet med ett sorts tempel som Imperiet utvinner nån kristall ifrån; här är ett torn på en vulkanplanet som taget ur Sagan om ringen där en viss Darth Vader badar ångbastu; här är en planet skyddad av en energisköld (nähä) som måste avaktiveras.

Det blev ganska tradigt, ganska snart. Jag tror t.o.m. jag nickade till där ett tag. Även slutfajten kändes tradig. Massor med skepp som flyger omkring, laserstrålar som flyger kors och tvärs och det exploderar överallt. Vi har sett det förut och det var inte kul då heller.

Jag kände inget för Felicity Jones karaktär Jyn. Jones övertygar inte riktigt. Jag får ingen känsla för henne. Jag vet inte vems fel det är men nåt är off. Daisy Ridley var så mycket bättre i The Force Awakens. Jag antar att Jyn ska vara nån sorts Han Solo-typ. Inledningsvis bryr hon sig inte om kampen mot Imperiet för att sen plötsligt vända från en scen till en annan och börja hålla ”innan striden”-tal till sina soldater. Njae.

Forest Whitakers karaktär kändes meningslös. Trodde Forest att han var med i en Marvel-film? Han spelade över. Kanske trodde han att han var Idi Amin igen. Dessutom hade han liksom ingen påverkan på resten av filmen. Han hade kunnat strykas för att göra filmen tajtare.

Hur funkade då den omaka gruppen som bildas på ett slumpartat sätt? Hmm, inte på nåt speciellt sätt. Kanske ville man här få till en sorts Guardians of the Galaxy-stämning. Problemet är bara att det inte fanns nån speciell kemi mellan karaktärerna. Det förekommer inget vidare roligt snack mellan gruppens medlemmar. En Joss Whedon hade nog behövts på manussidan.

De enda jag gillade var Donnie Yens blinde väktare och hans sidekick med det snabbskjutande lasergeväret. De hade åtminstone nån typ av relation och det kändes att det fanns en backstory där. Förresten, var Yens rollfigur nån form av jedi? Han verkade i alla fall gilla, och lita på, Kraften.

Det tråkigaste med filmen är nog att den känns som gammal skåpmat. Förvisso snyggt förpackad men det finns inget nytt eller annorlunda här. Bara en sån sak att vi har en sidekick-robot som kläcker ur sig lustiga repliker stup i kvarten. I slutändan är det en karbonkopia av A New Hope och framförallt Jedins återkomst. Jag önskar att man hade tagit chansen och gjort nåt som skiljer sig från resten av filmerna. Inte vet jag, kanske en lite mindre men mer svettig heist-film där gruppen ska få tag i de där ritningarna det handlar om.

Och en datoranimerad version av Peter Cushing, hur funkade det? Ja, om jag säger så här: hej, uncanny valley!

Om jag ska lyfta fram nåt mer positivt så är det väl ändå slutet, det enda logiska slutet för våra hjältar. Fast under viss scen på en strand satt jag och tänkte på hur pass mycket starkare en liknande scen var i Deep Impact. Till skillnad från i den filmen så blev det inte alls dammigt i salongen.

Äh, nu har jag svamlat tillräckligt om den här rullen och dessutom övertalat mig själv att sänka betyget till en stark tvåa. Mitt spontana betyg direkt efter visningen var en svag trea men jag inser nu att filmen inte gav mig nåt alls egentligen.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen tillsammans med ett fullsatt Rigoletto inklusive Fripps filmrevyer-Henke och här hittar ni hans recension.

Fler tankar om Rogue One:

Spel och Film
Movies – Noir
Filmnight
Filmparadiset
Fiffis filmtajm
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord

Star Wars: The Force Awakens (2015)

The Force AwakensI måndagskväll var det äntligen dags att se den mest hajpade filmen på länge. Eller äntligen och äntligen. För mig som inte är galaxens största Star Wars-fan så såg jag fram emot en kul kväll på bio men egentligen inte mer än så.

Det blev en väldigt kul kväll på bio. Dessutom bjöds det efter visningen på en ruggigt god hamburgare med en härlig dipp i form av smarrig chipotleaioli på restaurangen Egon i Mall of Scandinavia.

Japp, Mall of Scandinavia var det alltså som gällde vilket innebar att filmen sågs i IMAX. Fast för min del lutar det mer och mer åt att denna version av IMAX egentligen är LieMAX, även om nu bioduken skulle vara så stor att den uppfyller de minimikrav som finns för att få kallas IMAX. Den är klart mindre än duken i en äkta IMAX-salong som t ex den salong i Montréal där jag såg Mission: Impossible – Ghost Protocol.

Nog om det tekniska. Vad tyckte jag om Star Wars: Episode VII – The Force Awakens (attans vad långa titlar det ska vara nu för tiden)? Jag tyckte mycket om Star Wars: Episode VII – The Force Awakens.

Det jag gillar mest är JJ Abrams känsla för feeling och den stämning han får till. Det är nåt med hur filmen ser ut som jag njuter av. Det har varit likadant i Mission: Impossible III, Star Trek, Star Trek Into Darkness och Super 8. Det är som Michael Bay fast fint och med mänsklighet och värme och utan trams.

I The Force Awakens tycker jag han får till en perfekt känsla. Den påminner om originalfilmerna i och med att det känns äkta, smutsigare, inte lika polerat som i Lucas prequels. Samtidigt har Abrams lagt till sin egen touch tycker jag, vilket för min del lyfter filmen över originalfilmerna. Miljöer, skepp och dräkter är underbara. Bara en sån sak som att vi får härliga, kraschade, övergivna och gigantiska stjärnkryssare på en ökenplanet. Eller den kvinnliga stormtrooper-kaptenen Phasma i sin blankpolerade metalldräkt. Hon tog aldrig av sig sin hjälm. Eller ljussabelfajten i ett skogigt snölandskap.

Men bäst kanske ändå Daisy Ridley är. Hon var nog höjdpunkten för mig. Hon är den skådis Keira Knightley ville vara. Envis, charmig, snäll, HANDlingskraftig, inte HANDfallen. Även hennes kompis John Boyega funkade för mig. En modig fegis med hjärtat på det rätta stället. Oscar Isaac var charmig men var med för lite för att han skulle sätta sig riktigt ordentligt. Samtidigt saknade jag inte honom när han inte var med. Adam Driver tyckte jag var mycket bra. Till skillnad från en viss H.C. från prequelsen så lyckades Driver fånga den där smärtan som uppstår när man famlar mellan den mörka och ljusa sidan.

”Hans hår var korpsvart och hans ögon mörka. Tårarna glänste. En kind blev smekt.”
– Författare: Jojjenito

Uppgörelsen mellan Han Solo och hans son var både vacker och sorglig. När Daisy Ridley senare, efter att det som skedde hade skett, tittade in i ögonen på och kramade om Leia blev det lite dammigt i salongen.

Jag gillade det känslofyllda slutet när Daisy Ridley hade letat upp en person och ville överlämna något. Trots att de två stirrade på varandra farligt länge så att man nästan trodde att det skulle bli ”Frodo i slutet av Sagan om konungens återkomst-varning” så blev det inte det.

Ja, Henke, du har rätt. Det intressanta är karaktärerna och deras relationer – inte nån politik, som Lucas verkade tro i framförallt The Phantom Menace. Det som gör The Force Awakens bra är inte politiska intriger, eller maffiga actionsekvenser med rymdskepp för den delen. Nej, det intressanta är vad som står på spel för karaktärerna och hur dessa karaktärer utvecklas under filmen.

Ett gott betyg till både filmen och publiken vi såg den med är att jag aldrig nånsin under visningen ens noterade nån annan i publiken. Jag var totalt inne i filmen. Det är inte vanligt. Enda gången jag rycktes ut en aning var när en viss person till vänster om mig skrattade lite väl högt då C-3P0 visade sitt gyllene tryne.

Några mindre bra detaljer:

Varför var Max von Sydow ens med när han bara var med i två minuter, om ens det? Han hade väl kunnat spela en gammal sithlord istället.

Domhnall Gleeson? Vad gjorde han i den här filmen? Han har uppenbarligen inte karisman att spela en ond officer i The First Order. (The First Order = typ det nya Rymdiperiet.)

Ja, jag hade hellre sett Max von Sydow som The First Orders ledare än den cgi-figur vi fick nu. Så fort Snoke, som han hette, var med, så sjönk filmen för mig. Han hade passat bättre som svartalv i Thor: The Dark World.

3D:n? Nej, den extra dimensionen gav ingenting men så var ju inte heller filmen inspelad med 3D-kameror utan efterkonverterad.

Jag har fortfarande lite svårt för scener med robotar eller håriga varelser som säger nåt obegripligt och en människa svarar på engelska.

Det förekommer en scen med lustiga figurer och lustig musik på en bar som tagen ur episod 4. Det kändes som en trött blinkning.

Slutord: En mycket bra film som står på egna ben (trots att det förstås i mångt och mycket är en remake av episod 4). Den är två snäpp bättre än prequelsen. Faktum är att jag även upplevde den som bättre än samtliga originalfilmer men då går jag alltså på min bioupplevelse jag hade i måndags, plus att man får ta med i beräkningen att jag inte är lika förtjust i originalfilmerna som många andra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen tillsammans med Henke och Christian och här hittar ni deras tankar om den vaknande kraften.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Fler som skrivit eller poddat om The Force Awakens:

Voldo
Filmitch
Den perfekta filmen (podd)
Rymdfilm (som även pratar om Star Wars med Roger Wilson i P1)
Fiffis filmtajm
Flmr
BlueRoseCase
Rörliga bilder och tryckta ord

Goth Wars?

Goth Wars?

Return of the Jedi (1983)

Return of the JediDå tar jag och avslutar min genomgång av Star Wars-filmerna inför The Force Awakens genom att skriva om Jedins återkomst. Innan episod 3 hade premiär då för tio år sen så passade jag på att se om alla tidigare filmer, och nu har jag alltså gjort samma sak. Som vanligt kommer min gamla text först i kursiv stil och sedan mina uppdaterade tankar.

Eftersom biopremiären för episod tre närmar sig med ljusets hastighet så kändes det helt rätt att se alla tidigare filmer i Star Wars-sagan (mina recensioner av episod fyra och fem). Nå, då så. I Jedins återkomst ska då allt avgöras: Luke och Vader känner varandras närvaro allt mer och mer och kommer till slut att mötas i en avgörande sabelbatalj. Men först måste Luke rädda Han Solo ur händerna på den sumofete skurken Jabba the Hutt alltmedan Kejsaren bevakar byggandet av en ny Dödsstjärna. Muahahaha.

Som vanligt i Star Wars-filmerna så tycker jag det blandas och ges. Ibland (kanske t.o.m. ofta) är det bra och med rätt känsla. Jag tycker t ex att Mark Hamill har utvecklats som skådis här. Kanske beror det på att hans karaktär i filmerna har utvecklats. Här är han inte lika barnslig utan mer seriös och på väg att bli en jediriddare. Det finns ett litet mörkt drag över honom. Det känns att Vaders skugga faller över honom. Han kan liksom inte komma undan. Jag tycker Hamill lyckas gestalta detta bra. Som vanligt är scenerna med Vader bra. Han behöver liksom bara visa sig och James Earl Jones bara säga nåt så infinner sig rätt stämning.

Kejsaren är ju också bara för underbar, ”Everything is proceeding as I have foreseen”. Muahahaha. Under det slutliga mötet mellan Kejsaren, Vader och Luke är känslan på topp. Så, det finns mycket jag gillar. Tyvärr störs det som är helt rätt av andra saker som är helt fel. Handlingen avbryts ständigt och jämnt av fåniga inslag med hatobjekten, robotarnas humle och dumle, C-3PO och R2-D2. Sen har vi ju nallebjörnarna för barnen. Jag stör mig inte så mycket på just detta men bra är det inte. Jag tycker även att vissa actionscener är hafsigt gjorda och skogsjakten på svävarmotorcyklar är för lång. Ett sista klagomål är att klippningen och hur det hela berättas inte är riktigt bra. Korta klipp i de olika parallellhandlingarna ger ett snuttifierat intryck. Godkänt med plus i kanten ändå.

Den här gången gillar jag verkligen inledningen med Dödsstjärnan och Vaders skepp som anländer för att inspektera. Jag noterar roat hur rädda personalen och framförallt officerarna är för Vader. Det är management by fear utan tvekan.

När handlingen tar oss till Tatooine och Jabba upptäcker jag att Ron Perlmans rollfigur i Rosens namn spelar nån typ av fångvaktare.

När jag tittade på episod 1-3 konstaterade jag att det var väldigt barnvänligt. Exempelvis slogs våra jedijhältar i princip hela tiden mot robotar vilket ju innebar att blodet inte sprutade. I Jedins återkomst svingar Luke sitt lasersvärd en hel del, speciellt under inledningen på Tatooine. Fast grejen är att våldet inte har nån som helst effekt. Lukes svingar sitt svärd och så ramlar motståndaren ihop utan att till synes vara skadad. Så det är samma grej här. Det blir bara en lek av det hela.

En sak jag stört mig på, eller blivit trött på, i alla SW-filmer är greppet att låta en robot eller nån varelse som inte pratar engelska säga nåt och så svarar Luke eller Han på engelska. I Jedins återkomst används det ofta och det är lika tråkigt varje gång. Typexempel: R2-D2 gör lustiga ljud och Luke svarar ”jo, R2, vi ska till the Dagobah system!”. Hahaha, vad roligt. Inte.

Varför försvinner vissa jedis när de dör, typ Yoda och Obi-Wan, men andra, t ex Qui-Gon, blir kvar som en fysisk död kropp? Och varför hade jag fått för mig att Yoda skulle ”låtsasdö” minst två gånger?

Under attacken på Endor när Luke & Co ska slå ut Dödstjärnans skyddande sköld så har alla hjälm, inklusive Luke och Leia. Han Solo däremot är barhuvad. Var det så att Harrison Ford tyckte att han såg för töntig ut i den där fåniga hjälmen?

När nallebjörnarna lovsjunger C-3PO eftersom de tror att han är en gud så kände jag direkt igen melodin. Ja, det är ju från inledningen av The Breeders låt ”Cannonball”! ”Aaaooooooåå, aaaaooooåå”. Nallarna är långt ifrån lika irriterande som Jar Jar eller C-3PO även om det känns att de är gjorda för att sälja leksaker. Fast det blir ju parodiskt när dvärgnallarna förgör ett helt kompani med stoormtroopers enbart med pilbågar, stenar, träpåkar och några First Blood-fällor.

Slutet är en transportsträcka – förutom scenerna med Vader, Luke och Kejsaren. Jag bara älskar hur Kejsaren säger ”Oh, I’m afraid the deflector shield will be quite operational when your friends arrive”. Den bäst sagda repliken i alla sex filmer!

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

”Oh, I’m afraid the deflector shield will be quite operational when your friends arrive…”

Förresten, visst är Palpatines smink mycket bättre här än i Revenge of the Sith?

Revenge of the Sith (2005)

Revenge Of The SithDags för den sista filmen med George Lucas vid rodret, Revenge of the Sith. Jag såg filmen på bio och jag minns att jag gillade den, vilket också min gamla text nedan i kursiv stil bekräftar. Mina uppdaterade tankar kommer sist och återigen konstaterar jag att jag har blivit hårdare mot dessa prequels.

Jaha, då har även jag sett sista delen i Lucas Star Wars-saga, Mörkrets hämnd, och jag får nog, som de flesta, säga att jag är nöjd med filmen. Det fanns förstås en del saker som var mindre bra men på vissa viktiga punkter har Lucas lyckats. Jag återkommer till det. Obs! det förekommer ganska stora spoilers nedan så om ni inte vill veta för mycket så behöver ni inte läsa. Fast egentligen så vet man ju det mesta redan innan. Anakin blir Darth Vader. Wow! Haha.

Eftersom jag för att komma i rätt stämning har sett de tidigare filmerna nyligen så var det faktiskt med en lite speciell känsla jag såg inledningstexten komma åkande. Direkt kastas vi in i ett ganska tråkigt rymdslag av den sort vi sett i de nya episoderna (1 och 2). Ganska välgjort men alltså ganska tråkigt. Efter detta rullar det hela bara på helt enkelt. Det blir en blandning av ljussabelviftande, strider mellan jediriddare och cgi-robotar, dialoger mellan Palpatine och Anakin, krystade scener mellan Anakin och Padmé, och slutligen den ofrånkomliga uppgörelsen mellan Obi-Wan och Anakin. Och konstigt nog så fungerar det mestadels. Visst, många av skådisarna känns väldigt stela. Det måste bero på bristande förmåga hos regissören Lucas. Inte minst scenerna mellan Natalie Portman och Hayden Christensen känns stela och det sprakar inte alls mellan de båda.

Det som funkar är Ian McDiarmid som Palpatine, till en början i alla fall. McDiarmid har ett speciellt äckligt sätt att prata. Scenerna mellan honom och Anakin är bra. Tyvärr tyckte jag McDiarmid spelar över rejält efter det att Palpatine har visat sitt rätta mörka jag. Det blev nästan fånigt. Kejsaren/Palpatine ska vara sådär lite lågmält lömsk och äcklig, inte skrika som ett monster. Skildringen av Anakins övergång till den mörka sidan är en av de viktiga sakerna som jag tycker funkar i filmen. Christensen lyckas faktiskt återge detta på ett bra sätt. Hans förtvivlade ilska känns rätt. Sen tyckte jag hela sista kvarten var kanon där allt knyts ihop, vi får se Vader skapas, vi får se vad som händer med tvillingarna Skywalker, osv. Riktigt bra känsla mestadels. Ok, Vaders (numera ökända) Nooooo-skrik var inte klockrent.

Jag tyckte Portmans rollfigur Padmé hade en lite märklig roll här. Trots att hon fortfarande väl var senator gjorde hon inte mycket väsen av sig, förutom att vara gravid. Kanske var det därför Portman gjorde en ganska blek insats. Angående det här med stela skådisinsatser så undrar jag om det inte beror på att skådisarna till största delen ska agera framför en greenscreen. Sen när det plötsligt finns en riktig skådis att agera mot i en ”riktig” scen så har de liksom glömt bort hur man gör. Och Lucas styrka ligger nog inte i personregi. Det blir fokus på specialeffekter och historien i stort istället. Lite synd. Nåja, det ingår väl tydligen i alla Star Wars-filmerna – det här med lite halvtaskigt skådespeleri. Betyget blir i alla fall en fyra till filmen som är en värdig avslutning (?) på sagan.

Jag konstaterar direkt att jag kommer att sänka betyget från 4/5 till ett lägre betyg. Frågan är bara vilket.

”Tyvärr tyckte jag McDiarmid spelar över rejält efter det att Palpatine har visat sitt rätta mörka jag. Det blev nästan fånigt. Kejsaren/Palpatine ska vara sådär lite lågmält lömsk och äcklig, inte skrika som ett monster.”

Nej, det blev inte bara nästan fånigt. Det blev fånigt. Så fort hans lasersvärd kommer fram så blev det buskis.

Hayden Christensen sköter sig bättre här än i Attack of the Clones. Där håller jag med mig själv. Han har blivit aningen bättre som skådis. Filmens avslutningen tycker jag är bra. Det var lite som Joel sa under gårdagens filmspanarträff: det är svårt att misslyckas när man har så bra grundmaterial som Anakins förvandling till Vader.

Nåt som var betydligt sämre med Revenge of the Sith jämfört med Attack of the Clones var Padmés roll. Hon gör i princip ingenting förutom att vara gravid och dö av hjärtesorg i slutet.

Under filmen insåg jag varför man under dessa prequels i princip hela tiden slåss mot robotar. Det var för att klara åldersgränsen. Det sprutar inget blod från robotar som delas mitt itu, möjligen lite smörjolja. Det blir bara skrot kvar, inga lik. För oss tittare blir det ganska trist.

Och vad i helvete var den där general Grievous för nåt. En robot med hjärtan, riktiga fysiska dunkande hjärtan?! Oh well, man kan säkert läsa om honom på nån wiki-sida. Grievous kan för övrigt ha varit en av de sämsta skurkarna nånsin. Fyra (!) lasersvärd som som han snurrar som nån sorts helikopter. Patetiskt.

Jedis, är det verkligen så vettigt? I prequelsen verkar det ju vara rena munkorden. Man ska inte hata, inte älska, inte känna några känslor för nån, inte knyta an till nån. Anakin uppmanas av Yoda & Co att i princip glömma Padmé. Han ska släppa taget om det han är rädd för att förlora. Det verkar inte så nyttigt, eller? I originalfilmerna fick jag inte intrycket av samma strikta förhållningssätt.

Ja, jag sänker betyget men bara ner till en trea. Jag tycker faktiskt slutet är så pass bra så att det räcker till det.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Nooo

Attack of the Clones (2002)

Attack of the ClonesDå var turen kommen till Clownerna anfaller som jag brukar kalla den. Den heter ju egentligen Attack of the Clones. Jag vet att jag har satt en fyra på den här filmen. Det ser jag nämligen när jag läser igenom min gamla recension och ser betyget i slutet. Det är som jag nämnt tidigare kul att gräva fram gamla recensioner och kolla in vad man tyckte då. Ibland håller jag med mig själv, ibland funderar jag på hur jag egentligen tänkte… Som vanligt kommer min gamla text i kursivt och efteråt en del uppdaterade och i det här fallet möjligen ganska så förändrade tankar.

Jaha, om ni orkar så kommer här ytterligare en recension av en Star Wars-film. Denna gång var det helt logiskt dags för episod 2, Klonerna anfaller. Här vi möter vi en ca 20-årig Anakin som nu är en jedilärling med Obi-Wan som mästare. Anakin är otålig och vill hela tiden gå ett steg längre än sin visa och lugna mästare Obi-Wan. När Anakin dessutom ges i uppdrag att skydda den sköna, f.d. drottningen, numera senatorn, Padmé rinner hormonerna till hos Anakin. Här ska minsann skyddas!

(Miljöerna i början av filmen på stadsplaneten Coruscant får en osökt att tänka på Det femte elementet, som i sin tur för tankarna till Blade Runner…)

Ganska oväntat gillade jag vad jag såg. Jag minns att när jag såg den på bio när den kom, så var jag inte överförtjust, utan det kändes som en normal ointressant trea. Nu var det annorlunda. På nåt sätt hade liksom tyngden av hela serien börjat ge sig till känna. Här tyckte jag det var intressant att se hur Darth Vader börjar skymta hos Anakin. Hans mörka sida växer mer och mer. Aggression, rädsla, hat, ja, ja, mer, mer. Många klagar på Christensens insats men jag tycker faktiskt han lyckas återge konflikterna inom Anakin rätt så bra. Sen att vissa kärleksscener med Padmé är halvtaskiga, och att hans snack om att en diktator kanske är rätt lösning känns krystat, är en annan sak. Det är regissörens och manusförfattarens fel.

Jag tyckte även det var intressant att följa historien med Obi-Wan på sin jakt efter klonarmén och dess beställare. Miljön på planetet där klonarmén hade skapats, med hav och regn, kändes helt rätt. Jag gillar konceptet med klonerna och kopplingen till de vita anonyma soldaterna i de första filmerna. Jag gillar även familjen Fetts rymdskepp.

Sen är ju Palpatine bra. Han lyckas med list få saker och ting att gå precis som han vill. Kul att Jar Jar Binks är den som beseglar Republikens öde (kan man väl nästan säga?) genom sitt överambitiösa förslag att ge Palpatine oinskränkt, om än tillfällig, makt. Binks, av alla?! Haha. Åh, herre min je.

Vissa delar av filmen kändes väldigt mycket Sagan om ringen. Inte minst Christopher Lee, som i princip gör Saruman här också. Även miljöer/scenerier i samband med gladiatorspelen var som hämtade ur Sagan om ringen-filmerna. Kul också när Padmés klädsel rivs upp på ett snyggt sätt, haha (se bilden nedan). Slutstriden blir i vanlig ordning lite långdragen och lite väl datorsteril men det var inte nåt annat att vänta. Jag tyckte ändå att det denna gång var kul att se Yodas fäktningsinsats. När jag såg det på bio tyckte jag det bara var löjligt. Jag vet inte varför jag ändrat åsikt nu. Hur som helst, det blir en svag fyra till filmen. Faktum är att detta alltså är den näst bästa Star Wars-filmen efter Rymdimperiet slår tillbaka! Jag ser fram emot den sista (?) filmen med premiär 19 maj.

Det lika bra att konstatera det direkt. Jag fattar inte hur jag resonerade när jag berömde Hayden Christensen (eller Christian Haydensen, Henke? 😉 ). Han är ju sämre än usel.

Efter att ha återställt ordningen när det gäller Christensen, vilket var det viktigaste, följer nu en återgivning av den tankeström som rann genom mitt huvud under filmen:

Skeppen är ju skitsnygga. De känns som gamla flygplan, både till utseende och ljud. Det börjar med politik igen. Är det verkligen det som folk vill ha?

Är det Rose Byrne där bakom Natalie Portman som en av hennes maids?

Är det Boba Fett som dyker upp? Aha, nej, det var pappa Fett vid namn Jango. Vad är det med Boba Fett som är så speciellt? Det har jag frågat tidigare, jag vet.

En tydlig homage till Det femte elementet/Blade Runner. Eller om det ska kallas rip-off.

Anakin är ju ingen jedi. Han är ju bara en kaxig barnunge som tror att han är cool. Plus att han är ett creep. Varför har Anakin inte sett Padmé på tio år? Hon var ju senator och jobbade på samma ställe som jedi har sitt högkvarter. De borde väl ha träffat på varandra?

Nej, Anis och Padmés kärlekshistoria är INTE bra. Anakin är sämre än usel men dialogen är kanske ännu sämre.

Jag gillar planeten där klonarmén skapas. Härlig miljö här.

Nej, det räcker inte att åka till Tatooine för att göra filmen spännande och intressant.

Vi får de första hintarna om Vader och hör då lite av hans musiktema från de gamla filmerna i bakgrunden. Jag gillade den blinkningen.

Neeeeej, Hayden!!! Du är inte bra.

Det finns delar som är bra men andra delar som drar ner nåt oerhört.

”I miss you!” säger Hayden vid sin mammas grav. Kom han på det nu? Ni har ju inte ens setts på tio år! Det är så dags nu att börja sakna mamma.

Den där robotfabriken kändes mest som en larvig tomteverkstad, och ännu larvigare blev det C-3PO hamnade där.

”I’ve got a bad feeling about this…” används på helt fel sätt. Det sägs när det redan gått åt pipsvängen. Alla, både tittare och rollfigurer, vet redan att det gått åt helvete. Det ska ju sägas innan våra hjältar hamnar i den där knipan. De kanske kan vara på väg att hamna i knipan men det ska vara innan de faktiskt hamnat i den. Nu var det helt uppenbart att det redan skitit sig. Typ om våra hjältar är ute och flyger flygplan och ser ett oväder på väg mot dem. Då passar det att säga ”I’ve got a bad feeling about this…”. Men att säga det efter att blixten träffat planet och det är på väg att störta eller t.o.m. redan har störtat…

Jaha, du har en dålig känsla, vad konstigt?!

Nej, detta blir en rejäl sänkning.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tomsep

"Anakin, han tafsade på mig. Döda honom!" "Vadå, vem?! Han ska få smaka lite grön laser!"

”Anakin, han tafsade på mig. Döda honom!”
”Vadå, vem?! Han ska få smaka lite grön laser!”

The Phantom Menace (1999)

The Phantom MenaceEfter att sett episod IV och V och fått reda på att Darth Vader i själva verket är Anakin Skywalker och alltså Lukes far är det dags för en lång flashbacksekvens där Anakins förfall till Vader ska berättas. Vi börjar med The Phantom Menace från 1999, en film jag såg på bio och sen såg om 2005. I kursiv stil följer min gamla text som jag skrev efter 2005 års omtitt och sen kommer mina fräscha tankar.

Jaha, då var det dags att ta sig an de nya filmerna om familjen Skywalker där vi får följa Anakins väg mot den mörka sidan och Darth Vader. Först ut är Det mörka hotet med George Lucas själv tillbaka i regissörsstolen. Anakin är här en ung pojkspoling på den avlägsna planeten Tatooine där han som jobbar som rymdskeppsmek samt deltar i svävartävlingar på fritiden. Till Tatooine kommer jediriddaren Qui-Gon Jinn (Liam Neeson) tillsammans med sin padowan Obi-Wan Kenobi (Ewan McGregor). Med sig har de även den unga drottningen Amidala (Nathalie Portman) som evakuerats från sin egen planet Naboo efter att den giriga Handelsfedarationen hotar att invadera. Federationen är inte nöjd med vissa handelsregler som Republiken instiftat.

Ja, haha, det här var politik på hög nivå. Jag tyckte faktiskt det var lite annorlunda, just att det var en del politik inledningsvis. Lite annorlunda för en sån här typ av film, om man nu kan kalla det här för en viss typ av film. Intressant att se hur den slemmige, men till synes snälle, senatorn Palpatine här börjar manövrera sig fram till mer makt. Samspelet mellan McGregor och Neeson tyckte jag också var sevärt. Här får vi se en otålig lärling som ska läras upp av en erfaren mästare. Detta har vi ju ytterligare minst två exempel på i de andra filmerna: Luke och Kenobi/Yoda samt Anakin och Kenobi. Nu var det alltså Kenobi som var lärlingen. Man kan ju tycka att han kanske skulle ha lärt sig av sin egen lärotid när han ska ta sig an den hetsige Anakin.

Förutom det som jag nämnde ovan så var det ett schysst matinéäventyr, hyfsat spännande och ganska snyggt, om än lite väl datorsterilt. Jag ledsnar inte heller på den där hypnotiska jedi-handviftningen med en tillhörande uppmaning. Sämre var att filmen bitvis kändes som vilket modernt actionäventyr som helst mycket pga datoreffekterna som ger ett plastigt intryck. Tidigt i filmen introduceras vi även till en datoranimerad figur vid namn Jar Jar Binks. Eftersom det mesta redan har sagts om denna jobbiga karaktär finns det inte så mycket att tillägga. Han är värdelös helt enkelt. Så fort han är med förstörs den lilla stämning som byggts upp. Däremot tyckte jag, konstigt nog, att hans artfrände, kungen av Gungan, var riktigt rolig.

Anakin (Jake Lloyd) är fullständigt ointressant i den här filmen eftersom han bara är ett jobbigt barn. Det finns ingen spänning här. Man ser inte Darth Vader lura bakom ryggen alls. Och så har vi ju då den evighetslånga svävartävlingen. Dötrist. Som att titta på ett datorspel utan att få spela själv. Så fort Anakin är i fokus blir det dåligt. När han på slutet hamnar i ett rymdskepp och deltar i rymdslaget blir det löjligt. Jake Lloyd är ett typexempel på en sån där jobbig barnskådis som borde avskaffas. Det avgörande slaget, både i rymden och på marken, är dessutom tråkigt. Jobbigt klippt datorspel med en tramsande Binks. Det påminner i viss mån om slutet i Stjärnornas krig (också det tråkigt). Nå, det finns en del dåligt, men jag gillar ändå slutfajten mellan Darth Maul och våra jedihjältar, så det blir knappt godkänt.

Det är kul att läsa gamla recensioner efter att ha sett om filmerna i fråga. Vad var det jag fokuserade på? Vad är störde jag mig på? Vad gillade jag? Har nåt ändrats?

I min gamla text framgår det att jag uppskattade det politiska inslaget, att jag tyckte det kändes fräscht. Hmmm, jag vet inte, den här gången kändes det som en märklig inledning, ganska torr, tråkig och mest förvirrande. Den där Handelsfederationen, vilka var de och varför genomförde de en blockad? Vad stod på spel? Det förstod jag tydligen när jag såg filmen förra gången. Ja, så småningom förstod jag väl att allt var ett spel för gallerierna iscensatt av sithlorden Darth Sidious himself. Men trots det så kändes det mest tråkigt den här gången. Jag gillade inte heller den där vicekungen (The Viceroy) och hans folkslag. De var fula och pratade engelska med bisarr brytning.

Jag håller med mig själv om det mesta andra jag skriver. Det är en helt ok matinérulle. Neeson och McGregor funkar. Jar Jar Binks och Jake Lloyd som Anakin funkar INTE. Jar Jar Binks är ju rent av stötande.

Den här gången störde jag mig inte lika mycket på tråkig cgi. Jag tyckte det mesta såg helt ok ut. Jag gillar bl a designen på drottningens silvriga rymdskepp. Dessutom har man då och då lagt in sköna motorljud på skeppen men det är nog kopierat från Boba Fetts lilla skepp i originalfilmerna. (Apropå Boba Fett så undrar jag varför så många verkar gilla den figuren. Han var ju knappt med i Rymdimperiet slår tillbaka och jag minns inte att han gör nåt speciellt i Jedins återkomst. En anonym prisjägare i bakgrunden. Oh, well, det var en parentes.)

Jag gillar Neeson här och framförallt hur hans rollfigur alltid är lugn, hur illa det än verkar gå. Aldrig frustrerad, aldrig arg, inte ens när hans handviftning inte funkar. En äkta jedi. 😉

En sak jag hade glömt bort: Jungfrufödsel!

En skådis som man inte fattar att hon är med om man inte får reda på det från nån annan: Kiera Knightley som spelar en dubbelgångare till drottningen.

Mest irriterande förutom allt Jar Jar Binks gör: när Anakin inte har en aning om vad han gör men ändå lyckas starta ett rymdskepp, flyga upp från planeten Naboo till de elakas rymdstation och slå ut dess main reactor. Liksom bara så där. Det finns absolut inga som helst insatser här.

Ändå en ganska mysig matinérulle.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tombetyg_tomsep

Kiera

Till höger en ung Kiera Knightley när hon låtsas vara drottning Amidala av Naboo.

The Empire Strikes Back (1980)

The Empire Strikes BackJaha, då har vi kommit till den generellt sett mest uppskattade episoden, nämligen The Empire Strikes Back. Jag ser alltså filmerna i ordningen 4-5-1-2-3-6. På så sätt bjuds jag inledningsvis på de två första originalfilmerna med Luke, Leia, Han och Darth Vader och sen får jag i en (ganska lång) flashbacksekvens se hur det kom sig att Anakin blev Vader osv. Som avslutning får jag slutuppgörelsen mellan Vader, Luke och Kejsaren i episod 6 och om några veckor sjuan i och med The Force Awakens. En bit in i mitt maraton så trivs jag med den ordningen. Nedan följer mitt tio år gamla korta omdöme av Rymdimperiet slår tillbaka i kursiv stil och sen några uppdaterade tankar.

Handlingen: well, egentligen är det samma handling som i den första filmen.

Nu blev det lite bättre. Vader är med lite mer och dominerar när han är ointresserad av asteroider. Hamill är lika dålig som förut. Ford och Fisher har en del charmiga scener. Snökriget i början är segt och hafsigt och påminde om slutet i första filmen. Efter inledningen blir det rikigt bra faktiskt. Båda parallellhandlingarna, dels med Luke hos Yoda och dels med Solo & Co, är bra. Hela slutuppgörelsen i molnstaden var riktigt bra och spännande. Äntligen fick Vader och Luke mötas.

Mmm, lite mörkare, och lite bättre än den första filmen konstaterar jag. Något som egentligen inte tillför något är de båda robotarna tycker jag. De känns lite som den tidens Jar Jar Binks, i alla fall C-3PO. Lite för mycket upprepningar när R2-D2 säger nåt i form av jobbiga pip, och sen ska C-3PO svara något löjligt. Och varför måste C-3PO gå så där fånigt, liksom stapplande med stela ben. Tyvärr är det lite för mycket trams i filmerna för min smak men denna får ändå klart godkänt pga sin mörkare sida. Muahahaha.

Efter omtitten så håller jag inte riktigt med själv när det gäller en del saker. Jag tycker exempelvis inledning på Hoth var rätt så mysig. Jag fick en känsla av en gammal krigsmatinéfilm i snölandskap. Snö på film är alltid trevligt. Jag gillade de stop motion-animerade riddjuren. Hellre stop motion än dålig cgi.

Däremot tyckte jag inte träningssekvensen med Luke hos Yoda var speciellt rolig. Kanske för att jag sett det förut. Den kändes inte spännande helt enkelt. Jag visste hela tiden vad som skulle hända. Fast om jag hade tokälskat allt första gången så hade jag säkert uppskattad allt ännu mer vid en omtitt. Det är väl bara att konstatera att jag inte är galaxens största Star Wars-fan.

Även denna gång har jag svårt för de tramsiga inslagen med robotarna, precis som jag skriver i min gamla text.

En sak jag minns att jag stört mig på vid tidigare tittar på filmen, och även denna gång, är den något hoppiga handlingen där vi kastas mellan ett antal parallellhandlingar. Jag upplevde Sagan om de två tornen på samma sätt. Tre handlingar där vi får korta avsnitt från varje innan vi hoppar över till nästa. Å andra sidan funkade just detta suveränt i Cloud Atlas där vi fick det upphöjt till två.

Jag gillade Darth Vaders ”sarkofag” eller vad man ska kalla den. Den bara dyker upp vid några tillfällen och till en början är det oklart vad han egentligen gör där inne. Är det ett solarium? Även besättningen på rymdkryssaren verkar något obekväma med vad som pågår där inne. Vad finns egentligen under Vaders hjälm? Ja, jag gillar mystiken.

Apropå mystik så tycker jag även Kejsarens korta cameo är bra. Han är knappt med nånting men det bara bidrar till mystiken.

Skurkarna i Star Wars-världen pratar alltid brittisk engelska. Det finns några undantag men överlag så är det brittisk överklassengelska à la Peter Cushing i första filmen som är skurklingo.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Star Wars (1977)

Star WarsFasiken. Det är ju bara några veckor kvar till jul och därmed ännu kortare kvar till premiären för den nya Star Wars-filmen The Force Awakens. Hög tid att kolla in de gamla filmerna igen alltså. På Twitter undrade jag vilken ordning man skulle se filmerna. I den ordning de är producerade (4-5-6-1-2-3) eller i den ordning filmerna utspelas tidsmässigt (1-2-3-4-5-6)? Ordningen 1-2-3-4-5-6 vann. Jag själv röstade dock på 4-5-6-1-2-3. Nu kommer jag ändå inte välja nån av dessa utan jag kommer applicera en variant på The Machete Order, som är 4-5-2-3-6. Här hoppar man helt enkelt över ettan och Jar Jar Binks. Jag kommer dock se ettan så min ordning blir 4-5-1-2-3-6.

Först ut är Star Wars från ’77 med andra ord. Jag såg om alla filmer för några (tio!) år sen och jag har grävt fram mina gamla recensioner ur gömmorna. Så här tyckte jag om episod 4 då (i kursiv stil).

Luke Skywalker, ung hjälte i Mark Hamills gestalt, tar sig an det ondskefulla Rymdimperiet med Darth Vader i spetsen. Till sin hjälp har han Obi-Wan Kenobi (Alec Guiness), Han Solo (Harrison Ford), Prinsessan Leia (Carrie Fisher), och några löjliga robotar.

Mjaha, det var ju en helt ok matinéfilm. Skön fantasy bitvis. Alec Guiness och James Earl Jones röst är det som ger det hela lite tyngd. Varje gång Vader är med blir det lite bättre. Jag gillar Jones röst. Jag tyckte även Vaders entré var bra, när han bara kliver in på rebellernas skepp efter bordningen, stannar upp, tittar lite, ANDAS, och går vidare i sin svarta mundering. Skönt.

Tyvärr är det ju så att andra delar av filmer består av trams och dåligt skådespel. Mark Hamill är riktigt dålig faktiskt. Ok, så länge han inte öppnar munnen så är det godkänt men när han ska säga nåt så blir det inläst och tillgjort. Hafsig klippning bitvis tyckte jag också. Slutet kändes som ett segt och långdraget datorspel. Här flög både rymdskepp och pilotklyschor genom rymden för mycket. Det här med Kraften, Vader, jedi och allt, det är det som är spännande. Kenobis och Vaders uppgörelse är bra, och slutbetyget blir en stark trea.

Ja, jag håller med mig själv, en bra matinérulle. Nåt jag noterade denna titt var ju hur irriterande C-3PO faktiskt var. Han (hen? den?) är som en billig och dålig plåtkopia av Charlie Chaplin/Mr Bean. Han bara vaggar omkring och är tramsig. Jag fick nästan Jar Jar Binks-vibbar. Bra – inte. Varelserna i början, de med röda ögon som lät som bebisar, var inte heller roliga. Filmen kändes mest som en barnfilm och sandfolket lät som sälar.

Dåligt var även Lucas ditlagda effekter eftersom det så alldeles uppenbart syns att de är ditlagda i efterhand, t ex när man får se stormtroopers rida omkring på nån sorts djur (gigantiska grisar?).

Jag tyckte det var ganska intressant att Vader inledningsvis nästan känns som en bifigur. Peter Cushings rollfigur var mer tongivande tyckte jag. Härligt brittiskt elak.

Som jag skrev i den gamla texten så är det Kraften, Vader och Jedis som är det intressanta. Vaders och Obi-Wans fajt där i slutet kändes lite fånig, som att de stod och petade med plastsvärd, men det är pratet som är bra. Resten av innehållet i filmen tyckte jag var helt ok, men inte mer. Robotarna och vissa av varelserna drog ner betyget. Slutet kändes som Independence Day eller Top Gun. Ganska tråkigt och utdraget och lite pompöst.

Betyg 2005:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Betyg 2015:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: