Söndagar med Bergman: Djävulens öga (1960)

Denna söndags Bergman-film är Djävulens öga och i självbiografin Bilder skriver Ingmar Bergman så här om den:

”Bolaget hade köpt en dammig dansk komedi som hette ”Don Juan kommer tillbaka”. Dymling [SF-chef] och jag ingick en skamlig överenskommelse. Jag ville iscensätta Jungfrukällan som han avskydde. Han ville att jag skulle ta mig an Djävulens öga som jag avskydde. Vi var båda mycket belåtna med vår överenskommelse och ansåg att vi hade lurat varandra. I själva verket hade jag bara lurat mig själv.”

Haha, typiskt Bergman att snacka ner sig själv och sina egna filmer. Min text om Djävulens öga skrevs i april 2009.

Plötsligt kände jag att det var dags för en Bergman-film. Det blev Djävulens öga där Satan (Stig Järrel) har fått en vagel i ögat. Handling tar sats i ett, enligt filmen, irländskt ordspråk: En ung kvinnas oskuld är en vagel i Djävulens öga. Den unga kvinnan i fråga, Britt (Bibi Andersson), är förlovad och ska gifta sig och är dessutom dotter till en kyrkoherde (Nils Poppe). Don Juan (Jarl Kulle) och hans betjänt Pablo (Sture Lagerwall) får permis från helvetet av Satan och skickas till jorden för råda bot på problemet.

Djävulens öga är en lättsam film, nästan vad jag skulle kalla en komedi. Filmens känns mysig i alla fall, och till det bidrar Gunnar Björnstrand som är vår berättare/ledsagare i de metafilmsinslag som förekommer. Björnstrand kallar själv filmen för en komedi. Dramakomedi med övernaturliga inslag kanske passar bättre om man ska beskriva filmen. En tragedi är det i alla fall definitivt inte. När det gäller skådisarna så är det toppinsatser på de flesta håll. Stig Järrel är härlig som Satan. Nils Poppe är mysigare än mysig som den snälle, naive men ändå smarte kyrkoherden. Bibi Andersson är kanske en aning svagare men det kan bero på att hennes rollfigur inte var så intressant.

Även om Jarl Kulle är obetalbar som Don Juan så är relationen mellan honom och Bibi Andersson inte det som för mig blir filmens fokus. Betydligt intressantare är scenerna mellan kyrkoherdens fru (Gertrud Fridh) och Don Juans betjänt Pablo samt relationen mellan kyrkoherden (Poppe) och hans frun. En rolig scen var när Poppe lyckas lura in en liten smådjävul i ett skåp varpå han glatt och otroligt nöjt utbrister: ”Jag har en djävul i mitt skåp, jag har en djävul i mitt skåp”. Smådjävulen hade följt med till jorden för att hålla uppsikt över Don Juan och se till att allt gick som Satan ville, hehe.

Som vanligt när det gäller Bergman är dialogen skarp och välskriven. Givetvis är det en fantastiskt teatral dialog – men alltså underbar. Filmen når inte riktigt fram till fyran men en stark trea är självklar. Komedier blir sällan fyror för mig, då jag oftast inte blir gripen eller indragen på samma sätt som när jag ser en thriller eller ett drama. Om fyran ska komma så måste jag i princip skratta ihjäl mig. Men det var kul att se Bergman igen; det var ett tag sen. Jag blev sugen på att se några av de Bergman-rullar jag ännu inte har sett, och det i sig är väl ett ganska bra betyg till Djävulens öga.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Lägg märke till Allan Edwall till vänster. Han spelar örondemon (!) som från helvetet kan lyssna på vad som händer uppe på jorden. I mitten ser vi Don Juan (Kulle) och till vänster Djävulen själv (Järrel).

Kungliga patrasket

Titel: Kungliga patrasket
Regi: Hasse Ekman
År: 1945
IMDb
| Filmtipset

Hasse Ekman växer alltmer i mina ögon för varje film jag ser. Här har han gjort en film som är ett porträtt av sin far Gösta Ekman den äldre.

Kungliga patrasket är en härligt mustig film där Edvin Adolphson fullkomligt briljerar i rollen som teaterdirektören Stefan Anker. Till en början är filmen en roliger familjekomedi där alla gnabbas med varandra med glimten i ögat. Hela familjen bor i samma hus: vi har direktör Anker med fru (Ester Roeck-Hansen), son (Ekman själv) och dotter (Eva Henning, givetvis) plus farmor och farfar. Olof Winnerstrand och Hilda Borgström gör härliga insatser som det äldsta paret.

Alla familjemedlemmar är med i pjäserna som man spelar på teatern. Efter avslutad föreställning kring midnatt är det utgång som gäller. Farfar ska på möte med tennisklubben, dvs dricka punsch och snacka gamla minnen. Han måste lova att komma hem innan klockan två och förmanas att inte dricka nån punsch. Samtidigt tar farmor med sig dottern och äter råbiff och avslutar med en kvarting. Haha, underbart.

Under en sån typisk afton får pappa Anker en idé. Han kommer hem vid tretiden, väcker alla som eventuellt sover, börjar laga mat (lammkotletter, mitt i natten) och berättar att han ska sätta upp Sköna Helena och att han ska själv göra Paris (alltså den roll som Orlando Bloom gjorde i Troja). Det här är en helt underbar sekvens med skön dialog och sköna repliker (lite screwballkomedi över det hela kanske)

Hasse Ekman berättar sin historia med lätt hand. Ja, det finns en lätthet här som påminner mig lite om Woody Allen. Om man ska jämföra med dämonregissören Ingmar Bergman, som många tydligen gjorde på den tiden så är det ganska stor skillnad. Fast nu när jag tänker efter så gjorde Bergman faktiskt en del komedier i början av sin karriär, fast de blev sällan (eller snarare aldrig!) så lyckade som Ekmans komedier är.

Allt eftersom filmen går så svänger filmen mer in mot en del allvar. Vi får stor dramatik, på gränsen till melodram men hela tiden med glimten i ögat, och jag gillar det. Nu kanske ni undrar varför jag inte ger filmen ett högre betyg än en stark trea. Mja, det finns en del brister men i min text fokuserar jag på det positiva eftersom jag vill marknadsföra filmen. Och i och med den meningen så har jag alltså ogiltigförklarat det jag skrivit. 😉

Jag ser fram emot att se Flicka och hyacinter som jag velat se i flera år nu. Det ska ju vara en mörkare film. Slutligen kan jag rekommendera att man håller utkik efter vad SVT visar på vardagseftermiddagar. Nu har jag sett Banketten, Flickan från tredje raden och Kungliga patrasket mha SVT:s matinévisningar. Detta är exempel på tre utmärkta Hasse Ekman-filmer.

3+/5

PS. Jag tror faktiskt jag kan utlova en recension av Flicka och hyacinter imorgon. Den filmen var jag faktiskt tvungen att köpa på dvd för att kunna se, och nu har jag sett den.

%d bloggare gillar detta: