The Founder (2016)

the-founderI Kista Galleria finns det två hamburgerrestauranger, McDonald’s och Max. Eftersom jag jobbar precis intill så händer det då och då att jag tar en snabblunch i gallerian, speciellt om jag är själv. Jag väljer alltid Max, främst för att de burgare som serveras är mer lik burgarna på de bilder som man som kund exponeras för.

På McDonald’s känns det som att man har tagit burgarna på den fina bilden, slagit in dem i papper, förvarat dem i en handväska i en bastu i en halvtimme, och sen serverat dem.

Gav BOATS-filmen The Founder ge mig en förklaring till varför det är så? Ja, det skulle jag kanske kunna säga. Dessutom fick den mig att dra paralleller till en viss nyvald president i ett visst nordamerikanskt land.

The Founder handlar alltså om McDonald’s grundare Ray Kroc… eller vänta, var det inte två bröder som hette McDonald i efternamn som grundade företaget? Ja och nej. Bröderna Richard and Maurice McDonald (Nick Offerman och John Carroll Lynch) startade mycket riktigt de första McDonald’s-restaurangerna men det var Ray Kroc (Michael Keaton) som skapade det McDonald’s som vi känner idag.

Detta är alltså historien om hur det gick till, och det är inte en speciellt hoppfull eller upplyftande historia. Eller så är det just det. Det beror lite på hur man ser på det här med framgång och vilka medel som man använder för att nå den.

Ray Kroc är en misslyckad kringresande försäljare av en hel radda saker. Allt från pappersmuggar, hopvikbara bord och milkshake-mixrar försöker han prångla. Det går inte så bra.

Sen får han en beställning på sex milkshake-mixrar från ett och samma snabbmatställe. Varför skulle ett enda litet ställe beställa så många mixrar undrar Ray, och bilar hela vägen från Illinois till Kalifornien för att få svaret. Det han får se älskar han och han inser samtidigt ett det här finns en enorm affärsmässig potential.

Det kan tyckas som ett tråkigt upplägg som film. Hur ett företag skapas. Men jag fann filmen väldigt intressant. Den påminde på ett sätt om The Social Network. Nånting skapas, personer samarbetar, bildar nåt som är större än summan av sina delar. Sen börjar viljor gå åt olika håll. Fast dessa viljor har egentligen gått åt olika håll redan från starten men det är först efter ett tag som det märks.

I filmen framställs Ray Kroc som ett egoistiskt svin som förnedrar de snälla bröderna McDonald’s genom att mer eller mindre stjäla företaget från dem. Jag vet inte hur det gick till i verkligheten och hur mycket man har vinklat det i filmen, men jag kände i alla fall en hel del sympati med bröderna. När Kroc införde pulverbaserad milkshake istället för shake gjorde på riktig glass eller mjölk, ja, då var måttet rågat, i alla fall för Dick McDonald. (Idag har McDonald’s återgått till att använda glass/mjölk i sin milkshake.)

För Ray Kroc handlar allt om att vinna, inte om att ge bra service och servera god mat. Nej, det handlar om att vinna, möjligen om att vinna genom att ge bra service och servera god mat. Men det är vinna som är nummer ett, och gärna på bekostnad av nån som förlorar som man då kan förnedra. Make America Great Again…

Slutligen måste jag säga att Nick Offerman och John Carroll Lynch som spelar bröderna McDonald gör detta på ett njutbart sätt. De hade ett skönt samspel. Speciellt John Carroll Lynch är en favorit, som jag kände igen från ett avsnitt av The Walking Dead och sektthrillern The Invitation.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioThe Founder har premiär idag fredag och jag rekommenderar ett biobesök, i alla fall om ni är nyfikna på ett stycke amerikansk företagshistoria och den smutsiga sanningen (?) bakom.

Uppdatering: Obs! Filmens premiärdatum har flyttats till fredag 7 april.

Andra åsikter om The Founder hittar ni nedan.

Movies – Noir
Flmr

The Conjuring eller Visningen som Gud glömde

The ConjuringTitel: The Conjuring
Regi: James Wan
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Efter att ha blivit uppskjutet en vecka var det äntligen dags för torsdagsbio med min kompis Anders. Vi hade båda, oberoende av varandra, kommit fram till att The Conjuring var filmen vi skulle se. För min del var det en film jag sett fram emot ett bra tag. Ända sen jag tokgillade upplevelsen jag hade när jag såg Sinister på bio så har jag längtat efter nåt som kan matcha den. Nu kanske det var dags?

Kvällen började bra med en ciabatta och en capuccino (en italiensk dubbel) på Wayne’s Coffee. Det enda lilla orosmolnet var att filmen visades på Sergel (förstås) och då får man räkna med skrik, stök, sagolikt tråkig lobby och popcorn överallt. Samtidigt kändes det på nåt sätt rätt med tanke på att vi skulle se ”världens läskigaste film”. Tjutande tonåringar passar liksom som inramning. Salongen var fullsatt. Det fanns inte ett ledigt säte. Stämningen var livad, livad värre. Alla pratade, skrattade. Det fanns redan under reklamfilmerna en nervös stämningen i salongen. Alla var taggade.

Innan filmen (äntligen) skulle ta och sätta igång kom SF-värden in och körde den vanliga ramsan där hon hälsade välkommen, bad alla att inte facebooka under visningen. Det som stack ut var att den här tjejen var oerhört sprallig. Det var som att hon ville köra en stand-up-rutin. Hon skämtade om att man ju kunde låtsas gå på toaletten (som fanns utanför och sen direkt till höger) om man tyckte det blev för läskigt. Hon önskade oss en ”trevlig” visning samtidigt som hon tyckte vi var tokiga som skulle se den här filmen som ju var ”världens läskigaste!”.

(En parentes: Vill SF att man ska missa delar av filmen för att gå ut och kissa? Det är nästan så att de uppmanar, uppmuntrar folk att gå ut under filmen nuförtiden. Jag säger: gå på toaletten INNAN filmen och håll dig i två timmar. Hur svårt kan det vara?)

Filmen började… och redan från början var folk så uppspelta att de skrattade nervöst för minsta sak. Det var riktigt underhållande. Ju längre filmen led desto mer led publiken i salongen. Många skrek rätt ut vid vissa scener. Själv höll jag mig ganska lugn och tyckte filmen var oskrämmande i början. Efter ett tag insåg jag dock att den byggde upp stämningen mer och mer på ett smart sätt. Vi började nå klimax. Salongen var som ett levande väsen som levde sig med i handlingen. Under en scen efter kanske 50 minuter kände jag plötsligt hur rysningarna spred sig genom min kropp och jag märkte att jag hade gåshud. Håren på mina armar stod rätt upp. Fan, det här är ju hur bra som helst.

När spänningen var på sin absoluta topp så valde regissören James Wan ett stilgrepp som till en början kändes annorlunda men faktiskt förhöjde den läskiga stämningen än mer. Duken blev helt svart men ljudspåret fortsatte. Vad är det som händer? Vad är det som händer med Nancy? Ska det verkligen vara svart så här länge? Efter två, tre minuter inser vi att det är ett tekniskt fel. Ljudet funkar men bilden visas inte. Det blir uppror bland publiken. Ett flertal personer springer ut för att meddela personalen att vi inte har nån bild. Inget händer på kanske sju, åtta minuter. Filmen fortsätter utan bild men med ljud.

ticket

Jojjenito-SF: 1-0

Filmen stannar, det tänds upp i salongen. In kommer den spralliga tjejen, och kör vidare med sin stand-up, som ju funkade bra innan filmen. Nu vill vi bara ha igång filmen. Hon säger att filmen kommer köra igång igen snart. Vi, publiken alltså, skriker att ”ni måste spola tillbaka också!!”. Hon svarar ”ja, ok, det kommer vi att göra, det tar bara ett par minuter”. Hon säger också (förstås) att nu kan ni ju passa på att gå toaletten. Varför detta ständiga toalettspring? Jag tror 20-30 personer går ut på toaletten. Helt galet.

Salongen släcks ner igen. Ja, det har varit upplyst under avbrottet. Filmen kör igång… men det känns inte helt bra. Dels är det som att bilden flimrar. Ljusstyrkan ändras hela tiden. Dels syns ett ljust fält högst upp i mitten av bilden som stör när det är mörka scener (nere i källaren t ex). En person på min rad som sitter närmare kanten springer ut för att be personalen ta bort det där ljuset. Efter tio minuter försvinner det. Jag inser efter ett tag att det är ljuset från projektorrummet. De har ett fönster med en sorts skjutdörr som de kan öppna för att kolla in i salongen. De glömde den öppen efter allt strul med bilden.

Efter att ytterligare tre minuter försvinner bilden igen. Besvikna rop av uppror hörs i salongen. Samma visa igen. Det spralliga tjejen kommer in, låter meddela att filmen kommer börja snart igen. Filmen kör igång igen men illavarslande nog återigen med en flimrande bild. Det håller i ungefär tio minuter den här gången, sen försvinner bilden igen allt medan ljudet fortsätter. Gahaha, det här går ju inte. Ett antal personer lämnar salongen. De har fått nog. Jag och Anders sitter kvar än så länge. Det är ju bara 25 minuter kvar av filmen. Jag vet inte hur många gånger som filmen startar och stoppar men jag tror det blev fyra avbrott allt som allt. En del av filmen missade vi helt. Eller, ja, vi hörde ju ljudet…

Höjdpunkten under visningen var när filmen drar igång igen efter ett avbrott, mitt under det värsta tumultet, under en spännande scen mot slutet där makarna Warrens dotter är rädd och skriker… samtidigt som en stor läskig skugga rör sig mot henne. Skuggan är en av alla toalettbesökare som kommer tillbaka efter uträttat ärende. Skratt, jubel och applåder utbryter i salongen. Vid det här laget känner alla alla.

Det här var en berg-och-dal-bane-visning utan dess like och med tanke på det så är det nog ett gott betyg till filmen att jag delar ut en fyra, om än svag.

4-/5

PS. Jag och Anders satt givetvis kvar under hela eftertexterna, till slut helt ensamma i salongen. Då kom den spralliga tjejen in och lät höra ”ah, de sista tappra!”. ”Ja”, svarade jag, ”vi måste ju ta chansen när det faktiskt finns en bild!”, varpå hon bad om ursäkt och delade ut varsin ersättningsbiljett som kompensation för debaclevisningen.

%d bloggare gillar detta: