2012 (2009)

2012Tidigare i veckan skrev jag om den norska, och lyckade, katastroffilmen Vågen. Idag handlar det om samma genre men nu är det om en Hollywood-produktion det är frågan om och i registolen sitter en viss Roland Emmerich. Texten skrevs pre-blogg i maj 2010.

Efter den urtråkiga Godzilla så tycker jag Emmerich ryckt upp sig en aning. 2012 visade sig vara en ganska trevlig katastroffilm. Jag måste säga att jag gillar hela konceptet med katastroffilm. Jag är en fan av roadmovies, och katastroffilmen är ju ofta en typ av roadmovie kan man säga. Här har vi de vanliga ingredienserna. Det är många olika rollfigurer, t ex ett skilt par med barn där pappan är en slarver som inte träffar sina barn tillräckligt ofta och mamman är ordentlig och har träffat en ny kille som man ska tycka är en tönt. Katastrofen gör att de förs samman igen. Vi har en svart president. Vi har forskare som är envisa och som elaka ledare inte vill lyssna på. Vi har en global handling med kineser och indier som gör hjälteinsatser. Allt är med andra ord på plats.

2012 är också en saga, en actionsaga, eftersom mycket av det som händer känns alltför fantastiskt. Actionscenerna är rejält maffiga och välgjorda. Det är en riktig berg-och-dal-bane-tur. Här är det inga snabba klipp som i slagsmålsactionrullar. Nej, här får man känslan av att sitta med i bilen eller planet som försöker komma undan den kollapsande jordskorpan. Jag vet inte hur många gånger de lyfter med ett plan i sista sekunden för att precis precis precis undkomma. Tre gånger tror jag. Bitvis satt jag och skrattade då det mer kändes som en komedi, speciellt under bilfärden i limon genom att sammanstörtande Las Vegas.

Efter ett tag börjar man dock bli ganska mätt på alltihop. Det förekommer många klichéer förstås, och filmen är för lång för att vara en film som egentligen inte har några karaktärer eller nåt djup. Jag tycker dock det i princip håller hela vägen. Det är inte så många töntiga översentimentala scener utan Emmerich lyckas hålla en hyfsad nivå. Jag tycker det är lustigt att många av de stora Hollywood-filmerna nu för tiden innehåller ganska skarp USA-kritik (direkt eller indirekt). Slutet här var ju ganska talande med <spoiler>Afrika som blev en fristad</spoiler>. Jo, just det, jag nämnde ett antal ingredienser i början. Jag glömde en: vi har givetvis en hund också. Voff!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. När jag, då 2010, letade efter bilder från 2012 att ha med i min recension såg jag plötsligt en bild som fick mig att tänka på en bild som jag använde i min recension av mästerverket Eldflugornas grav. Ganska lika, inte sant? Skräckslaget barn på ryggen och så en eld i bakgrunden. Inspiration?

Kid on back and fire 1Kid on back and fire 2

The Fountain (2006)

The FountainJag passar på att slänga upp ytterligare en gammal recension under min skidvecka i Österrike. Den här gången blir det ett kort, kort omdöme om en film av Darren Aronofsky som jag såg på Stockholm Filmfestival 2006.

The Fountain är en mäktig film om liv och död. Den är pretentiös, javisst. Den har inte nån handling i egentlig mening, nejvisst. Den är flummig, javisst. Men den försöker säga nåt och jag tycker den lyckas. Den är vacker, både till ytan och innehållet. Jackman gör sin bästa roll och han sekonderas perfekt av den väna Rachel Weisz. Filmen är inte en film med en handling från punkt A till B utan mer av en gestaltning av Jackmans process att ta sig igenom sin sorg. Pretentiöst? Haha, javisst, lika pretentiös som min text! Betyget blir en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

#MoF15: Hellmouth (2015)

Monsters of FilmHellmouthAj då, vad synd att det blev just Hellmouth som avslutar mina Monsters of Film-dagar. För även om det finns några filmer kvar att se hos SF Anytime så blev det det här tyvärr droppen som fick skräckbägaren att rinna över för min del. Det hade väl varit en sak om filmen hade varit så galet läskig eller uppskakande att jag fick nog pga det. Problemet med Hellmouth är att den är urbota tråkig. Så jävla trist och meningslöst, och med mestadels robotar som skådisar.

Filmen har bitvis en look som för tankarna till gamla 50-talsskräckisar och jag antar att det ska vara en hyllning till dessa. Ja, inledningen som utspelas i en kyrkogård har en viss stämning av en filmstudio från 50-talet, det kan jag medge.

Filmens huvudperson är Charlie Baker (en blinkning till Hellraiser-regissören Clive Barker?). Charlie är dödssjuk, jobbar som gravskötare, har en dag kvar till pensionen och ska flytta till Florida. Det blir dock ingen Florida-flytt eftersom hans chef är en elak jävel och skickar honom till en annan kyrkogård där den förre gravskötaren försvunnit spårlöst. På vägen dit träffar Charlie en mystisk kvinna som han ger lift. Muahaha. Eller nåt.

Nej, tyvärr, det här var alltså eländigt dåligt. Den största delen av filmen är inspelad framför greenscreen med datoranimerade miljöer. Tänk Sin City så får du lite av samma känsla. Fast tänk Sin City minus en faktor 1000 i snygghet, och då kan jag säga att jag inte ens gillar Sin City. Skådisarna är som sagt som robotar. Charlie spelas av Stephen McHattie som jag faktiskt kände igen och har sett i en del filmer, även om jag inte minns det själv. Han är som en Lance Henriksen light ungefär. McHattie är väl nånstans ok men resten av filmen är usel så det hjälper inte.

Apropå miljöerna så är det förutom cgi-miljöer då och då riktiga miljöer med berg, vägar och vatten, men då har man valt att köra med en horribelt ful färgsättning där man tagit bort alla färger utom en så att allt blir typ gult. Fult. I övrigt så är filmen mest svartvit förutom vissa saker som är i färg, som t ex en turistfolder om Florida eller bakljusen på en bil. Mja, ett trött grepp.

Men värst är som sagt att filmen är ett sömnpiller. Det ska vara en sorts historia om gott och ont och Charlie transporteras till nån form av Helvete där den mystiska kvinna är fast i limbo. Såna historier (tänk Constantine) brukar jag gilla. Här… not so much.

Jag nickade till efter ett tag men brydde mig inte om att försöka titta om på några scener, vilket jag oftast försöker göra för att inte missa nåt. Den här gången var det dock filmens fel, inte mitt, och det slår jag fast med 100 procents säkerhet.

betyg_helbetyg_tombetyg_tombetyg_tombetyg_tomsep

Secretary (2002)

SecretaryMed anledning av den nu aktuella snackisfilmen Fifty Shades of Grey kommer här en gammal kortrecension av den romantiska BDSM-dramakomedin Secretary.

En annorlunda indie-rulle där Maggie Gyllenhaal spelar en tjej som har haft problem pga att hon gör sig själv illa genom att t ex skära sig själv. Nu har hon just blivit ”utsläppt” från psykvården och försöker hitta ett jobb. Det hittar hon, som sekreterare åt en advokat spelad av James Spader. Det visar sig att de båda har sadomasochistiska egenskaper som matchar varandra ganska bra.

Mmm, en ganska mysig och varm film som liksom inte gör en så stor affär av själva temat. I slutändan handlar det om två människor som försöker hitta sin plats, och kanske varandra, i livet. Kul att se Spader i sin roll då jag vanligtvis inte brukar gilla honom; jag vet inte, han har nåt slemmigt över sig. Men här känns han sympatisk på nåt sätt. Maggie Gyllenhaal känns som gjord för rollen. Betyget blir en stark trea till denna romantiska komedi som det faktiskt är.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

%d bloggare gillar detta: