The Dark Tower (2017)

Bland folk i min sociala och digitala omgivning (vänner, bekanta, poddar och bloggar alltså) så verkar det inte vara speciellt många som faktiskt har läst böckerna i Stephen Kings, enligt uppgift enormt populära (?), bokserie The Dark Tower. Själv har jag läst alla böckerna i serien, och de flesta två gånger.

I slutet av 90-talet i samband med att bok nummer fyra, Wizard & Glass, kom ut var jag en fullfjädrad Dark Tower-junkie. Ja, det var så vi kallade oss själva. Jag fullkomligt älskade serien. När den sjunde och sista boken kom ut 2004 så hade mitt intresse svalnat något och som jag minns det blev jag något besviken på avslutningen.

(Obs! Det finns två verk till som är en del av bokserien/världen. Dels kortromanen The Little Sisters of Eluria som publicerades 1998 som en del av antologin Legends, och dels The Wind Through the Keyhole (2012) som är en brygga mellan Wizard & Glass och den femte delen Wolves of the Calla.)

När det gäller The Dark Tower-filmen så har det spekulerats i åratal om den bland Stephen King-fans. För 20 år sen när jag hängde på nyhetsgruppen ABSK = alt.books.stephen-king var ett mycket populärt ämne Dark Tower casting. Vem skulle spela Roland? Några förslag på den tiden, för 20 år sen alltså:

Sam Elliot, Clint Eastwood (för gammal redan då), Scott Glenn, Rupert Everett (who?), Tom Skeritt, Sean Connery (för gammal redan då väl?), Mel Gibson, Rutger Hauer, Viggo Mortensen (ooooooh!!!!!!! – och det här var före Sagan om ringen), Daniel Day-Lewis, Keanu Reeves (bara nej) och många fler. Vi som var där då trodde nog aldrig att det skulle komma en film men jag tror vi alla hade varit supernöjda med Idris Elba.

(Nyhetsgruppen?! WTF is that?!)

Nu när det efter många om och men till slut har kommit en film så bidde det inte mer än en tumme. För mig känns inte det här som nåt som jag riktigt kan bedöma som en Dark Tower-film. Det är inte en episk film som tar med helheten från alla böcker när det gäller karaktärer och viktiga händelser. Det är inte heller första delen i en tänkt serie av filmer. Jag vet egentligen inte vad det är. Det är en sorts förkortad, avskalad, förvrängd version av bokserien som mestadels bygger på första boken The Gunslinger men som tar med detaljer från den sista boken The Dark Tower och kanske fler småsaker från andra delar. Ett mycket märkligt upplägg.

Och ändå så kan jag inte låta bli att gilla filmen och det faktum att den finns. Filmen ger oss en version av historien, en version av Roland. Det är inte riktigt samma Roland som i böckerna. Han känns annorlunda här.

Den första boken The Gunslinger inleds med meningen: ”The man in black fled across the desert, and the gunslinger followed”.

I böckerna är han inte besatt av hämnd per se. Han är besatt av Tornet, han vill se det, och få en förklaring till Allt. Walter, The Man in Black, är mannen som ska leda honom dit. Han vill hitta Walter för hitta Tornet.

I böckerna (framförallt The Gunslinger) är Walter en luddig, lustig figur, nästan en skojare och inledningsvis är man inte säker på om han är god eller ond. Det är helt enkelt den person som Roland försöker hitta, komma ifatt, för att få veta mer om Tornet.

Men jag köper att det här inte är Roland eller Walter från böckerna. Det är inte böckerna, det är en film. Ändå är det som att jag samtidigt känner att jag får mer ut av filmen just eftersom jag har läst böckerna och därför kan fylla i de luckor som den här märkligt korta filmen (95 minuter!) har.

Det som jag gillar bäst med böckerna (och filmen) är blandningen av science fiction, fantasy och postapokalyps. Hur vår värld är sammanlänkad med andra fantastiska världar via portaler. I böckerna är dessa portaler tillverkade av människor med hjälp av teknologi och vetenskap precis som i filmen. Men det finns även (i böckerna) mer magiska sätt att färdas från en värld till en annan.

Miljöerna i Mid-World som King målar upp i böckerna är precis min grej. Mid-World är en värld som har gått vidare, ”moved on” som det sägs, från en teknologiskt avancerad kultur till ett sorts western-samhälle. Överallt finns resterna kvar av den tidigare civilisationen i form av byggnader, manicker och portaler. Själv gillar jag ju att utforska övergivna gamla byggnader så det känns som att King skrivit The Dark Tower speciellt för mig.

Filmen lyckas för min del att få fram just den här känslan av en tidigare högteknologisk värld som råkat ut för nån form av katastrof.

Filmmakarna har valt att lägga fokus på pojken Jake som drömmer mardrömmar om The Gunslinger och The Man in Black och som sen hittar en portal och hamnar i Mid-World tillsammans Idris Elbas Roland. För mig så funkar det. Till formen är det som vilken YA-historia som helst men jag har inget större problem med vinklingen. Eftersom jag har läst böckerna så känner jag redan till Rolands riktiga historia så att filmen gav fokus till nån annan var inte jättefel.

Det som är lite synd är att filmen inte är lite matigare, lite längre, och med en större budget. Slutet kommer hastigt, för hastigt. Effekterna är inte heller av toppklass. Ofta är det mörkt och grått så att det lite svårt att urskilja vad som händer. Lite som i slutfajten i Wonder Woman. Jag får helt enkelt se fram emot tv-serien som det ryktas om. I den ska man försöka täcka in fler böcker om jag har förstått saken rätt och framförallt Wizard & Glass som är favoriten i serien.

Det finns direkt dåliga scener, som t ex när Roland och Jake övar prickskytte med Rolands pistoler. Det kändes helt omotiverat speciellt eftersom Roland avslutar sessionen med att konstatera att pistoler är inget för Jake.

Ett annat bottennapp är när Roland i slutet bjuder med Jake tillbaka till Mid-World eftersom Jake ju inte har nåt kvar av värde i vår värld. Jake glatt tackar ja. I böckerna är det helt annorlunda. Där finns en hel familj bestående av fler karaktärer (Susannah, Eddie och inte minst Oy!) och det känns logiskt att Jake vill vara med dem. I böckerna alltså.

Apropå just familj, så är karaktärerna i The Dark Tower-böckerna ett typexempel på en sån där omaka (och nuförtiden populär) grupp personer som förs samman och bildar en… familj. I böckerna alltså. I filmen har vi bara Jake och Roland och det är inte riktigt tillräckligt.

Nej, nu känns det som att jag har brett ut mig tillräckligt för den här gången. Filmen The Dark Tower är ingen höjdare, det är bara att konstatera, men jag kan ändå inte såga den. Det var en trevlig upplevelse (mestadels) att se den. Jag skulle kunna gnälla på fler saker, som det faktum att Roland utbrister ”Beamquake” när Walters barntelepatiska energistråle orsakar Mid-World-bävningar. Filmen har ju inte ens förklarat vad en Beam är för nåt! För en Beam är inte den där energistrålen!

Gah, nu får jag sluta innan jag sänker min trea till ett lägre betyg. 😉

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. En sista sak jag gillade med filmen var förstås att den var strösslad med referenser till andra Stephen King-böcker. Och apropå andra Stephen King-böcker så kan du hitta min topp-10 lista över mina favoriter bland Kings verk här.

Andra som sett och skrivit om Det mörka tornet är: Sofia, Fiffi, Steffo, Henke och Filmitch.

The VVitch: A New-England Folktale (2015)

The Witch, eller The VVitch: A New-England Folktale som den fullständiga titeln lyder, var en utmanare när jag skulle sätta ihop min lista över 2016 års bästa filmer. Nu var 2016 ett ruggigt starkt filmår så den blev bara en bubblare.

The Witch utspelar sig i det puritanska New England på 1600-talet. En familj blir utstött från det samhälle där de bor. De är tydligen FÖR puritanska om man nu kan vara det. De får (bokstavligen) slå ner sina bopålar nån annanstans. Varför inte starta ett litet jordbruk vid gränsen till den stora och mörka skogen där det sägs bo en häxa? Det verkar vara en bra idé. Eller inte.

Stämningen och tidskänslan i The Witch har (debut!)regissören Robert Eggers verkligen fått till. Filmen känns bitvis som en dokumentär inspelad på 1600-talet. Språket är gammaldags, och bidrar till tidskänslan. Kläder och miljöer i övrigt känns helt rätt. Allt är grått, mörkt och trist. Härligt med andra ord.

Anya Taylor-Horror

William, pappan i familjen, har en härlig röst. Den är djup, raspig och mullrar som en vulkan. Apropå ljud, så uppskattade jag även filmmusiken: långsamma folkmusikstråkar som övergår i missljudande skräckmusik. Allt bidrar till att sätta rätt stämning.

Sen har vi SKOGEN. Den är läskig, mystisk och farlig.

Några ord som poppade upp i huvudet under titten: Djur, natur, mossa, mystik, fällor, kaniner, getter, religion, bebisar, häxor, blod, ägg och synd.

För familjen är allt synd. Alla är syndare. Att begå synd är by default. Du kan inte inte begå synd. Och den enda som kan förlåta dig är Gud. Så galet tänkt.

Efter ett tag inser jag att jag känner igen skådisen som spelar mamman. Är det inte hon som spelar huvudrollen i 5/5-filmen Red Road? Vad är det hon heter? Kate Dickie? Jo, men visst är det hon. Det är alltid skönt att lyckas placera en skådis som man känner igen.

The Witch påminner bitvis om Kelly Reichardts Meek’s Cutoff i stilen. Båda är närgångna filmer som lyckas bra med att fånga en tidskänsla plus en utsatthet och en känsla av att vara i händerna på den läskiga naturen.

Anya Taylor-Joy

Under titten kunde jag inte låta bli att tänka på häxan Rhea of the Cöos från Stephen Kings Wizard & Glass (den fjärde delen i The Dark Tower-serien). Rhea förföljer mig fortfarande och speciellt är det Dave McKeans bilder som etsat sig fast. Häxan i The Witch är minst lika ond men man får inte se henne i bild speciellt ofta, vilket förstås är bra. Det är ju alltid ens fantasi som är värst. Men McKeans bilder är undantaget som bekräftar den regeln.

En annan koppling till Stephen King (förutom New England) är Jurtjyrkogården (jag gillar den svenska titeln mer i det här fallet) och hur en rollfigur i The Witch klättrar över en risig hög med fallna träd för att komma till en speciell plats.

Det är intressant det här med religion och hur häxkonster betraktas som nåt ont då det ju handlar om samma typ av orimliga upplägg med fantasy och magi. Verkliga ”häxor”, såna som t ex har koll på örter med läkande egenskaper, är ju nåt bra. Men, nej, då ska de straffas och anklagas för att vara i maskopi med Djävulen. Jag gillar hur filmen visar att folktro och religion flyter ihop och egentligen är samma sak fast med den skillnaden att religion är pretto och påtvingad. De flesta kristna högtider har väl egentligen sitt ursprung i ”hedniska” versioner som man firat sen urminnes tider.

The Witch är en film med en väldigt läbbig stämning. Det är realistiskt och skräckmagiskt på samma gång vilket är ett framgångskoncept.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

 

Dave McKeans illustrationer från Wizard & Glass med häxan Rhea nere till höger.

Stephen King: Rose Red

Rose RedTitel: Rose Red
Regi: Craig R. Baxley
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

Rose Red är en tv-miniserie i tre delar och bygger alltså på ett originalmanus av Stephen King och det faktumet skvallrar som vanligt om kvaliteten. Den här gången är det dock värre än vanligt.

Joyce Reardon (Nancy Allen) är en professor i parapsykologi som vill studera övernaturligheter i en gammal byggnad, Rose Red, där det sägs spöka och att folk försvinner. Därför bjuder hon in ett gäng personer med olika parapsykologiska förmågor under en helg för att väcka till liv det gamla spökslottet.

Neeeeeeeeeej. Så här dåligt får det inte bli med en sån här budget. Det gör liksom fallet extra tungt och bidrar till bottenbetyget som denna skapelse, segare än kola, kommer att få. Det var plågsamt att titta på Making of-filmen som ingick på dvd:n. Alla möjliga inblandade, från Stephen King själv till specialeffektsmakarna, sitter och babblar om hur bra allt är. King: ”I wanted to make the haunted house story of haunted house stories”. Oj, oj, det blev verkligen en unik spökhushistoria, nämligen den sämsta av alla.

Precis som i Kings egna version av The Shining är det ruggigt segt. Ingen spänning över huvudtaget. Inget oväntat sker nånsin. Allt är liksom avslöjat från början. Gengångarna visar sig direkt och sen var spänningen helt bortblåst. Alla karaktärer är stereotyper helt utan djup. Dialogen och skådespelarinsatser är bland det sämsta jag sett. Stelt, uppstyltat och tillgjort är bara förnamnet. Tajmingen i berättandet saknas helt. Detta är ju en tv-serie från början och när dvd:n släpptes skulle man enligt uppgift ha gjort en rejäl omklippning. Detta verkar inte vara gjort eftersom det ständigt och jämnt kommer jobbiga partier som avbryter handlingen och troligen ska visas direkt efter ett reklamavbrott. Här sveper kameran fram över eller inne i byggnaden ackompanjerad av en ”läskig” ljudbild och absolut inget händer. Bara jobbigt och gör om möjligt filmen ännu segare. Jag fattar inte varför King inte inser att han helt enkelt inte kan skriva filmmanus.

1/5

Stephen King: Sleepwalkers

SleepwalkersTitel: Sleepwalkers
Regi: Mick Garris
År: 1992
IMDb
| Filmtipset

Bland det roligast med Sleepwalkers är två av skådisarna: Mädchen Amick från Twin Peaks och Alice Krige som spelar Borgdrottningen i Star Trek (TNG och First Contact).

Jag har avverkat ytterligare en Stephen King-film där det inte finns en förlaga i form av en bok, utan King har skrivit historien direkt för den vita eller silvriga duken. Denna gång var det skräckdramat Sömngångare som handlar om en mamma och hennes son, som tillhör det märkliga släktet Sömngångare, vilka har övermänskliga krafter och livnär sig på att suga livskraften ur unga oskulder. Sonen utser ett offer, Tanya (Mädchen Amick), på den nya skolan för att ta hem till sin mamma som är hungrig.

Ja, haha, här pratar vi kvalitetsfilm. De flesta skådisarna håller b- eller c-klass. Helt oväntat dyker Mark Hamill upp i en cameo som polis. Nästan lika oväntat är att Ron Perlman plötsligt och ganska omotiverat är med i filmen. Som vi konstaterat förut: King ska inte skriva filmmanus. Han är inte bra på det helt enkelt. Det hela blir tungrott, segt och förutsägbart med försök att ta billiga poänger med löjliga specialeffekter. Men trots det eller kanske pga detta så är det ganska underhållande att titta på resultatet.

Det är så dåligt att det blir lite kul,  så jag kan inte låta bli att ge filmen en svag trea. Det jag bedömer då är egentligen inte filmen i sig, utan den upplevelse jag hade när jag såg filmen. Alltså en subjektiv bedömning i stället för en objektiv. Objektivt är det kanske en svag tvåa. En anledning till det godkända betyget är också att det ganska oväntat dyker upp lite splattereffekter. Jag gissar att detta var möjligt eftersom det inte var en tv-film (gjord för nån av reklamkanalerna) utan en biofilm.

3-/5

Stephen King: Golden Years

Golden YearsTitel: Golden Years
Regi: Michael Gornick
År: 1991
IMDb
| Filmtipset

Golden Years är ett exempel på sånt som King har skrivit direkt för tv eller film och det är dessutom ett exempel på att det aldrig blir bra när King skriver manus själv, vare sig det är ett originalmanus eller baserat på nån av hans böcker.

Sf-dramat Golden Years handlar om 70-årige Harlan som jobbar som vaktmästare på forskningsinstitut där en galen doktor, Toddhunter, gör galna experiment där varningslamporna blinkar rött. Doktorn vägrar avbryta och nåt går fel. Doktorn hinner dock fly innan det hela exploderar. Harlan befinner sig i närheten, överlever explosionen men blir exponerad för nån sorts grön strålning. Några dagar senare visar det sig att Harlan blir yngre för varje dag och syntesten han tidigare misslyckats med går plötsligt galant. Detta är förstås intressant för ondskefulla personer med makt som vill utnyttja fenomenet. Personer från en hemlig myndighet, The Shop (Pling! King-klockan ringer), anländer och Harlan och hans fru flyr tillsammans med institutets säkerhetsansvariga, Terry (Felicity Huffman), en kvinna med ett förflutet i The Shop men som nu har blivit snäll.

Oj oj oj, vad dåligt. Det är kassa skådisar och en otroligt seg handling. Det är fyllt med alla klicheér från andra (och bättre) filmer i samma genre. Värst är nog den där Doktor Toddhunter som har vit rock, glasögon och ett hår som står åt alla håll. Han ska spela excentrisk men det blir bara buskis. Det lustiga är att skådisen som heter Bill Raymond även, helt oväntat, är med i Lars von Triers Dogville. En skådis som jag kände igen (till utseendet, inte namnet) var Stephen Root som spelar Milton i Office Space. Här spelar han över i sin roll som administratör som är besatt av fakturor och blanketter. Kände även igen Ed Lauter från Familjen Macahan där han spelade ondskefull sheriff.

Så det var alltså en samling halvkända skådisar men de lyckas inte träffa rätt i sina roller överhuvudtaget. Det är nåt i regin som saknas. Tajmingen är fullständigt åt pipsvängen. Det blir aldrig det minsta spännande, bara smetigt och töntigt. Effekterna är skrattretande och logiken får man leta efter med svepelektronmikroskop. Den enda som får godkänt är, inte helt oväntat, skurken från The Shop, som spelas av R.D. Call.

Som tur var var dvd:n bara tre timmar lång. Ursprungligen är det ju en tv-serie som jag tror i sin helhet är betydligt längre och det vet jag inte om jag klarat med hälsan i behåll. Det enda roliga för mig som King-fantast var att jag snappade upp några referenser till några Kingböcker. Meddelande till Stephen King: Håll dig borta från allt som har med filmmanus att göra och skriv böcker!

1+/5

PS. Är inte Felicity Huffman här lite lik Dana Scully aka Gillian Anderson från The X-Files? Nå, de platsar i alla fall som Lika som bär.

Felicity Huffman Dana Scully

Stephen King: Cat’s Eye

Cat's EyeTitel: Cat’s Eye
Regi: Lewis Teague
År: 1985
IMDb
| Filmtipset

Cat’s Eye består av tre korthistorier där två, ”Quitter’s Inc.” och ”The Ledge”, finns utgivna i novellsamlingen Night Shift men en, The General, är specialskriven av King just för den här filmen. Lite research visade att man faktiskt kan få tag i just det manuset om man köper pocketboken Screamplays som samlar ett antal screenplays från kända skräck/sf-författare.

Cat’s Eye som man kan beskriva som en skräckkomedi är från 1985 och regisserad av mediokra Lewis Teague (som även regisserat King-filmen Cujo). Förutom de tre huvudhistorierna finns det en sorts ramhistoria om en katt som ska gå som en röd tråd genom filmen och knyta ihop de tre avsnitten.

Först ut är i alla fall ”Quitter’s Inc.” där James Woods (!) spelar en man som vill sluta röka. Han har fått ett tips av en kompis om ett företag som heter Quitter’s Inc. och åker dit på vinst och förlust. Väl där märker han att företaget använder, vad ska man säga, maffialiknande metoder. En kund bevakas dag som natt och skulle kunden röka en cigg så blir straffet att hans fru låses in i ett rum med strömförande golv. När strömmen sätts på måste givetvis mannen titta på genom ett sånt där spegelfönster. Andra gången kunden inte kan hålla sig från att röka blir det dottern som råkar illa ut (muahahaha). Ja, den här historien var riktigt kul och James Woods är underhållande. Det var kul att se honom spela komedi. Han spelar paranoid och röksugen på ett skönt sätt. Det hela känns som ett sämre avsnitt av The Twilight Zone eller nåt, men det är faktiskt sevärt. Det blir snudd på en fyra just för den här delen, tack vare James Woods.

Den andra historien var ”The Ledge” där Johnny råkar bli kär i flickvännen till en gangsterboss. Bossen är en inbiten vadslagare som inte gillar att förlora (doh). Om Johnny klarar att ta sig runt på utsidan på en skyskrapa på en smal avsats (”ledge” på engelska) så får han tjejen (och halva kungariket). Den här delen var sämre men ändå ganska rolig och händelserna är inte riktigt väntade på ”Hollywood-vis”. Det är b-skådisar här men ändå är det sevärt. Det finns en ganska skön 80-talskänsla också. En trea blir det.

Den tredje historien, ”The General”, handlar om Amanda (Drew Berrymore!) som tror att det bor ett elakt litet troll i hennes sovrum. Katten, döpt till General, träder nu in i handlingen på allvar och den är hennes enda hopp. Japp, så töntigt är det! Det här är den klart sämsta delen av de tre delarna. Det känns som en sämre barnfilm. Den är nästan så dålig att det blir roligt men inte riktigt så dåligt. En svag tvåa blir det, inte mer.

Som helhet blir det en trea till Cat’s Eye. En av historierna är faktiskt riktigt underhållande, en är ok, men den tredje är kass. Ramhistorien som ska hålla ihop det hela funkar inte. Anledning fick man reda på när man lyssnade på kommentatorspåret där regissören Teague berättade om en prolog som skulle ha berättat mer om den där katten tydligen. Men den prologen klippte filmbolaget bort. Problemet är att det hade nog inte funkat ändå, det här nämligen är riktigt b-film, fast en ganska rolig sådan.

3-/5

Stephen King: It

ItTitel: It
Regi: Tommy Lee Wallace
År: 1990
IMDb
| Filmtipset

För några år sen köpte jag in fyra dvd-filmer baserade på manus av Stephen King. Det som var lite speciellt var att det var originalmanus, alltså manus av King som inte var baserade på nån av hans böcker. Det var just därför jag köpte filmerna, det var ju enda sättet att ta del av just dessa King-historier. Nu tänkte jag posta recensioner av dessa filmer. Ni kan alltså se fram emot ett litet King-tema de närmsta dagarna. Men vi fuskar lite först med tv-film som utan tvekan bygger på en av hans böcker. Det handlar om Det.

Stephen Kings tegelsten It (Det), på över 1000 sidor, är på min topplista över Kings bästa romaner (topp-3 tillsammans med The Stand och The Dark Tower-böckerna). Nu har jag sett tv-versionen (två avsnitt på vardera 1.5 timme) av detta episka verk. Precis som i boken så utspelas den i småstaden Derry, Maine, dels kring 1960 och dels 30 år senare. Ondskan självt, här kallad Det, härjar i form av clownen Pennywise (Snåljåp). Barn försvinner och mördas. Sju stycken lite annorlunda eller mobbade barn bildar tillsammans Förlorargänget (The Loosers’ Club) och bestämmer sig för att ha död på Det. De lyckas – nästan, för 30 år senare kommer Det tillbaka och de nu vuxna förlorarna måste återvända till Derry… där Pennywise väntar, muahahaha.

Det första avsnittet utspelas till största delen när förlorarna var barn, alltså kring 1960. De sju (Bill, Ben, Mike, Bev, Stan, Eddie och Richie) presenteras i tur och ordning. Här har filmmakarna lyckats få till en mysig och samtidigt läskig stämning. Jag får klara Stand by Me-vibbar. Barnskådisarna är grymma och bättre än de vuxna. Det kanske inte är så konstigt då barndomens magi har en förmåga att försvinna både på film och i verkliga livet. Pennywise är betydligt mer otäck när det är barn som möter honom. Med det sagt så är Tim Curry som clownen Pennywise helt underbar. Hans slemmiga röst parat med hans lekfulla clownmanér ger ett av de obehagligaste monstren någonsin faktiskt. Clowner är läskiga helt enkelt. Första avsnittet får 4-/5.

I det andra avsnittet så anländer de nu vuxna förlorarna till Derry för att återigen möta Det, och direkt så är magin till stor del borta. Tyvärr. Det första avsnittet var faktiskt riktigt bra och en svag fyra i mina ögon. Det andra avsnittet kändes bitvis som en sämre kopia av det första. De vuxna skådisarna lyckas inte riktigt bli trovärdiga på samma sätt som barnen. Det bästa med historien i Det är hur Det/Pennywise egentligen inte i sig själv är så stark, utan hur Det utnyttjar det svaga i en själv, det som man är mest rädd för, och livnär sig på det. Det funkar ju på samma sätt med mobbare och den mobbade. Om man går samman, är starka tillsammans så kan man övervinna det, precis som Förlorargänget gör. Just detta var så mycket bättre när det gestaltades av barn. Andra avsnittet får 3/5.

Slutbetyget till hela tv-filmen blir en stark trea.

3+/5

Super 8

Super 8Titel: Super 8
Regi: J.J. Abrams
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

En grupp ungar i en småstad i USA bestämmer sig för att spela in en zombiefilm med en Super 8-kamera. Det här utspelas 1979 så det används inget digital junk. För att få till en dramatisk autentisk känsla väljer ”regissören” Charles (Riley Griffiths) att låta sina stjärnor, däribland Alice (Elle Fanning), agera på en övergiven perrong precis när ett tåg kör förbi. Ja, dramatiskt blir det då barnen blir vittne till världens tågkrasch. Och de har fångat allt på film. En film som det visar sig att militären är intresserad av. Vad för nåt var det som transporterades på tåget egentligen?

Apropå stjärnor, Elle Fanning är fanimej underbar i filmen och spelar skjortan av sina medspelare. Riktigt roligt ibland.

Oj, oj, nostalgifaktorn i den här filmen är hög. Super 8 fullkomligt stinker av nostalgi och en längtan till mer oskuldsfulla tider. Grejen är att det funkar, i alla fall för mig. I en ganska stor del av filmen händer egentligen inte så mycket, i alla fall inte den vanliga typen av actionhändelser men det är supermysigt och charmigt. Jag kommer att tänka på Stephen King-böcker som It eller Kingfilmatiseringen Stand By Me. Steven Spielberg, som producerat filmen, är en självklar inspiration med filmer som E.T. och Närkontakt av tredje graden.

Jag har läst att en del klagar lite på slutet då ”monstret” på sedvanligt vis ska visas och att filmen då tappar och blir fånig eller ospännande. Mm, ja, lite tappar filmen kanske men eftersom jag gillade så stora delar av den så kan jag inte låta bli att ge filmen ett högt betyg. Det är en supermysig rulle helt enkelt. Det är nåt med hur barn skapar sin egen hemliga värld som bara suger in mig. Barnens färdiga zombiefilm får vi förresten se under eftertexterna som en trevlig bonus.

4-/5

10 i topp: Stephen King

Filmitch postade en lista med sina tio favoritböcker av Stephen King och Sofia var inte långsam att haka på. Jag kunde inte heller låta bli att göra min egen lista trots att jag inte är så förtjust i att sätta ihop listor. Men jag vet att andra gillar det så here we go. Jag försökte att inte titta för noga på Filmitch och Sofias listor för undvika att bli påverkad. Jag kommer fuska en hel del också eftersom det är jag själv som bestämmer reglerna. 😉

****


10. The Dead Zone, Christine & Firestarter
Dessa tre böcker var de första av King som jag läste. Jag kan faktiskt inte minnas vilken som var den allra första men jag minns att jag fullkomligt älskade Kings stil och jag var fast. Jag minns fortfarande en hel del scener ur alla tre som om jag hade läst dem igår. Jag klumpar ihop alla tre på tionde plats.


9. Dolores Claiborne & Rose Madder
På plats nio placerar jag Kings kvinnoböcker som jag gillade skarpt. Dolores Claiborne har kommit som en bra film med King-bekantingen Kathy Bates i huvudrollen. Det finns en del till i ”kvinnotrilogin”, nämligen Gerald’s Game som var den första King-bok (och bok överhuvudtaget) som jag läste på engelska och tyckte jag var astråkig. Nån som kan svara på om det berodde på att den faktiskt är seg eller om det var engelskan som gjorde det? Numera läser jag alla King-böcker på engelska utan undantag.


8. The Drawing of the Three & The Waste Lands
The Dark Tower är en helt sagolik fantasyserie som spänner över sju delar och dessutom vävs in i många av Kings andra böcker. Det är ett sant nöje att läsa DT-böckerna samt att hitta DT-referenser i andra böcker. Jag är en sann DT-junkie. Efter den något torra första delen The Gunslinger var det del två och tre som drog in mig fullkomligt och gjorde mig beroende. Det är med skräckblandat förtjusning som jag ser fram emot en kommande filmatisering. Tyvärr är det vaniljregissören Ron Howard som ska styra DT-skutan.


7. The Shining
King själv hatar Kubricks filmatisering. Eller ja, jag tror faktiskt han gillar den (den är med i Danse Macabre som en favoritfilm) men han tycker inte filmen riktigt är samma historia som boken är. Ett av Kings klagomål är att Jack Torrance (Jack Nicholson) är galen från början. I boken ska det enligt King mer handla om en gradvis förändring. Tyvärr gjorde King en egen fullkomligt usel tv-version som är mer trogen boken. Men det betyder alltså inte att det är en bättre film. Åh nej, det är precis tvärtom. Boken däremot är kanon och en favorit.


6. The Green Mile
The Green Mile är med på listan eftersom det var en av böckerna som fick mig tillbaka in i Kings värld. När jag läste den hade jag haft ett längre King-uppehåll under mina universitetsstudier men då jag fick The Green Mile i min hand insåg jag att King är en rackare på det han gör: att skriva historier som verkligen får en att känna för karaktärerna och leva sig in i miljöerna.


5. The Talisman
Det här är en fantasyfavorit som King skrev tillsammans med Peter Straub. Det är fascinerande parallellvärldar som målas upp och boken är en spännande roadmovie med en vackert skildrad vänskap. Dessutom är det här en av få böcker som har fått mig att gråta. Ni som läst boken vet vad jag syftar på för avsnitt. Varg!


4. The Long Walk
En gastkramande thriller om en förrädisk gångtävling där deltagarna ska gå i en viss hastighet så länge de kan. Går de för långsamt blir de skjutna. Det kan bara finnas en segrare. En sjukt obehaglig stämning. Boken är lite av en kusin till The Running Man som det ju blivit film av (och så nämner jag inte ens Battle Royale eller The Hunger Games). Jag väntar på Michael Hanekes filmatisering av The Long Walk med Andrew Garfield i huvudrollen. Fast jag läste hos Rörliga bilder och tryckta ord att det är Frank Darabont som filmrättigheterna och det låter ju också bra. Både The Running Man och The Long Walk skrevs av King under pseudonymen Richard Bachman.


3. The Stand
Jag gillar postapokalyptiska historier och The Stand är inget undantag. Det är en fascinerande historia där vi får följa en grupp överlevande efter att en förkylning som inte går över utan istället blir dödlig har slagit ut större delen av jordens befolkning. I USA delas de som klarat sig upp i två grupper där den onda fraktionen leds av Kings eviga skurk The Walkin’ Dude aka Randall Flagg. En episk historia som ändå fokuserar på det mänskliga.


2. Wizard and Glass
Den fjärde delen i The Dark Tower-eposet är min favorit i serien.  Den var efterlängtad, det gick sex år mellan den tredje och fjärde delen, men den som väntar på nåt gott. I Wizard and Glass får vi träffa Roland som ung och nykläckt revolverman när han skickas iväg långt bort från hemmet i Gilead till en avlägsen del av Mid-World. Här kommer en romantisk, sorglig och tragisk kärlekshistoria att utspela sig då Roland träffar Susan. Jag köpte en specialutgåva av boken med finfina annorlunda illustrationer av Dave McKean.


1. It
Etta på min lista blir Kings tegelsten på över tusen sidor som verkligen har… det (ehe). I Derry härjar Det i clownen Snåljåps skepnad, först på 50-talet då de sju i The Losers Club träffas första gången och sen på 80-talet då ”förlorarna” blir tvungna att möta sin värsta innersta skräck igen (det är nämligen så Det ger sig till känna). Just nu läser jag Kings senaste 11/22/63 och det är mycket trevligt men lite obehagligt att återigen lära känna Derry och några av dess innevånare igen.

****

Efter att ha gjort den här listan så har jag fått lite blodad tand så jag nog lova att det kommer listor med mina favoritfilmer från olika år. Jag börjar med 2000-2011. Men det kan dröja ett tag då diverse andra projekt ligger i pipen.

%d bloggare gillar detta: