Darkest Hour (2017)

Darkest Hour är den perfekta tvillingen till Dunkirk då den fokuserar på det politiska spelet bakom kulisserna på den brittiska sidan just under belägringen av Dunkerque. Premiärministern Neville ”Peace for our time” Chamberlain är hårt kritiserad för att vara för inaktiv gentemot den österrikiske målaren och låta nazisterna härja fritt i Europa. Chamberlain tvingas avgå och istället tillträder den färgstarke Winston Churchill.

Gary Oldman ÄR Winston Churchill, och därför vann han en Oscar för bästa manliga huvudroll i söndags. Det är en roll som gjord för Oscarsjuryn. Darkest Hour är en BOATS och biografifilm där en känd skådis som aldrig vunnit en Oscar förvandlar sig med hjälp av smink och manér till en helt annan person. Det kan ju bara sluta på ett sätt, speciellt eftersom jag tycker att Oldman är bra. Fast nog balanserar han på överspelets gräns titt som tätt. Men vad vet jag, kanske Winston var som ett vuxet barn på riktigt.

Churchill framställs som en mytisk person samtidigt som han ska vara en sorts grinig mysgubbe. Kvinnosynen är inte fräsch. Churchills fru (Kristin Scott Thomas) försöker trösta en ny sekreterare som blivit utskälld av Winston med orden ”He’s a man!”. Ah, men då så. Jag vet inte. Verkligheten var (och är) förmodligen så, men här känns det som att man vill framställa det hela som nåt så där lite udda charmigt.

Jag satt hela filmen igenom och önskade mig att Lily James rollfigur, sekreteraren miss Leyton, skulle få mer att göra än att bara försöka vara Churchill till lags. Jag känner att hennes rollfigur är av det inskrivna slaget (även om den är baserad på en verklig person). Samtidigt är det ganska smart gjort eftersom miss Leyton fungerar som ett substitut för publiken då både hon och vi tittare lär känna Winston för första gången.

Det är intressant och kanske skrämmande att fundera på vad som hade hänt om Storbritannien inte hade stått upp mot Nazityskland. Ja, eller snarare vad som hade hänt om man försökt med det diplomatiska spåret. För det var ju inte så att man stod upp direkt. Det man gjorde var att ordna en räddningsaction för att undsätta de brittiska soldaterna i Dunkerque. Man slickade sina sår och senare stod man upp tillsammans med de andra allierade som då även inkluderade USA.

Om man hade försökt den diplomatiska vägen, vad hade hänt? Hade det bildats en brittisk marionettregering som i Frankrike och Norge? Det är väl sånt här som alternativhistoriska författare undersöker. Mmm, spännande och tankeväckande. Jag drar även paralleller till en film som Black Panther där det ju kokade ner till just hur man ska agera, aggressivt eller mer balanserat. Och när man vet man vad som är rätt väg? Det Chamberlain gjorde i München 1938 var förmodligen rätt just då men kanske inte ett senare skede?

Jag gillar Joe Wright och hans stil. Wright är expert på historiska dramer med kriget som fond. Hans Atonement är ett (mer personligt) drama som till största delen utspelar sig i England men där Dunkirk spelar en viktig del i handlingen. Darkest Hour är ett stabilt historiskt BOATS-drama som jag delar ut en trea till.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

PS. Jag tänkte för övrigt inte ett ögonblick på att det faktiskt var Gary Oldman där bakom sminket och manéren. DS

Andra som skrivit om Darkest Hour: Fripps filmrevyer, Flmr, Fiffis filmtajm och Movies – Noir.

The Gathering (2002)

I början av 2000-talet körde biografen Sture i Stockholm några gånger per år nåt som man kallade för Midnight Movie Madness. Det var en sorts minifestival där man under en vecka visade ett gäng aktuella skräckisar som tidigare inte gått att se på bio. Just The Gathering såg och skrev jag om i januari 2004.

Christina Ricci spelar Cassie som befinner sig i en liten by på engelska landsbygden. Hon blir påkörd av bil och tappar minnet. Kvinnan som kör bilen låter Cassie bo hos sin familj för att vila upp sig och återfå minnet. Cassie blir dock inte bättre utan får istället läskiga syner. Samtidigt hittar några arkeologer en begravd gammal kyrka med märkliga statyer. Finns det ett samband? Muahahaha.

Jag gillade faktiskt själva idén och grundhistorien. Filmen är lite lagom klurig och arkeologerna pysslar en del för att reda ut hemligheten bakom kyrkan. Varför är den begravd, osv? Problemet är genomförandet i övrigt. Den är inte läskig för fem öre. Den har inte alls den där krypande läskiga känslan som finns i t ex The Ring (samt Ringu och Ringu 2 för alla som föredrar originalen) som gör att överraskningseffekterna, när de väl kommer, blir betydligt mer effektiva. Dessutom verkar skådisarna inte fått tillräckligt med regi av Brian Gilbert. De verkar inte veta riktigt hur de ska spela och är bitvis helt handfallna, inte minst Christina Ricci. Ibland känns det som ett sämre avsnitt av Hem till gården. Men, som en kompis sa efter filmen: det var lagom underhållning för en torsdagkväll.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Zero Dark Thirty

Zero Dark ThirtyTitel: Zero Dark Thirty
Regi: Kathryn Bigelow
År: 2012
IMDb
| Filmtipset

Oj, tyngden av den här filmen gjorde sitt till slut. När den sista delen (räden!) vevar igång är jag helt, totalt – fullkomligt – investerad i filmen, lika investerad som Jessica Chastains rollfigur Maya är i sitt jobb; sitt jobb att fånga in… eh, ja, eller döda Usama bin Ladin. (Ja, ”investerad” är förmodligen en ful direktöversättning från engelskan men så där är det ibland.)

Maya lever för sitt jobb och i över tio år har hon jobbat med att hitta bin Ladin. Vad ska hon göra sen? Jag vet inte om slutscenen är övertydlig eller perfekt, politisk eller mänsklig, men bra är den. Under filmens gång får vi endast en kort kort scen där Maya och hennes jobbarkompis Jessica (spelad av Jennifer Ehle) pratar i kanske en minut om nåt annat än jobbet. Om att varva ner och kanske flörta med nån av kollegorna. Sen smäller en bomb och de får annat att tänka på.

Jag lärde mig ett nytt (engelskt) ord när jag lyssnade på en podcast om filmen. Ordet är procedural. Zero Dark Thirty är en procedural. Bigelow har rakt upp och ner skildrat det ibland långtråkiga och tröstlösa jobbet med att hitta bin Ladin. Det är just det jag gillar. Den långsamma uppbyggnaden, det envisa nötandet ger en känsla av realism som samtidigt ger en känsla av spänning och nerv. Man känner tyngden.

En annan sak som jag tyckte var intressant var hur CIA-agenter är vanliga knegare som de flesta andra. Själv är jag programmerare och jag känner igen det där när man grottar ner sig i ett problem, en bugg som man inte kan släppa. Just idag har jag stångats med en sur jävla bugg som gjorde att jag fick ställa in det planerade biobesöket där Django Unchained skulle ses (gah!). Men, men, det får bli på söndag istället. Nåväl, jag grottar ner mig i buggar och åker ibland till Polen eller Kanada för ”fältverksamhet”. Ungefär som Maya alltså, fast med den skillnaden att CIA-agenterna riskerar livet med jämna mellanrum.

Zero Dark Thirty är en film som jag faktiskt känner för att se om. Det är en lång film full med detaljer, detaljer som är lätt att missa men som när man lägger märke till dem ger mer djup eller förklaringar till vissa saker. Filmen är också en film i princip helt utan de där mer känslosamma ögonblicken. Man tragglar på bara. Men det finns faktiskt ett nästan glatt eller ljust ögonblick i filmen, när faktiskt Maya spricker upp i ett leende. Ett riktigt leende, inte ett sånt där artigt när man hälsar på sin nya chef. Det är när Maya är tillsammans med insatsstyrkan på basen varifrån räden ska utgå ifrån. De skämtar med varandra och kastar nån variant av varpa fast med hästskor (det finns säkert nån som kan upplysa mig om vad den sporten kallas). Fasiken, de där killarna i insatsstyrkan skulle jag inte vilja bråka med.

Sista delen av filmen när man ska slå till mot huset där man tror bin Ladin befinner sig är olidligt spännande. Det är så bra gjort med tysta helikoptrar som rör sig in genom bergslandskapen. Det hela känns som det sker i realtid. Det är egentligen ingen musik förutom kanske nån dov musik som ger tung stämning. Sen när teamet är på plats sker allt utan några vanliga spektakulära Hollywood-inbrytningar. Nej, här jobbar man metodiskt och dödligt.

Sen var det alltså slutscenen. Den är omtalad och den sitter kvar. När jag såg filmen så uppfattade jag den som en rent personlig scen för Chastains karaktär men i efterhand inser jag ju också att man kan se den mer symboliskt.

Som avslutning konstaterar jag att regissör Bigelow har haft en hel del beslut att ta när det gäller hur man ska framställa vissa saker i filmen. Vad ska man visa, vad ska man inte visa? Hur ska man visa det man visar? Hon tar rätt beslut i, i princip, alla fall.

4/5

PS. Kul att Fares Fares är med så mycket som han är. Han verkar snäll även som CIA-agent.

%d bloggare gillar detta: