Filmspanar-tema: Konspirationsteorier – All the President’s Men (1976)

filmspanarna_kvadratMelAh. Månadens filmspanartema är Konspirationsteorier. Hur mysigt är inte det? Jag har alltid gillat genren. Oftast handlar det om en oskyldig person som upptäcker något av en slump och hamnar i trängd situation och får DE emot sig. Oftast är DE en mäktig men hemlig organisation, en organisation som har sina tentakler ute överallt. Ingenstans är den utsatte säker. Ibland är personen inte alls ”oskyldig” utan letar aktivt efter konspirationer, mer eller mindre galna teorier (som t ex i Conspiracy Theory med Mel Gibson). Men eftersom även en blind höna kan finna ett korn så kan den personen ibland ha rätt och hamnar då i en ytterst prekär situation, med DE som vill ha kål på en samtidigt som ingen annan tror på en.

Den film jag valde att se är litet annorlunda som konspirationsfilm, dels för att filmen faktiskt är en BOATS (Based On A True Story) och dels för DE i det här fallet inte alls, på ett sätt, är en hemlig organisation. Jag har även förstått att det är en av filmspanar-Joels favoritfilmer och dessutom hade jag inte sett den tidigare. Ett perfekt tillfälle att se den med andra ord.

****

All the President’s Men (1976)

70-talet var väl konspirationsfilmernas årtionde med filmer som Three Days of the Condor och The Parallax View bl a. All the President’s Men är en konspirationsfilm från 1976 som samtidigt är baserade på väldigt verkliga händelser. Den där mäktiga och hemliga organisationen är i det här fallet Richard Nixons republikanska parti eller en del av det partiet (förvisso en hemlig sådan del).

Robert Redford (är det ett taget namn förresten?) från Three Days of the Condor spelar här Bob Woodward, en journalist på The Washington Post som börjar nysta i ett inbrott som skedde på demokraternas högkvarter inför höstens kommande amerikanska presidentval 1972. Woodward och kollegan Carl Bernstein (en överspelande Dustin Hoffman) inser att de är något stort på spåren, något stort som leder hela vägen upp till president Nixon. Nu återstår bara att bevisa det hela. Vem kan de få att tala?

RobardsAll the President’s Men är en klassisk 70-talsfilm, och med klassisk menar jag bra. Bara den gamla Warner Communications-loggan formgiven av en viss Saul Bass satte tonen. Stämningen på The Posts redaktion var härlig och kändes gammaldags; murvelnostalgi till ljudet av plingande skrivmaskiner (ett ljud som man inte hör ofta idag, om än alls). Chefredaktören Ben Bradlee (som för övrigt dog för bara några veckor sedan) spelas utmärkt av Jason Robards. Bradlee framställs som en sån där chefredaktör som när han ska läsa något eller när han är på möten alltid sitter tillbakalutad och med benen på bordet. Förmodligen är det ett sätt att både visa makt och komma i lässtämning. Men han verkade vara en bra chef. Hård men rättvis så att säga.

Filmens inledning är nog inte speciellt spännande men mysig. Jargongen mellan de som jobbar på tidningen, dialogen, miljöerna är trevliga. Men speciellt spännande är det inte. Inledningsvis. Sen träffar Woodward sin källa Deep Throat (Hal Holbrook). Då blev det spännande. Scenerna med Deep Throat är oerhört välgjorda och här blir konspirationskänslan påtaglig. Woodward meddelar att han vill träffa Deep Throat genom att ställa ut en röd flagga på sin balkong. Senare på natten, vid tvåtiden, träffas de i ett parkeringsgarage dit Woodward tagit sig efter att ha bytt taxi minst en gång. Ljussättning och ljudbild är perfekta i garaget. Deep Throats ansikte är till stora delar i skugga. Det är tyst i garaget samtidigt som avlägsna ljud hörs då och då. De viskar. Deep Throat röker. ”Follow the money”.

När Woodward anländer till garaget filmar man på långt håll. Det påminner om bilden från en övervakningskamera. Woodward ser liten och utsatt ut. Likadant när han senare nästa dag går över ett stort torg. ”Storebror ser dig”-känsla. Nu vet jag inte om Woodwards och Bernsteins liv någonsin var i fara som det framställs i filmen men manus bygger ju på boken som de båda skrev med samma namn som filmen. Dessutom handlar det främst om en psykologisk fara som kan vara inbillad.

Deep Throat

Deep Throat

Det var intressant att se hur journalister jobbade på den tiden. Datorer? Nej. Mobiler? Nej. Skrivmaskiner, anteckningsblock och stationära telefoner? Ja. När man ringer upp en källa anteckningar journalisten i sitt block vad källan säger. Det som står i blocket efter samtalet är i princip att betrakta som bevismaterial och sanningen. Om en källa inte vill prata kan man ändå få svar t ex genom att själv komma med ett påstående som källan sen kan bekräfta genom att nicka, om man träffas i verkligheten alltså. Om man pratar i telefon kan man ta till andra metoder som gör källan till en passiv källa som en ändå ger information. Alla kan utnyttjas för att få information. Vilken kvinnlig kollega dejtar t ex den där kassören som jobbar i den där kommmitén? Det kan man utnyttja.

Jag tyckte Woodward (Redford) var den intressantaste av de två huvudrollsjournalisterna. Hoffman gör sin Bernstein på sitt vanliga Hoffman-vis – och det kan ha varit första gången som jag störde mig på Hoffmans spel. Han kör med ticks, han stammar, han spelar över, han spelar fööör nervöst hetsig. Men vad vet jag, den verklige Bernstein kanske var precis så?

En rolig detalj var när Woodward och Bernstein argumenterade hit och dit om vad man kunde vara säker på. Kunde man dra en slutsats kring en speciell händelse om man visste en hel massa detaljer utom just om den faktiskt hade ägt rum. Woodward gjorde följande analogi: Om man går och lägger sig på kvällen och det då är barmark och sen vaknar på morgonen och marken är täckt av snö så kan man väl slå fast att det har snöat under natten. Eller?

Filmens slut är inte ett spektakulärt slut (som vi förmodligen hade fått se om filmen gjorts idag) där det firas med champagne och jubel. Nej, här handlar det helt enkelt om hårt arbete. En stor skillnad jämfört med andra (fiktiva) konspirationsfilmer är att den som ligger bakom konspirationen faktiskt åker fast. Obs! Spoiler för verkliga händelser. 😉 Men som sagt, man gör ingen stor sak av Nixons avgång. Det får man inte ens se utan detta faktum presenteras bara snabbt i textform innan filmens eftertexter.

Ett tecken på en bra film är när man känner att den hade kunnat pågå ett tag till. All the President’s Men får med andra ord ett högt betyg. Det är Hoffman som drar ner det till en helt vanlig fyra.

  

Ta nu och kolla in vad de övriga filmspanarna konspirerar kring.

The Velvet Café
Fredrik on Film
Flmr
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Mackans film
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird
Har du inte sett den? (pod)
Fripps filmrevyer

Star Trek-sommar – Star Trek: The Motion Picture

Titel: Star Trek: The Motion Picture (Star Trek)
Regissör: Robert Wise
År: 1979
IMDb
| Filmtipset

Denna den första filmen inleds med att ett gigantiskt och mystiskt moln närmar sig Jorden. På vägen dit hinner molnet förinta tre klingonskepp samt en rymdstation. Läget börjar bli kritiskt. Kapten Kirk som egentligen har ”gått i land” efter sitt femårsuppdrag att utforska nya världar och resa dit ingen man rest, samlar sin gamla besättning på Enterprise för att med warphastighet bege sig mot molnet. Även Spock ansluter efter att ha misslyckats med att bli ett med logiken på Vulcan. Det visar sig att molnet styrs av en mystisk varelse kallad V’Ger.

Haha, ja, jag kan inte låta bli att tycka att Star Trek är kult. Tyvärr är den här filmen även ganska kass och i stora delar misslyckad och ett sömnpiller. Regissören Robert Wise (som gjort kanonfilmer som The Day the Earth Stood Still och The Haunting) har kanske försökt efterlikna 2001 med ett långsamt tempo och storslagna scener, men det som funkar i Kubricks rymdepos blir här bara löjligt och tråkigt. Scenerna när Kirk och Scotty inspekterar sitt kära Enterprise innan avresan pågår i en evighet och är fullständigt onödiga.

Egentligen händer ingenting förrän den sista kvarten. Innan dess sker inget av intresse och det sker dessutom i snigeltempo. Färden in i molnet som man ska tycka är förunderlig och vacker är ett sömnpiller och hade funkat bäst med dubbel hastighet på videon. Det lustiga är att 2001 med samma långsamma tempo istället blir magisk och hypnotisk. Well, mot slutet bättrar det hela på sig en aning. Själva upplösningen och förklaringen till molnet är rolig. Om man kan sin Star Trek är det dessutom intressant att spekulera om huruvida vi  såg födelsen av Borg i slutet.

Kul är också samspelet mellan Kirk, Spock och Dr McCoy. Spock som med sin logik retar gallfeber på den hetlevrade och väldigt mänskliga McCoy, och så Kirk som en sorts medlare mitt emellan. Jag gillade också den kvinnliga löjtanten Ilja som spelas av en f.d. Fröken Indien (Persis Khambatta). Hon får halva filmen spela en sorts robotlik android, och hon gör det lustigt på ett bradåligt sätt. När det gäller filmen som helhet har man dock misslyckats helt med att hitta rätt stämning och tempo. Den är alldeles för långdragen och hade kunnat klippas ned med en halvtimme.

2/5

%d bloggare gillar detta: