Season of the Witch


Titel: Season of the Witch
Regi: Dominic Sena
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Nicolas Cage, Ron Perlman, medeltid, korsriddare, pest, munkar och häxor. Kan det egentligen gå fel? Nej, precis. Fast det är nära att filmmakarna bakom Season of the Witch ställer till det. Den här kvalitetsfilmen inleds med att en präst anklagar tre kvinnor för att vara häxor. Om de erkänner häxeri så ska de skonas. En av kvinnorna nekar, hon hade ju bara gjort en salva. En säger ”du kommer brinna i helvetet” och spottar prästen i ansiktet. Den sista erkänner trots att hon förmodligen är den som är minst skyldig. Hon kommer alltså skonas? Javisst. Eller ja, hennes själ kommer skonas.

Visst är det lustigt det där med hur man testade om en kvinna var häxa. Fyll fickorna med sten och släng henne i ån. Sjunker hon och dör så var hon ingen häxa och klarar hon sig så var hon visst en häxa och då är det bålet som gäller. Det var liksom ett foolproof system.

Nåväl, de tre kvinnorna hängs från en bro över en å och sänks sen ner i vattnet för att man ska vara säker på att de är döda. Prästen som verkar lite nervös är inte helt övertygad och vill därför hissa upp kvinnorna igen och läsa några extra rader ur en bok mot ondska bara för att vara på den säkra sidan. Han får dock ingen hjälp från soldaterna som tycker han är vidskeplig så han får ta saken i egna händer. Men är verkligen kvinnorna döda? Muahahaha.

Några år efter händelserna med prästen och kvinnorna möter vi de luttrade korsriddarna Behmen von Bleibruck (Cage) och Felson (Perlman). Efter att ha börjat tvivla på Saken, dvs det där med att ha ihjäl allt och alla inklusive kvinnor och barn bara för att de tror på fel gud så hoppar de av. Trots försök att färdas inkognito blir de avslöjade som desertörer efter en tid. Istället för att hängas får de emellertid i uppdrag att föra en misstänkt häxa till ett kloster där munkarna ska avgöra om kvinnan är häxa eller inte. Syftet med det hela är att försöka stoppa pesten som härjar. Ett tema som vi känner igen från t ex Black Death.

Jag kan som sagt inte låta bli att gilla det här. Cage och Perlman har ett ganska roligt samspel. Lite som Legolas och Gimli fast utan en torrboll som Orlando Bloom. Well, istället får vi den något märklige skådisen Cage. Jag vet inte vad det är med Cage? Ibland funkar han inte alls och ibland borde han inte funka men han gör det ändå. Här funkar han konstigt nog. Jag vet inte, det kanske beror på peruken (som jag antar sitter på hans huvud).

Handlingen är ganska trevlig. Men framförallt är det miljöerna, stämningen, själva temat jag uppskattar. Jag har plötsligt fått smak för såna här typer av filmer, Black Death och Centurion (inte riktigt samma epok men ändå) har jag sett på sistone. En viktig detalj är att filmmakarna faktiskt har åkt till riktiga miljöer ute i naturen och filmat. Vi får se riktig skog, riktigt hav, riktiga berg. Äkta natur. Bara en sån sak. Det ger en helt annan känsla än ett cgi:at och blankpolerad landskap.

Förutom Cage och Perlman ser vi duktige Ulrich Thomsen som riddare och en av de i den lilla gruppen som ska transportera den häxanklagade till munkarna för dom. Hmm, Thomsen, han är med i en hel del storfilmer nu för tiden. För egen del tänker jag alltid på mästerverket Festen när jag ser honom. En annan kul överraskning om man har öronen med sig är att veteranen Christopher Lee (90 år i vår) dyker upp. Det där med öronen har att göra med att han är sminkad till oigenkännlighet så det gäller att lyssna noga.

Men ändå så håller man alltså på att fucka upp det hela. Under filmen dyker det nämligen vid ett tillfälle upp en datoranimerad karaktär som tagen ur en halvtaskig gammal film från datoranimationens barndom. Mina tankar går till usla datoranimerade tråkfilmer som t ex Van Helsing (eller Van Bajsing som brukar kalla den). Season of the Witch klarar sig ändå från underkänt eftersom det positiva väger över.

3-/5

The Bank Job


Titel: The Bank Job
Regi: Roger Donaldson
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Ibland är det skönt när nån annan bestämmer vilken film man ska se. Det är lite som när man ska laga middag och inte kan bestämma sig för vad det ska bli. Då är det ganska schysst att gå in på nån matsajt och slumpa fram ett recept. Det får bli vad det blir, det är inte jag som bestämmer. På det sättet fungerade det även för några år sen när SVT körde en Filmklubb en vardagskväll i veckan. Jag spelade alltid in filmen om jag inte hade sett den. På det sättet fick jag många udda filmer sedda, filmer som jag inte visste om att de fanns eller filmer som jag kanske inte skulle välja i första hand.

Varför skriver jag om det här undrar ni? Jo, jag vann nämligen en tävling hos Filmitch och priset var filmen The Bank Job som då utan speciellt mycket fundering blev lördagkvällens film. Tack för det! 🙂

The Bank Job är baserad på verkliga och ganska fantastiska händelser som ägde rum i början av 70-talet i England. Vid den här tiden i London verkade en Black Power-aktivist som hette Michael X. Givetvis är inspirationen till namnet hämtat från namnen Malcolm i USA. I filmen bygger hela historien på att denne X i sin ägo har pinsamma och avslöjande foton på brittiska prinsessan Margaret från ett sexparty på en karibisk ö.

I filmen framställs Michael X som en i grunden simpel brottsling, en knarklangare, som döljer sin kriminella verksamhet bakom den politiskt korrekta Black Power-aktivismen. Bl a har han John Lennon som en sorts beskyddare. Lennon nämns inte vid namn i filmen men under en sekvens dök det plötsligt upp en person som var vääääldigt lik Lennon iklädd Lennon-glasögon. Det visade sig vara Lennon-lookaliken Alan Swoffer. Det är nog en av de bästa ”lika som bär”-fallen jag har sett. Se bild nedan, Swoffer till vänster. 😉


Eftersom Michael X har de, för det brittiska kungahuset, jobbiga fotona så lyckas han hela tiden undgå att bli dömd i domstol trots klara bevis mot honom. Den brittiska underrättelsetjänsten MI5 kopplas in. På nåt sätt måste man få tag på fotona men utan att avslöja vad det handlar om. Fotona förvaras i ett bankfack i London och MI5 vet dessutom vilket bankfack det är.

Nu fastnar en viss Martine Love (Saffron Burrows) i tullen med knark. En MI5-spion gör en deal med henne: Hon undgår straff om hon fixar så att banken där fotona förvaras blir rånad och fotona försvinner på köpet. Love kontaktar sin inte helt okriminelle gamla vän Terry (Jason Statham). Terry och hans kompisar sväljer betet och planeringen av rånet drar igång.

Under inledningen av filmen känns det som om jag tittar på en snällare variant av Snatch och jag är lite så där lagom intresserad. Men allt eftersom den sagolika historien rullas upp så blir det bättre och bättre. Om bara en bråkdel av det som filmen visar upp är sant är det helt galet. Filmen innehåller trevliga heist-sekvenser, konspirationer av stora mått, brittisk humor och brittiskt rått våld. I slutändan blir filmen betydligt råare än vad inledningen skvallrar om.

Samtidigt som det är rått och våldsamt är det ändå fullt med udda humor. Det som gör filmen rolig är själva upplägget. MI5 vill att banken ska bli rånad, man vill att rånarna ska lyckas med rånet. Rånarna vill givetvis lyckas med rånet. Dealen, som bara Love vet om, går ut på att man faktiskt får hela bytet (förutom fotona då). Den lokala polisen, som av slump får reda på att det pågår ett rån, vill givetvis förhindra rånet. Ja, haha, här finns det förutsättningar för ganska krångliga förvecklingar. Det påminner nästan om en klassiskt förväxlingsfars även fast utgången istället för bara pinsam blir dödlig.

Historien är som sagt fullständigt osannolik. Den påminner mig en hel del om rabaldret i Sverige kring kaffeflickor, bilder, maffiakopplingar och ett visst Bernadotteskt kungahus.

3+/5

PS. När jag letade efter fakta om den verklige Michael X så upptäckte jag att det på Headweb faktiskt finns en brittisk dokumentär från 2002 om honom. Den hittas här och är gratis.

%d bloggare gillar detta: