10 i topp: Filmer 2009

2009Det har spridit sig lite av en löpeld med årsbästalistor i filmbloggosfären. Senaste var det 2009 som avhandlades. Jag kände inte att jag kunde vara med då eftersom jag inte tyckte att jag var up-to-date. Det var ju likadant när förra året skulle sammanfattas för min del. Jag väntade in i det längsta för att se ALLA filmer. När jag tittade igenom mina kompisars 2009-listor så märkte jag att två filmer nästan helt saknades. Hmm, kanske man skulle göra en lista ändå? Jag gick in på Filmtipset och kollade upp 2009 års filmer. Ja, men jag har nog sett tillräckligt för att kunna skaka ihop en lista trots allt. Visst finns filmer som jag missat och borde se men skit i det. Nu, efter en liten *host*tjuvstart*host* i morse, så kör vi…

****

10. State of Play
State of Play
Jag gillar konspirationsfilm, jag gillar filmer om undersökande journalister, jag gillar Russell Crowe – inte så konstigt då att jag gillar State of Play. Det här känns som en ganska bortglömd film men jag tyckte det var en spännande och visuellt snygg film. Trots en del fånig journalistromantik så fanns hela tiden en nerv här. Lite oväntat så skräller State of Play sig in på tiondeplatsen.

9. La nana
La nana
Innan jag såg den chilenska må-bra-pärlan La nana på Filmfestivalen hade jag sett Gaspar Noés Enter the Void. Jag var med andra ord i rätt tillstånd för denna mysiga rulle som var både rolig och sorglig. En tjänstekvinna har jobbat hos samma familj i 20 år. Hon har uppfostrat barnen, sett dem växa upp, men själv har hon liksom stannat i växten. Hon har inget eget liv utan lever genom familjen. När familjen beslutar sig för att anställa en till yngre tjänsteflicka uppstår turbulens. Det här kändes som en film som hade kunnat tagit den mörka vägen men valde en ljusare väg vilket var skönt just denna gång.

8. Enter the Void
Enter the Void

Med Irréversible slog Gaspar Noé fullständigt knock på mig. Efter visningen av Enter the Void på Filmfestivalen var jag utmattad, trött, svettig. Pust! Bitvis är det briljant. Visuellt är det en tripfest, ett mästerverk. Nästan tre timmar emellertid tog på krafterna. Att jag satt bredvid en kompis som satt och vred på sig och kollade på klockan var tionde minut var ett störningsmoment. Betyget då när det begav sig blev en stark trea. Men det här kan vara 2009 års The Wolf of Wall Street. Med andra ord var det en film som växte efter titten.

7. Fish Tank
Fish Tank
Se där! Tre festivalfilmer på raken. Kanske inte så konstigt då festivalvisningar ofta kan förhöja en filmupplevelse. För mig är Andrea Arnold en ojämn regissör. Hennes Wuthering Heights har jag sett men inte lyckats klämma ur mig en text om. Det var en genomusel film, urtråkig. Fish Tank är motsatsen. Fylld med bra skådisar, vackert foto av slitna människor och miljöer, och på det en härlig brittisk arbetarklassengelska att lyssna på. Plus, inte att förglömma, ett galet bra soundtrack som avslutas briljant med Nas.

6. En profet
Adele
En profet var en torsdagsbiofilm som jag såg med min torsdagsbiokompis Anders. Det är en fängelsefilm men utan att följa en fängelsfilmsmall. Det är inte en sån där rå film som ska visa hur eländigt det är i fängelset. Det är inte heller en film om en oskyldigt dömd som har moralen på sin sida. En profet är istället en film med en mänsklighet som jag blev lite förvånade över efter att jag såg den. Dessutom var det en film som inbjöd till diskussioner om dess tema. En mycket bra film, helt enkelt.

5. Drag Me to Hell
Drag Me to Hell

Jag måste säga att jag var lite skeptisk till den här Sam Raimi-rullen. Det jag hade hört var att det skulle vara Raimi i fin gammal Evil Dead-form. Fast grejen är att jag har sett ettan i den serien och var inte alltför förtjust. Jag hade problem med den överdrivna splatter/humor-skräcken. Men: nu funkade det klockrent. Jag var underhållen från början till slut. Jag skrattade högt ett antal gånger. Samtidigt som det är roligt har man fått till en bra stämning, med bra äckelfaktor bitvis. Jag vill åtminstone inte bli biten av en dreglig tant som tappat sin löständer. Alison Lohmans ska ha en stor eloge också. Hon gör en härlig insats som den vilt kämpande Christine. Den här platsen på listan tillägnar jag Movies – Noir. 🙂

4. Det vita bandet
Det vita bandet

Oj. Tyngden av Hanekes svartvita ”ångestrulle” Det vita bandet gav till slut resultat. Det är skarpt, kompromisslöst, aningen arty-farty men ack så bra. Det råder en kuslig stämning i byn som filmen utspelas i. Filmen har en hypnotisk, suggestiv nerv. Scenerna är intensiva. Jag tror det är en kombination av grymt skådespel, det svartvita fotot samt Hanekes statiskt betraktande kamera. Bitvis satt jag helt fängslad. Under visningen av filmen på lilla och varma biografen Zita kände jag mig tvungen att för första gången lämna en biosalong under en visning. Det är ett gott betyg till filmen att den ändå lyckades fånga mig så. Läs mer om vad som hände på visningen här.

3. Flickan
Flickan

En film om en flicka som blir kvarlämnad i Sverige när resten av familjen åker till Afrika för att jobba med ett biståndsprojekt. Så här skrev jag i min recension av Flickan: ”Först kan jag konstatera en sak: Hoyte Van Hoytema är en äkta mästare som filmfotograf. Bilderna är fantastiska. De berättar något. Varje scen är perfekt sammansatt med skärpa och ofokus. Jag vet inte vad det är med Van Hoytema men han har en magisk touch. En annan sak att konstatera: Blanca Engström är helt fantastisk som Flickan. Hon är så där envis och vrång men ändå bräcklig så det bara är för mycket.” Med andra ord: har ni inte sett Flickan så gör det!

2. The Road
The Road

Världen är på väg att gå under. Djur och växter är döda, mat finns knappt nånstans. Vad händer då? Går människor solidariskt samman och hjälper varandra? Nja, den här filmatiseringen av Cormac McCarthys roman är mörk och nån solidaritet ser vi inte mycket av. Ändå tyckte jag det var en djupt mänsklig film. Jag fick mig en tankeställare när jag såg den. Om världen är på väg åt helvete och vi faktiskt kan påverka det hela så verkar det idiotiskt att inte försöka göra nånting åt saken. Kan det här vara Viggo Mortensens bästa skådespelarinsats? Ja, kanske, i konkurrens med A History of Violence.

1. In the Loop
In the Loop
Hurra! En komedi på första plats. Helt otroligt egentligen. Dokumentärer och komedier är nog de genrer som jag mest sällan ger riktigt höga betyg. In the Loop bygger på regissören Armando Iannuccis tv-serie The Thick of It, en serie som jag inte sett en minut av. Därför var nog förväntningar inte speciellt höga när jag satte mig ner för att kolla in In the Loop. Men… dialogen är nog den roligaste jag har hört någonsin i en film, och med ett härligt kreativt svärande. Det är en skön kontrast mellan brittisk och amerikansk engelska, som t ex när storsväraren Peter Capaldi och James Gandolfini (vila i frid) möts öga mot öga, mun mot mun. Jag tokskrattar ofta. Det är sagolikt underhållande hela tiden. 5/5.

****

Vilka filmer tycker jag är värda att få nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns ett helt gäng filmer som jag hade uppe för diskussion: A Serious Man, Apan, Död snö, Law Abiding Citizen, Moon, Polytechnique, Sin nombre, Up in the Air, The Cove och Inglourious Basterds.

Men var är (500) Days of Summer frågar ni er, speciellt ni som har den som nummer ett? Inte sett den, sorry. 😉

Hoppa nu vidare till mina kompisars listor på de bästa filmerna från 2009. Där hittar ni ett brett och varierat utbud av filmer. Henke, FiffiSteffo, Johan, Cecilia och Christian.

State of Play

Titel: State of Play
Regi: Kevin Macdonald
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

State of Play är en journalist-thriller med inslag av konspirationsfilm. Russell Crowe gör den sunkiga murveln som, lite mot sin vilja, paras ihop med Rachel McAdams (Dagboken) av chefen spelad av Helen Mirren. Det som ska undersökas är ett dödsfall som har en koppling till en känd ”up and coming” politiker (tyvärr spelad av Ben Affleck). Jag brukar (nästan alltid) gilla konspirationsfilmer och State of Play har hela tiden en nerv. Jag kände mig övervakad medan jag såg filmen, vilket helikoptrar, bilder från övervakningskameror, och musik bidrar till. Visuellt är det väldigt snyggt och sterilt, vilket bidrar till den lite obehagliga stämningen.

He, det finns nåt romantiskt över det här med undersökande journalister. De är envisa, påstridiga, representerar liksom den lilla människan, och tar vid där polisen inte längre bryr sig. Crowe är utmärkt i sin roll som just den journalisten. Sen gillade jag även Robin Penn Wright (som trots ganska lite speltid gör något med sin roll). McAdams kanske är aningen för klämkäck med sina smilgropar men ändå ok. Affleck: nja. Filmen handlar en del om papperstidningen vs Internet och papperstidningens förestående (?) död. Filmens hela känsla påminde en hel del om The Wire. Fotot och sättet att berätta påminde om hela den serien, och i den femte och sista säsongen av The Wire fokuserar man på just tidningsmediet. State of Play är trots en del journalistromantik och klichéer spännande och klart sevärd.

4-/5

PS. Själv gillar jag verkligen att läsa pappers-DN till frukosten, men en sak som kändes aningen fånig i filmen var att Spoiler man höll på med antika ”stoppa pressarna”-fasoner när den stora nyheten skulle publiceras i slutet. Kändes lite fånig då man idag självklart skulle publicera direkt på nätet Spoiler slut men jag antar att det var ett sorts inlägg i debatten.

%d bloggare gillar detta: