Gold (2016)

gold-posterGold tillhör en speciell typ av film som blivit ganska populär de senaste åren. Det är filmer som är baserade på verkliga händelser och personer men inte riktigt den där gamla vanliga BOATS:en. Nej, i dessa filmer, jag vet inte vad man ska kalla genren (?), så handlar det om personer med tvivelaktig moral som når framgång. Uppe på toppen så partajas, knarkas, gökas och krökas det. Sen kommer förstås oftast fallet, det stora fallet.

Andra filmer i den här genren, eller åtminstone filmer som har lite av samma känsla, är t ex The Wolf of Wall Street, War Dogs och The Big Short. Jag tänka mig att även Michael Bay-rullen Pain & Gain platsar här även om jag inte har sett den.

Om du känner till några av filmerna som jag nämner så vet du ungefär vad Gold har att erbjuda.

Matthew McConaughey spelar Kenny Wells (som möjligen är baserad på en verklig person), en sleazy affärsman besatt av hitta en guldgruva, bokstavligen. Släkten Wells har idkat gruvdrift i USA i flera generationer och när Kennys pappa dör är det upp till Kenny att ta över.

Kenny är dock en våghalsig slarver som inte verkar kunna lyckas med nåt. Men så får han nys om eventuella guldfyndigheter ute i djungeln i Indonesien. Varför inte satsa, tänker Kenny? Han slår sina påsar ihop med geologen Michael Acosta (en stilig Édgar Ramírez). Kommer de att lyckas?

Vad tycker jag rent allmänt om den här typen av filmer? Nja, eftersom huvudpersonerna oftast är idioter som man (läs: jag) inte känner nån relation till alls så brukar filmerna inte funka fullt ut för mig.

I Gold har McConaughey fulat ner sig så mycket han kan. Det är så långt ifrån Magic Mike som man kan komma. Han har en frisyr som blir värre och värre för varje scen i filmen och dessutom en kulmage som han gärna visar upp.

Édgar Ramírez är hans motsats. Han har stil t.o.m. ute i den regnindränkta indonesiska djungeln.

gold

Opposites attract

På förhand visste jag inte riktigt vad det var för en typ av film. Jag hade hoppats på lite mer djungeläventyr kanske. Nu var det inte den typen av film men det tog en stund för mig att anpassa mig.

En koppling jag gjorde som jag inte hade förväntat mig var den till tv-serien Dallas. Ja, jag tittade faktiskt på den under en period. Det som påminde mig om Dallas i Gold var hur filmen skildrade gemenskapen och konkurrensen inom den amerikanska gruvbranschen. När Kenny vid ett tillfälle ska hålla tal på en branschfest kom jag osökt att tänka på Dallas och dess Oil Baron’s Ball. Klicka och njut.

En sak jag uppskattade med Kenny var väl ändå hans naiva envishet och tro på att lyckas. Här gjorde McConaughey en bra insats genom att få fram den där irriterande säljaren som du bara vill bli av med men som du ändå inte kan låta bli att gilla lite.

Det allra bästa med Gold är dess slutfas. En bra bit in i filmen händer nåt som gör att den helt ändrade karaktär och blev spännande för mig. Det blev liksom en annan film i en annan genre. Jag säger inte mer än så och jag är glad att jag inte visste nånting om den bakomliggande storyn.

Tyvärr lyckades inte den där slutdelen lyfta upp filmen som helhet mer än till två och en halv ynka guldkorn.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioGold har premiär idag fredag och jag kan nog inte rekommendera ett biobesök. Men om du vet att du gillar BOATS om idioter som når framgång för att sen falla platt så kanske det kan vara nåt för dig.

Även Fripps filmrevyer skriver om Gold idag. Kattguld eller 24 karat?

SFF13: Nebraska

sff_logoNebraskaTitel: Nebraska
Regi: Alexander Payne
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

I samband med den filmfestivalen förra året så valde jag ut den festivalfilm som jag såg fram mest emot se och gjorde sen en header baserad på den filmen. The Master var förra årets val, det var inget snack om den saken. När PTA kommer med en ny film så peppar jag. Vilken film skulle jag välja i år? När jag snabbt tittade igenom programmet så var det väl kanske inget som stack ut. Sen såg jag filmtiteln Nebraska. Jag gillade titeln, klickade på den för att få upp mer information och såg att det var Alexander Paynes nya film OCH det var dessutom en road movie. Så det blev Nebraska som jag använde som min filmfestival-header. Motsvarade filmen mina förväntningar? Både ja och nej.

Bruce Dern (från Silent Running!) spelar gamlingen Woody Grant som bor i en småstad i Montana tillsammans med sin fru. Två söner bor även i samma stad. Woody får ett reklamutskick där det står att han vunnit en miljon dollar. Problemet, förutom att det är en bluff förstås, är att han måste hämta ut priset i en stad i annan delstat, Nebraska. Det är en lång väg dit men han börjar helt enkelt promenera. Han kommer dock inte så långt innan han hittas och plockas in av polisen (”hey, where are you going there, partner?”). En av hans söner beslutar sig för att köra pappan till Nebraska. Det blir en resa med några stopp på vägen, bl a i Woodys gamla hemstad där även frun och den andra sonen ansluter för en ”släktträff”.

Nebraska är för mig en film som det inte går att ogilla. Den är mysig och puttrar på i ett behagligt tempo. Payne verkar gilla road movies. Både About Schmidt och Sideways skulle jag kalla road movies. Nebraska är en road movie även om filmen stannar upp ett ganska bra tag i Woodys hemstad. Ja, det är fruns hemstad också för den delen. Det var där de två bodde som barn och träffades. Tillbaka med sin gamla släkt, som inte verkar träffas varje jul och sommar direkt, så kommer gammalt groll upp till ytan. När det står klart att Woody är miljonär så vill alla plötsligt, först vara Woodys vän och sen egentligen bara ha pengar.

Just släkten, och inte minst släktgräl, verkar också vara ett återkommande tema för Payne. Det såg vi i både The Descendants och About Schmidt. Fru Grant (spelad av krutgumman June Squibb) har en ganska skön uppgörelse på en kyrkogård med avlidna släktingar och andra av hemstadens bekanta.

Filmen har en skön och mysig humor. Det är inte en humor som får dig att skratta dig fördärvad. Nej, det är en lite lugnare och mysigare humor, och den blandas inte sällan med svärta. Så, humor och lite svärta saknades inte men jag tyckte inte filmen tände till på riktigt allvar.

Just det, en sak till. Filmen är i svartvitt och jag hörde en del undrande frågor efter visningen om varför den var det. Hade den inte varit bättre i färg? Hmm, jo, kanske det, men det var inget jag störde mig på även om det kanske kändes som en färgfilm där man helt enkelt tagit bort färgen. Det svartvita stack inte ut som det kan göra ibland.

Jag är nästan villig att ge filmen en fyra men jag tyckte inte den riktigt höll måttet. Ibland dök det upp scener som i och för sig var bra och ofta roliga men som inte kändes som en del av resten av filmen. Kanske att Payne inte lyckades fullt ut med sin blandning av humor och allvar här. När jag tänker efter så kanske det är både Paynes styrka och svaghet och nåt som gjorde att varken About Schmidt eller The Descendants fick toppbetyg. Sideways däremot, det är en favorit.

3+/5

Om visningen: Oj, hände det nåt speciellt på den här visningen? Nej, jag tror faktiskt inte det. Men det var härligt att inte vara på Park med sina tortyrsäten utan istället på sköna Sture med sin ekorre.

****

Jag såg Nebraska med Henke och Fiffi och när recensioner finns så ska jag nebraska mig att lägga till länkar till deras inlägg och då är det bara att klicka på deras namn.

%d bloggare gillar detta: