25th Hour (2002)

Idag blir det en kortis i form av en preblogg-text om Spike Lees 25th Hour, en film som kanske inte känns som en typisk Spike Lee-film. Det är väl lite samma sak med Inside Man. Men det är väl positivt att Lee inte alltid känner att han måste göra filmer om rasproblematik och.dylika ämnen.

Min text om 25th Hour skrevs i april 2003. En sak råkade notera när letade upp min gamla text om filmen och därmed kollade i min gamla filmloggbok för året 2003 var att jag gick på bio 92 (!) gånger det året. Herre min je, det var inte dåligt.

Jag har rökt Spike Lees senaste joint 25th Hour. Det är Monty Brogans (Edward Norton) sista dag i frihet. Nästa dag ska han in i fängelse på lång tid för ett narkotikabrott. Vi får följa Monty under det sista dygnet när han promenerar med sin hund, snackar med sin pappa (Brian Cox), är på en sista fest med flickvännen och sina kompisar (bl a favoriten Philip Seymour Hoffman).

Jag gillar den här typen av film som utspelar sig under ett dygn eller en natt. Den påminde mig lite om Scorseses En natt i New York (After Hours) och även i viss mån Dinner Rush. Det är som en sorts roadmovie fast på samma plats, staden New York i detta fall, om ni förstår vad jag menar. Betyget blir en stark 3/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Michael Jackson’s Journey from Motown to Off the Wall (2016)

Musikdokumentärer är en genre jag gillar. Michael Jackson’s Journey from Motown to Off the Wall, i regi av Spike Lee, handlar om precis det titeln säger: om hur Michael klarade sig utan sina bröder, blev en soloartist och gav ut sin första riktigt egna skiva Off the Wall. Den stora behållningen med filmen, förutom att det svänger, är alla tidiga klipp på Michael och hans bröder, innan allt blev så konstigt. Under slutet av 70-talet gick Michael på Studio 54 i New York, dansade och var en glad gamäng. Jag får intrycket av en öppen och varm person. Dans är för övrigt en helt naturlig del av Michael och han har hämtat inspiration från bl a Gene Kelly, Fred Astaire och The Nicholas Brothers. Musiken i filmen svänger rejält och albumet Off The Wall är en klassiker med ett gäng starka låtar. Låten ”Working Day and Night” har starkt blås, fast det slår inte The Horny Horns förstås. Mot slutet blir filmen lite för kär i Michael och han hyllas som en Jesus-figur.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Inside Man

Titel: Inside Man
Regi: Spike Lee
År: 2006
IMDb
| Filmtipset

Om jag minns rätt så var det här en av filmerna som Har du inte sett den? plus gästen Henke pratade om när de hade heistfilmtema. Själv såg jag Inside Man på bio och skrev om den när den kom.

Denzel Washington är en luttrad polis som förhandlar med smarta rånaren Clive Owen som tagit personal och kunder som gisslan på en bank. Mitt i allt dyker Jodie Foster upp som nån sorts fixare av problem för skumma personer. I det här fallet är den skumma personen Christopher Plummer och problemet är nåt värdefullt som finns i ett bankfack.

En hel del klagar på Denzels förmåga som skådis. Själv tycker jag nog det kan stämma att han väldigt ofta spelar på samma sätt. Han har en stil som han nästan alltid kör med, en sorts frånvarande men samtidigt intensiv stil – som jag faktiskt gillar, konstigt nog. Det blir alltid en lite lustig stämning med Denzel, bl a i Man on Fire och The Manchurian Candidate. I Inside Man tycker jag t ex att vissa av scenerna där Denzel och hans kollega ska förhöra några personer bitvis är riktigt roliga.

En hel del klagar även på Jodie Fosters roll i den här filmen, och jag håller med. Foster själv gör egentligen inga större fel, det är rollen det är fel på. Den tillför ingenting. Den känns inskriven för sakens skull. Hennes rollfigurs påverkan på händelserna i filmerna är i slutändan lika med noll. Ibland kan den här typen av roller ändå funka om det handlar om roliga, coola eller på annat sätt intressanta karaktärer. Här har man försökt få Fosters rollfigur framstå som väldigt tung och viktigt när det i själva verket inte är så. Fast när jag tänker efter så är det väl när Foster dyker upp som Denzel inser att nåt skumt är i görningen.

Spike Lee brukar göra ganska sköna joints, t ex den lite äldre Do the Right Thing eller den nyare 25th Hour. Här har han gjort en helt ordinär thriller med heist-inslag. Inget speciellt överhuvudtaget, men ändå ganska underhållande och tillräckligt spännande för att intresset precis hålls uppe. Betyget blir en helt vanlig trea. Om ytterligare några dagar har jag i princip glömt den.

3/5

%d bloggare gillar detta: