The Nile Hilton Incident (2017)

The Nile Hilton Incident har tydligen blivit något av en biosuccé i Frankrike då den under några veckor i somras låg på topp-10-listan där. Dessutom vann den juryns pris för bästa utländska film på Sundancefestivalen i vintras. I Sverige är det nog inte många som ens känner till filmens existens.

Vad jag kände till innan visningen, förutom dess existens, är att den var regisserad av Tarik Saleh, utspelade sig i Kairo, skulle vara ett sorts crimedrama och hade Fares Fares i huvudrollen som polis. Dessa fakta gjorde det ganska självklart att jag skulle se den nere i Malmö under filmdagarna.

Just Tarik Saleh har jag varit intresserad av under en längre tid. I slutet av 80-talet gick Saleh under namnet Weird och var graffitimålare. Bl a gjorde han tillsammans med Circle den stora målningen Fascinate i Bromsten, som jag cyklat förbi ett otal gånger. Den finns fortfarande kvar att beskåda.

2009 gjorde han den animerade dystopithriller Metropia som nog var lite väl dyster och blek för min smak.

The Nile Hilton Incident är en, som jag tyckte, tät kriminalare som utspelar sig i ett korrumperat Kairo. I Kairo, om man ska tro filmen, är allt korrumperat. Det är satt i system. Hela ekonomin är i princip baserad på korruptionen.

Fares Fares spelar Noredin, en polis och änkeman som får ta hand om ett fall där en känd sångerska blivit mördad. Noredin är lika korrumperad som alla andra och en del av systemet. Han verkar dock mer desillusionerad än andra, kanske beror det på att han inte verkar ha startat om sitt liv efter att frun gått bort. När han inte är på jobbet verkar han mest ägna sig åt att röka och titta på en tv som inte fungerar.

Fallet med den döda sångerskan får dock Noredin att vakna till av nån anledning. Han blir besatt av att ta reda på vad som faktiskt har hänt istället för ta emot en summa pengar från den misstänkte och sedan lägga ner fallet genom att konstatera att det var ett självmord. Men om Noredin inte insett att allt handlar om flos så kommer han inse det nu.

Jag gillade filmen en hel del. Jag tycker den ger en intressant inblick i hur det egyptiska samhället fungerar. Tariks Salehs egyptiska bakgrund gör att jag litar på det jag ser. Miljöerna känns autentiska, trots att filmen är inspelad i Casablanca.

Fares Fares gör en kanoninsats som polisen som tror han ska kunna göra rätt. Man har lagt till små detaljer kring rollfiguren som gör att han funkar. Han är besatt av sin frisyr och kammar håret noggrant varje morgon – och så har han en skön skinnjacka.

Att han blir besatt fallet får mig att tänka på en Laura, en film noir där Dana Andrews spelar en polis som blir förtrollad av det kvinnliga mordoffret. Och The Nile Hilton Incident har helt klart en del noir-vibbar över sig.

Filmen kanske inte är världens mest tempofyllda film och det tar möjligen för lång tid innan stämningen blir så tät som man skulle kunna önska. Jag tyckte ändå det fanns detaljer att uppskatta på vägen till den där konspiratoriska spänningen som till slut infann sig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioThe Nile Hilton Incident har premiär nu på fredag (i Sverige, inte i Egypten) och jag rekommenderar ett biobesök. Det är inte så ofta man ser filmer som utspelar sig i Kairo.

Andra som tyckt till om filmen: Fripps filmrevyer och Fiffis filmtajm. Är detta lika läckert som en egyptisk mango?

 

Och här är målningen Fascinate av Circle och Weird (Tarek Saleh).

En profet (2009)

En profetMed anledning av att jag nyligen skrev om den nu bioaktuella Dheepan kommer här en gammal recension av regissören Jacques Audiards tidigare filmen En profet. Texten skrevs i april 2010.

En film om Malik, en ung man som vi inte får veta något om förutom att han ska sitta av ett långt fängelsestraff. Fullständigt bortkommen, i tron att han ska kunna sköta sig själv och skita i andra, kastas han in i en värld av våld och makt. Malik (Tahar Rahim) blir efter ett tag assistent åt den som styr i fängelset, en korsikansk gangster vid namn César (Niels Arestrup). Så småningom får Malik uppgifter att utföra under sina permissioner, uppgifter som Malik sköter till belåtenhet men samtidigt knyter han kriminella kontakter både till höger och vänster.

Även om filmen inte helt följer fängelsefilmsmallen så finns ändå hela tiden en svettig nerv som aldrig släpper taget. Filmen har även inslag av surrealism som varken blir enbart udda inslag eller tar fokus från berättandet. En sak som var annorlunda var att Spoiler den man som Malik mördade i början i fängelset visar sig för Malik i form av en gammal vän och inte som en ondskefull vålnad Spoiler slut. En annan sak som jag tänkte på var att man under filmens gång tänkte att nu kommer det gå åt helvete; nu kommer Malik fördärvas av våld, droger, sex eller makt. Men filmen låter aldrig detta hända.

Med en annan utveckling av historien, med ett annat typ av berättande, och med ett annat slut så hade det här kunnat vara en rå fängelsefilm som enbart visat hur jobbigt det är att sitta i fängelse. Eller så hade det varit en sån där Nyckeln till frihet-historia med en oskyldigt dömd som har moralen på sin sida. En profet är istället en film med en mänsklighet som jag blev lite förvånade över efter att jag har sett den. Maliks motiv till sina handlingar kan man fundera över, var det så att han faktiskt hade en sorts plan eller var det bara rädsla, förvirring och kaos över allt som hände?

På samma sätt har filmen även en Tarantino-estetik över sig när man på ett coolt och vedertaget sätt fryser bilden och med en text presenterar den som är i bild. Men detta tar aldrig fokus från filmens själ (oj, vad pretto detta låter, haha). Slutscenen är även den ett bra exempel på just på samma grej. Den hade kunnat vara enbart cool Spoiler men eftersom Malik ”väljer” kvinnan och barnet blir det nåt mer. Ett ställningstagande. Malik vänder det kriminella ryggen och börjar ett nytt liv Spoiler slut. Så tolkar jag det.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

SFF13: Only Lovers Left Alive

sff_logoLoversTitel: Only Lovers Left Alive
Regi: Jim Jarmusch
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Jim Jarmusch är väl något av en kultregissör med ett koppel filmer bakom sig. Han har hållit på ett tag. Redan 1980 kom Permanent Vacation, som jag inte sett. Däremot har jag sett en så där åtta, nio andra av hans filmer. Min favorit är nog svartvita Dead Man med Johnny Depp som döende (indian?). Nu var det dags för Only Lovers Left Alive, en film jag inte visste nånting om. Henke hade tipsat om att den visades på festivalen och med Jarmusch som regissör och Tilda Swinton i en av rollerna så lockade den. Just det, Loke är med också.

Det som gjorde mig aningen skeptisk var att det var en vampyrfilm. Jag har egentligen inget emot vampyrfilmer, även om ämnet kanske börjar kännas lite uttjatat vid det här laget. Det jag var lite orolig över var att det skulle vara en lågbudgetfilm med vampyrer som bara kändes som ett filosofiskt studentspex där skådisarna sitter i ett rum och pratar om det som man inte kan visa pga av att det skulle bli för dyrt. Jag kommer t ex osökt att tänka på ”sf-filmen” Alphaville som led av detta problem och därför var urtråkig.

Under filmens inledning så kanske en aning av min oro sitter kvar. Jag vet inte riktigt vilken riktning filmen tar. Det är i alla fall inte en vanlig vampyrfilm. Vi träffar bara två vampyrer rakt upp och ner. Adam (Tom ”Loke” Hiddleston) bor i Detroit och hans älskade Eve (Tilda Swinton) i Tanger. Adam är trött på livet, det långa livet bland zombier (det är så han kallar de dödliga människorna). Adam låter beställa en specialgjord pistolkula gjord av trä för att få slut på eländet. När Eve inser att Adam är deprimerad (de pratar med varandra via bildtelefon aka mobil) tar hon dock nattflyget över från Tanger och de två möts igen. För övrigt verkar de ha gift sig tre gånger genom åren. Efter ett tag ensamma tillsammans får de besök av Eves syster Ava (Mia Wasikowska) som är ett jobbigt yrväder som ställer till det. Adam är fortfarande irriterad över deras senaste möte… för 87 år sen i Paris.

Mmm, jag gillade filmen mer och mer. Den blev bättre, och bättre, och bättre. En mycket trevlig känsla.

Tilda

Skål

Adam är musiker och han har gjort musik genom århundradena. I Detroit komponerar han vad jag skulle kalla ambient gothmetal (?). Oavsett vad man kallar den så är det genomgående riktigt bra musik. Detta lyfter filmen ett par snäpp. Nåt annat som lyfter filmen är att både Hiddleston och Swinton är magnifika i sina roller – och hur snygga och coola är de inte?! Loke är en svarthårig gothare och Swinton är en blonderad Tilda med sin udda skönhet. Bakom dina solglasögon.

Filmen försöker inte förklara det här med vampyrmyten. Det kommer liksom bara av sig själv. Det var ganska skönt att slippa det måste jag säga. Det behövdes inte. Vampyrer tål inte solsken, måste dricka blod och det är bra om de blir inbjudna om de ska besöka någons hem. Här hade de också handskar på sig när de är ute bland vanligt folk. För att få ta av sig dem måste de fråga nån av lov. Well, där lärde jag mig nåt nytt eller så hade filmmakarna hittat på nåt eget.

Filmens titel är klockren. Bara älskande lever kvar. I slutet av filmen hamnar Adam och Eve i ett prekärt läge. De har nästan slut på blod och situationen är desperat. Tidigare i filmen förstår vi att åtminstone Adam och Eve – Ava lever inte efter samma regler – är vampyrer som får blod utan att ta död på vanliga människor. De har kontakter på sjukhus som de går igenom. Nu har de slut på alternativ men när tillfället plötslig yppar sig känns filmtiteln logisk med tanke på de offer som väljs av Adam och Eve.

4-/5

Om visningen: På den här visningen på… ja, ni gissar rätt… Park så anslöt Henke, Fiffi och Henkes kompis Vanessa. Eftersom det är både kul och stressigt på jobbet just nu (lagom till festivalen) så hann jag inte med nån Vapiano-middag innan utan dök upp lagom till visningen. Jag kan inte minnas att det hände nåt utöver det vanliga. Efter filmen var alla överens om att det var en bra och trevlig överraskning. Vi gillade filmen, vilket kanske inte var väntat då bl a Twitter antytt nåt annat. Trevligt med en positiv överraskning. Dessutom fick vi av Vanessa höra en rolig historia om hur hon och hennes kompis skulle gå på bio. Båda, och speciellt Vanessa som jag förstod det, avskyr skräckfilmer. Vilken film valde de att se? Jo, ”thrillern” Sinister. Förra årets rysarupplevelse nummer ett. LOL.

****

Kolla nu in vad Henke och Fiffi tyckte. När recensionerna finns på plats så går det att klicka på deras namn. Hade filmen bett eller sög den?

%d bloggare gillar detta: