Söndagar med Bergman: Skammen (1968)

Efter den i mina ögon inte helt lyckade Vargtimmen gav sig Bergman på att göra krigsfilm. Ett tidigare försök i s.k. genrefilm blev ju ett totalfiasko. Jag pratar alltså om Bergmans spionfilm Sånt händer händer inte här från 1950. Nu vet jag inte om Skammen ska kallas genrefilm men den sticker i alla fall ut i Bergmans produktion. Min text om filmen skrevs i april 2007.

Namnet på filmen och regissören gör kanske inte att man tänker på krigsfilm men faktum är att Bergman med Skammen har gjort ett krigsdrama. Det hela utspelar sig ute på en ö i havsbandet i ett odefinierat land. (Ön skulle kunna vara Gotland och landet skulle kunna vara Sverige.) På ön har Jan (Max von Sydow) och Eva (Liv Ullman) bosatt sig för att komma undan ett härjande inbördeskrig. Men en dag invaderas ön av fallskärmssoldater.

Jag läste på den alldeles suveräna sidan IngmarBergman.se att Bergman själv inte alls var nöjd med inledning på filmen, kanske de första 45 minuterna. Bergman tyckte att han själv helt enkelt inte dög som skildrare av det explicita yttre våldet. Han skriver bl a om filmen:

”I samma ögonblick som det yttre våldet upphör och det inre tar vid, blir Skammen en bra film. När samhället slutar fungera mister huvudpersonerna sina referenspunkter. Deras sociala relationer upphör. De faller handlöst. Den svage mannen blir brutal. Kvinnan, som varit den starkare, bryter samman. Allting glider ut i ett drömspel som avslutas i flyktbåten. Allt är berättat i bild, som i en mardröm. I mardrömmens värld var jag hemma. I krigets verklighet var jag förlorad.”

Jag kan inte riktigt hålla med Bergman. Jag tycker inledningen har en intensitet som nog skildrar krigets extrema situation ganska bra. Actionscenerna som förekommer tycker jag är välgjorda och här förekommer en del läskiga scener. Jag fick ibland vibbar från Elem Klimovs Gå och se, även om den filmen är både bättre och otäckare. Precis som Bergman skriver så förändras de två huvudpersonerna under filmens gång. Det står klart att Jan är den psykiskt mest instabila, och för att skydda sig mot krigets vansinnigheter blir han själv hård och brutal istället för känslig och svag som i början av filmen.

Jag håller också med Bergman om att filmen blir intressant på ett annat sätt när samhället faller sönder. Relationerna mellan de inblandade personerna ändras i takt med att de yttre förutsättningarna ändras. Vem är vän, vem är fiende och hur hantera detta? Skådespelarinsatserna är väldigt bra. Förutom de två huvudrollerna är Gunnar Björnstrand bra som en aningen obehaglig borgmästare som vänder kappan efter vinden. Jag stör mig till och med inte längre på Ullmans norska. Filmen har lite av samma abrupta och, som jag tycker, passande slut som den nyligen sedda Vargtimmen som dock är en sämre film som helhet. Skammen får en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det är lite kul att jämföra den svenska respektive italienska postern…

%d bloggare gillar detta: