Mission: Impossible III (2006)

mission-impossible-iiiMission: Impossible är en seglivad filmserie. Frågan är vad som händer när Tom Cruise hoppar av skutan. Kanske Rebecca Ferguson tar över som huvudkaraktär? Hur som helst, här kommer en gammal text om del tre i serien som skrevs i juli 2006.

Jaha, då ska vi se. Jag var och såg Mission: Impossible III för någar dagar sen och jag har nästan glömt bort det mesta av filmen. Nja, kanske inte helt sant, men det var inget som gjorde nåt större intryck. Men det betyder inte att filmen inte funkade och fyllde sitt syfte. För det tycker jag att den gjorde. Det är välgjord, spännande action i högt tempo, och med lite twistar inlagda så att man inte kan lämna hjärnan i biolobbyn på lagring.

Ethan Hunt (Tom Cruise) har nu lämnat fältarbetet, fått en fästmö och utbildar nya IMF-agenter. Men när en agent, av Ethan utbildad och godkänd, blir tillfångatagen så känner han sig tvungen att rycka ut. Motståndare är superonde skurken Owen Davian, spelad av en läbbig Philip Seymour Hoffman som verkligen känns totalt psycho på riktigt, på det där nedtonade sättet. Givetvis dröjer det inte länge förrän Ethans fästmö är indragen i det hela. Nu kämpar Ethan för sin familj; now it’s personal med andra ord.

Haha, ja, klichéer är det gott om, men det gör inte så mycket så länge man ändå lyckas hålla spänningen någorlunda vid liv. Det jag saknar var lite andrum ibland faktiskt. Man bygger aldrig upp nån stämning utan det är alltid rätt på nästa utryckning. USA-Berlin-Rom-Shanghai – det är ingen hejd på reslusten. Jag hade gärna sett lite mer om förberedelserna inför varje uppdrag och lite mer smarta lösningar. Just detta tyckte var bättre i ettan, som kändes som en smart och spännande agentthriller med actioninslag medan det här är mer av ren agentaction.

En skådis som jag inte alls gillade här var Jonathan Rhys Meyers. Jag tyckte han inte funkade på något sätt. Stel och karismatisk som en kaktus. Av nån anledning funkade han i Woody Allens Match Point även om jag inte blev riktigt klok på honom i den rollen. Jag tror att vi här fick se att han i själva verket är en ganska usel skådis, och främst en pretty boy. Nåt som drar ner betyget rejält är det ruggigt dåliga slutet, typ de sista tio minuterna. Ologiskt, töntigt och tråkigt. Innan dess har vi fått en hel del svettig action med sedvanliga gadgets så betyget blir en klar trea.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Vad tycker jag om övriga filmer i serien?

Mission: Impossible 3/5
Mission: Impossible II 2/5
Mission: Impossible III 3/5
Mission: Impossible – Ghost Protocol 3/5
Mission: Impossible – Rogue Nation 3,5/5

Star Wars: The Force Awakens (2015)

The Force AwakensI måndagskväll var det äntligen dags att se den mest hajpade filmen på länge. Eller äntligen och äntligen. För mig som inte är galaxens största Star Wars-fan så såg jag fram emot en kul kväll på bio men egentligen inte mer än så.

Det blev en väldigt kul kväll på bio. Dessutom bjöds det efter visningen på en ruggigt god hamburgare med en härlig dipp i form av smarrig chipotleaioli på restaurangen Egon i Mall of Scandinavia.

Japp, Mall of Scandinavia var det alltså som gällde vilket innebar att filmen sågs i IMAX. Fast för min del lutar det mer och mer åt att denna version av IMAX egentligen är LieMAX, även om nu bioduken skulle vara så stor att den uppfyller de minimikrav som finns för att få kallas IMAX. Den är klart mindre än duken i en äkta IMAX-salong som t ex den salong i Montréal där jag såg Mission: Impossible – Ghost Protocol.

Nog om det tekniska. Vad tyckte jag om Star Wars: Episode VII – The Force Awakens (attans vad långa titlar det ska vara nu för tiden)? Jag tyckte mycket om Star Wars: Episode VII – The Force Awakens.

Det jag gillar mest är JJ Abrams känsla för feeling och den stämning han får till. Det är nåt med hur filmen ser ut som jag njuter av. Det har varit likadant i Mission: Impossible III, Star Trek, Star Trek Into Darkness och Super 8. Det är som Michael Bay fast fint och med mänsklighet och värme och utan trams.

I The Force Awakens tycker jag han får till en perfekt känsla. Den påminner om originalfilmerna i och med att det känns äkta, smutsigare, inte lika polerat som i Lucas prequels. Samtidigt har Abrams lagt till sin egen touch tycker jag, vilket för min del lyfter filmen över originalfilmerna. Miljöer, skepp och dräkter är underbara. Bara en sån sak som att vi får härliga, kraschade, övergivna och gigantiska stjärnkryssare på en ökenplanet. Eller den kvinnliga stormtrooper-kaptenen Phasma i sin blankpolerade metalldräkt. Hon tog aldrig av sig sin hjälm. Eller ljussabelfajten i ett skogigt snölandskap.

Men bäst kanske ändå Daisy Ridley är. Hon var nog höjdpunkten för mig. Hon är den skådis Keira Knightley ville vara. Envis, charmig, snäll, HANDlingskraftig, inte HANDfallen. Även hennes kompis John Boyega funkade för mig. En modig fegis med hjärtat på det rätta stället. Oscar Isaac var charmig men var med för lite för att han skulle sätta sig riktigt ordentligt. Samtidigt saknade jag inte honom när han inte var med. Adam Driver tyckte jag var mycket bra. Till skillnad från en viss H.C. från prequelsen så lyckades Driver fånga den där smärtan som uppstår när man famlar mellan den mörka och ljusa sidan.

”Hans hår var korpsvart och hans ögon mörka. Tårarna glänste. En kind blev smekt.”
– Författare: Jojjenito

Uppgörelsen mellan Han Solo och hans son var både vacker och sorglig. När Daisy Ridley senare, efter att det som skedde hade skett, tittade in i ögonen på och kramade om Leia blev det lite dammigt i salongen.

Jag gillade det känslofyllda slutet när Daisy Ridley hade letat upp en person och ville överlämna något. Trots att de två stirrade på varandra farligt länge så att man nästan trodde att det skulle bli ”Frodo i slutet av Sagan om konungens återkomst-varning” så blev det inte det.

Ja, Henke, du har rätt. Det intressanta är karaktärerna och deras relationer – inte nån politik, som Lucas verkade tro i framförallt The Phantom Menace. Det som gör The Force Awakens bra är inte politiska intriger, eller maffiga actionsekvenser med rymdskepp för den delen. Nej, det intressanta är vad som står på spel för karaktärerna och hur dessa karaktärer utvecklas under filmen.

Ett gott betyg till både filmen och publiken vi såg den med är att jag aldrig nånsin under visningen ens noterade nån annan i publiken. Jag var totalt inne i filmen. Det är inte vanligt. Enda gången jag rycktes ut en aning var när en viss person till vänster om mig skrattade lite väl högt då C-3P0 visade sitt gyllene tryne.

Några mindre bra detaljer:

Varför var Max von Sydow ens med när han bara var med i två minuter, om ens det? Han hade väl kunnat spela en gammal sithlord istället.

Domhnall Gleeson? Vad gjorde han i den här filmen? Han har uppenbarligen inte karisman att spela en ond officer i The First Order. (The First Order = typ det nya Rymdiperiet.)

Ja, jag hade hellre sett Max von Sydow som The First Orders ledare än den cgi-figur vi fick nu. Så fort Snoke, som han hette, var med, så sjönk filmen för mig. Han hade passat bättre som svartalv i Thor: The Dark World.

3D:n? Nej, den extra dimensionen gav ingenting men så var ju inte heller filmen inspelad med 3D-kameror utan efterkonverterad.

Jag har fortfarande lite svårt för scener med robotar eller håriga varelser som säger nåt obegripligt och en människa svarar på engelska.

Det förekommer en scen med lustiga figurer och lustig musik på en bar som tagen ur episod 4. Det kändes som en trött blinkning.

Slutord: En mycket bra film som står på egna ben (trots att det förstås i mångt och mycket är en remake av episod 4). Den är två snäpp bättre än prequelsen. Faktum är att jag även upplevde den som bättre än samtliga originalfilmer men då går jag alltså på min bioupplevelse jag hade i måndags, plus att man får ta med i beräkningen att jag inte är lika förtjust i originalfilmerna som många andra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Jag såg filmen tillsammans med Henke och Christian och här hittar ni deras tankar om den vaknande kraften.

Fripps filmrevyer
Movies – Noir

Fler som skrivit eller poddat om The Force Awakens:

Voldo
Filmitch
Den perfekta filmen (podd)
Rymdfilm (som även pratar om Star Wars med Roger Wilson i P1)
Fiffis filmtajm
Flmr
BlueRoseCase
Rörliga bilder och tryckta ord

Goth Wars?

Goth Wars?

Mission: Impossible – Rogue Nation (2015)

Rogue Nation posterEfter en semestervecka på annan ort (ja, jag besökte bl a en nedlagd gruva) är jag nu tillbaka i huvudstaden och har därmed haft möjlighet att kila iväg på bio för att se den senaste installationen i Mission: Impossible-serien. Tom Cruise är återigen Ethan Hunt och har återigen ett eller flera omöjliga uppdrag att genomföra. Den här gången får han hjälp av datornörden Benji (Simon Pegg) och så småningom även IMF-kompisen Luther (Ving Rhames) och gnällspiken Brandt (Jeremy Renner).

In i handlingen stiger även (både med och utan klackar) en viss Ilsa Faust finfint gestaltad av Rebecca Ferguson. Ilsa Faust!? Nej, det är inte en Bond-film även om man kan tro det.

Skurken i den här filmen är som vanligt en galen brittisk man med väsande röst som vill avsluta, eller åtminstone förändra, the world as we know it. I Rouge Nation heter han Solomon Lane och spelas av Sean Harris.

Rebecca Ferguson är ju som alla vet en svenska med en brittisk mor, och vi hittar faktiskt ytterligare en svensk i filmen. Jens Hultén, som jag känner igen från den strålande svenska deckaren Graven, gör en av Kanes hejdukar. Vad heter hans rollfigur? Janus Vinter. Nej, det är fortfarande inte en Bond-film.

Vem har anlitats för att hitta på dessa ”svenska” namn?! Haha, helt galet. Dessutom pratar Ferguson och Hultén svenska med varandra en hel del. Jag tyckte det var jättekul faktiskt, trots att det ibland handlar om direktöversatt engelska i stil med låt oss se vad du är gjord av. Låt oss se vad du är gjord av?! Åh, jag avskyr den här typen av bastardsvenska, det är kikhosta för mina öron. Det påminner om när nån hockeyexpert säger att en NHL-målvakt kommer upp stort efter en räddning. Gah. Hade inte nån kunnat tipsa om att låt oss se vad du går för hade varit bättre?

Tillbaka till filmen och hur den funkade i övrigt. Den funkade. Punkt. Jag hade roligt mest hela tiden. Som vanligt förekommer det ett antal actionsekvenser i filmen. Jag tyckte alla funkade. Snyggast var det smakfullt iscensatta och långa avsnittet från operahuset i Wien. Smoking, aftonklänning, tre lönnmördare, slagsmål på höga plattformar, ett skott som ska brinna av precis vid en speciellt inringad musikalisk not under föreställningen. Hej, Hitchcock! Vilken film? De 39 stegen? Mannen som visste för mycket?

Rogue Nation

Det går inte att inte låta sig underhållas av detta. Filmen tar oss från Minsk till Marocko via London och korta besök i Paris och på Kuba och sånt gillar jag alltid. Det är Bourne/Bond/Fast&Furious i en skön blandning. Det jag gillar med actionen är att de olika sekvenserna inbördes skiljer sig åt en del. Först den ganska lågmälda operasekvensen. Sen en sekvens i Marocko som till stor del utspelas under vatten och som sömlöst övergår till en galen motorcykel/biljakt. I slutet får vi en typisk M:I-heist med ansiktsmasker och allt som hör till.

Tom Cruise är Tom Cruise – och Rebecca Ferguson är Rebecca Ferguson. Många hyllar Ferguson och hon är bra. Det som sticker ut för mig är på ett sätt att hon inte sticker ut. Hon är Toms jämlike, en kvinnlig Ethan Hunt. Hon är inte en fru eller en agent som behöver räddas. Hon är sexig, sval, varm och badass på samma gång. Skönt att se men jag kan tycka att hyllningarna kanske är liiiite väl. Ferguson är givetvis bra men det bästa kanske är själva rollfiguren. Jag tror en hel del andra kvinnliga skådisar nog hade kunnat göra minst lika bra insatser.

Ferguson verkar för övrigt ha lånat en del moves av Loreen från hennes melodifestivallåt Euphoria, främst att hoppa upp och sätta sig på axlarna på sin manlige motståndare för att få honom på fall.

Ving Rhames och Jeremy Renner tycker jag känns aningen trötta. Jag vet inte riktigt om de tillförde nånting? Simon Pegg är inte nån favorit hos mig. Jag tycker han är lite väl stirrig, liksom bara för att vara stirrig. Men han har ändå några bra sekvenser här, bl a en scen när han plötsligt blir allvarlig och vägrar lämna Ethan i sticket och förklarar det för Ethan med övertygelse. Men när han ligger kamouflerad under en en gräsfilt bredvid ett flygfält och fipplar med sin padda (handdator?) så blir det mest Jönssonligan och då blir det för mycket jönsig humor för min smak.

Det räcker inte riktigt till en fyra för mig men det är mycket nära.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Fler som sett filmen:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Spel och film
Filmparadiset
Movies – Noir
Den perfekta filmen
Filmitch
Flmr
Har du inte sett den?
Fripps filmrevyer

Star Trek Into Darkness

Star Trek Into DarknessTitel: Star Trek Into Darkness
Regissör: J.J. Abrams
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

På Twitter har jag läst att det förekommit stora spoilers för den senaste Star Trek-filmen i princip alla recensioner i de stora svenska medierna. Om man som jag är väl bekant med tidigare filmer och originalserien (TOS) så var det inte mycket till spoiler. Eftersom jag khan min Star Trek så var det inte speciellt svårt att räkna ut vem superskurken som går under namnet John Harrison egentligen var. Och om man inte khan sin Star Trek så spelar det ingen roll.

Filmen inleds dock med att Enterprise, med James Tiberius Kirk (Chris Pine) som kapten, är på uppdrag för att utforska en planet med en kultur som inte nått lika långt i sin tekniska utveckling. Här finns inga rymdskepp med warpdrift, inga laserpistoler, inga svävande bilar. Stjärnflottans Prime Directive föreskriver att man absolut inte får påverka sådana kulturers utveckling. Men finns det lägen då det är rätt att bryta mot direktivet? Kanske för att rädda en planet från total förgörelse eller kanske för att rädda en persons liv? Jag gillade att man tog itu med primärdirektivet i filmen, då det är något av det viktigaste i tv-serierna (kanske främst The Next Generation).

Kirk, omogen som han är, bryter givetvis mot direktivet och det leder så småningom till att han förlorar sin kaptensposition och att Enterprise-besättningen splittras. Men var lugna, det är bara temporärt. Den f.d. agenten i Stjärnflottan, John Harrison, och numera superskurk iscensätter nämligen ett antal attentat mot Stjärnflottan. Vem får uppdraget att söka upp och förgöra Harrison? Jo, givetvis Kirk och hans besättning.

Jag blev positivt överraskad av filmen. Den första filmen i omstarten, som kom 2009, tyckte jag var helt ok men den fick bara godkänt betyg. Den kändes som ganska platt rymdaction med en skurk som jag inte gillade. Skurken i Into Darkness gillade jag. Han spelas perfekt, givetvis med brittisk engelska, av mannen med det roligaste namnet i filmbranschen (i konkurrens med Bobcat Goldthwait?) – Benedict Cumberbatch.

En stor del handlingen är hämtat från Star Trek-film nummer två i ordningen även fast man på ett smart sätt kastat om vem som gör vad i de avgörande ögonblicken. J.J. Abrams har inte bara blinkat lite till den filmen, det är snarare frågan om en hyllning, typ ”nudge nudge, wink wink!” i kubik. Själv gillade jag det men jag kan förstå om man tycker det är lite väl mycket. Det finns en scen som är på gränsen mot slutet, och det liknar kanske lite Anakin Skywalkers noooooo-skrik i slutet av Star Wars Episode III. Men jag tyckte det funkade.

Apropå callbacks till TOS. Chris Pine har hittat sin Kirk perfekt, liksom Karl Urban har hittat sin Bones ungefär lika bra. De har fångat manéren från William Shatner och DeForest Kelley som gjorde rollerna i TOS. Speciellt Kirks sätt att komma in på kommandobryggan, fråga om status, och sen lätt och ledigt liksom studsa fram till sin stol, är kusligt lik. Det är en bra gestaltning av William Shatner, helt enkelt. Jag gillar de små sakerna också, som bara en trekkie noterar, som t ex de återkommande sonarliknande radioljuden eller Uhuras öronsnäcka i silver eller referensen till Nurse Christine Chapel (som i TOS spelas av Gene Roddenberrys fru Majel Barrett) eller tribbles!

Jag tycker det är en perfekt balanserad film, med en bra avvägning mellan rymdaction och mer berättande story, bl a med en ganska rörande far och son-historia mellan Kirk och amiralen Pike (Bruce Greenwood) och relationen mellan Kirk och Spock. Jag tycker det är en bra balans mellan humor och allvar. Möjligen är Simon Peggs Scotty aningen over the top. Sulu och Chekov? Ja, de är något av bifigurer i den här filmen. I TOS kunde de få vissa avsnitt som var ”deras” men här förblir de figurer i periferin.

Jag gillade också att man betonade att Enterprise faktiskt är ett forskningsskepp och filmen nämner också skeppets fem år långa uppdrag med att utforska märkliga nya världar. Vi fick även en kort glimt av några klingons men det gav inte speciellt mycket förutom att Zoe Saldanas Uhura fick visa upp sina kunskaper i klingon.

Faktum är att jag hade betydligt roligare under den här uppföljaren än när jag såg den förra filmen (som jag såg om för några dagar sen och den fick samma betyg som tidigare). Kanske hade jag nu vant mig vid att det inte är Star Trek som det var i TOS utan mer av en actionfylld Star Trek. Fast det ska sägas att även tidigare filmer har skiljt sig en del jämfört med tv-serierna. Det har alltid varit mer action i filmerna. Skillnaden var dock större i den första omstartsfilmen.

Hela idén med att omstarten utspelar sig i ett alternativt universum (orsakat av händelserna i den första filmen) jämfört med TOS är ett smart drag. Detta gör att man inte behöver ta hänsyn till alla händelser och personer från TOS/filmerna.

Som avslutning kan jag inte låta bli att notera att filmen känns som en direkt kritik mot, eller åtminstone en kommentar till, USA:s avrättning av Usama bin Laden. I filmen får Enterprise order om att helt enkelt ta kål på superskurken Harrison genom att skjuta fotontorpeder mot den plats han gömmer sig. Spock påpekar, som den by the book-person han är, att det är emot reglementet att döma en person till döden utan en rättvis rättegång. Även ett tal mot slutet av filmen betonar det meningslösa med att söka hämnd på det sättet. Det förekommer även en sekvens som fick mig att tänka på 11 september och den sekvensen hade man inte kunnat ha med för några år sen. Det hade varit för känsligt, helt enkelt.

Förresten, sa jag att filmen är riktigt snygg också, precis som den förra filmen. Just detta är Abrams en mästare på.

4/5

Star Trek-sommar – Star Trek (2009)

Titel: Star Trek
Regissör: J.J. Abrams
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Det här skulle ha varit det sista inlägget om Star Trek men senare idag kommer det ett sista litet bonusinlägg om det bästa med Star Trek: The Next Generation.

Om ni inte fattat det än så är jag Star Trek-fan. Kanske inte en djupnörd, men jag har definitivt koll. Det bästa med Star Trek har alltid varit tv-serierna. Främst är det väl originalserien och The Next Generation som jag gillar mest. Tv-serie-formatet bjuder på något helt annat jämfört med än en långfilm. Tv-avsnitten rullar på och du lär känna karaktärerna mer och mer, lär känna deras egenheter och hur de agerar med andra. Det blir en helt annan familjär känsla än när allt ska krympas ihop till en endast två timmar lång, helst actionpackad, film. En stor del av Star Trek är enligt mig också att fokus är på mystiska fenomen, utforskande, politik och inte så mycket på hjälte versus skurk och skjuta, skjuta, skjuta laserpistol.

Med det här ovan sagt så blev omstarten av Star Trek kanske inte helt oväntat något av en besvikelse, trots den hajp som ändå förekommit (Fredrik Strage i DN gav den t ex en fyra). Men, men, jag ska väl inte klaga alltför mycket ändå. Rollbesättningen är bra, främst Kirk och Spock som också är huvudpersoner i orginalserien men då tillsammans med Bones. Här är Bones roll rejält nedklippt och han framstår som en bifigur, vilket inte är så konstigt då man helt enkelt valt att fokusera på Kirk och Spock. Men Karl Urban gör en hyfsad insats när han i princip spelar DeForest Kelley som gjorde Bones i originalserien. Bäst tycker jag nog Zachary Quinto som Spock är men det kan bero på att Spock är min favoritkaraktär från Star Trek.

Scenografin i filmen är till stora delar klockren. Kommandobryggan på Enterprise är t ex väldigt snygg och stilren. Skurkskeppet kändes dock mest förvirrande, tyvärr. Man fick liksom aldrig nån överblick över det. Förvirrande är också själva historien i filmen, förvirrande men samtidigt ganska ordinär. Tempot är uppskruvat till max, kanske för att hinna med den back-story om Kirk och Spock som filmen inleds med. Skurken (faktiskt spelad av Eric Bana), en romulan med tribaltatueringar är inte speciellt cool, han heller. Mja, till slut blir det godkänt ändå. Star Trek-känslan från tv-serien är (givetvis) till stora delar borta och ersatt med modern, fräsch, men ganska platt rymdactionkänsla.

3/5

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet


Titel: Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet
Regi: Steven Spielberg
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

När jag var liten var Tintin en favorit. Jag läste både serierna och lyssnade på skivorna med Tomas Bolme som Tintin. När jag hörde talas om att Steven Spielberg och Peter Jackson skulle göra film om den unge barnlike reportern så blev jag inte så begeistrad. De bilder jag sett från filmen gav mig inte den där Tintin-känslan utan de kändes sterila. Dessutom är jag inte speciellt förtjust i mocap-tekniken så själva rörelseanimeringen var inget som lockade heller, även om det nu var ”mästaren” Andy Serkis som skulle göra Kapten Haddock. Nåväl, jag skulle väl ändå få ett trevligt matinéäventyr i alla fall.

Nu är det möjligt att det faktum att jag var bakis och hade flugit hem ifrån Amsterdam samma dag påverkade hur jag uppfattade filmen, haha… men jag tyckte faktiskt den var ganska tråkig. Nånstans när Tintin och Haddock var i öknen så började jag nicka till. Nu har inte historien en enda död punkt, det är action från start till mål, och kanske är det en av anledningarna till att den känns lite tråkig. Jag tyckte även skurken kändes blek. Var det Daniel Craig som gjorde hans röst? Inte speciellt bra om så var fallet.

Ett stort problem jag har med den här typen av animerade filmer där man gör eller försöker göra detaljerade ansikten är att människorna ser ut som själlösa robotkloner. Jag blir nästan rädd för dem och finner dem obehagliga, och det gäller inte minst Tintin själv. Han ser ut som en Haley Joel Osment-kopia som tagen ur Spielbergs egna rulle AI. Nä, då föredrar jag den betydligt mindre detaljerade stilen, då det gäller mänskliga varelser, som används i t ex anime.

2/5

PS. Och Snowy? Puh-leeze.

Mission: Impossible – Ghost Protocol


Titel: Mission: Impossible – Ghost Protocol
Regi: Brad Bird
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

När jag nyligen var i Montréal så gavs det två tillfällen för att kolla på bio. Första gången blev det Underworld: Awakening i AVX och 3D. Andra gången blev det inte helt oväntat den senaste Mission: Impossible-filmen — i IMAX-format. Om man ska ta sammanfatta de tidigare MI-filmerna så tycker jag den första är riktigt bra. Det var en klassisk agent/heist-histoira. Tvåan tyckte jag nästan var usel. Den var hur som helst inte godkänt. Jag tyckte här att John Woo förstörde agentkänslan fullständigt och det blev en smörig actionbalett av det hela istället. Trean var en ok thriller. Där tyckte jag man hade gått tillbaka till lite mer jordnära actionscener och inte den där överdådiga romantikactionen.

I den fjärde filmen (som jag inte alls var säker på att den skulle komma och än mindre att jag skulle se den) så finner sig Ethan Hunt i en ganska prekär situation. Agenter har dött till höger och vänster. Till slut är Ethan och hans team helt ensamma och avskurna. All kännedom om Ethan och hans team förnekas och they are on their own. Ok, detta är kanske inget nytt men skillnaden nu är att hela MI-organisationen är förbjuden att kontakta Ethan och de andra agenterna. Tidigare har de alltid kunnat lita på sina egna när det gäller utrustning och säkra platser att vistas på. Men nu är de alltså helt ensamma. Det är just detta som kallas för spökprotokollet.

Skurken som de har att kämpa emot är… wait for it… svensk. Han spelas av Michael Nyqvist och är en galen professor som tycker att Jordens undergång är det bästa som kan hända Jorden. Av nån anledning hade jag fått för mig att Nyqvist spelade en rysk galning men det visade sig att det var en svensk galning vilket var lite kul. När Nyqvist i några scener i början höll tal på svenska hade jag svårt att hålla mig för skratt. Det lät helt sjukt. Nu när jag tänker efter så tror jag att svenska skådisar kommer att ha en liten guldperiod några år framöver. Det finns nåt lockande med att vara lite annorlunda.

Ok, om vi ska skippa svenskkopplingen så konstaterar jag att det är en ganska vanlig actionthriller. Den innehåller helt enkelt de vanliga scenerna. Vi har relativt halsbrytande action med biljakter och klättring på skyskrapor i Dubai. Historien är densamma som i de tidigare filmerna. Skillnaden här ska vara att teamet är helt utlämnade men känslan är att det egentligen inte är nån skillnad.

Om man nu ska se det som en helt vanlig thriller så är det möjligt att den är aningen mer spektakulär men slutändan ändå inte. Ok, de olika miljöerna som filmen utspelas i är coola, det ska erkännas. I Dubai bjuds vi på cool skyskrapsklättring. Jag vet inte om det beror på Fiffis hajpning men jag blev ändå aningen besviken på dessa scener. Det fanns nåt fånigt över Ethans svarta grodfingervantar.

Det som var lite kul med just den här visningen var att den ägde rum i en gigantiskt IMAX-salong. De vanliga reklamfilmerna lyste med sin frånvaro. Istället visades vad jag trodde skulle vara en kort scen ur den kommande Batman-filmen. Det var bara det att det här lilla klippet  bara fortsatte. Och fortsatte. Och fortsatte. Efter ett tag undrade jag om det faktiskt var MI-filmen som hade börjat. Dessutom var det ett väldigt underhållande klipp. Men eftersom jag i början hade känt igen Gary Oldman som polischefen så visste jag att det var Batman det handlade om. Fast grejen var att det inte var en trailer utan en hel scen som visades.

Men till slut tog alltså den där Batman-scenen slutet och den riktiga filmen började. Varför var Batman-scenen så bra? Ja, jag kan väl säga att den innehöll en ganska cool kidnappning… av ett flygplan.

Mission: Impossible – Ghost Protocol får en helt vanlig trea.

3/5

2 x Michael Winterbottom

För ett tag sen såg jag Michael Winterbottoms senaste film The Trip. Därför tyckte jag det kunde passa att samla ihop recensioner av några andra vinterstjärtare som jag har sett. Först ut är recensioner av musikfilmen 24 Hour Party People och flyktingdramat In This World i ett comboinlägg. Imorgon handlar det om metafilmskomedin Tristram Shandy och på måndag avslutar jag med mitt omdöme om matresan The Trip. Sen tidigare har jag skrivit om Winterbottoms sf-rulle Code 46 som kom 2003.



Titel: 24 Hour Party People
Regi: Michael Winterbottom
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

En Michael Winterbottom-film som påminner en hel del i stilen om Winterbottoms senare film Tristram Shandy. I båda filmerna är det Steve Coogan som guidar oss i den värld som filmen har byggt upp. Det är en sorts film som är både metafilm och fejkdokumentär samtidigt och jag måste säga att jag har en aning svårt för det greppet. Humorn känns ganska torr och intern. Coogan har sin speciella stil, som är ganska underhållande, och roligast är det just när Coogan själv tittar direkt in i kameran och berättar för oss tittare vad som sker omkring honom. Just musikhistorien var intressant men det blir lite halvdant och allt avhandlas i för rask takt. Jag hade hellre sett en dokumentär om Joy Division, The Factory, Manchester, New Order och rave-scenen i stället för den här något sega ”dramadokumentärkomedin” som inte riktigt har nån poäng. Bitvis är det lite roligt och det är tillräckligt intressant när det gäller musiken för att få en svag trea.

3-/5


Titel: In This World
Regi: Michael Winterbottom
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

Två kusiner och Afghaner bor i ett flyktingläger i Pakistan. De drömmer om att komma till England och London. En dag börjar de sin flykt landvägen genom Iran, Turkiet, osv. Vi får följa dem på den osäkra vägen. Orvar i Filmkrönikan (min kommentar: jag skrev om filmen på den tiden Filmkrönikan fortfarande fanns) gav just den här filmen en fyra, men jag tyckte den var tråkig. Den kändes som ett förlängt Aktuellt-reportage, och visst, det innebar att den kändes realistisk, men det gjorde inte det hela till en bättre film enligt mig. Jag tyckte den var urtråkig faktiskt. Jag var i princip aldrig intresserad. I början förekom en speaker-röst som lade fram fakta om flyktingars situation i Pakistan, osv. Man fick se en karta där kusinernas väg ritades in. Det hela kändes realistiskt, men… vad gjorde det? Jag tyckte ändå det var en dålig film. Filmen skildrar en viktig fråga och en tragedi men som film får den inte godkänt. Vill ni se en film som tar upp liknande ämnen men berör, se då De druckna hästarnas tid istället!

2-/5

%d bloggare gillar detta: