The Last King of Scotland (2006)

the-last-king-of-scotlandJames McAvoy är ju aktuell just nu som multipel personlighets-monster i M. Night Shyamalans Split. Under 2006 års Stockholm Filmfestival kollade in en av hans tidigare filmer, The Last King of Scotland, som gav Forest Whitaker en Oscar. Den här korta texten skrevs i november 2006. Ingen Om visningen-text den här gången heller.

Forest Whitaker spelar Ugandas diktator Idi Amin läskigt bra. Han känns paranoid på ett obehagligt sätt som förmodligen stämmer rätt bra med verkligheten. Till Uganda kommer nyblivne och naive läkaren Nicholas (James McAvoy) som blir Amins privatläkare och han är till en början blind inför vad som egentligen pågår i landet. Väldigt bra skådespelarprestationer från de flesta i den här filmen. Även McAvoy som den unge läkaren känns helt rätt.

Filmen som helhet ger mig inte så himla mycket dock. Jag är lite trött på historier då nåt tragiskt i Afrika ska skildras genom en vits ögon. Nu var just den här vite mannen i och för sig en ganska viktig del i historien men ändå…. Klart sevärd och välgjord, men om man måste välja så känns en film som Hotell Rwanda betydligt mer angelägen och bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

PS. Ja just det, bra afrofunk var det också i filmen! DS.

Systrarna Brontë: Jane Eyre (2011)

jane-eyreAndra filmen ut i Brontë-temat. Den här gången är det den äldsta systern i skaran som har författat förlagan till filmen. Jane Eyre skrevs alltså av Charlotte Brontë och kom ut i oktober 1847.

Precis som var fallet med Wuthering Heights så har det gjorts mängder med filmatiseringar av Jane Eyre. Jag kan dock inte påminna mig att jag har sett någon. Den jag valt att skriva om idag är från 2011 och i regi av Cary Fukunaga som bl a ligger bakom immigrantfilmen Sin nombre från 2009.

Filmen inleds med att vi får se en ung kvinna springa ut från ett ståtligt gods. Kvinnan verkar desperat. Hon hamnar ute på hedarna, där hon går vilse. Det regnar och är kallt… men så lyckas hon ta sig till en liten gård där en präst och hans två systrar bor. Prästen beslutar sig för att låta henne bo hos dem. ”It’s the christian thing to do”.

Den unga kvinnan heter Jane Eyre och i återblickar får vi nu se hennes historia berättas…

…Jane Eyre (Mia Wasikowska) är ett föräldralöst maskrosbarn som växer upp i en fosterfamilj. Styvmamman är en vidrig kvinna som tagen ur Askungen. Janes styvbröder plågar henne ständigt, förutom när de skvallrar till modern. Till slut hamnar Jane på internatskola. Ur askan i elden kan man säga. Skolans rektor är än mer vidrig och på gränsen till en karikatyr (eller över den om jag ska vara ärlig).

Men Jane är alltså ett maskrosbarn och hon tar sig igenom allt och lite till. Efter några år får hon en tjänst som guvernant på Thornfield Hall där den hemlighetsfulle Edward Rochester (Michael Fassbender) är herre i huset. De båda inleder så småningom nån form av trevande relation, eller vad jag nu ska kalla det.

Förra gången, för fem år sen, när jag gav mig på temat om Brontë-systrarna så var Jane Eyre den första filmen jag såg och jag skrev nästan en hel recension då. Men eftersom jag körde fast totalt med Wuthering Heights så blev det ingen recension av Jane Eyre heller. Så det här är alltså min andra titt. Ett litet stycke ur min gamla opublicerade text lyder som följer:

Jag vill åka till norra England och gå vilse på en dimmig öde hed. Sen vill jag bli räddad, inlindad i filtar, dricka varmt te och berätta min historia för mina räddare.

Haha, ja, så kände jag nu med faktiskt. Det är nåt med landskapet, de karga hedarna, som tilltalar mig. I kombination med ett väldigt snyggt dimmigt foto så var det visuella en njutning. Ingen skakig handkamera som fångar ofokuserade tordyvlar på bild här inte.

Judi Dench! Judi Dench dyker upp. Det hade jag helt glömt av. Det var en trevlig överraskning. Hon har skådespelarpondus den kvinnan. Här spelar hon chefshushållerskan (eller vad nu titeln är?) på Thornfield Hall.

Michael Fassbender är ju med också förstås. Det dröjde överraskande länge innan hans rollfigur först gör entré. Rochester som karaktär var något av ett mysterium. Jag kunde aldrig riktigt bestämma mig för om han var ett creep eller en gentleman med ett olyckligt förflutet. Slutet gör väl i och för sig den saken klar.

Jag tyckte det var kul att Rochester först och främst är fascinerad av Jane för hennes intelligens och syn på livet. Han behöver nån som vågar stå upp mot honom och som kan matcha honom som samtalspartner. Jane står för ett nytt feministiskt tänkande och jag undrar om det återspeglar det som romanen innehåller eller om man skruvat till det lite extra. Någon (Sofia?) som har läst boken kanske kan svara.

Förutom att jag gillar landskapet med hedarna så tyckte jag även övriga miljöer var riktigt snygga. Thornfield Hall har en härlig gotisk stämning över sig och Fukunaga använder sig av skräckfilmsestetik för extra effekt. Det förekommer t.o.m. en jump scare som involverar en duva.

Mia Wasikowska i titelrollen övertygar. Hon är en badass. Hur man nu kan vara det i ett brittiskt kostymdrama. Men det kunde man tydligen. Även Amelia Clarkson som gör den unga Jane var mycket bra. Båda två är utmärkta på att få fram Janes envishet och egenhet.

Det som drar ner betyget en aning är att de delar som ramar in huvudhistorien inte var lika engagerande. Prästen och hans relation till Jane kändes mest som en parentes.

Som helhet är Cary Fukunagas version av Jane Eyre en klassiskt och kompetent gjord filmatisering och jag delar ut en stark trea, vilket känns skönt efter plågan som det var att se Wuthering Heights.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vad Sofia tyckte om Jane Eyre kan ni läsa om här. Jag hoppas vid Gud att hon inte tycker den är sämre än Wuthering Heights i alla fall. 😉

The Filmitch Mellanöstern Challenge: Body of Lies (2008)

The Hurt LockerMin bloggkompis Filmitch-Johan gillar många olika filmgenrer, kanske allra mest skräck och musikaler. En genre som han inte uppskattar lika mycket är den där det handlar om problematiken i Mellanöstern, Israel-Palestina-konflikten, och ”kriget mot terrorismen”. Läs mer om varför Johan har svårt för denna genre här.

Ibland kan jag inte låta bli att trolla lite, kasta ut små gliringskrokar mot Johan. Plötsligt nappade det och han utmanade mig genom att be mig lista tre filmer (obs! bra filmer skulle det vara!) med tema Mellanöstern/terrorister. Jag kunde ju bara inte låta denna utmaning passera förbi obemärkt. Talesättets handske var med andra ord upplockad.

Sagt och gjort, jag började fundera och ganska snabbt kom jag fram till två filmer som jag själv tycker är mycket bra. Enda grejen var att jag själv ville delta i temat mer aktivt och jag brukar väldigt sällan se om filmer och skriva om dem på nytt. Så som tredje film valde jag därför en film som jag själv inte hade sett och det är den filmen som inleder temat som vi kallar:

The Filmitch Mellanöstern Challenge!

 

Body of LiesBody of Lies heter den här Ridley Scott-rullen om jakten på terrorister i Irak och Jordanien. Den evigt unge Leonardo DiCaprio spelar huvudrollen som CIA-agent placerad i Mellanöstern och Russell Crowe gör hans chef som styr saker och ting från hemmaplan i USA via mobilen och drönare.

Utmaningen startar med rejäl rivstart. Inte. Snarare en dikeskörning. Body of Lies är nämligen en ganska dålig film, eller ja, inte urdålig men högst medioker. Jag får känslan att filmens skådisar inte riktigt tror på filmen. De går på autopilot känns det som.

Manuset har problem. Det är förenklat där det borde vara mer komplicerat men för komplicerat där det borde vara enklare. Det är för enkelt i det avseendet att det sitter en genomond arab med hätta på huvudet och spelar in en video där han säger att man ska hämnas USA:s krig mot den muslimska världen genom att begå terrordåd. Det finns inget intressant i detta utan blir mest tråkigt.

Samtidigt är filmen kanske för komplicerad i andra delar av handlingen då det är oklart vilka agendor olika karaktärer har. Det passar inte riktigt in att använda plottwistar som tagna ur en mer lättsam spion- eller heistfilm i den här typen av film.

Att jag inte sågar filmen sönder och samman beror på att det bitvis blir lite spännande. Bl a bjuds det på en nervig scen i filmens inledning som avslutas med svettig biljakt i öknen. Ridley Scott är en duktigt regissör, punkt. Dock krävs det att han får ett bra manus att jobba och jag tycker att Body of Lies är ett exempel på när manus inte håller måttet.

En annan ljusglimt är Oscar Isaac (!) dyker upp i en liten biroll. Jag kände först inte igen honom men sen trillade poletten ner. Issac är ju från Guatemela men här spelar han irakier. Dessutom har vi britten Mark Strong som spelar spionchef från Jordanien. Oh, well.

Ska jag avsluta texten med nåt positivt? Nej, det blir nåt negativt istället. Man har valt att slänga in en kärlekshistoria mitt i allt. Det funkar inte alls utan det känns bara krystat och fånigt när Leo börjar flörta och sen blir kär i sin jordanska sjuksyrra.

Ett annat konstigt och återkommande inslag i är när Crowe pratar i telefon med Leo samtidigt som han t ex ska lämna sina barn på dagis. Jaha, filmmakarna vill visa på det absurda i kontrasten mellan Crowes livspussel och Leos livsfarliga jakt på terrorister. Aha, jag förstår.

Jag vet inte riktigt vad filmen vill säga men det handlar väl om att min fiendes fiende är min vän, att man aldrig kan vara säker på vem som är vän eller fiende, att lokala spionmyndigheter kanske är bäst lämpade att fånga in terrorister i sina egna hemländer och att USA nog gör bäst i att samarbeta med dessa myndigheter, och att allt övervakas via satellit eller drönare.

Speciellt spännande blev det aldrig, förutom den inledande scenen med ökenbiljakten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kolla nu in vad Filmitch delar ut för dom till Body of Lies.

Imorgon handlar det om en ny film för stackars Filmitch-Johan. Förhoppningsvis uppskattas den mer. Jag själv tycker det är en riktigt bra film i alla fall.

Mission: Impossible – Rogue Nation (2015)

Rogue Nation posterEfter en semestervecka på annan ort (ja, jag besökte bl a en nedlagd gruva) är jag nu tillbaka i huvudstaden och har därmed haft möjlighet att kila iväg på bio för att se den senaste installationen i Mission: Impossible-serien. Tom Cruise är återigen Ethan Hunt och har återigen ett eller flera omöjliga uppdrag att genomföra. Den här gången får han hjälp av datornörden Benji (Simon Pegg) och så småningom även IMF-kompisen Luther (Ving Rhames) och gnällspiken Brandt (Jeremy Renner).

In i handlingen stiger även (både med och utan klackar) en viss Ilsa Faust finfint gestaltad av Rebecca Ferguson. Ilsa Faust!? Nej, det är inte en Bond-film även om man kan tro det.

Skurken i den här filmen är som vanligt en galen brittisk man med väsande röst som vill avsluta, eller åtminstone förändra, the world as we know it. I Rouge Nation heter han Solomon Lane och spelas av Sean Harris.

Rebecca Ferguson är ju som alla vet en svenska med en brittisk mor, och vi hittar faktiskt ytterligare en svensk i filmen. Jens Hultén, som jag känner igen från den strålande svenska deckaren Graven, gör en av Kanes hejdukar. Vad heter hans rollfigur? Janus Vinter. Nej, det är fortfarande inte en Bond-film.

Vem har anlitats för att hitta på dessa ”svenska” namn?! Haha, helt galet. Dessutom pratar Ferguson och Hultén svenska med varandra en hel del. Jag tyckte det var jättekul faktiskt, trots att det ibland handlar om direktöversatt engelska i stil med låt oss se vad du är gjord av. Låt oss se vad du är gjord av?! Åh, jag avskyr den här typen av bastardsvenska, det är kikhosta för mina öron. Det påminner om när nån hockeyexpert säger att en NHL-målvakt kommer upp stort efter en räddning. Gah. Hade inte nån kunnat tipsa om att låt oss se vad du går för hade varit bättre?

Tillbaka till filmen och hur den funkade i övrigt. Den funkade. Punkt. Jag hade roligt mest hela tiden. Som vanligt förekommer det ett antal actionsekvenser i filmen. Jag tyckte alla funkade. Snyggast var det smakfullt iscensatta och långa avsnittet från operahuset i Wien. Smoking, aftonklänning, tre lönnmördare, slagsmål på höga plattformar, ett skott som ska brinna av precis vid en speciellt inringad musikalisk not under föreställningen. Hej, Hitchcock! Vilken film? De 39 stegen? Mannen som visste för mycket?

Rogue Nation

Det går inte att inte låta sig underhållas av detta. Filmen tar oss från Minsk till Marocko via London och korta besök i Paris och på Kuba och sånt gillar jag alltid. Det är Bourne/Bond/Fast&Furious i en skön blandning. Det jag gillar med actionen är att de olika sekvenserna inbördes skiljer sig åt en del. Först den ganska lågmälda operasekvensen. Sen en sekvens i Marocko som till stor del utspelas under vatten och som sömlöst övergår till en galen motorcykel/biljakt. I slutet får vi en typisk M:I-heist med ansiktsmasker och allt som hör till.

Tom Cruise är Tom Cruise – och Rebecca Ferguson är Rebecca Ferguson. Många hyllar Ferguson och hon är bra. Det som sticker ut för mig är på ett sätt att hon inte sticker ut. Hon är Toms jämlike, en kvinnlig Ethan Hunt. Hon är inte en fru eller en agent som behöver räddas. Hon är sexig, sval, varm och badass på samma gång. Skönt att se men jag kan tycka att hyllningarna kanske är liiiite väl. Ferguson är givetvis bra men det bästa kanske är själva rollfiguren. Jag tror en hel del andra kvinnliga skådisar nog hade kunnat göra minst lika bra insatser.

Ferguson verkar för övrigt ha lånat en del moves av Loreen från hennes melodifestivallåt Euphoria, främst att hoppa upp och sätta sig på axlarna på sin manlige motståndare för att få honom på fall.

Ving Rhames och Jeremy Renner tycker jag känns aningen trötta. Jag vet inte riktigt om de tillförde nånting? Simon Pegg är inte nån favorit hos mig. Jag tycker han är lite väl stirrig, liksom bara för att vara stirrig. Men han har ändå några bra sekvenser här, bl a en scen när han plötsligt blir allvarlig och vägrar lämna Ethan i sticket och förklarar det för Ethan med övertygelse. Men när han ligger kamouflerad under en en gräsfilt bredvid ett flygfält och fipplar med sin padda (handdator?) så blir det mest Jönssonligan och då blir det för mycket jönsig humor för min smak.

Det räcker inte riktigt till en fyra för mig men det är mycket nära.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

Fler som sett filmen:

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Spel och film
Filmparadiset
Movies – Noir
Den perfekta filmen
Filmitch
Flmr
Har du inte sett den?
Fripps filmrevyer

Tinker Tailor Soldier Spy


Titel: Tinker Tailor Soldier Spy
Regi: Tomas Alfredson
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag ber om ursäkt för den låga inläggsfrekvensen och att jag varit dålig på att kommentera på andra bloggar den senaste tiden. Jobbresor och Filmfestivalen har satt käppar i hjulet. Nu hoppas jag att jag ska vara uppe på banan igen med inlägg lite tätare.

Efter den internationella framgången med Låt den rätte komma in fick Tomas Alfredson chansen att göra en internationell storfilm. Valet (om det nu var hans val) föll på en filmatisering av John le Carrés spionroman Mullvaden som den heter på svenska. Eftersom vi numera inte översätter filmtitlar från engelska, inte ens när det finns en känd översatt bok som förlaga, så är det originaltiteln Tinker Tailor Soldier Spy som gäller.

Jag tror jag skippar att skriva så mycket om själva handlingen utan går direkt in på vad jag tyckte. I korthet handlar det om den luttrade spionen George Smiley (Gary Oldman) som får i uppgift att reda ut om det finns en mullvad (dubbelagent) högst upp i den brittiska underrättelsetjänsten.

Vad tyckte jag då? Mmm, jag ser faktiskt en likhet med Låt den rätte komma in. Precis som Alfredsons förra film är det ruggigt snyggt men det blir kanske för mycket yta. I filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists vampyrroman så räckte den snygga ytan till att ge filmen en fyra men i fallet Tinker Tailor Soldier Spy är jag nog inte lika snäll, vilket kan bero på att jag väntade mig mer efter all hype (eller hajp om man skriver för DN).

Fotot är alldeles strålande vilket inte förvånade mig alls eftersom min fimfotografguru Hoyte Van Hoytema stod för det bildmässiga. Han gjorde mig inte besviken. Om ni vill se en annan ruggigt snygg film där Hoyte stått för fotot så kan jag rekommendera Flickan.


Skådespelarinsatserna är alldeles strålande. Det dyker upp erkänt duktiga skådisar i praktiskt taget alla roller. Det är en hel kader med grymma skådisar: Gary Oldman, John Hurt, Colin Firth, Mark Strong, David Dencik, Stephen Graham, mm. Det är faktiskt så jag tycker det är lite slöseri.

Handlingen däremot kan jag inte kalla strålande. Jag gillar mycket. T ex att det aldrig blir en standardmässig thriller med biljakter eller shootout-scener. Istället skulle jag säga att det mer är ett drama om hur det är att vara spion. Problemet är väl kanske att det här dramat aldrig riktigt blir intensivt. Jag tror bara det finns en scen med ett känslomässigt utspel av nån större magnitud. Det är faktiskt David Dencik som står för den insatsen. Well, om jag tänker efter så finns kanske nån mer scen, men överlag är det återhållet brittiskt och ganska känslolöst. Och nånstans gillar jag ändå just det. Det finns t ex en underbar scen i början av filmen när en minister pratar med några agenter samtidigt som han äter frukost, rostad bröd som han mumsar på på ett väldigt brittiskt sätt.

Allt som händer händer liksom i smyg, lite dolt. Det finns t ex en del antydningar om homosexuella förbindelser hos agenterna men det är liksom inget som skildras så uppenbart alls utan det antyds bara att det kan vara ett problem för de inblandade personerna. Förutom att saker händer lite så där i smyg så är det som händer även ganska invecklat. Det gäller att inte sitta och sova utan ha huvudet på skaft. Mot slutet tycker jag ändå alla lösa trådar om vem som gjorde vad och vem som var agent åt vilket land reddes ut.

I slutändan kan jag ändå inte ger mer än en stark trea till filmen trots att jag gärna skulle vilja. Alfredson måste helt enkelt lära sig att ta med lite mer ”feeling” i sina filmer.

Några andra som har sett och dessutom tyckt om filmen är Fiffi och Movies – Noir.

3+/5

Om visningen: Eftersom jag visste att det skulle vara utsålt så var vi ganska tidigt på plats, vilket var tur eftersom kön på Grand gick ändå ut till entrén. Precis när vi anlände så började man släppa in. Perfekt timing och vi fick helt ok platser. Som vanligt placerar sig folk med ett säte mellan sig och sin granne vilket bara ställer till problem när det är utsålt. För att det ska bli smidigare att fylla salongen är det ju bättre att de lediga platserna är ute på kanterna. Men, men, så är det alltid. Och jag ska kanske inte kasta sten i glashus eftersom jag själv brukar försöka få en plats där inga sitter bredvid mig (när det inte är festival) eftersom det i normalfallet är på tok för trångt mellan biofåtöljer. Det finns undantag när det gäller det trånga, t ex på Filmstaden Råsunda i Stockholm där man faktiskt får två helt egna armstöd (halleluja!).

Innan visningen hälsar volontären välkommen efter att ha lyckats få igång den andra mikrofonen hon testade. Efter mic-strulet ska det räknas lediga platser eftersom man ska ha ett andra insläpp för folk som chansat trots att det varit utsålt. Hon får räkna två gånger (högt i micen dessutom) och kommer fram till 19 platser. Nu tänker jag att man låter det vara tänt och att man släpper in de 19 lyckliga. Gör man så? Nej, man släcker ner så det blir beckmörkt och så startar man filmen. Haha, lycka till med att hitta de lediga platserna.

Nu var det faktiskt inte så svårt för de 19 att hitta platserna eftersom de i princip bara fanns på första raden men roligt ändå hur ofta det strular med logistiken på Filmfestivalen. Charm.

%d bloggare gillar detta: