#SFF15: Tale of Tales (2015)

sff_logoTale of TalesNovember. Söndag. Kaffe. Stockholm Filmfestival. Kanelbulle. Sagofilm. Det enda som störde bilden var biografen Parks biosäten. Men det visade sig att jag tydligen utvecklat immunitet mot dem. Jag kanske t.o.m. kan våga mig på Reflexen igen nästa år. Nej, där går gränsen.

Aaaaaanyway. Jag har alltså sett Tale of Tales som är en mustig sagofilm med bl a Salma Hayek och Tobey Jones i rollerna. Som jag hade förstått det så skulle det vara en antologifilm bestående av tre skrönor som berättades i tur och ordning. Det stämde inte riktigt. Nej, istället har regissören Matteo Garrone valt att som i Cloud Atlas köra enligt Round Robin, dvs först lite historia ett, sen lite historia två, sen lite historia tre, och så börja om med historia ett igen. Skillnaden är väl att Cloud Atlas hade man sex historier att berätta, så i Tale of Tales får vi ganska långa sjok med samma historia.

Sagorna i Tale of Tales hänger inte ihop mer än att de alla utspelas i samma universum. Det förekommer några scener då karaktärer från alla tre historier är med samtidigt men de samverkar egentligen inte med varandra.

Handlingen i de tre sagorna är som följer.

The Queen
Salma Hayek och John C. Reilly spelar drottning och kung som vill få barn men hur mycket de än försöker så händer inget. De får ”hjälp” av en magiker som föreslår att drottningen ska äta hjärtat från ett sjömonster. Och just det, hjärtat ska givetvis tillagas av en jungfru. Sagt och gjort så kliver kungen ner i vattnet med en dykardräkt och fixar hjärtat, som tillagas och äts, och barn föds. Grejen är dock att även jungfrun blev med barn. Så plötsligt har vi två barn, exakt lika albinobarn av nån anledning.

The Flea
En kung blir besatt av en loppa istället för att bry sig om sin dotter. Kungen är ständigt med sin loppa som av nån galen anledning växer och växer och snart är lika stor som en gris. Sen ska dottern giftas bort och av olika anledningar (främst att pappa kungen är en galning) blir det en gigantisk trollaktig grottman som blir hennes man.

The Two Old Women
En sexberoende kung (Vincent Cassel) lockas av en ung kvinna med en underbar röst. Kungen har aldrig sett henne utan bara hört den gudomliga sången. Grejen är att kvinnan inte alls är ung utan gammal rynkig tant (med en ljus och sammetslen röst) som bor sin ännu rynkigare syster. Eftersom han inte har sett henne fortsätter han sina försök att få henne upp till slottet och i sin säng. Till slut går tanten med på det. Hon ska bara fixa till sin hud först…

Bäst var möjligen The Queen. Märkligast nog var The Flea. Roligast var kanske The Two Old Women.

The Queen tyckte jag började riktigt bra. Tyvärr var John C. Reilly med alldeles för lite. Jag gillade hela sekvensen när han med en härligt gammaldags dykardräkt gav sig på att fixa det där hjärtat av sjömonstret. Skön matinékänsla här.

Historien om loppan var bitvis ganska rolig men även bara konstig. Ganska dålig cgi på loppan när den var stor som en gris. Hela avsnittet när dottern var hos grottmannen kändes mest märkligt.

Vincent Cassel som kungen med fruntimmersbekymmer var faktiskt ganska rolig. En hel del naket här också vilket inte brukar vara så vanligt i sagor för barn.

På den (medel)tiden som de här sagorna skrevs så har jag förstått att man tyckte att sex och brutalt våld var alldeles utmärkt innehåll i barnsagor. Filmen bygger alltså på italienaren Giambattista Basiles sagosamling Il Pentamerone även kallad Sagornas saga eller underhållning för de små. Just det faktum att sagorna är fyllda med svart och lite vågad humor var kanske det bästa med dem. Jag skulle inte kalla det sagor för barn direkt.

Jag gillade även att filmen är inspelad i riktiga miljöer och att man inte överanvänt greenscreenen.

Slutligen är jag fascinerad av att en av regissörens Matteo Garrones tidigare verk är Gomorra, en helt annorlunda film som var en favorit på filmfestivalen 2008.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Om visningen: Söndag eftermiddag, kaffe och bulle på 7-Eleven, och sen en mustig skröna på bio. Skönt. Den här gången tyckte jag alltså inte sätena var så jobbiga på Park. Några idioter gick ut efter halva filmen. Efter det kom det in två idioter med popcorn och slog mig i huvudet med en tung läderjacka. Varför gå ut efter halva filmen för att köpa popcorn? Eller om det nu var två sent anlända, varför fick de komma in? Idioter i vilket fall.

Sen tidigare har en viss Filmitch skrivit om Tale of Tales och hans höga betyg var ett ganska tungt vägande skäl till att jag valde att se den på festivalen. Även om jag inte delar ut ett lika högt betyg så får jag ändå varmt tacka för tipset.

Meek’s Cutoff

Titel: Meek’s Cutoff
Regi: Kelly Reichardt
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Meek’s Cutoff är en annorlunda western som bl a Henke har skrivit om. Det är en sån där perfekt indiefilm (inte indianfilm alltså… heh) som jag gillar att se på Filmfestivalen i Stockholm. Den hade passat perfekt där. Nu såg jag den mellan sportsändningarna mitt i OS-sommaren.

Vi kastas direkt in i handlingen då en grupp immigranter i USA försöker hitta nya mark att slå sig ner på. Nybyggarna har anlitat en viss Stephen Meek som lett dem bort från huvudvägen på en genväg till det förlovade och frodiga landet. Fast grejen är att Meek inte har speciellt mycket koll. Han genomskådas ganska snabbt av Emily (Michelle Williams), en ung kvinna med skinn på näsan. Det är männen som tror de styr men Emily är den som nånstans kontrollerar skeendet. Meek, han skryter om hur han dödat indianer och känner till landet som sin egen ficka, men nåt vatten, det kan han inte hitta.

Filmen är långsam och vi får ej heller nån backstory. Den börjar och sen slutar den och lämnar mig sugen på att se mer. Ljudspåret är mycket bra, en sorts ambient electronica som ger en perfekt ödsligt stämning. För mig var det något av meditation att se filmen. Lite annorlunda med så moderna musik gjord av datorer och syntar i en westernfilm. Här var det liksom inga fioler och munspel, men det funkade alltså perfekt och gjorde inte att man tappade den historiska känslan som väl annars kan vara en risk.

Under filmens gång hade jag ingen aning om vem som spelade Meek, han var fullkomligt dold i ett buskigt skägg och långt hår. Paul Dano är med också och han är som vanligt en något obehaglig, nästan slemmig, person, precis som i There Will Be Blood.

Meek’s Cutoff är en nedtonad film men den är ändå spännande och det är nånting som gör att jag tänker på den efteråt. Fotot och miljöerna i filmen är vackra. Åh, vad jag önskar att jag hade haft möjlighet att se den på bio. Nåt som är lite speciellt är att den är filmad med det gamla tv-formatet 4:3 vilket regissören valde för att ge en känsla av utsatthet och ensamhet.

4-/5

PS. IMDb upplyste mig om att det var Bruce Greenwood som spelade Meek, och han har jag ju faktiskt sett i en hel del storfilmer, t ex National Treasure: Book of Secrets.

Tristram Shandy


Titel: Tristram Shandy (A Cock and Bull Story)
Regi: Michael Winterbottom
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

The Life and opinions of Tristram Shandy, Gentleman är tydligen ett av den brittiska litteraturens stora mästerverk och anses också, tydligen, ofilmbar. Därför är det här en film om ett filmteam som försöker filma romanen. Jag vet inte om jag skulle kalla det en fejkdokumentär som vissa gör, det känns mer som en påhittad version av Lost in La Mancha (dokumentären om Terry Gilliams katastrofprojekt om Don Quixote). Jag skulle kalla Tristram Shandy för en komedi/metafilm om ett filmteam som försöker spela in en film, helt enkelt. Steve Coogan spelar en något skruvad version av sig själv, liksom många andra av skådisarna som är med i filmen i filmen.

Det här kändes som en film med en typisk brittisk humor. Den påminde mig i tonen om den ändå annorlunda, och nyligen aktuella, Wallace och Gromit-filmen. Tristram Shandy är ofta rolig då den nog ganska träffande driver med filmbranschen, filmnördar, skådisar, den interna rangordningen mellan skådisar och hur det går till på filminspelningar. Steve Coogan, som jag faktiskt aldrig tidigare skådat på riktigt allvar, varken på silverskärmen eller vita duken, är härligt dryg och rolig på ett väldigt brittiskt sätt.

Roligast i filmen är två scener i början och slutet där Coogan och hans kollega Rob Brydon smågnabbas med underbar komisk timing. Bl a försöker de visa hur bra de är på att härma andra skådisar (främst Al Pacino) och det är väldigt roligt. Sen var det ju allt lite roligt när de driver lite med (oss) filmnördar. Här är det en tjej som jobbar i teamet som är riktigt insnöad på Fassbinder och annat. Kul också när Brydon inser att han ska få spela mot Gillian Anderson (agent Scully från Arkiv X) och när Coogan har en mardröm om det.

I övrigt puttrar den väl på, men jag tycker inte den når några astronomiska komiska höjder som vissa recensenter vill hävda. Den är smårolig (riktigt rolig ibland) men känns lite intern ibland om ni förstår vad jag menar. På nåt sätt förstår jag varför just filmrecensenter gillar den här filmen. Av mig får den en stark trea (och jag recenserar ju trots allt ganska mycket film).

3+/5

PS. Eh, kanske inte så konstigt att humorn känns brittisk eftersom det är en brittisk film. 😉

2 x Michael Winterbottom

För ett tag sen såg jag Michael Winterbottoms senaste film The Trip. Därför tyckte jag det kunde passa att samla ihop recensioner av några andra vinterstjärtare som jag har sett. Först ut är recensioner av musikfilmen 24 Hour Party People och flyktingdramat In This World i ett comboinlägg. Imorgon handlar det om metafilmskomedin Tristram Shandy och på måndag avslutar jag med mitt omdöme om matresan The Trip. Sen tidigare har jag skrivit om Winterbottoms sf-rulle Code 46 som kom 2003.



Titel: 24 Hour Party People
Regi: Michael Winterbottom
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

En Michael Winterbottom-film som påminner en hel del i stilen om Winterbottoms senare film Tristram Shandy. I båda filmerna är det Steve Coogan som guidar oss i den värld som filmen har byggt upp. Det är en sorts film som är både metafilm och fejkdokumentär samtidigt och jag måste säga att jag har en aning svårt för det greppet. Humorn känns ganska torr och intern. Coogan har sin speciella stil, som är ganska underhållande, och roligast är det just när Coogan själv tittar direkt in i kameran och berättar för oss tittare vad som sker omkring honom. Just musikhistorien var intressant men det blir lite halvdant och allt avhandlas i för rask takt. Jag hade hellre sett en dokumentär om Joy Division, The Factory, Manchester, New Order och rave-scenen i stället för den här något sega ”dramadokumentärkomedin” som inte riktigt har nån poäng. Bitvis är det lite roligt och det är tillräckligt intressant när det gäller musiken för att få en svag trea.

3-/5


Titel: In This World
Regi: Michael Winterbottom
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

Två kusiner och Afghaner bor i ett flyktingläger i Pakistan. De drömmer om att komma till England och London. En dag börjar de sin flykt landvägen genom Iran, Turkiet, osv. Vi får följa dem på den osäkra vägen. Orvar i Filmkrönikan (min kommentar: jag skrev om filmen på den tiden Filmkrönikan fortfarande fanns) gav just den här filmen en fyra, men jag tyckte den var tråkig. Den kändes som ett förlängt Aktuellt-reportage, och visst, det innebar att den kändes realistisk, men det gjorde inte det hela till en bättre film enligt mig. Jag tyckte den var urtråkig faktiskt. Jag var i princip aldrig intresserad. I början förekom en speaker-röst som lade fram fakta om flyktingars situation i Pakistan, osv. Man fick se en karta där kusinernas väg ritades in. Det hela kändes realistiskt, men… vad gjorde det? Jag tyckte ändå det var en dålig film. Filmen skildrar en viktig fråga och en tragedi men som film får den inte godkänt. Vill ni se en film som tar upp liknande ämnen men berör, se då De druckna hästarnas tid istället!

2-/5

Doctor Sleep

Titel: Doctor Sleep
Regi: Nick Willing
År: 2002
IMDb
| Filmtipset

Hypnosterapeuten Michael (Goran Visnjic) har precis flyttat från USA till London med sin familj. Anledningen till flytten är oklar men det står ändå klart att något som har koppling till Michaels hypnotiska förmågor har med saken att göra. Michael försörjer sig nu (utan riktigt tillstånd och lite svart så där) med att bota rökare från sin puffande last.

Michael har vissa extra förmågor förutom de rent hypnotiska. Ibland händer det att han ser vad hans patienter tänker på. Under en hypnossession med den bolmande Janet så dyker det upp en liten flicka i Michaels huvud. Det visar sig att Janet är polis och att flickan ingår i en utredning om den s.k. tatueringsmördaren. Flickan lyckades för en tid sen undkomma mördaren men har inte sagt ett ord sen dess. Janet tror att Michael ska kunna få henne att tala och vill ha hans hjälp. Med Michaels hjälp leder spåren så småningom till mystiska ritualer och ockulta symboler.

Det är en brittisk film det här, och det märks faktiskt. Jag får lite känslan av brittisk tv-deckare. Allt är inte riktigt lika stort och svulstigt som det förmodligen hade varit i en amerikansk version av storyn. Handlingen är absolut inget speciellt och det möjligt (eller säkert) att vi har sett det förut. En lekman dras in i polisutredning pga sin begåvning. Lägg även till att hans familj nu även kan vara i fara. Men det funkar. Det är en kompetent film, tillräckligt spännande för att jag några gånger ska hoppa till vid en skräckeffekt.

Skådisarna gör sitt jobb, varken mer eller mindre. Jag kände igen Goran Visnjic från ER (Cityakuten). Miranda Otto (för alltid Éowyn för mig) spelar Michaels gravida fru. Hennes runda tillstånd gör att hon inte gör nåt annat än att gå omkring i lägenheten och oroa sig för Michael. En ganska otacksam roll med andra ord. Då har väl Shirley Henderson som gör polistjejen Janet lite roligare. Men det här är ingen film som går på djupet. Nej, det handlar mer om stämningen och det ockulta temat. Om man gillar småmysiga mysterieskräckisar med femuddiga stjärnor, röster inspelade på kassettband som säger obegripliga saker som kanske blir begripliga om de spelas upp i långsam hastighet, ja då kan man se Doctor Sleep (corny titel, eller hur?).

3/5

PS. Tre saker till: Jag gillar postern, filmen finns att se på utmärkta tjänsten Headweb och den går även under namnen Close Your Eyes respektive Hypnotic.

%d bloggare gillar detta: