Johan Falk: Kodnamn: Lisa (2012)

kodnamn-lisaEfter ett litet uppehåll är det nu dags att avsluta den serie med filmer om Johan Falk som kom ut 2012. Efter det här återstår det endast fem filmer från 2015, så vi börjar närma oss Slutet (bokstavligen).

Efter att ha sett de tidigare filmerna där Joel Kinnamans rollfigur Frank Wagner spelat en stor roll såg jag att en av de kommande filmerna hade titeln Kodnamn: Lisa. Om man hängt med det minsta i filmernas handling vet man att Lisa är det namn som GSI använder som beteckning på sin infiltratör Wagner. Filmens titel gjorde att mina förväntningar växte rejält. Just Frank Wagner är, i konkurrens med Jens Hulténs Seth Rydell, min favoritkaraktär, och här skulle vi få en hel film med Wagner i fokus!

Kodnamn: Lisa kom faktiskt ut på bio i Sverige precis som GSI – Gruppen för särskilda insatser gjort tidigare (och de tre första filmerna förstås). Biopremiären var i mars 2013 men den visades tydligen redan i oktober 2012 på tv – i Tyskland (vilket gör att den räknas som en 2012 av IMDb och mig).

I Kodnamn: Lisa vill inte Frank Wagner vara Lisa nåt mer. Nej, han vill lägga infiltratörshatten på hyllan och leva svensson-liv med sin fru (Ruth Vega Fernandez) och son. Går det bra? Nej, givetvis inte. Istället avslöjas Franks identitet bland kriminella, inte bara i Göteborg utan även hos den ryska maffian. Frank får ett pris på sitt huvud. Johan Falk (en som vanligt arg och butter Jakob Eklund), som även han vill sluta och låsa in polispistolen i säkerhetsskåpet, känner sig tvungen att hjälpa Frank.

Filmen inleds bedrövligt, med en massa flashback-scener med Kinnaman från de tidigare filmer. Jag antar att detta är instoppat för att guida de biobesökare som inte har de tidigare filmerna färskt i minne. Om man har filmerna färskt i minne (vilket jag hade) så blir det bara tråkig exposition. Det hade räckt med att göra klart att Frank är infiltratör och att han har bus efter sig.

Därefter tar dock en ruggigt spännande actionsekvens vid där Frank och hans familj tvingas fly (iklädda sängkläder och med lakan från ett fönster!) då onda män stormar in i deras lägenhet.

Filmens första 20 minuter är väldigt intensiva och det händer hur mycket som helst. <Spoiler> Sophie skjuten! Hjälp! </Spoiler>. Precis som i några av de andra filmerna fann jag det intressant (och hilarious) hur ofta de olika delarna av polismyndigheten kommer i varandras väg. Men jag antar att det är en del av spelet när man sysslar med långa utredningar och agerar undercover. Det är lite samma tema som i Jan Guillous Hamilton-böcker där det görs narr av säkerhetspolisen.

Men sen är det som att filmen rinner ut i sanden. Det var det där med förväntningar. Tillsammans med trailers är det väl det allra farligaste i ens filmvärld. Jag vet inte om det är mina höga förväntningar som spelar mig ett spratt den här gången också? Precis som när Leo Gaut gjorde mig besviken?

Jag börjar känna att den kriminella värld som Seth Rydell och hans gäng lever i inte känns helt trovärdig. Jag vet inte riktigt vad det är. Jag tycker filmen blir för hafsig, storslagen och töntig på samma gång. Och vad hände förresten med Seth?!?! Min favvo ju.

Nåt som nästan höjer filmen till en trea är ett klipp som visas efter filmen där vi (och Joel Kinnaman) får träffa den verklige infiltratören som ligger till grund för rollfiguren Frank Wagner. Starkt.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Apflickorna


Titel: Apflickorna (She Monkeys)
Regi: Lisa Aschan
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Apflickorna har åkt världen runt på filmfestivaler och oftast hyllats. Bl a har Robert De Niro lovordat (”provocerande och underbar”) och den vann pris på hans egen festival, Tribeca Film Festival. Den fick bra kritik när den kom på bio i Sverige, främst av gammelmedia. Det blev aldrig av att jag såg den. Men så blev den nominerad till en Guldbagge för bästa film och eftersom jag hade sett de två andra filmerna som var nominerade så tyckte jag det kunde vara kul att se den återstående.

Så då var frågan: levde filmen upp till sitt rykte eller är det kejsarens nya kläder det handlar om. I bakhuvudet hade jag även Fiffis recension men vi brukar inte alltid tycka lika så… Inte heller The Velvet Café var övertygad men gav ändå Apflickorna godkänt.

Den känslan jag får när jag ser Apflickorna är lite samma som när jag såg Roy Anderssons Giliap — och det är INGEN bra känsla. Riktigt så illa som i fallet Giliap är det inte men Apflickorna saknar tyvärr en ganska så viktig beståndsdel som de flesta filmer brukar ha. Nämligen handling. Däremot har filmen ett grymt snygg foto och riktigt bra stämningsfull musik. Förutom handlingen saknar filmen även övertygande skådespelarinsatser, framförallt saknar de två tjejerna i huvudrollerna allt vad det gäller uttryck. Om man nu inte räknar stelopererad som ett starkt uttryck.

Så handlingen saknas alltså, är det så illa? Mja, det finns ju så klart nån sorts story. Två tjejer som tränar voltige (en hästsport där man utför konster på hästryggen) utövar nån sorts maktkamp mot varandra. Framförallt är det den mer erfarna Cassandra (Linda Molin) som vill dominera över den tystlåtna Emma (Mathilda Paradeiser).

Men vad vill regissör Lisa Aschan ha sagt med filmen? Jag förstår ingenting. Vid ett tillfälle i filmen frågar Cassandra Emma: ”Men vad vill du då? Nånting måste du ju vilja?!” Jag får lust att ställa samma fråga till Aschan.

Efter att ha läst en del om filmen så visste jag att det skulle finnas en del referenser till västernfilmer. Och visst, det var ju lite kul. Bl a rullar det förbi såna där tumblingweeds vid två tillfällen. Och så förekommer det en del hästar och ibland en västernlik stämning med två duellanter som ska göra upp. Men det blir liksom inte mer än så och det leder inte till nån insikt om vad filmen vill. Jag antar att de stela insatserna från de två tjejerna också syftar till att likna vindpinade skådisar i hårda västernfilmer.

Aschan är förtjust i den stillastående kameran och de flesta scenerna är snygga som konstverk men ändå märkligt tomma på liv. Fast det finns ändå nåt som jag måste tycka är positivt med filmen och det är den obehagliga stämningen som råder i princip hela tiden. Det finns en märklig sexuell spänning som känns… obehaglig. Ibland så är det helt briljanta partier med svävande flytande musik och snygga bilder. Men det var det där med konstverk. Filmen hade passat som en tio minuters kortfilm med rörliga bilder och musik. Som en hel film så håller det inte. Alls.

2-/5

PS. Nu när jag har sett alla de tre nominerade filmerna för Bästa film inför Guldbaggegalan imorgon så har jag en ganska tydlig favorit, och det är Ruben Östlunds Play. Nästbäst är Simon och ekarna som är ett sevärt historiskt familjedrama som utspelas i Sverige under andra världskriget.

%d bloggare gillar detta: