Blade Runner 2049 (2017)

Eftersom regissören av Blade Runner 2049 är en man från Québec som lystrar till namnet Denis Villeneuve så var mina förväntningar trots allt ganska höga på uppföljaren till 1982 års Blade Runner. Om du har läst min text om originalet så vet du att jag inte är tokförtjust i den även om jag fortfarande tycker det är en bra film.

Det som gjorde mig lite orolig var att Villeneuve under de senaste åren (från 2013 och framåt) klämt ur sig det ena mästerverket efter det andra. Well, alla kanske inte är mästerverk men det är ruggigt bra filmer vi pratar om: Prisoners, Enemy, Sicario och Arrival. Vilken serie filmer! – och lägg dessutom till Incendies och Polytechnique och du har en regissör som gör äkta filmfilmer i en mängd genrer. Det är väl komedi som inte verkar vara hans grej, än så länge är väl kanske bäst att säga.

Skulle verkligen Villeneuve orka med att ta sig an en sån här typ av franchise-film eller skulle han knäckas under trycket? Jag tyckte även det var lite synd att min favoritregissör inte fortsatte göra sin egen grej baserat på nån form av originalkoncept.

Nu visade det sig som tur var att min oro var obefogad (även om jag tycker den gode Denis förtjänar en lång semester för att ladda batterierna). Jag tyckte nämligen väldigt mycket om Blade Runner 2049. För mig hade den en helt annan tyngd i allt från bilder och story till ljud och scenografi än originalet.

Nu kan givetvis den maffiga bioupplevelsen av att se filmen på en perfekt visning på Filmstaden Scandinavia (i 2D!) bidra till att jag håller BR2049 högre än sin förälder. Att ta del av Roger Deakins makalösa foto av Dennis Gassners brandgula scenografi till tonerna av Hans Zimmers drönarscore i en biosalong är nåt utöver det vanliga.

Det tog inte lång tid innan jag var totalt inne i filmen och lät den omsluta mig. När Ryan Goslings blade runner K träffade den väldige Dave Bautista till tonerna av en kokande vitlöksgryta fick jag Logan-vibbar och satt jag bara och njöt.

En sak som höjde filmen för mig jämfört med originalet var att vi här bl a fick bekanta oss med en hologram-intelligens vid namn Joi (Ana de Armas). Hon var K:s artificiella hemmafru som hälsade honom välkommen hem efter jobbet med mat och omsorg. Eftersom det var tydligt att hon var just en artificiell skapelse så blev frågeställningen om hennes eventuellt mänskliga egenskaper mer intressant för mig jämfört med hur det är med replikanter.

Ryan Gosling tyckte jag passade perfekt i rollen som blade runner och replikant i ett. Han har alltid haft ett robotaktig inslag i sitt skådespeleri (se Only God Forgives om inte annat).

Harrison Ford är med som Deckard och jag tycker han är bättre här än i originalet. Han är äldre. Han verkar ha ont i höften. Han är luttrad men har humorn i behåll eller så har han fått humor snarare. Hmm, har replikanter humor? Han kanske inte är replikant trots allt?

Skådisarna gillar jag alltså överlag, och det gäller även Robin Wright och Sylvia Hoeks som båda gör badass-kvinnor på olika sidor om gott och ont, om man nu kan göra den digitala uppdelningen.

Det som lyfter filmen till det där extra är dock filmens scenografi, foto och ljudbild.

Scenografin ansvarar alltså Dennis Gassner för. Nu vet jag inte om scenografi är den korrekta termen för det som Gassner ansvarar för. Production Designer kallas det på engelska, i alla fall på IMDb, det som Gassner sysslar med. Det jag syftar på är filmens miljöer, främst interiörerna, och framförallt looken på de lokaler som huserar Niander Wallaces (filmens skurk) globala storföretag.

Det är en njutning att se på de raka linjer och oftast brandgula färger som har använts för att skapa de här kontorslandskapen. De känns fullkomligt oanvändbara men de är ruskigt snygga. Korridorer är ersatta med vattenfyllda rum där svarta träskivor utplacerade med jämna mellanrum utgör det icke flytande golvet. De, träskivorna, kan inte vara lätta att träffa med högklackade skor.

Filmens score, ljudspåret, har gjorts av Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch. Från början var det tänkt att Arrival-kompositören Jóhann Jóhannsson skulle ansvara för musiken men han lämnade produktionen och ersattes av Zimmer & Wallfisch. Nu tycker jag ändå Jóhannssons isländska ande svävar över filmen. Jag får samma blåvalsvibbar som jag fick av Arrival, och det handlar alltså om positiva vibbar.

Slutligen så är det Roger Deakins som ansvarar för fotot, vilket han även gjorde i Villeneuves Prisoners. Jag känner direkt att jag är i trygga fotohänder. Det är perfekta bilder vi får se och jag sitter, återigen, bara och njuter. Det måste väl nästan vara dags för en Oscar till slut för veteranen Deakins? Eller blir den den flygande svenskholländaren Hoyte Van Hoytema som kniper den för Dunkirk?

Filmens enda egentliga brist är en viss Jared Leto, eller möjligtvis hans rollfigur Niander Wallace. Det flyter väl ihop det där. Alla scener med Wallace känns totalt överflödiga och rent av dåliga. Wallace mässar som en gud om sin egen gudsstatus med ett överspel som skaver. Varje gång det sker så försvinner all stämning som byggts upp totalt, och sen tar det några minuter att bygga upp den igen.

Men det är alltså den enda bristen enligt mig. Slutbetyget blir en fyra, på gränsen till fyra och en halv.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Det är fler som skrivit om månadens filmspanarfilm:

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmitch
Flmr

 

Blade Runner (1982)

Blade Runner är en sån där klassiker som jag rimligen borde älska. Senaste gången jag såg den var för kanske tio år sen. Av den titten minns jag inte jättemycket förutom att jag inte var speciellt imponerad och att filmen inte lämnade nåt vidare intryck (tydligen, eftersom jag inte minns så mycket, duh).

Nu när det kommit en uppföljare, Blade Runner 2049, var det givetvis hög och perfekt tid att se om Ridley Scotts science fiction-klassiker. Skulle den lyfta denna gång och leva upp till sitt klassiker-epitet?

Svaret för mig blev det lite tråkiga: nej, tyvärr inte denna gång heller. Jag tror jag ändå börjar med att ta upp det som jag gillar, för det är i själva verket ganska mycket, ja, det mesta till och med.

Jag gillar miljöerna. Los Angeles är som ett enda stort, dystopiskt och regnande Chinatown. Jag gillar hur all kultur och alla språk verkar ha flutit ihop. Det pratas kinesiska och andra språk, man äter nudlar och dricker whisky, och sen spelas det plötsligt arabisk musik.

Jag gillar blandningen av high- och low tech. Vi har flygande bilar men vi har även persienner på ett poliskontor där M. Emmet Walsh sitter bakom ett hederligt gammalt skrivbord. Här kommer vi även in på film noir-känslan som är tydlig. Harrison Fords rollfigur Deckard är en klassisk deckarsnubbe som får ett fall på halsen med en tillika klassisk femme fatale i form av Sean Youngs rollfigur Rachael. I bioversionen av filmen har vi även Fords noiriga berättarröst.

Filmens teman är fortfarande aktuella och behandlas i många samtida filmer. Var Blade Runner en föregångare i detta avseende? Jag vet inte. Såna här frågor måste ha diskuterats redan före Metropolis. Vad gör oss mänskliga? Är det våra minnen? Den detalj jag fann kanske mest tankeväckande var att vi i filmen har en replikant som inledningsvis inte vet att den är replikant. Här fanns nåt rörande och sorgligt.

Så på ytan fanns mycket här som jag gillade. Ändå lyfter filmen aldrig till några mirakelhöjder för min del. Jag kände aldrig nåt starkt för karaktärerna och jag kände aldrig nån sorts känsla av förundran (sense of wonder på engelska) över de teman och idéer som filmen tar upp.

På grund av det som skrev i stycket ovan så kände jag även att handlingen liksom segade sig fram. Jag kände mig bitvis aningen uttråkad och det är aldrig ett bra betyg. Enda gången som det brände till och jag tittade riktigt ordentligt på det jag såg var under Rutger Hauers och Harrison Fords slutuppgörelse.

Roy Battys katt och råtta-lek med stackars Deckard, som är förtvivlat underlägsen, var fascinerande. Hur den slutar var fascinerande. Battys slutdialog är bra men det är ju inte det bästa sen skivat bröd. Jag fick inte gåshud om man säger så. Men det är bra i alla fall.

Så har vi då kommit till frågan med stort F. Är Deckard en replikant? Jag såg den version av Blade Runner som kallas Final Cut. Som jag förstått det så kan det skilja en del i hur de olika versionerna behandlar Deckards natur. För mig kändes det som att Final Cut på ett subtilt sätt antyder att Deckard är replikant.

Varför tror jag det? Jo, det är ett antal små detaljer. Ögon är viktiga exempelvis. Det antyds att replikanters ögon ibland lyser rött, ungefär som när man får röda ögon på fotografier. Vid ett tillfälle blänker det till på det sättet i Deckards ögon, precis efter att vi sett samma rödhet i Rachaels ögon.

Rachael frågar vid ett tillfälle om Deckard har genomgått testet som avgör om en person är replikant eller ej. Hon får dock inget svar eftersom Deckard har slocknat i sängen.

Slutligen så har vi drömmen, som jag inte tror finns med i bioversionen, om en enhörning som Deckard har vi ett tillfälle. I slutet av filmen så hittar sen Deckard en enhörning som hade lämnats där av Edward James Olmos rollfigur Gaff. Jag tolkade det som att det skulle visa att den drömmen hade planterats hos Deckard. Varför skulle annars Gaff lämna just en enhörning? Och vem var den där Gaff egentligen? Bara en av Deckards kollegor? Hmmm.

Slut.

Eller vänta. Efter att ha skrivit klart texten så känner jag att jag inte lyckats sätta fingret på varför jag inte fascineras mer av filmen med tanke på de teman den tar upp. En film som exempelvis Ex Machina fascinerade ju mig nåt enormt. Jag tror det är konceptet med replikanterna som jag inte köper fullt ut. Replikanter ser ut exakt som människor vilket gör att jag inte inser, förutom i min logiska hjärna, att de är konstgjorda. För mig känns de som människor som av nån anledning kallas replikanter. Just att de är artificiella känner jag aldrig av, så hela frågeställningen kring vad som gör oss och dem mänskliga blir ointressant för mig. För mig är de mänskliga från dag ett så det finns inget för mig att grotta ner mig i där. Jag är på ett sätt på deras sida redan från början.

Sen funderar jag på hur vettigt det var (inte vettigt alls!) att göra replikanter som är identiska med vanliga människor, som helt enkelt inte går att särskilja från människor förutom om man utför ett omständligt test med frågor där man studerar reaktionen på ögats pupill. Huh? Och inget av-knapp finns det heller. Nej, istället har man infört en livslängd på… låt oss säga… fyra år. Det blir väl bra. Huh? Nej, det finns nåt med replikant-konceptet i Blade Runner som skaver för mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Nu ser jag fram emot Blade Runner 2049 i regi av favoriten Denis Villeneuve. Ja, faktum är att jag redan har sett den och recensionen kommer på onsdag.

Andra som tycker och tänker om Blade Runner:

Flmr
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Ögon…

%d bloggare gillar detta: