Johan Falk: Livvakterna (2001)

LivvakternaThe Falcon är tillbaka! Nej, jag pratar inte om Marvel-falken utan givetvis om den svenske polisen Johan Falk, gestaltad av Jakob Eklund. Livvakterna är den andra filmen om den gnällige kriminalinspektör’n från Göteborrrrg. Fast vänta, här har Falk blivit degraderad efter sina tilltag i den första filmen Noll tolerans. Ja, det är t.o.m. så att Falk säger upp sig och ansluter sig till ett privat säkerhetsbolag. Orsaken är att Sven Persson (Samuel Fröler), en gammal vän till Falk, blir hotad av skummisar från de östra delarna av Europa.

Tillsammans med en liten Fast & Furious-grupp ska Falk skydda Persson, något som polisen inte anser sig att tid eller resurser till. I gruppen ingår rollfigurer spelade av bl a Krister Henriksson och Alexandra Rapaport. Idel ädel svensk skådespelar-adel.

Hmm, inledningen var inte klockren. Vi får over the top-skurkar som utför over the top-våldshandlingar i läderjackor i ett grått och regnigt Estland. Det blev för pompöst och liksom fööör elaka skurkar. Nästan lite John Woo-varning här.

Som tur är så blir det genast bättre när vi kommer tillbaka ner på jorden i Sverige. Jag vet inte varför jag tycker Johan Falk är bättre än andra svenska polisdeckare. Kanske beror det på att jag i själva verket inte sett så många. Men det känns redan nu att filmerna blir mer personliga vilket gör att man som tittare lär känna huvudpersonerna.

Jag nämnde Fast & Furious och det gjorde jag eftersom jag kom att tänka på den filmserien medan jag såg filmen. I Livvakterna har vi en tajt grupp med olika personligheter som jobbar tillsammans. Det fanns nåt i jargongen mellan personerna i gruppen som påminde mig om F & F.

Efter ett tag, kanske från mitten och framåt, blir det rejält (och förvånansvärt) spännande. Precis som i den första filmen är actionsekvenserna kompetent gjorda. Regissör Anders Nilsson vet vad han gör när det gäller den aspekten.

Brister? Ja. Bitvis känns filmen daterad med den senaste tekniken inom övervakning och vapen. Det märks att man vill skryta med att man är först med det senaste. Problemet är att det känns märkligt 15 år senare. Det är även nåt med skildringen av Östeuropa som ett enda stort skurknäste som känns unket.

Lite lustigt, eller talande, är också att det är just Alexandra Rapaport som sitter på huk som en go-go-dansare på postern och inte nån av grabbarna.

Livvakterna är en helt ok actionrulle men blown away är jag fortfarande inte av Johan Falk & C0.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Vikander-vecka: Till det som är vackert (2010)

Till det som är vackertI Till det som är vackert är Alicia fulsminkad med munsår och spelar Katarina, en förortstjej i Göteborg som vill framåt i livet utan att veta hur det ska gå till.

För att man ska förstå att Katarina varken är medel- eller överklass kryllar dialogen från början av kukar och fittor, om nu munsåret inte gör att man förstår det. En dag får hon höra musik, Mozart, och blir betagen av det vackra. Katarina lyckas få en tjänst som receptionist på Konserthuset i Göteborg. Där jobbar även dirigenten Adam (Samuel Fröler) som ledsagar henne i musikens värld, förutom att inleda ett förhållande med henne. Ja, Adam är givetvis gift och har barn. Nu inleds en sorts maktkamp mellan de båda.

Jag tyckte inledningsvis att det blev lite övertydligt då Alicias ögon tåras när hon hör Mozart samtidigt som hennes slarver till pojkväns ögon tåras av att spela skjuta-spel. Dock är det otroligt bra spelat av Alicia när hon är på en konsert och inte vet vart hon ska ta vägen. Så rörd blir hon.

Filmen handlar om hur Katarina tycker att hon är fast i sitt liv. Facebook, Internet, saker försvinner inte, hon är den hon är. Hon försöker bryta sig loss (från sin klass) men precis som GW så känner hon sig nog inte hemma när hon väl gjort det. Jag gillade symboliken då hon försöker komma in på Konsterthuset men alla dörrar är stängda. Men så plötsligt är det en dörr som nån glömt låsa. En ingång, en utgång.

Under filmens gång kände jag igen stilen (från Hotell). Jag undrar om det är den här blandningen av humor och allvar som är Langseths stil.

Efter ett tag inser jag att filmen leker med nån sorts hyperverklighet, eller nästan magisk realism. Att Katarina får den där anställningen på Konserthuset helt utan referenser eller utbildning känns inte sannolikt. Jag köper det ändå i filmens verklighet. Nu är bara frågan hur länge som hon ska klara sig kvar.

Till det som är vackert är både en film om hur en tjej fascineras av en äldre man som lär henne om de fina konstarterna OCH en film om en tjej som vill framåt, uppåt, vidare, och utnyttjar den där mannen för det.

Ja, det är väl bara att erkänna att Adam (Frölers rollfigur) är en gubbsjuk mansgris som utnyttjar sin maktposition, och Katarina låter honom göra det för egen vinning. Samtidigt är Katarina uppriktigt fascinerad av musiken och dessutom tar filmen en lite oväntad vändning i slutet. Det blir nästan en saga och nu när jag skriver det här kommer jag att tänka på Martin Scorseses Taxi Driver eftersom jag precis lyssnat på ett gammalt Filmspotting-avsnitt om den filmen. Slutet i Till det som är vackert har faktiskt en hel del likheter med slutet i Taxi Driver.

Slutligen del ett: Det förekommer en otroligt bra låt med The Soundtrack of Our Lifes som heter Second Life Replay. Grymt bra. Lyssna på en version av den här.

Slutligen del två: Alicia är givetvis trollbindande.

Betyget? Ja, jag är hård nu för tiden.

Till det som är vackert:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Alicia:

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

 

Till det som är vackert 1

Till det som är vackert 2

Till det som är vackert 3

Lyssnar…

Inside Out (2015)

Inside OutFör några dagar sen såg jag min första Pixar-film nånsin. Ja, hur otroligt det än kan låta så är det sant. Hur kunde det bli så här frågar ni er? Ja, det är nog en kombination av några saker. När de första Pixar-filmerna kom i mitten av 90-talet så hade jag nog helt enkelt inte koll. För mig var det barnfilmer som jag hörde om i periferin.

När jag sen blev ordentligt filmintresserad i slutet av 90-talet så lockade animerade filmer från andra länder mer. Japansk anime var ju mycket finare, mer exklusivt. Pixar var amerikanskt, ytligt och ALLA verkade gilla filmerna. Jag hörde att det var filmer som var gjorda för både barn och vuxna. I barnhistorien skulle det finnas referenser instoppade som vuxna skulle snappa upp. Ghiblis anime-filmer kändes för mig som renare skapelser, filmer för barn eller vuxna som alla kunde ta till sig utan referensgenvägar. Så jag kände inget sug efter att se Pixars filmer.

Under Malmö Filmdagar som gick av stapeln i veckan så visades Pixars senaste film Inside Out och då hade jag inte längre några ursäkter, varken genomskinligt dåliga eller andra.

Inside Out var och är en alldeles fantastisk liten film. Liten? Ja, den kändes faktiskt liten i meningen att den var intim och personlig på ett sätt som jag inte riktigt hade väntat mig. Dessutom tror jag att det jag nämnde med referenser inslängda till vuxna nog inte gäller Pixar-filmer så mycket (åtminstone inte Inside Out) utan snarare andra animerade filmer som t ex Shrek (?).

Inside Out utspelar sig till största delen bland känslorna i huvudet på elvaåriga Jenny som bor i Minnesota tillsammans med sin mamma och pappa. Livet leker mest hela tiden och glädjen dominerar. Men när familjen flyttar till San Francisco ändras styrkeförhållandena bland känslorna Glädje, Vemod, Rädsla, Ilska och Avsky.

Här vill jag slänga in en liten brasklapp som gäller det faktum att jag såg den svenska versionen av filmen. Den kallas då Insidan ut och det är svenska skådespelare som gör rösterna. Känslorna har följaktligen fått svenska översättningar. Joy – Glädje, Fear – Rädsla, Anger – Ilska och Disgust – Avsky tycker jag är helt ok översättningar, även om jag kan tycka att Avsmak hade passat bättre än Avsky. I filmen är Avsky framställd som en snorkig tonårstjej som känner avsmak för det mest.

Den översättning som inte riktigt funkade var dock Sadness som blev Vemod. Hmm, Sadness. Hade det inte funkat med bättre med Ledsamhet eller Nedstämdhet? Vemod är väl en sorts blandning av sorg, saknad och nostalgi? Det var inte riktigt så jag uppfattade figuren i filmen. Fast man tyckte väl att Vemod var kort och kärnfullt.

En sista märklig detalj är att Jenny i originalet heter Riley. Huh? Ja, det märkliga är alltså att hon heter Jenny i den svenska versionen.

Nåväl, tillbaka till filmen. Inside Out är rolig, tänkvärd, fantasifull, smart mysig och vemodig (ja, vemodig!). Balansen mellan det vi får se inne i Jennys huvud och Jennys verkliga liv funkar perfekt och gör att vi känner för både Jenny och hennes känslofigurer.

När känslorna Glädje och Vemod i slutet inser att de behöver samarbeta för att Jenny ska kunna gå vidare i livet och fungera som människa är rörande. Ja, t.o.m. så rörande att blev rejält dammig i salongen. Ta med näsdukar när ni ser filmen på bio!

Kommer jag se några fler Pixar-filmer? Svar: ja.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Malmö Filmdagar 2015 smallJag såg Inside Out under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

%d bloggare gillar detta: