The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy (2005)

Jag skickar ut ännu en preblogg-recension. Som jag nämner i texten så hade jag väldigt svårt för boken som filmen är baserad på och jag har faktiskt aldrig lyckats läsa klart den. Jag tror det är för studentikos humor för min smak. Texten skrevs i september 2005.

Mjaha, The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy var ju ganska ok. Jag tycker den börjar ganska bra. Martin Freeman är skön som förvirrad jordbo och Mos Def funkar inledningsvis som utomjordingen som tar med sig sin jordvän på en tur runt galaxen.

Snart träffar vi även på en galet överspelande Sam Rockwell som galaxens president. Jag tyckte faktiskt (oväntat måhända) att han var rolig. Problemet är att den typ av humor som (för vissa) funkar i bokform inte riktigt går hem på vita duken. Boken (som för övrigt är den enda boken som jag inte lyckats ta mig igenom) är väl mest ett enda långt kåseri med underfundiga utsvävningar och lustigheter. Det funkar helt enkelt inte på film. Det finns ingen röd tråd. Allt kan hända och det gör att det aldrig blir riktigt spännande. Jag är väl i och för sig inte rätt målgrupp eftersom jag inte gillade boken. Mos Def försvinner in i anonymiteten efter ett tag och man märker knappt att han är med. Man har slängt in en liten kärlekshistoria mitt i allt och den känns faktiskt uppfriskande äkta.

Jag tyckte vissa bitar var roliga (t ex vogonerna med sin poesi och byråkrati) och smålog då och då. En sak som jag gillade var konceptet med företaget som designade planeter och när vi fick följa med på en rundtur av Jorden och se hur version 2.0 av denna vår planet kom till. Jag gillade även skådisen, Bill Nighy, som spelade ”chefsdesignern” Slartibartfast. Och så var slutet ändå rätt skönt och jag gillade också på nåt sätt hela upplägget med människorna som laboratoriemöss som medel för att komma fram till den slutgiltiga frågan.

Hmmm, jag är lite kluven. Det känns som man inte riktigt kunnat bestämma sig för vilken film man vill göra. Jag gillar vissa delar av filmen, men som helhet känns den ändå blek och lämnade inget vidare avtryck… vad jag minns.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Frost/Nixon (2008)

Frost vs NixonInnan jag skulle se Frost/Nixon hade jag inte riktigt koll på vem som var filmens regissör. När så förtexterna presenterade en viss Ron Howard så blev jag direkt orolig och nästan per automatik uttråkad. Howard är en i mina ögon blek och totalt ospännande regissör. Skulle jag få ytterligare vatten på min hatkvarn i och med denna film om det mentala och verbala spelet mellan programvärden David Frost och ex-presidenten Richard Nixon? Ja, men se på fan! Karln kan ju göra film. Frank Langella är mycket bra som Nixon. Han kör med en del manér men jag köper honom. Michael Sheen gör en slemmig Frost som jag inte blir riktigt klok på. Är han seriös eller vill han bara bli kändis? En retorisk fråga möjligen. Ron Howards bästa film om du frågar mig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

The Way Way Back (2013)

Nice feelingThe Way Way Back är en film med en del brister. Jag tycker t ex att förhållandet mellan rollfigurerna Owen (Sam Rockwell) och Caitlyn (Maya Rudolph) inte ges tillräckligt utrymme. Inledningsvis tyckte jag även att Allison Janneys Betty var en jobbig pratkvarn utan dess like. Inledningsvis, alltså. Sen lärde jag känna både Betty och filmens övriga figurer. Huvudpersonen, 14-årige Duncan (Liam James), upplever sitt livs sommar, en coming of age-sommar. Det må vara en kliché och uttjatat men jag charmades. Steve Carell spelar ett praktsvin som Duncans styvpappa, och han gör det riktigt bra. Jag fann mig i ett skönt mysrus under hela filmen. Det jag tar med mig är att vuxna är lika bra på att vara omogna som barn.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

2 x Iron Man

Som förberedelse inför helgen då det blir The Avengers på bio så tänkte jag det kunde passa med recensioner på de filmer som ingår Marvels filmiska universum. Sen tidigare kan ni läsa om The Incredible Hulk och Thor och nu är det dags för två kortrecensioner av filmerna om mannen av järn och imorgon kommer en recension av Captain America: The First Avenger.



Titel: Iron Man
Regi: Jon Favreau
År: 2008
IMDb
| Filmtipset

Iron Man är actionfilm med Robert Downey Jr. som den cyniske vapenmiljardären Tony Stark som efter att ha blivit tillfångatagen av terrorister blir omvänd och plötsligt vill rädda världen, med hjälp av vapen förstås men på rätt sätt. Filmen är underhållande och perfekt när man är sugen på en actionfilm och vill sega lite i soffan efter jobbet. Det var kul att se Jeff Bridges i en skurkroll. Nej, det är ingen spoiler att Bridges är skurk, det är uppenbart från första rutan. Trots den kala frisyren såg jag ändå The Dude framför mig, haha. Downey Jr. har en lätthet i sitt spel och sina repliker. Det bara flyter lätt ur honom med precis rätt touch av cynism. Historien är lite osammanhängande. Scener staplas lite på varandra utan tanke ibland. Slutet är aningen segt, med långdragen och obligatorisk slutstrid mellan hjälte och skurk.

3/5


Titel: Iron Man 2
Regi: Jon Favreau
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

Nä, tyvärr. Det här var en dussinfilm från filmfabriken i Hollywood. Eller ja, kanske är den lite annorlunda eftersom den känns aningen mer seriös än andra filmer i samma genre. I vilket fall så är den stentråkig. Tony Stark (Robert Downey Jr.) och Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) gnabbas med varandra i scener som tycks pågå i en evighet men som inte kommer nån vart. Stark snackar en väldig massa och är ibland coolt cynisk men handlingen som helhet är fantastiskt förvirrad (för mig). Det finns ingen riktig grundstory. Vad handlar filmen egentligen om? Allt tramsas ihop till en enda förvirrad röra. Den enda karaktär som är riktigt bra är den som görs av Mickey Rourke. Det är konstigt, efter att ha sett The Wrestler så framkallar Rourke varje gång jag ser honom samma känslor som när jag såg Aronofskys film om den avdankade wrestlern: en sorg över den tid som varit och som aldrig kommer igen. Det är nåt med Rourkes ansikte som gör detta. Fascinerande. Sam Rockwell är underhållande. Scarlett Johansson är alltid trevlig att se (på).

2/5

PS. Kul med musik av Beastie Boys när Stark sitter i jättemunken. Eftersom jag är ett långtida fan så noterade jag direkt att det var Beastie när låten började.

Moon


Titel: Moon
Regi: Duncan Jones
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Jag har ju nyligen sett Duncan Jones Source Code. För ungefär ett år sen såg jag Jones förra film Moon, vilket var en betydligt mer personlig film som jag gillade mer.

Jag hade ju hört en hel del om den här rullen (från bl a Plox) så det var faktiskt med vissa förväntningar som jag till slut fick den sedd (oj, vilka lustiga tempus det blev i den meningen). Det visade sig vara en mycket psykologisk, snygg och stilren sf-film. Sam Rockwell är sin rollfigur (eller rollfigurer kanske man ska säga). Han lyckas väldigt bra med att gestalta sina två versioner. Man märker skillnad i hur de är som individer, förutom det rent fysiska. Mycket i filmen känner man igen från andra filmer, men Moon känns ändå egen. Det är fokus på det psykologiska, och förstås även på själva mysteriet, vad Lunar Industries egentligen driver för verksamhet och på vilket sätt.

Själva huvudtwisten i filmen kommer väldigt tidigt i filmen, vilket är lite ovanligt. Men det ger mer tid att utveckla det psykologiska spelet mellan de två huvudkaraktärerna. När det stod klart att det skulle anlända en ”räddningsstyrka” så var jag dock helt beredd på ett actionslut i vanlig ordning, men det var skönt att det inte blev så. Det finns några småsaker som drar ner betyget. Vissa datoranimationer kändes väl uppenbara, främst under utomhusscenerna på Månen. Sen tyckte jag inte Spaceys datorröst var så bra. Nu låter i och för sig Spacey normalt som en dator så han behövde väl inte förställa sig. Men det funkade inte riktigt; jag såg Spacey framför mig.

Sen tycker jag konceptet med reklamfilmer i sf-filmer känns lite trött, och jag tycker oftast att dessa är krystade. Framför allt krystade för folk i filmens verklighet som tittar på reklamen.

4-/5

Spoiler
Varför användes kloner överhuvudtaget? Visade det sig att man fick strålningsskador där uppe, blev sjuk. Detta ville inte Lunar Industries avslöja utan ordnade istället med kloner? Just att vara ensam i tre år hade väl kunnat lösas med kortare perioder om det var just det som var problemet. Och det brukar alltid finnas några som är villiga att göra så kallade ”skitjobb”.
Spoiler slut

Nja, hela logiken bakom kändes något konstig. Samtidigt var det bra att det hela förblev mystiskt. För mycket förklarande är inte bra det heller.

%d bloggare gillar detta: