No Escape (2015)

no-escapeJack (Owen Wilson) med familj anländer till ett icke namngivet sydasiatiskt land för att börja ett nytt jobb för ett amerikanskt företag. Om man säger att timingen var lite dålig så skulle man inte överdriva. Redan första morgonen visar det sig nämligen att det skett en militärkupp. Landets premiärminister har mördats och det är upplopp på gatorna. vad värre är är att just amerikaner har utsetts till måltavlor för rebellerna. Orsaken, visar det sig, är att ett amerikanskt bolag tagit över driften av landets vattenförsörjning. Rebellerna tolkar det som att den förra regeringen har sålt sig och att det nu är USA som styr landet.

Jack, hans fru Annie (Lake Bell) och två döttrar, hinner i princip inte äta frukost innan rebeller invaderar hotellet och börjar döda amerikaner. De får fly hals över huvud. Under sin flykt mot säkerheten får de hjälp av en man vid namn Hammond spelad av ingen annan än Pierce Brosnan.

No Escape var väl en sån där film som det rådde delade meningar om. Vissa såg den som en välgjord och ruggigt intensiv actionrulle om en familj som flyr för sina liv. Andra tyckte att filmen framställde befolkningen i det icke namngivna landet som ondskefulla, blodtörstiga och ansiktslösa galningar.

Själv tyckte att det var en helt ok film. Ah, kanske lite tråkigt, men det blir tyvärr ingen åsikt från min sida som sticker ut nåt håll. Jag intar den där fega mellanmjölkspostitionen i mitten.

Om det var nåt jag gillade så var det inledningen där vi får se hur kuppen inleds med mordet på premiärministern. Det var väldigt snyggt och stiliserat allting. Det var inte riktigt den inledning som jag hade väntat mig.

Jo, just det, jag får inte glömma att nämna Brosnan som jag tyckte var perfekt som en plufsig brittisk suput.

Apropå det där icke namngivna sydasiatiska landet så kunde jag inte låta bli att närstudera kartan som man fick se ombord på flygplanet när familjen anlände. Den visade att planet skulle landa på gränsen mellan Thailand, Kambodja och Laos.

Hur funkade filmen som spänningsframkallare? Hmm, hyfsat. Det var hyfsat spännande, men inte lika spännande och intensivt som jag hade hört från andra. Kanske den hade funkat bättre om jag sett den på bio?

Av nån anledning så fann jag mig att sitta och vara uttråkad mot slutet. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag hela tiden visste att de skulle klara sig? Sen finns det nåt traditionellt och lite trött över att en pappa i en familj ska vara den självklara ledaren. Det är liksom helt upp till honom hur det ska gå. Nu tog ju även Annie en del initiativ vad det led men det kändes ändå som att allt var pappans fel och pappans ansvar. Och det var väl det som filmen ville framställa: hur en pappa känner ansvar och panik i en sån situation. Fast jag gillar dynamiken i en film som norska Vågen mer. Och en film som Turist tar det hela till sin spets på ett mycket roligare sätt.

Angående de ansiktslösa blodtörstande galningarna så framställdes rebellerna så, ja. Å andra sidan så fick familjen hjälp från andra, icke lika rebelliska, delar av befolkningen.

Fasiken. Nu när jag letar efter en schysst poster att lägga in i inlägget så ser jag en massa bilder på Wilson och Blake som ser rädda ut och bär på sina döttrar. Jag vet inte, det funkar inte. Det är för lätt. För simpelt. Det blir som en kattvideo på YouTube.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Only God Forgives

Only God ForgivesTitel: Only God Forgives
Regissör: Nicolas Winding Refn
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Det värsta en film kan vara är väl intetsägande? Du ser en film på bio och under filmen är det inte direkt en känslomässig storm du finner dig i. Du märker knappt att filmen pågår och nästa dag har du i princip glömt bort den. Den har inte gjort nåt intryck alls. Det är ju såna filmer som borde få de riktigt dåliga betygen, eller hur? Filmer som däremot berör, som sätter sig kvar, som snurrar i huvudet dagarna efter, det är ju såna filmer borde få ett högt betyg, oavsett vad du tyckte om filmen. Visst låter det vettigt?

Då med det sagt bara så att ni förstår mitt resonemang så konstaterar jag alltså att Only God Forgives inte är en sån film som bara puttrar på som en romantisk komedi på TV3 på söndagskvällen. Nej, det är en film som känns, som faktiskt ger avtryck så… NEJ FÖR I HELVETE, sluta nu! Du hatar ju filmen, du hatar den, den är avskyvärd. Möjligen avskyvärt intressant. Men du hatar den.

Så här tänkte jag under Only God Forgives: Om jag får se en scen till med den där karaokesjungande jävla thaipolisen när han kommer inglidande i rummet i långsamt majestät för att sen stanna framför sitt knäande offer samtidigt som han bakom ryggen tar fram sitt svärd då… ja, då kör jag upp hans kära svärd i röven på honom tills det kommer ut genom munnen och säger tittut.

Så här tänkte jag under Only God Forgives: Om jag får se en scen till med Ryan Gosling där han sakta går, står helt stilla, sakta går, står helt stilla, i en svartröd ohyggligt vacker korridor samtidigt som impending doom-musiken buuuuuuurrrrrruuuuuumaaaaaaauuuuuuar då… ja, då ska jag thaiboxa Gosling till stenåldern med ett knä i magen och en armbåge i huvudet.

Så här tänkte jag under Only God Forgives: Om jag får se en scen till med thaipolisen där han sjunger karaoke samtidigt som hans kollegor sitter som lydiga apatiska kollegor och tittar på när den smöriga sången slemmar sig fram genom thaipolisens äckliga läppar då… ja, då tar jag thaipolisens mikrofon och tvingar honom att använda den som buttplug istället.

Kristin Scott ThomasSå här tänkte också jag under Only God Forgives: Fan, vad bra Kristin Scott Thomas är. Fan, hur bra är hon inte!? Fullkomligt oigenkännlig. Gosford Park, The English Patient, franska pratfilmer?  Glöm det. Det här är Hollywoodfruar i kubik och hon är en blonderad bitch utan dess like med mysfleece, högklackat och solbrillor stora som tefat. Och hon ska ha sitt rum nu, bitch.

Jag tänkte också så här under Only God Forgives: Fan, vad bra den är. Musiken, alltså. Hur bra är den inte? Hur bra som helst. Buuuurrruuuum… brruuuuuuaaaaaaam. Och så kommer plötsligt en scen med ännu bättre musik. Som i Drive ungefär. Thaipolisen och Gosling ska boxas och Gosling cirkulerar runt thaipolisen samtidigt som han knäpper upp kostymen. Hur snyggt är det inte!?

Under Only God Forgives tänkte jag också så här: Men sluta nu!? Varför ska du visa när thaipolisen skär ut ögonen på snubben, båda ögonen i närbild. Jaha, det räckte inte med det. Du ska visa när han kör in en sticknål i örat också. Ja, men visst, help yourself när du ändå håller på. Jag kan ändå inte göra nåt åt saken, jag bara tittar på. Fast om du är tjej ska du blunda.

Efter Only God Forgives tänkte jag så här: Hur i helvete ska jag betygsätta filmen? Svar: Inte ens Gud förlåter det här.

1/5

Nu måste ni bara kolla in vad Fiffi och Henke tänkte under Only God Forgives eller åtminstone vad de skriver om den. Även Vrångmannen har skrivit om filmen och han levde upp till sitt namn, och här hittar ni Except Fears hyllning till filmen. Uppdatering: Nu har även Jessica sett filmen och hon ställer frågan om kritikern som gav den 5/5 i Cannes hade drabbats av solsting.

****

PleasureEn trevlig överraskning var att Stockholm Filmfestival innan huvudfilmen Only God Forgives bjöd på svenska kortfilmen och nyblivna Cannes-vinnare Pleasure. Vi fick även en kort intervjustund med regissören Ninja Thyberg och skådisen Jenny Hutton. Jag hade hört en del om filmen efter att ha lyssnat på Kinos Cannes-poddar och det var en intressant kvart måste jag säga. Tänk dramakomedi som utspelas på en arbetsplats där huvudpersonen får chansen att visa framfötterna efter att en kollega inte klarat av att leverera resultat. Grejen är att det utspelas på en porrfilmsinspelning. 3-/5 blir betyget till Pleasure.

%d bloggare gillar detta: