The Big Short (2015)

The Big Short handlar om en grupp finansmän som tjänade storkovan på att folk inte klarade av att betala tillbaka sina bolån i finanskrisens USA. Filmen är dokumentär i sin stil och sägs även vara en komedi. En ganska svart i såna fall. Jag försökte hänga med i de ekonomiska termerna men jag får erkänna att jag inte förstod fullt ut. I filmen säger Christian Bales rollfigur t ex ”I want to short the housing market”. Ok? Nu har jag läst på lite mer och har greppat det här med short, long, credit swaps etc. Men finansmarknaden är verkligen inte min grej. Det är liksom luftslott i luftslott. Man säljer nåt man inte har och sen köper man tillbaka det till ett lägre pris och så har man tjänat pengar. Jag uppskattar vad filmen försöker göra men jag har svårt att bli indragen, investerad (ehe). Det är för mycket snack och för lite känsla.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

La La Land (2016)

la-la-landTidigare i veckan så tillkännagav Oscarsjuryn vilka filmer som får chansen att tävla om en alldeles egen Oscarsstatyett den 28 februari (Heja Ove och Linus!). Det regnade priser över en viss film: La La Land, nåt så ovanligt (nuförtiden) som en musikal.

Musikal? Hmm, det låter läskigt kan man (läs: jag) tycka. Musikaler är absolut ingen favoritgenre. Nu finns det ju ändå musikaler jag kan uppskatta. Hair och Singin’ in the Rain är två exempel. Men överlag är det inte filmer jag aktivt söker upp.

Det som gjorde att La La Land fångade mitt intresse direkt när jag hörde talas om den stavas Damien Chazelle, mannen bakom Whiplash, en 2014 års bästa filmer. Whiplash var en så pass häftig bioupplevelse (sista kvarten!) att jag fick lov att undertrycka min aversion mot musikalgenren.

La La Land utspelas i film- och musikbranschens Los Angeles (givetvis, Oscarsjuryn älskar ju såna filmer). Vi möter Mia (Emma Stone) som jobbar som servitris och springer på auditions (ovanlig combo, not), och Sebastian (Ryan Gosling), en jazzpianist som drömmer om att öppna en klubb där man det ska spelas klassisk jazz. De båda stöter vid upprepade tillfällen på varandra i the city of stars och inleder efter initialt gnabb ett förhållande.

Tyvärr. Det är väl bara att säga det direkt. Jag föll inte som en fura för La La Land. Det är musikalformatet som inte funkar för mig. Jag hade hört att inledningen skulle vara fantastisk, ett magiskt musikalnummer på en motorväg. För mig kändes det mest som ett klipp ur tv-serien Fame där folk dansar på bilar. Jag tyckte inte själva musiken var nåt speciellt. Det är ett klassiskt musikalstycke och det funkar helt enkelt inte för mig.

Efter det drar själva storyn igång och här var det småmysigt och lite snyggt, bl a då vi fick se de inledande händelserna ur de bägge huvudpersonernas perspektiv. Två berättelsetrådar som så småningom möttes. Snyggt, som sagt.

Problemet var att jag inte kände nåt speciellt alls för nån av karaktärerna. När en scen håller på att bli intressant och ska få ett djup så övergår det till ett musikalnummer och jag kastas direkt ut ur filmen och sitter bara och väntar på att scenen ska ta slut.

Det är stilen på musiken och sången som jag finner otroligt ointressant. Jag försöker lyssna på orden för att känna av vad de försöker säga till varandra eller vad regissören försöker säga men det funkar inte. Jag har mest småtråkigt.

Den enda sång som slog an en sträng hos mig var den vackra och melankoliska ”City of Stars”. Vilken härligt sorgsen pianoslinga och fin scen när Gosling och Stone sjunger tillsammans vid pianot!

Jag hade väl inte supertråkigt under filmen och den var trots allt ganska snygg, med i alla fall en bra sång, så en stark tvåa får jag lov att dela ut.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

bioLa La Land har premiär idag fredag och att jag är gnällig beror förmodligen bara på att musikaler inte är min grej. Så för er andra är det nog bara att knalla iväg till biografen.

Andra (och troligen mer positiva) åsikter om filmen hittar ni nedan.

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmnight
Filmparadiset
Fiffis filmtajm
Absurd Cinema

 

The Nice Guys (2016)

The Nice GuysNån gång på 90-talet stod jag en sen kväll på Tullinge pendeltågsstation för att ta tåget tillbaka in till stan. Jag hade varit på den nu för länge sen insomnade musikfestivalen Lollipop, som höll till på Lida friluftsområde om jag minns rätt. Medan vi stod och väntade på perrongen så hände nåt på andra sidan spåret utanför en restaurang.

Två snubbar gick emot varandra och den ena hade nåt tillhygge i handen. Ett järnrör såg det ut som. Snubben med röret svingade ett slag mot den andra killens huvud och sen hördes ett ljud som etsade sig fast. Det lät som ben som kraschades sönder. Snubben föll som en fura mot marken och en blodpöl bildades. Gänget som snubben med järnröret tillhörde hoppade in i en röd bil och drog därifrån så att däcken tjöt. Efter ett tag kom ambulansen och hämtade in snubben som låg och blödde.

När vi senare satt på pendeltåget pratade polisen i högtalarna och frågade om det fanns vittnen till en knivmisshandel som ägt rum alldeles nyss. Kniv? Jag tyckte det såg ut som ett järnrör och att det svingades som ett järnrör.

Efter ett tag rullade tåget tillbaka till stan och vi fick aldrig reda på hur det gick för snubben som fick ett järnrör i huvudet alternativt blev knivhuggen. Men jag kommer aldrig glömma händelsen.

En tid efteråt så skulle jag gå på bio för att se Face/Off, en film som många hyllat som en riktigt cool actionrulle. Jag mådde illa när jag såg den. Nu när jag kollar upp fakta efteråt så måste festivalen varit i slutet av juli 1997 och sen hade Face/Off premiär i oktober samma år. Det var ju ett bra tag efteråt men jag minns att jag ändå inte klarade av att njuta av våld som underhållning. Det gick helt enkelt inte.

Tillbaka till nuet och den film det egentligen handlar om idag. Månadens filmspanarfilm The Nice Guys! Vad är kopplingen till det som hände under Lollipop och Face/Off? Jo, jag kommer till det, men först lite om handlingen i The Nice Guys. Filmen är en buddykomedi skriven och regisserad av Shane Black och vi ser Russell Crowe och Ryan Gosling i huvud- och så småningom titelrollerna.

Crowe spelar Jackson Healy, en… ja, vad? en snubbe som hotar och misshandlar folk mot betalning. Gosling är den mer eller mindre misslyckade privatdeckaren tillika suputen Holland March. På grund av anledningar så bryter Healy armen på March för att han ska sluta leta efter en försvunnen ung kvinna vid namn Amelia. Efter förvecklingar slutar det ändå med att de båda försöker hitta Amelia och de får även hjälp av Marchs unga (tretton?) dotter Holly (Angourie Rice).

Om jag skulle beskriva The Nice Guys så skulle jag säga att det är en actionkomedi i form av en neo-noir. En deckare och en hitman (eller vad man nu ska kalla Healys sysselsättning) letar efter en försvunnen dame och dras in i konspirationer och konstigheter i porrbranschen på 70-talet i änglarnas stad (Boogie Nights!). Givetvis har vi även en berättarröst (jag minns inte om det var Gosling eller Crowe som stod för den eller bägge).

Jag fick även lite bröderna Coen-vibbar då jag får erkänna att filmen är riktigt snyggt gjord med överdådig scenografi och färgglatt foto + att manuset är genomtänkt med smarta callbacks till tidigare händelser i filmen + att musiken schysst 70-talsskön.

Inledningsvis hade jag ändå svårt att sugas in i filmen. Folk runt omkring mig skrattade med jämna mellanrum. Själv satt jag mest och hade varken roligt eller tråkigt och förstod egentligen inget av handlingen. Varför letade man efter Amelia? Efter ett tag insåg jag dock vilken typ av komedi filmen var. Jag tror det var när Gosling sitter på toaletten och försöker rikta en pistol mot Crowe samtidigt som han ska dra upp byxorna och hålla dörren öppen.

En sak som stack ut på ett postivit sätt var att Marchs dotter faktiskt var en ganska stor och viktig del av handlingen. Jag hade räknat med att hon skulle vara med ett kort tag i början och sen kanske dyka upp i slutet. Så blev det inte utan hon följde med och deltog aktivt i pappans irrfärder på porrpartyn och liknande.

Men så var det det här med våldet. Problemet var inte att jag mådde illa under The Nice Guys. Det tog ett tag, men den där äckliga känslan jag hade fått under Face/Off-visningen försvann gradvis (tiden läker alla sår) och senare under hösten ’97 var jag tillbaka uppe i sadeln och kunde återigen (tjoho!) njuta av underhållningsvåld. Problemet med The Nice Guys var att folk sköts ihjäl till höger och vänster mer eller mindre slumpmässigt på sätt som man skulle uppfatta som roliga (?) men som varken var roliga eller fick några konsekvenser. Jag kan inte låta bli att jämföra med Pulp Fiction där Vincent råkar skjuta huvudet av Marvin när de åker bil. Skillnaden i Pulp Fiction är att händelsen är absurt rolig och leder vidare till andra händelser (The Wolf gör entré t ex). I The Nice Guys finns ett litet undantag där det faktiskt blev absurt roligt, och det involverar två personer som faller från hög höjd och en pool. Men överlag blev jag inte klok på vad filmen var ute efter med det här.

Slutord: Jag hade mestadels ganska roligt när jag väl greppat filmens stil. Hade Kim Basinger roligt under inspelningen? Well, det var svårt att se eftersom hon numera inte har förmågan att kunna ändra ansiktsuttryck.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om The Nice Guys samt om nån mer än jag snappade upp följande replik: ”If you want me to do that, don’t eat asparagus”.

Är de snälla mot filmen eller tar de fram knogjärnet?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Johan)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird

Filmspanar-tema: Kärlek – Blue Valentine (2010)

filmspanarna_kvadratJag ser inte överdrivet många filmer i den romantiska genren. Det är nog den generiska romantiska komedin som är ett spöke för mig. Trodde jag. När jag kollade under Romantik-kategorin på min blogg så fanns det ändå 59 inlägg. Men det beror väl på vad man jämför med. Exempelvis hade Skräck hela 87 inlägg. Jag visste inte att jag var en sån skräckfantast. Science fiction dominerar med 158 inlägg, och det var mer väntat då det är en favoritgenre. Vidare blev Fantasy knappt slagen av romantiken med sina 52 inlägg. Den smala genren Martial arts hamnade på 45 inlägg. Under Brott hittar vi 91 inlägg vilket kanske säger en del om vilka ämnen som filmvärlden fokuserar på.

Den här månadens filmspanartema är Kärlek och därmed har jag alltså chansen att nå 60 inlägg i Romantik-kategorin. Nu är ju romantiska komedier och kärleksfilmer inte nödvändigtvis alls samma väsen och när jag funderade på vilken film jag skulle se behövde jag inte fundera speciellt länge. Det handlade om en film som många tipsat mig om men jag har inte kommit till skott med den. Förrän nu!

****

Blue Valentine (210)

Blue Valentine är regisserad Derek Cianfrance som gjorde den i mina ögon strålande The Place Beyond the Pines. Det var alltså på tiden att jag fick ändan ur och kollade in kärlekstragedin Blue Valentine. Filmen skildrar ett förhållande mellan två människor och hur det förändras från första förälskelsens blindhet till vardagens lunk och ovanor. En riktigt blå Alla hjärtans dag.

Paret i filmen, Cindy och Dean, spelas av Michelle Williams och Ryan Gosling. De båda är strålande. Jag kände nästan att så där man kan känna ibland i intensiva dokumentärer, att man kommer fööör nära verkliga personer, att man får ta del av deras vardag utan att de vet om det. Deras vardag är skildrad rakt upp och ner och jag förstår deras förhållande bit för bit utan att det behöver förklaras. Blue Valentine handlar nämligen om människor och inte plot points och då behöver inget förklaras utan det man ser det är det man får.

Blue Valentine

Åh, den här bilden…

Det som gör filmen extra stark är att den utspelas under två tidsperioder. Först har vi nutiden när Cindy och Dean bor i ett hus med sin typ 6-åriga dotter. Cindy är sjuksköterska och Dean jobbar som målare. Sedan hoppar filmen tillbaka flera år kring tiden när de möttes, blev kära och gifte sig. Och så hände det en hel del annat också men det får ni se när ni ser filmen (för det ska ni göra om ni inte har sett den!). Det som händer i nutid knyts snyggt ihop med händelser i det förflutna. Vi får bitvis hela bilden uppmålad för oss. Vi får förklaringar till varför vissa saker är känsliga mellan de båda.

Det som ändå sticker ut mest är konstrasten mellan de båda tidsperioderna. I dåtiden, ja, då är allt möjligt. Det finns problem givetvis. Allt är inte frid och fröjd men mellan Cindy och Dean finns en attraktion som känns spännande och lustfylld. I nutiden så har saker stannat upp. Dean är som en annan person. Han har stannat upp. Vanor har blivit till ovanor. Att vara slacker funkar inte livet ut. Att Cindys pappa (spelad av John Doman från The Wire, yay!) i nutiden behöver en syrgastub för att kunna andas ordentligt är en annan liten detalj som visar på tidens melankoliska gång.

Regissören Derek Cianfrance har en stil som jag kände igen från The Place Beyond the Pines. Det är en på samma gång episk och intim stil. En märklig kombination det där, men det är just det som gör hans filmer speciella.

Blue Valentine är fin, fin, fin film som alltså handlar om människor på ett för mig väldigt äkta sätt. När filmen började ta slut kände jag att jag ville ha mer. Jag ville en försoning, men jag visste att det var omöjligt. Jag ville ha ett sorts avslut. Filmen är dock bättre än så. När den är slut sitter jag med en känsla av att vilja ha mer men ändå är jag nöjd, och det är ett gott betyg till filmen. Ett tag var den faktiskt uppe och nosade på högsta betyg.

   

Kolla nu in vad de andra filmspanarna love bombar om.

The Nerd Bird
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (blogg)

The Place Beyond the Pines (2013)

RyanDirekt efter att jag hade sett The Place Beyond the Pines så var den definitivt på min topp-10-lista över förra årets bästa filmer. När jag, förhoppningsvis ganska snart, sammanfattar året så tror jag den kommer att vara kvar där. Filmen är en episk treaktare där vi först träffar allas vårt gosedjur Ryan Gosling som spelar en motorcykelåkande cirkusartist som lockas in i kriminell verksamhet. Filmen andra akt zoomar in på en polis spelad av Bradley Cooper och slutakten fokuserar på Goslings och Coopers barn och utspelas ett antal år senare. Många tycker att filmen tappar i slutakten men jag tycker den snyggt knyter ihop säcken och filmen bra. Filmen är en skådespelarnas film och förutom Gosling gör Eva Mendes en strålande insats. Me like.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Only God Forgives

Only God ForgivesTitel: Only God Forgives
Regissör: Nicolas Winding Refn
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Det värsta en film kan vara är väl intetsägande? Du ser en film på bio och under filmen är det inte direkt en känslomässig storm du finner dig i. Du märker knappt att filmen pågår och nästa dag har du i princip glömt bort den. Den har inte gjort nåt intryck alls. Det är ju såna filmer som borde få de riktigt dåliga betygen, eller hur? Filmer som däremot berör, som sätter sig kvar, som snurrar i huvudet dagarna efter, det är ju såna filmer borde få ett högt betyg, oavsett vad du tyckte om filmen. Visst låter det vettigt?

Då med det sagt bara så att ni förstår mitt resonemang så konstaterar jag alltså att Only God Forgives inte är en sån film som bara puttrar på som en romantisk komedi på TV3 på söndagskvällen. Nej, det är en film som känns, som faktiskt ger avtryck så… NEJ FÖR I HELVETE, sluta nu! Du hatar ju filmen, du hatar den, den är avskyvärd. Möjligen avskyvärt intressant. Men du hatar den.

Så här tänkte jag under Only God Forgives: Om jag får se en scen till med den där karaokesjungande jävla thaipolisen när han kommer inglidande i rummet i långsamt majestät för att sen stanna framför sitt knäande offer samtidigt som han bakom ryggen tar fram sitt svärd då… ja, då kör jag upp hans kära svärd i röven på honom tills det kommer ut genom munnen och säger tittut.

Så här tänkte jag under Only God Forgives: Om jag får se en scen till med Ryan Gosling där han sakta går, står helt stilla, sakta går, står helt stilla, i en svartröd ohyggligt vacker korridor samtidigt som impending doom-musiken buuuuuuurrrrrruuuuuumaaaaaaauuuuuuar då… ja, då ska jag thaiboxa Gosling till stenåldern med ett knä i magen och en armbåge i huvudet.

Så här tänkte jag under Only God Forgives: Om jag får se en scen till med thaipolisen där han sjunger karaoke samtidigt som hans kollegor sitter som lydiga apatiska kollegor och tittar på när den smöriga sången slemmar sig fram genom thaipolisens äckliga läppar då… ja, då tar jag thaipolisens mikrofon och tvingar honom att använda den som buttplug istället.

Kristin Scott ThomasSå här tänkte också jag under Only God Forgives: Fan, vad bra Kristin Scott Thomas är. Fan, hur bra är hon inte!? Fullkomligt oigenkännlig. Gosford Park, The English Patient, franska pratfilmer?  Glöm det. Det här är Hollywoodfruar i kubik och hon är en blonderad bitch utan dess like med mysfleece, högklackat och solbrillor stora som tefat. Och hon ska ha sitt rum nu, bitch.

Jag tänkte också så här under Only God Forgives: Fan, vad bra den är. Musiken, alltså. Hur bra är den inte? Hur bra som helst. Buuuurrruuuum… brruuuuuuaaaaaaam. Och så kommer plötsligt en scen med ännu bättre musik. Som i Drive ungefär. Thaipolisen och Gosling ska boxas och Gosling cirkulerar runt thaipolisen samtidigt som han knäpper upp kostymen. Hur snyggt är det inte!?

Under Only God Forgives tänkte jag också så här: Men sluta nu!? Varför ska du visa när thaipolisen skär ut ögonen på snubben, båda ögonen i närbild. Jaha, det räckte inte med det. Du ska visa när han kör in en sticknål i örat också. Ja, men visst, help yourself när du ändå håller på. Jag kan ändå inte göra nåt åt saken, jag bara tittar på. Fast om du är tjej ska du blunda.

Efter Only God Forgives tänkte jag så här: Hur i helvete ska jag betygsätta filmen? Svar: Inte ens Gud förlåter det här.

1/5

Nu måste ni bara kolla in vad Fiffi och Henke tänkte under Only God Forgives eller åtminstone vad de skriver om den. Även Vrångmannen har skrivit om filmen och han levde upp till sitt namn, och här hittar ni Except Fears hyllning till filmen. Uppdatering: Nu har även Jessica sett filmen och hon ställer frågan om kritikern som gav den 5/5 i Cannes hade drabbats av solsting.

****

PleasureEn trevlig överraskning var att Stockholm Filmfestival innan huvudfilmen Only God Forgives bjöd på svenska kortfilmen och nyblivna Cannes-vinnare Pleasure. Vi fick även en kort intervjustund med regissören Ninja Thyberg och skådisen Jenny Hutton. Jag hade hört en del om filmen efter att ha lyssnat på Kinos Cannes-poddar och det var en intressant kvart måste jag säga. Tänk dramakomedi som utspelas på en arbetsplats där huvudpersonen får chansen att visa framfötterna efter att en kollega inte klarat av att leverera resultat. Grejen är att det utspelas på en porrfilmsinspelning. 3-/5 blir betyget till Pleasure.

Gangster Squad

Ratata

Ratatatatatatatatatatatata… kulor som aldrig tar slut

Titel: Gangster Squadfilmspanarna_kvadrat
Regi: Ruben Fleischer
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Filmspanarna firade sitt ettårsjubileum (yay!) med att se Gangster Squad. En film som jag inte visste något om förutom att det nog var en gangsterfilm. Ja, det skvallrade ju titeln om. När förtexterna drog igång efter att en SF-anställd kört en stå upp-rutin visade det sig att filmen innehöll en kader med toppskådisar: Sean Penn, Josh Brolin, Emma Stone och Ryan Gosling för att nämna några. Dessutom visade det sig att filmen utspelade sig 1949 i Los Angeles, ett otroligt snyggt L.A. när det gäller kläder, bilar, fontäner, byggnader, jazzband. Det kanske blir en trevlig stund det här tänkte jag. Nåt som drog ner förväntningarna en aning var en såsig voice-over.

Gangstern Mickey Cohen (spelad av en något sliten men samtidigt överspelande Penn) planerar att ta över den kriminella verksamheten i L.A. och han planerar att göra det med våld. I början av filmen tar Cohen hand om en utsänd ”medlare” från den italienska maffian baserad i Chicago. När Cohen senare får frågan om vad som hände med honom hade han kunnat svara ”he had to split” men det kanske hade passat bättre i en Bond-film, och Cohen är inte heller den sofistikerade ordvitsargangstern utan istället en som låter nävarna tala (ja, han hade tydligen även haft en karriär som boxare denne Cohen).

L.A:s polischef, spelad av en semla till Nick Nolte, bestämmer sig för att köra hårt mot hårt och ber polisen John O’Mara samla ihop ett gäng hårda män som ska sabotera Cohens verksamhet. O’Mara och hans gangster squad jobbar i hemlighet och utan sina polisbrickor med att helt enkelt slå till mot Cohens spelklubbar och bränna upp hans pengar eller preja herointransporter av vägen. Cohen blir arg, mycket arg. Fast O’Mara är fel person att slåss mot då O’Mara som deltog i andra världskriget inte har fattat att kriget är slut utan fortsätter slåss fast mot andra motståndare. Det enda O’Mara kan är nämligen att slåss.

Om man sätter på sig de kritiska glasögonen så är det här en ganska usel film med ett budskap som är nån sorts smetig falsk… jag vet inte vad… sörja.  Gosling och Stone har nån sorts kärlekshistoria helt utan djup och kemi. Slutuppgörelsen är nästan skrattretande i sin machostil. När kulorna tar slut i k-pistarna så övergår man till att puckla på varandra med nävarna till bäste man har vunnit. Om man sätter på sig de kritiska glasögonen så ser man att historien försöker vara en stenhård gangster-pulp-noir samtidigt som den försöker vara nån sorts moralhistoria om att komma över sina krigiska tendenser samtidigt som den försöker vara en hyllning till L.A:s stolta poliskår. Ja, det var faktiskt skrattretande.

Men jag tog av mig de där glasögonen ganska snart och såg bara den där pulpiga gangsterstoryn. Visst, på ett sätt blev bilden lite suddigare. På ett annat sätt blev den skarpare. Det blev ännu mer elaka skurkar som skjuter k-pist i slowmotion och ännu mer goda snutar som skjuter k-pist i slowmotion. Hattarna blev lite snyggare, läppstiften lite rödare och klänningarna lite snyggare. Jag såg det hela som en överdriven pastisch och hade en underhållande stund på bio. Mot slutet förekommer det dock några scener som bara är för mycket, bara för mycket, och jag skakade skrattandes på huvudet.

Gangster Squad är inte en film som som kommer att sitta kvar i mitt huvud nån längre tid. Men medan jag såg den var jag underhållen av den överdrivna stilen och de underbart snygga L.A-miljöerna. Filmen är faktiskt värd att se bara för scenografin, kläderna, musiken, bilarna. Fast det kanske duger att se den hemma när den släpps på det format som man föredrar.

Betyg halv
eller uttryckt i siffror 3-/5

****

Nu är jag nyfiken på vad de andra Filmspanarna tyckte om Gangster Squad. Men se där, där är ju en lista med länkar till deras recensioner.

Mode + Film
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Syndare i filmparadiset

The Ides of March

Titel: The Ides of March
Regi: George Clooney
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

Jag har inte sett så många filmer med Ryan Gosling. Gulliga och harmlösa The Notebook är nog den enda som jag kommer på just nu. Ja, förutom Drive då som jag såg alldeles nyss. Nu blev det en till Gosling-film på kort tid, nämligen den George Clooney-regisserade The Ides of March (den svenska titeln utelämnar jag då jag tycker den kändes klichémässig). Efter Drive så var det som att jag väntade mig nya underverk bara för att Gosling var med. Jag fick väl inte riktigt det men en bra film det är The Ides of March definitivt. När det gäller Gosling så känns det lite som om han kör sin ”var så stiff som möjligt”-stil. Hmm, jag är lite tveksam till hans skådespelartalang.

George Clooney har en biroll i filmen där han spelar den demokratiske presidentkandidaten Mike Morris. Fokus i filmen är istället det rävspel som pågår bakom kulisserna. Riktigt kul är det att se Evan Rachel Woods som ni bara måste se i Mildred Pierce, en supertvserie med Kate Winslet som mamman som gör allt för sin dotter (som inte är alltför tacksam kan man väl säga). Jag minns inte så rackarns mycket från The Ides of March. Det är ett hyfsat drama om valkampanjer och om att stå för det man tycker. Själva dramat känns väl kanske som det mer hör hemma i en tv-serie. Nu säger jag inte att det skulle vara en dålig tv-serie men ändå.

3+/5

The Notebook

Titel: The Notebook (Dagboken)
Regi: Nick Cassavetes
År: 2004
IMDb
| Filmtipset

Efter att jag såg The Ides of March (som det kommer en recension av snart) så insåg jag att jag inte har sett så många filmer med nästan sönderkramade Ryan Gosling. Förutom Drive så kunde jag bara komma på gamla The Notebook så därför kommer det en recension från 2009 av just den filmen . Bara så ni vet så vägrar jag skriva ut hela den svenska titeln (förutom som tag). Det räcker gott med Dagboken som är en ok översättning, även om det faktiskt inte handlar om en dagbok utan en anteckningsbok.

Jag hade hört en del om den här snyftaren så jag tänkte att jag kunde se den när jag fick chansen. Filmen som till största delen utspelas på 1940-talet i South Carolina är en kärlekshistoria mellan Noah (quirkymysiga Ryan Gosling) och Allie (smilgropiga Rachel McAdams). Det finns även en parallell handling i nutid där det som händer på 40-talet läses upp av en man (James Garner) för en kvinna (regissörens mamma Gena Rowlands) på ett vårdhem. Det som ställer till det för de unga tu är att Noah är en fattig landsortspojk medan Allie kommer från en rik familj som verkligen inte uppskattar Allies val av pojkvän.

Ok, först ut, så det inte blir några missförstånd: det är en bra film. Det mesta är välgjort. Fotot är stilfullt med skönt tempo. Handlingen är så där mysig som bara en amerikansk film som utpspelas i en småstad någon gång under mitten av 1900-talet kan vara. Skådisarna är vackra och välcastade. Men just det som jag beskriver är också, enligt mig, filmens brist. Allt är lite fööör snyggt. Det är lite för mycket svanar och roddare i motljus till alltför sentimentalt klingande pianomusik.

Sen tycker jag faktiskt att det hade räckt med kärlekshistorien på 40-talet. Nutidshistorien funkar inte riktigt för mig. Den berör helt enkelt inte, kanske beroende på att den får för lite tid. Och om den är tänkt att vara nån sorts twist så är den uppenbar direkt. Men, men, en bra film är det. Det blir nästan en fyra. En scen som jag gillade var när Allies mamma (väldigt bra spelad av Joan Allen) blev känslosam när hon mot slutet pekade ut den där mannen. En sak till: James Marsden har jag aldrig gillat i de filmer jag sett med honom. Men så verkar det ju också som att han alltid får göra ”bror duktig”-rollen.

3+/5

PS. Givetvis kysser dem varandra i regnet också, t.o.m på dvd-omslaget, haha. Som sagt, inte dåligt alls men lite för bra.

Drive


Titel: Drive
Regi: Nicolas Winding Refn
År: 2011
IMDb
| Filmtipset

I fredags skrev en journalist i DN om en ny trend inom film (texten finns tyvärr inte på nätet). Ja, i själva verket handlar det väl bara om sätta ord på ett sätt att göra film. Begreppet är slow film. På samma sätt som slow food ska vara mat som är tillagad utan stress och som man äter utan stress, så får det — ska det — i slow film gå långsamt. Snabba klipp är portade. Scenerna får ta sin tid. Som jag skrev så är långsam film ingen nyhet, snarare tvärtom. Till mästarna inom långsam film räknas (enligt DN) bl a Alexander Sokurov, Abbas Kiarostami, Kim Ki-Duk och så förstås Andrej Tarkovskij. Jag skulle själv lägga till Theo Angelopoulos (som tyvärr omkom i en trafikolycka för en tid sen). Några svenskar kan man säkert räkna också. Roy Andersson platsar förmodligen.

Varför skriver jag om det här? Ja, om ni har läst titeln på inlägget så förstår ni att jag har sett filmen Drive. Drive är den perfekta kombinationen av slow film, Michael Mann, film noir, melankolisk synthmusik, bröderna Coen och bilfilm. Jag blev fullkomligt såld på den här filmen. Fullkomligt såld.

Danske regissören Refn är superduktig på att få till en nervig krypande spänning som samtidigt hoppar upp och överraskar ibland. Tidigare har jag sett och gillat Pusher, och Drive har en hel del likheter. Huvudpersonerna hamnar i knipa och får det rejält svettigt, jagade av kriminella högdjur. Skillnaden är väl att Kim Bodnia är Mr Slarver som inte kan göra nåt rätt. Ryan Gosling är en kall katt med en silverjacka med en guldskorpion på ryggen och en tandpetare i mungipan. Men han hamnar ändå i trubbel. Kanske för att han är för snäll, i alla fall mot de som är snälla eller såna som han tror är snälla.

Under filmens första del sitter jag och undrar ”vad har den här killen för story?”. Varför är han så avvaktande hela tiden, på sin vakt. Är det för att han vet att om man känslomässigt ger sig hän så kommer det att gå åt helvete. Vad har han varit med om? Jag pratar alltså om Ryan Goslings karaktär som regissören Refn låtit förbli namnlös. Han är som en robot, och det förblir han egentligen hela filmen. En snäll robot som är duktig på att köra bil. Han skulle kunna vara tagen ur Spielbergs A.I. och där spela robotpappa till robotsonen Haley Joel Osment. I Drive är han plastpappa till Irenes (Carey Mulligan) son Bencio. Ett tag i alla fall. Tills Irenes man Standard (Oscar Isaac) blir utsläppt från fängelset. Pappan är skyldig elaka män pengar. Gosling erbjuder hjälp som förare vid ett rån som de elaka männen vill att pappan ska göra. Det går käpprätt och Gosling får de elaka männen efter sig. Samtidigt måste han ju givetvis skydda Irene och sonen. Hmm, han känns nästan lite väl… snäll.

Stämningen är helt underbar. Bilderna, miljöerna, musiken är precis i min smak. Förtexterna i rosa är ju hur snygga som helst. Jag tänkte inte så mycket på 80-talet. Visst, Miami Vice och så, och lite synthig musik. Men det var ett uppdaterat 80-tal i såna fall. Musiken är superduperbra. Det förekommer ett spår som egentligen inte är en låt utan mer en stämningshöjande dov synthslinga som försätter mig i trance.

Och så var det här med slow film. Scenerna tar sin tid. Inte så mycket sägs. Jag tror det tar 10 minuter innan vi får höra Gosling och Mulligan prata med varandra. Och när det sker sägs det inte mycket. Och det behövs inte. Det här är så långt ifrån en dialogdriven rulle man kan komma. Allt handlar om stämningen och yta. Och dessa två är melankoliskt sköna.

Jag skulle kalla filmen för en neo-noir, och en riktigt bra sådan. Jag tänker på några av bröderna Coens filmer som Blood Simple och No Country for Old Men. Jag tänker även mycket på Michael Mann. Det är machomelankoli. Kvinnorna har tyvärr inte mycket att spela med. Hur man kan ge t ex Heat en etta men Drive en femma har jag lite svårt att förstå. Det är filmer som jag tycker i vissa avseenden är ganska lika. Jag tänker även på Collateral: L.A., natt, neon, bilar, vapen, våld — och snyggt.

Egentligen hade jag nog velat att filmen skulle sluta så här istället:

Spoiler

Gosling blir knivhuggen men dödar skurken, tar pengarna åker till tjejen, lämnar pengarna men dör i sin bil. Det slutar med samma scen som när Gosling sitter med halvöppna ögon och man tror han är död. Fast i min version öppnar han inte  ögonen. Slut. Och då ska han verkligen vara död. Undrar om det här var nåt som man funderade på hur man skulle ha det men att filmbolag osv la sig i. Testvisningar och sånt.

Spoiler slut

Återigen är det här en sån där film där våldet gör att man plötsligt blir fokuserad. Utan detta grafiska våld hade filmen helt enkelt inte varit lika bra. Blandningen av arty långsamhetsfilm à la Jessica Hausner och tung våldsaction är hur bra som helst. Min favoritscen i filmen är nog den i hissen som går från kyss till stomp. Ni som sett filmen vet vilken scen jag menar.

Nästan en femma blir det men jag stör mig på att jag inte bryr mig om Carey Mulligans karaktär och att det inte riktigt finns tid för mer kemi mellan Mulligan och Gosling. Visst, det finns några vackra ögonblick och -kast men det är ändå en bisak i filmen. Fast det är väl ok så, jag får väl se Blue Valentine för mer sånt.

4+/5

Många andra filmbloggare har sett Drive. Det känns som om jag var typ… sist. Här hittar ni några andra hyllningar: Movies – Noir, Plox, The Velvet Café, Fiffi, Flmr, Fripp, Royale with Cheese och ExceptFear. De enda som är aningen skeptiska är Voldo och Filmitch.

Uppdatering: Nu har även Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia sett Drive och hon är som vanligt lagom sansad i sin reaktion. 😉

Slutligen, tack till Voddler för filmen. Den här gången frös filmen bara två gånger. 😉

%d bloggare gillar detta: