The Mummy (2017)

Det är svårt att skriva en recension när man inte har nåt vettigt eller meningsfullt att säga om en film. The Mummy är en sån där film som varken är genomusel eller suverän. Den är inte ens dålig, bra eller helt ok. Jo, dålig kanske den är men i slutändan är den framförallt intetsägande, och då är det svårt att få ur sig nåt som man faktiskt tycker och bryr sig om på allvar, annat än floskler.

Jag skulle kunna skriva om hur Universals satsning på sina gamla klassiska monster i form av ett helt nytt filmuniversum kallat Dark Universe känns tråkig. Kom igen! Hitta på nåt nytt. Med det sagt så gillar jag ju de gamla klassiska monsterskräckisarna (kolla in här) men vi kan väl låta dem vara just klassiker. I och för sig, nu när jag tänker efter så tyckte jag ändå att en film som The Wolfman var helt ok även om den lämnade mig oberörd (hehe, ja, hur bra var den då egentligen?).

Jag skulle kunna skriva om att det är nåt som känns fel med att kasta (in) Tom Cruise i rollen som militäräventyraren Nick Morton som härjar runt i Irak för att gräva fram gamla konstskatter. Han är Tom Cruise från Mission: Impossible-filmerna och funkar inte som 30-årig vårdslös gravplundrarpajas.

Jag skulle kunna skriva om att filmen är överfull med tråkig exposition där en rollfigur får berätta vad som har hänt, hela historien bakom mumien osv. Jag tror det förekom tre olika sekvenser med berättarröster som handlade om det gamla Egypten, Mesopotamien, korsriddare, mystiska dolkar och magiska stenar.

Jag skulle kunna skriva om att jag inte gillade Jake Johnson som Mortons sidekick Cliff, vare sig när han var normal eller när han blivit zombiefierad av mumien med hjälp av en spindel. Cliff kändes som en Darcy från Thor-filmerna eller en Riley från National Treasure-filmerna. En rollfigur som kläcker ur sig en massa repliker, gnäller och tar plats utan att vara speciellt rolig.

Jag skulle kunna skriva om att jag tyckte Russell Crowe funkade bra som Dr Jekyll och att jag inte hade nån aning om att han, rollfiguren Jekyll alltså, skulle vara med. Alltid kul med överraskningar.

Jag skulle kunna skriva om att jag inte fick grepp om den där gruppen som Dr Jekyll var chef, eller åtminstone jobbade, för. Namnet på gruppen, myndigheten eller vad det nu var, upplyste Sofia mig om efter visningen under det trevliga hamburgerutomhushänget på Gnarlys. Jag har redan glömt namnet. De jobbade med att bekämpa ondska i världen? Hade vi kunnat få en separat film om dem istället? Och så fokuserat på mumien i den här. Med det sagt så gillade jag ändå konceptet, lite på samma sätt som S.H.I.E.L.D. i Marvel-filmerna. Jag antar att det kommer en tv-serie om den där Dr Jekyll-ledda sammanslutningen inom kort (jämför med Agents of S.H.I.E.L.D.).

Jag skulle kunna skriva om hur jag gillade Sofia Boutella i rollen som den egyptiska mumiekvinnan som väcks till liv i våra dagar. Hon hade ett skräxigt utseende och jag gillade hennes rörelsemönster. Tydligen är hon dansare i grunden precis som en viss svensk skådis. Fast jag tror det handlar om olika dansstilar. Jag tyckte dock ibland att hennes estetik med armar längs med kroppen och händer med utspärrade fingrar gick till överdrift. Sen hade jag ingen aning om att det var samma skådis, Boutella alltså, som gjorde den trevliga bekantskapen Jaylah från Star Trek Beyond (yay!).

Jag skulle kunna skriva om att Jenny Halsey, spelad av Annabelle Wallis, var en ganska blek kvinnlig huvudkaraktär. Från början var hon den som kunde saker om vad som skedde för att mot slutet helt följa i Tom Cruise ledband. No wonder (woman) she was pale.

Men jag får återkomma när jag har nåt vettigt att skriva om. Ha en trevlig onsdag!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratThe Mummy var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tyckte. Monsterhit eller ej?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird (hälsa Juno!)
Har du inte sett den? (Carl)
Filmfrommen

 

Sofia (eller Loreen?) bjuder in till den egyptiska modeveckan

The Nice Guys (2016)

The Nice GuysNån gång på 90-talet stod jag en sen kväll på Tullinge pendeltågsstation för att ta tåget tillbaka in till stan. Jag hade varit på den nu för länge sen insomnade musikfestivalen Lollipop, som höll till på Lida friluftsområde om jag minns rätt. Medan vi stod och väntade på perrongen så hände nåt på andra sidan spåret utanför en restaurang.

Två snubbar gick emot varandra och den ena hade nåt tillhygge i handen. Ett järnrör såg det ut som. Snubben med röret svingade ett slag mot den andra killens huvud och sen hördes ett ljud som etsade sig fast. Det lät som ben som kraschades sönder. Snubben föll som en fura mot marken och en blodpöl bildades. Gänget som snubben med järnröret tillhörde hoppade in i en röd bil och drog därifrån så att däcken tjöt. Efter ett tag kom ambulansen och hämtade in snubben som låg och blödde.

När vi senare satt på pendeltåget pratade polisen i högtalarna och frågade om det fanns vittnen till en knivmisshandel som ägt rum alldeles nyss. Kniv? Jag tyckte det såg ut som ett järnrör och att det svingades som ett järnrör.

Efter ett tag rullade tåget tillbaka till stan och vi fick aldrig reda på hur det gick för snubben som fick ett järnrör i huvudet alternativt blev knivhuggen. Men jag kommer aldrig glömma händelsen.

En tid efteråt så skulle jag gå på bio för att se Face/Off, en film som många hyllat som en riktigt cool actionrulle. Jag mådde illa när jag såg den. Nu när jag kollar upp fakta efteråt så måste festivalen varit i slutet av juli 1997 och sen hade Face/Off premiär i oktober samma år. Det var ju ett bra tag efteråt men jag minns att jag ändå inte klarade av att njuta av våld som underhållning. Det gick helt enkelt inte.

Tillbaka till nuet och den film det egentligen handlar om idag. Månadens filmspanarfilm The Nice Guys! Vad är kopplingen till det som hände under Lollipop och Face/Off? Jo, jag kommer till det, men först lite om handlingen i The Nice Guys. Filmen är en buddykomedi skriven och regisserad av Shane Black och vi ser Russell Crowe och Ryan Gosling i huvud- och så småningom titelrollerna.

Crowe spelar Jackson Healy, en… ja, vad? en snubbe som hotar och misshandlar folk mot betalning. Gosling är den mer eller mindre misslyckade privatdeckaren tillika suputen Holland March. På grund av anledningar så bryter Healy armen på March för att han ska sluta leta efter en försvunnen ung kvinna vid namn Amelia. Efter förvecklingar slutar det ändå med att de båda försöker hitta Amelia och de får även hjälp av Marchs unga (tretton?) dotter Holly (Angourie Rice).

Om jag skulle beskriva The Nice Guys så skulle jag säga att det är en actionkomedi i form av en neo-noir. En deckare och en hitman (eller vad man nu ska kalla Healys sysselsättning) letar efter en försvunnen dame och dras in i konspirationer och konstigheter i porrbranschen på 70-talet i änglarnas stad (Boogie Nights!). Givetvis har vi även en berättarröst (jag minns inte om det var Gosling eller Crowe som stod för den eller bägge).

Jag fick även lite bröderna Coen-vibbar då jag får erkänna att filmen är riktigt snyggt gjord med överdådig scenografi och färgglatt foto + att manuset är genomtänkt med smarta callbacks till tidigare händelser i filmen + att musiken schysst 70-talsskön.

Inledningsvis hade jag ändå svårt att sugas in i filmen. Folk runt omkring mig skrattade med jämna mellanrum. Själv satt jag mest och hade varken roligt eller tråkigt och förstod egentligen inget av handlingen. Varför letade man efter Amelia? Efter ett tag insåg jag dock vilken typ av komedi filmen var. Jag tror det var när Gosling sitter på toaletten och försöker rikta en pistol mot Crowe samtidigt som han ska dra upp byxorna och hålla dörren öppen.

En sak som stack ut på ett postivit sätt var att Marchs dotter faktiskt var en ganska stor och viktig del av handlingen. Jag hade räknat med att hon skulle vara med ett kort tag i början och sen kanske dyka upp i slutet. Så blev det inte utan hon följde med och deltog aktivt i pappans irrfärder på porrpartyn och liknande.

Men så var det det här med våldet. Problemet var inte att jag mådde illa under The Nice Guys. Det tog ett tag, men den där äckliga känslan jag hade fått under Face/Off-visningen försvann gradvis (tiden läker alla sår) och senare under hösten ’97 var jag tillbaka uppe i sadeln och kunde återigen (tjoho!) njuta av underhållningsvåld. Problemet med The Nice Guys var att folk sköts ihjäl till höger och vänster mer eller mindre slumpmässigt på sätt som man skulle uppfatta som roliga (?) men som varken var roliga eller fick några konsekvenser. Jag kan inte låta bli att jämföra med Pulp Fiction där Vincent råkar skjuta huvudet av Marvin när de åker bil. Skillnaden i Pulp Fiction är att händelsen är absurt rolig och leder vidare till andra händelser (The Wolf gör entré t ex). I The Nice Guys finns ett litet undantag där det faktiskt blev absurt roligt, och det involverar två personer som faller från hög höjd och en pool. Men överlag blev jag inte klok på vad filmen var ute efter med det här.

Slutord: Jag hade mestadels ganska roligt när jag väl greppat filmens stil. Hade Kim Basinger roligt under inspelningen? Well, det var svårt att se eftersom hon numera inte har förmågan att kunna ändra ansiktsuttryck.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratKolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om The Nice Guys samt om nån mer än jag snappade upp följande replik: ”If you want me to do that, don’t eat asparagus”.

Är de snälla mot filmen eller tar de fram knogjärnet?

Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Johan)
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird

The Filmitch Mellanöstern Challenge: Body of Lies (2008)

The Hurt LockerMin bloggkompis Filmitch-Johan gillar många olika filmgenrer, kanske allra mest skräck och musikaler. En genre som han inte uppskattar lika mycket är den där det handlar om problematiken i Mellanöstern, Israel-Palestina-konflikten, och ”kriget mot terrorismen”. Läs mer om varför Johan har svårt för denna genre här.

Ibland kan jag inte låta bli att trolla lite, kasta ut små gliringskrokar mot Johan. Plötsligt nappade det och han utmanade mig genom att be mig lista tre filmer (obs! bra filmer skulle det vara!) med tema Mellanöstern/terrorister. Jag kunde ju bara inte låta denna utmaning passera förbi obemärkt. Talesättets handske var med andra ord upplockad.

Sagt och gjort, jag började fundera och ganska snabbt kom jag fram till två filmer som jag själv tycker är mycket bra. Enda grejen var att jag själv ville delta i temat mer aktivt och jag brukar väldigt sällan se om filmer och skriva om dem på nytt. Så som tredje film valde jag därför en film som jag själv inte hade sett och det är den filmen som inleder temat som vi kallar:

The Filmitch Mellanöstern Challenge!

 

Body of LiesBody of Lies heter den här Ridley Scott-rullen om jakten på terrorister i Irak och Jordanien. Den evigt unge Leonardo DiCaprio spelar huvudrollen som CIA-agent placerad i Mellanöstern och Russell Crowe gör hans chef som styr saker och ting från hemmaplan i USA via mobilen och drönare.

Utmaningen startar med rejäl rivstart. Inte. Snarare en dikeskörning. Body of Lies är nämligen en ganska dålig film, eller ja, inte urdålig men högst medioker. Jag får känslan att filmens skådisar inte riktigt tror på filmen. De går på autopilot känns det som.

Manuset har problem. Det är förenklat där det borde vara mer komplicerat men för komplicerat där det borde vara enklare. Det är för enkelt i det avseendet att det sitter en genomond arab med hätta på huvudet och spelar in en video där han säger att man ska hämnas USA:s krig mot den muslimska världen genom att begå terrordåd. Det finns inget intressant i detta utan blir mest tråkigt.

Samtidigt är filmen kanske för komplicerad i andra delar av handlingen då det är oklart vilka agendor olika karaktärer har. Det passar inte riktigt in att använda plottwistar som tagna ur en mer lättsam spion- eller heistfilm i den här typen av film.

Att jag inte sågar filmen sönder och samman beror på att det bitvis blir lite spännande. Bl a bjuds det på en nervig scen i filmens inledning som avslutas med svettig biljakt i öknen. Ridley Scott är en duktigt regissör, punkt. Dock krävs det att han får ett bra manus att jobba och jag tycker att Body of Lies är ett exempel på när manus inte håller måttet.

En annan ljusglimt är Oscar Isaac (!) dyker upp i en liten biroll. Jag kände först inte igen honom men sen trillade poletten ner. Issac är ju från Guatemela men här spelar han irakier. Dessutom har vi britten Mark Strong som spelar spionchef från Jordanien. Oh, well.

Ska jag avsluta texten med nåt positivt? Nej, det blir nåt negativt istället. Man har valt att slänga in en kärlekshistoria mitt i allt. Det funkar inte alls utan det känns bara krystat och fånigt när Leo börjar flörta och sen blir kär i sin jordanska sjuksyrra.

Ett annat konstigt och återkommande inslag i är när Crowe pratar i telefon med Leo samtidigt som han t ex ska lämna sina barn på dagis. Jaha, filmmakarna vill visa på det absurda i kontrasten mellan Crowes livspussel och Leos livsfarliga jakt på terrorister. Aha, jag förstår.

Jag vet inte riktigt vad filmen vill säga men det handlar väl om att min fiendes fiende är min vän, att man aldrig kan vara säker på vem som är vän eller fiende, att lokala spionmyndigheter kanske är bäst lämpade att fånga in terrorister i sina egna hemländer och att USA nog gör bäst i att samarbeta med dessa myndigheter, och att allt övervakas via satellit eller drönare.

Speciellt spännande blev det aldrig, förutom den inledande scenen med ökenbiljakten.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Kolla nu in vad Filmitch delar ut för dom till Body of Lies.

Imorgon handlar det om en ny film för stackars Filmitch-Johan. Förhoppningsvis uppskattas den mer. Jag själv tycker det är en riktigt bra film i alla fall.

The Water Diviner (2014)

filmspanarna_kvadratFredrik från Fredrik on Film valde maj månads filmspanarfilm och han valde givetvis den nya Mad Max… Russell Crowe-filmen The Water Diviner. Jag hade inte hört ett dugg om The Water Diviner. The Water Diviner? Vad var det för titel? Diviner? Vad betydde det? Det skulle tydligen handla om Russell Crowes rollfigur Joshua som letar efter sina söner som dött i första världskriget i Turkiet.

Filmen inleds i Australien där Joshua letar efter vatten ute i outbacken. Hans fru letar efter kraft att överleva och anklagar sin man (och sig själv?) för att deras söner tog värvning och åkte till Europa för att kriga mot turkar. Till slut känner sig Joshua tvingad att åka till Turkiet och Gallipoli (eller Çanakkale på turkiska) för att ta hitta sina söners kroppar så att ska få en ordentlig begravning.

Det här låter ju väldigt dramatiskt, episkt och sorgligt. Hmmm, ja, det är bitvis det (och kanske lite tråkigt också). Crowe, som här gör sin regidebut, lyckas dock inte få till en film som funkar som helhet. Mitt i allvaret har han slängt in en krystad kärlekshistoria mellan Joshua och hotellägarinnan Ayshe (Olga Kurylenko) i Istanbul. Dessutom försöker han även avhandla kvinnors situation i det patriarkala och muslimska Turkiet.

The Water Diviner

Förutom ovanstående förekommer det även inslag av en sorts magisk realism där Joshua verkar uppvisa övernaturliga förmågor. Han kan hitta vatten. En water diviner är förresten just en slagruteman. På ungefär samma sätt som när han letar efter vatten vet han, bara vet, var sönerna finns. Vad var poängen med detta inslag? Jag säger inte att det var ett dåligt inslag men på ett sätt så bidrog det till filmens spretighet.

I mina ögon är det bästa med filmen Joshuas relation till de turkiska militärer, en major (Yilmaz Erdogan) och en sjungande sergeant (Cem Yilmaz), som han får hjälp av i sitt desperata försöka att hitta sina söner. Det som gör relationen intressant är att de var varandras motståndare under första världskriget. Nu hjälps de åt, först i sökandet efter sönerna och sedan i strider mot invaderande greker (klyschigt ondskefulla greker måste påpekas). Det känns tydligt att Crowe vill lyfta fram turkarna som nobla (eller komiska, se sergeanten!) krigare, ungefär som Ridley Scott gjorde i Kingdom of Heaven och Jan Guillou i Arn-böckerna/filmerna (och då gällde det förstås Saladin & Co).

The Water Diviner, filmen om slagrutemannen Joshua, är en helt ok rulle men den hade mått bra av ytterligare en manusbearbetningsrunda för att få fokus på vad det egentligen var man ville berätta.

    

Efter filmen konstaterade vi filmspanare att det inte görs så många filmer om första världskriget, även om de förstås finns (Un long dimanche de fiançailles för att nämna en). Vi lade fram olika orsaker till detta. Första världskriget var mer invecklat och det är svårare att utse en tydlig skurk. Det tog egentligen inte slut utan ledde fram till andra världskriget 20 år senare. Kriget i sig var till stor del ett statiskt skyttegravskrig som kanske inte blir det mest spännande på vita duken.

Så vad tyckte nu de andra filmspanarna om The Water Diviner. Hittade de den där källan eller klev de på en trampmina?

Fredrik on Film
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den?

Proof (1991)

decadesEn positiv sak med Henkes och Christians deceinnieprojekt är att det inte är jag som väljer de gemensamma fredagsfilmerna. Nej, det sköter de båda själva, efter intrikata och långa diskussioner har jag förstått. För mig är det lite som en present att få en film tilldelad till mig som jag ska se och skriva om. Det är som en filmutmaning i miniformat varje fredag. Det allra bästa är när det är en film som jag inte ens visste existerade. Då får jag den där mysiga känslan av att gå på filmfestival. Du kliver in i salongen och i princip det enda du vet om filmen är titeln och kanske några av skådisarna. Vad väntar? Bu eller bä? Precis så var det med den australiensiska filmen Proof från 1991.

Proof. Jag hade aldrig hört talas om rullen. Det enda jag visste var att Hugo Weaving och Russell Crowe skulle vara med. Jag visste inte om det var ett drama, en komedi, en thriller. Det var faktiskt riktigt spännande att slå sig ner i filmsoffan och låta filmen rulla igång.

Det visade sig att Hugo Weaving spelar Martin, en blind man som går omkring med en kamera och fotograferar sin vardag. Att ta bilder är för Martin ett sätt att se den verklighet han inte kan se. Han tar sina bilder och sen ber han personer i sin närhet (de få som finns) att beskriva dem. Det här har Martin sysslat med ända sedan han fick en kamera som barn.

Proof

Martin har en anställd hushållerska, Celia (Geneviève Picot). De har ett komplicerat förhållande och det pågår hela tiden ett maktspel mellan de båda. Martin avskyr henne men samtidigt låtar han henne vara kvar. Jag ska inte gå in mer på varför deras relation var som den var men det var i alla fall mycket intressant. Celia är oftast den som beskriver Martins bilder för honom. Men inga tjänster är gratis…

En dag träffar Martin av en slump på Andy (en ung och smal Russell Crowe). Andy är en happy-go-lucky-snubbe som jobbar på en restaurang. De två blir vänner och ett triangeldrama mellan Martin, Andy och Celia tar sin början.

Haha, vilken positiv överraskning det här var! Så rackarns roligt. Filmen inleds som en mysig indiekomedi. Hugo Weaving har en underbar skön torr stil och hans samspel med Crowe gör filmen till en sorts buddy-film. Sekvensen med Andy och Martin på drive-in-bio var helt underbar. Ja, det är klart man kan gå på bio även om man är blind. Jag skrattade högt, helt oväntat. Jag fick en mysig The Station Agent-känsla. Skönt. Lustigt också att Martin skrattar precis på samma sätt som Agent Smith från The Matrix.

Efter en inledning som går i ”må bra”-stil så blir filmen sen även gripande och tänkvärd när vi får veta mer om Martins bakgrund och hans relation till sin mor. Varför är det så viktigt för Martin att ta sina bilder och få dem beskrivna för sig på ett sanningsenligt sätt?

Ja, det här var verkligen en positiv överraskning. Proof är en rolig, intressant och bitvis rörande film om tillit, brist på tillit, sadism och maktförhållanden.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Kolla nu in vad decennie-spanarna Henke och Christian tyckte om Proof. Blind kärlek?

Movies – Noir
Fripps filmrevyer

Noah (2014)

Gubben Noak

Gubben Noak

En av anledningarna till att jag till slut gick och såg Noah på bio stavas Darren Aronofsky. Den mannen har inte gjort en dålig film. Så är det bara och det vet ni. Varför skulle hans nya film vara sämre? Visst, den har en större budget vilket ju kan innebära jobbiga filmbolagsrepresentanter som lägger sig i och försöker göra filmen mer publikvänlig och därmed sämre. Visst, det är en film som bygger på en historia från Bibeln med allt vad det kan innebära i form av moralpredikan eller religiös propaganda.

Men just att det var en story från Bibeln gjorde mig faktiskt mer sugen på att se filmen. Jag har alltid gillat mytiska fantasyberättelser och jag kände att det skulle bli intressant att se vad Aronofsky skulle hitta på här.

Vad har då Aronofsky hittat på? Jo, han har tagit den bibliska berättelsen om Noa och fokuserat på familjedramat. Det känns som han har funderat på hur det faktiskt skulle ha fungerat när Noa beslutade sig för att bygga sin ark. Hur reagerar hans familj, frun (Jennifer Connelly), sönerna Sem, Ham och Jafet samt adoptivdottern Ila (Emma Watson)? Och hur ska Noa hanterar om och när andra människor (förutom den närmsta familjen) vill åka med på arken?

Noah är inte en dålig film men jag skulle nog säga att det är hans svagaste hittills. Hans debut Pi var det dock väldigt länge sen jag såg så den kan jag inte uttala mig om egentligen. Aronofskys approach till filmen ligger i tiden, eller är kanske lite passé till och med. Upplägget påminner om hur Christopher Nolan tog sig an Batman. Det ska kännas realistiskt och rått. Realistiskt undrar ni? Ja, faktiskt. Det förekommer givetvis fantastiska inslag som t ex de fallna änglarna som förvandlats till stora Sagan om ringen-enter fast av sten. Själva syndafloden i sig är väl också lite överdriven. 😉 Ändå känns inte historien riktigt som en fantasyberättelse, som t ex en film som Clash of the Titans, även om Noah förstås är fantasy i högsta grad.

Filmens första halva funkar riktigt bra. Noa ser syner om den kommande floden. Arken byggs. Djuren anländer. Noas familj är med på noterna och hjälper till men en del av familjemedlemmarna börjar funderar på vad som händer när de väl är ombord på arken. En krigisk stam ledd av en ättling till Kain anfaller. Sen när väl floden kommer så utspelar sig slutdelen av filmen ombord på arken och filmen blir då lite seg och instängd. Här ville jag ha lite mer majestätisk känsla med en ensam ark på en stor ocean. Men Aronofskys har som sagt fokuserat på familjedramat. Det absoluta slutet lämnar kanske en del att önska, men, återigen, fokus är på relationen mellan Noah och hans fru och barn.

En rolig idé är att den värld som Noa lever i är en postapokalyptisk värld. En mer avancerad värld med gruvdrift, kännedom om hur man framställer metaller osv, har funnit men förgåtts pga människans girighet. Well, det är ju därför som Gud (eller The Creator som han kallas här) vill boota om Jorden.

Slutligen finner jag det märkligt att IMDb listar Noah som ett Action-Adventure-Drama och utelämnar den uppenbara genren Fantasy. Är de rädda att få bokstavstroende kristna på halsen om de hävdar att det som gestaltas i filmen är nån form av hittepå, månntro?

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tom

Man of Steel

Så bekymrad

Så bekymrad

Titel: Man of Steel
Regi: Zack Snyder
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Mannen av stål är tillbaka och den här gången ska vi vara mörka. Till skillnad från Marvels filmer som ju, i alla till en ganska stor del, litar på humor så ville DC förmodligen bryta av mot det och vara mööörka, precis som man varit i Dark Knight-trilogin. Den förra supermannenfilmen Superman Returns var faktiskt en film som jag uppskattade när jag såg den på bio när den kom. I den nya rebooten Man of Steel berättas hela historien från början eeeeen gång till. Det som kanske sticker ut är att en ganska stor del faktiskt utspelas på Krypton innan det går käpprätt för den planeten. Vi får träffa Kal-Els pappa Jor-El (Russell Crowe) som försöker övertyga De Äldste att Krypton håller på att gå under och att man måste evakuera. De Äldste är i förnekelsefasen, general Zod (Michael Shannon) dyker upp, tumult uppstår, Jor-El och hans fru skickar sin nyfödda son till Jorden. Nu kan historien börja.

Min första tanke var: är det här en uppföljare till The Chronicles of Riddick? Miljöerna på Krypton tyckte jag påminde väldigt mycket om den filmen. Överdådigt, kitschigt men snyggt. Och visst fanns det nåt biologiskt levande över designen av Krypton, rymdskeppen och de där flygande kommunikationsdroiderna. H.R. Giger, någon? Det fanns även likheter med Asgård från Marvel-filmen Thor. I Man of Steel är dock kitschigheten något nedskruvad. Jag tänkte också på Avatar då Jor-El plötsigt rider på en flygande drake eller vad det nu var för djur/insekt. Det känns aningen fånigt att den hade en chans mot Kryptons rymdskepp då den inte ens sprutade eld.

Min andra tanke, när Krypton-delen var slut, var: hmm, jag gillar det här, det är som en mix av Wolverine och tv-serien om Hulken. Clark är en vandrare, en drifter, som försöker hitta sig själv. Han går från jobb till jobb. Han kan inte låta bli att hjälpa till när någon (eller många) är i fara. Det som saknas lite var kanske att han aldrig riktigt behöver göra några svåra val, som t ex att välja mellan vilka han ska rädda. Nu handlar det mer om om han ska avslöja sina superkrafter eller ej, och det gör att insatsen inte är lika hög (inga ”stakes” som Filmspotting brukar säga).

”Can’t I just… keep pretending I’m your son?”
”You ARE my son”

Badass

Filmens badass

Jag gillade inledningen och flashbackscenerna då vi får se Clark som barn och hur han hanterar att han har superkrafter. Det var som en extrem pubertet. Massor med intryck, massor med känslor, massor med krafter. Här påminner filmen en del om Spider-Man-filmerna. Jag gillade Amy Adams. Hon har blivit lite av en favorit. Hon känns som ett lite annorlunda val här kanske men jag tycker hon funkar. Vi hade kunnat få Jessica Biel och det hade varit lite… blekt. Jag gillade hur filmen såg ut och hur effekterna såg ut. Här fanns inga fel egentligen.

Var fanns det fel? Ja, ett problem är att filmen helt enkelt är för lång. Eftersom fajterna mellan general Zod och Stålmannen saknar spänning (både Zod och Super är i princip odödliga!) så är det coolt och häftigt men tyvärr även segt. När man ena sekunden är uppe och slåss på en satellit och nästa sekund är tillbaka på Jorden inne i en tågstation så blir det liksom… ospännande, hur visuellt häftigt det än nu är, Zack. Det som livade upp en del var Zods kvinnliga kollega Faora-Ul som spelas av tyskan Antje Traue, som jag faktiskt sett tidigare i sf-rullen Pandorum (men titta!: av en slump så skrev jag om Pandorum igår).

Ni märker att jag ägnat en stor del av recensionen åt att jämföra med andra filmer. Det beror på att filmen knappt har en egen personlighet. Det är blek film, en film som försvinner ur medvetandet. Ni vet såna där figurer som man kan se i bilder med ett kaotiskt mönster om man tittar på bilden på rätt sätt. Så länge man håller rätt fokus så ser man den där hunden (eller vilken figur det nu handlar om) men så fort du tappar koncentrationen så blir det bara ett virrvarr av mönster som inte säger något. Ungefär så är det med Man of Steel. Jag känner att jag börjar tappa greppet om filmen. Den börjar försvinna bland alla andra liknande superhjälteactionfilmer. Därför blir betyget en trea, varken mer eller mindre.

3/5

State of Play

Titel: State of Play
Regi: Kevin Macdonald
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

State of Play är en journalist-thriller med inslag av konspirationsfilm. Russell Crowe gör den sunkiga murveln som, lite mot sin vilja, paras ihop med Rachel McAdams (Dagboken) av chefen spelad av Helen Mirren. Det som ska undersökas är ett dödsfall som har en koppling till en känd ”up and coming” politiker (tyvärr spelad av Ben Affleck). Jag brukar (nästan alltid) gilla konspirationsfilmer och State of Play har hela tiden en nerv. Jag kände mig övervakad medan jag såg filmen, vilket helikoptrar, bilder från övervakningskameror, och musik bidrar till. Visuellt är det väldigt snyggt och sterilt, vilket bidrar till den lite obehagliga stämningen.

He, det finns nåt romantiskt över det här med undersökande journalister. De är envisa, påstridiga, representerar liksom den lilla människan, och tar vid där polisen inte längre bryr sig. Crowe är utmärkt i sin roll som just den journalisten. Sen gillade jag även Robin Penn Wright (som trots ganska lite speltid gör något med sin roll). McAdams kanske är aningen för klämkäck med sina smilgropar men ändå ok. Affleck: nja. Filmen handlar en del om papperstidningen vs Internet och papperstidningens förestående (?) död. Filmens hela känsla påminde en hel del om The Wire. Fotot och sättet att berätta påminde om hela den serien, och i den femte och sista säsongen av The Wire fokuserar man på just tidningsmediet. State of Play är trots en del journalistromantik och klichéer spännande och klart sevärd.

4-/5

PS. Själv gillar jag verkligen att läsa pappers-DN till frukosten, men en sak som kändes aningen fånig i filmen var att Spoiler man höll på med antika ”stoppa pressarna”-fasoner när den stora nyheten skulle publiceras i slutet. Kändes lite fånig då man idag självklart skulle publicera direkt på nätet Spoiler slut men jag antar att det var ett sorts inlägg i debatten.

The Next Three Days

Titel: The Next Three Days
Regi: Paul Haggis
År: 2010
IMDb
| Filmtipset

The Next Three Days är en helt lagomt perfekt thriller med Russell Crowe i en sån där roll som Harrison Ford gjorde för tjugo år sen. Dvs en vanlig man i en ovanligt jobbig och spännande situation. Det är välgjort och mot slutet nervpirrande. Hela tiden planteras små saker som förr eller senare dyker upp och får betydelse. Man ska tänka: aha, det var därför han klippte hål i det där stängslet eller aha, just det hon hade ju diabetes. Och jag sväljer det. För mig gick den här filmen förbi mig, liksom under radarn, när det gällde att se den på bio. Jag minns inte ens att den hade premiär.

Jag gillar att Crowes rollfigur har många problem, att han kämpar med sig själv. Filmen är inte riktigt som andra thrillers av samma typ. Här tar saker tar ibland en annan utveckling än den man tror. Saker går fel. Mycket hinner hända. Mot slutet får vi en klassiskt polisjakt och de vanliga vändningarna, en del såg jag komma redan när de planterades. Men, men, jag gillade det ändå. Det är som när man åker berg-och-dal-bana. Man vet vad som väntar men ändå känner man det i magen och gillar det.

4-/5

PS. Jag hade kunnat skriva mer om handlingen och att filmen bygger på ett franskt original som man givetvis ska tycka är mycket bättre. Men det gjorde jag inte. 😉

Cinderella Man


Fiffi på
Fiffis filmtajm och jag har roat oss med att se och såga Ron Howards film om en amerikansk boxningshjälte, Cinderella Man. Förutom filmen som sådan får sig även Renée Zellweger en rejäl släng av sleven. Nu ska väl sägas att när det gäller själva filmen så tog Fiffi fram den stooora motorsågen medan jag nöjde mig med en fin lövsåg. Våra recensioner/sågningar hittas på Fiffis filmtajm.

Så. Det var i alla fall 2010 års sista inlägget!

%d bloggare gillar detta: