Sunshine (2007)

I väntan på hyllningen av Luc Bessons senaste film (en hyllning som dyker upp här på bloggen på onsdag) så skickar jag ut en gammal preblogg-text om en annan science fiction-rulle. Jag tror Sunshine är en ganska uppskattad film. Själv tyckte jag inte den var så strålande. Texten skrevs i maj 2007.

Solen håller på att slockna. Ett rymdskepp med etniskt mixad besättning skickas för att nuka solen till liv igen, sju år efter det första försöket som misslyckades. 28 dagar senare som ju är en sorts sci fi-skräckis tyckte jag var helt ok. Här har Danny Boyle gjort – eller snarare borde ha gjort – en ren sci fi-thriller. Nu verkar det som att han (min kommentar: eller om vi ska skylla på manuset av geniet Alex Garland?) inte kunde låta bli att blanda in skräck mot slutet vilket blir filmens fall. Fram tills dess ligger filmen på en stabil trea. Det är snyggt, tajt stämning, hyfsade skådisinsatser (där Cillian Murphy skiner mest). Dock gick det inflation i snygga mäktiga klipp med rymdskeppet som sveper förbi framför kameran. Sen var det lite tråkigt med det vanliga upplägget där en efter en av besättningen går åt. Och sen slutet då… haha, ja, det blev nästan lite kalkon där.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

X-Men: Apocalypse (2016)

X-Men ApocalypseJajamän, världen kan tydligen inte få nog av superhjältefilmer, och jag tackar inte nej. Oftast får man sig en underhållande och maffig stund på bio. Men visst, en antydan till Marvel-fatigue känner vi nog lite till kvinns.

X-Men: Apocalypse heter alltså den senaste skapelsen i X-Men-serien. Filmen utspelas 20 år efter händelserna i First Class och 10 år efter det som skedde i Days of Future Past. Det lustiga är att alla i filmen ser ut precis som de såg ut i First Class. Hmm, märkligt, då det ju faktiskt gått 20 år. Jag kan förstå det när det gäller Mystique (som ju är en hamnskiftare) och i viss mån Wolverine (vars kropp ju har en självläkande egenskap, eller snarare: den är självläkande). Men de andra? Not so much. Nåja, det kanske är en petitess, men visst är det märkligt?

Handlingen? Ja, vi har en gammal egyptisk gud som efter flera tusen år i dvala vaknar till liv och då (givetvis) vill ta över världen. Den där guden är i själva verket en mutant (världens första!) vid namn En Sabah Nur a.k.a Apocalypse. Nu är det upp till Charles Xavier och hans uppbåd och stoppa apokalypsen. Ja, Apocalypse vill alltså se världen brinna och sen se mutanter styra över den och de människor som finns kvar. Till sin hjälp har han de ”fyra ryttarna”, dvs fyra mutanter som han värvar genom att tala till deras bitterhet på mänskligheten och lova världsherravälde. En av dessa fyra visar sig bli Magneto, som i filmens inledning tror sig kunna leva svenssonliv i Polen. Var jobbar han? På en metallfabrik förstås…

Förutom en vaknande mutantfarao får vi även se krafterna vakna hos en viss Scott Summers (spelad av Tye Sheridan från bl a Mud, yay!). Ni som kan er X-Men vet att det ju är Cyclops. Den unge herr Summers möter vi i skolan under en lektion. När det plötsligt börjar klia nåt fruktansvärt i ögonen blir han tvungen att springa ut på toaletten. En mobbare följer efter för att… mobba. Det skulle inte mobbaren ha gjort. Jag gillade just den här scenen. Jag är ofta förtjust i dessa origin stories. Många andra, efter vad jag hört, är ganska less på just detta och vill se nästa steg när karaktärerna redan är etablerade. Men jag trivs alltså.

Nu är inte X-Men: Apocalypse historien om Cyclops ursprung. Det är förvisso en del av filmen, men en ganska liten del. Det är mängder av andra personer som ska presenteras och få sin lilla bit av kakan. Vissa känns roliga och som att de har betydelse, andra inte.

Ett exempel på en rolig figur är den blåfärgade tyske teleportören Kurt Wagner a.k.a Nightcrawler (Kodi Smit-McPhee från bl a The Road, yay!). Kurt är alltså en bortkommen ung (blå) tysk i USA och fungerar som komiskt element i filmen. Bl a har han aldrig hört talas om vad ett Mall är för nåt och det skämtas om detta. Tydligen finns det även en ganska lång scen som spelades in där de unga mutanteleverna (Jean Grey, Cyclops, Jubilee och Kurt) från Professor X:s skola snor en bil och åker till 80-tals-gallerian där de spelar spel, tittar på skivor och dricker milkshakes. Jag kan tycka att det var lite synd att hela den scenen inte kom med i den slutliga filmen. Nu fick vi bara se när de kom ut från en visning av Return of the Jedi och skämtar om den sista filmen i trilogier (meta!).

En karaktär som inte funkade utan istället kändes onödig var Rose Byrnes CIA-agent MacTaggert. I alla fall var det så mot slutet av filmen. I början förekommer några ganska underhållande ”romantisk komedi”-sekvenser med Xavier inblandad. Men därefter det så står hon mest vid sidan om eller behöver skyddas då hon ju inte har några superkrafter. Kanske hade jag gillat henne mer om jag hade haft First Class mer färskt i minnet eftersom det görs många callbacks till den.

Oscar Isaac? Hur funkar han? Va? What? Jo, det är faktiskt Oscar där under ett tre meter tjockt lager med blåsmink. Han spelar alltså skurken Apocalypse. Jag tyckte han var helt ok. Han hade en del roliga scener där han kom med några nedtonat roliga kommentarer. Det som slog mig var att han som skurk var väldigt lugn. Kanske berodde det på att han var flera tusen år gammal. När nån pratade emot honom så nickade han bara på huvudet som nån mafioso i Chicago, och antingen lät han personen hållas eller så dödade han den genom att förvandla golvet till sand med en handviftning.

I slutändan så var det ändå inte så mycket Isaac kunde göra med sin roll under allt smink.

Det bästa med filmen är som vanligt, när det gäller X-Men, de moraliska dilemmana som uppstår… nej, förresten, stryk det. Det bästa är relationerna mellan karaktärerna, främst då mellan Xavier och Magneto. Det är samma visa som i alla andra filmer, men främst i den senaste trilogin. Det är nästan löjligt hur ofta man (tydligen) kan återupprepa samma sak, om och om igen. Xavier försöker få Magneto att förstå att han är god innerst inne och inte behöver låta sin mörka sida (the daaark side) ta över.

Det märkliga är att jag, precis som under Days of Future Past, plötsligt under vissa scener kände hur det blev väldigt dammigt i rummet. Hur är det möjligt? När vi även har en blåsminkad Oscar Isaac-smurf pratandes med en fånig Bane-röst? Att vi har bägge sakerna i samma film alltså. Både bra rörande drama och nåt som gränsar till camp. Om inte annat visar det kanske att filmmakarna har tryckt in för mycket i filmen, som klockar in på nästan 2,5 timmar.

Slutligen: Ja, den obligatoriska scenen med Quicksilver var en av filmens höjdpunkter även om det i mångt och mycket var en repris av det vi fick se i Days of Future Past. Bättre musik här dock.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tombetyg_tomsep

Quiz: Jag hittade en alternativ poster från filmen. Vilken annan science fiction-film får den dig (eller åtminstone mig 😉 ) att tänka på?

Uppdatering: Svaret på min fåniga quiz var den här bilden…

Stalker

…som vi alltså hämtar från Andrej Tarkovskijs Stalker.

28 Weeks Later (2007)

28 Weeks LaterJag hade inte så höga förväntningar när jag satte mig ner i soffan för att kolla in 28 Weeks Later. Visst, 28 Days Later gillade jag men den saknade nåt för att få ett toppbetyg. Sen hade jag hört att den här uppföljaren till viss det skulle fokusera på barn, och det är ju alltid lite vanskligt.

28 Weeks Later utspelar sig alltså som titeln antyder 28 veckor efter att smittan brutit ut och hela Storbritannien har isolerats. Till slut har de smittade dött av svält och NATO-styrkor kontrollerar säkerheten. Nu är det dags att börja bygga upp samhället igen. Vissa personer tillåts komma tillbaka till London i vissa skyddade zoner, däribland Tammy (Imogen Poots från nyss aktuella Green Room) och Andy (Mackintosh Muggleton, hehe, vilket namn, som taget ur Harry Potter!). Deras pappa Don (Robert Carlyle, Begbie från Trainspotting, yay!) har lyckats överleva och kan nu återförenas med sina barn som var utomlands när katastrofen började. Mamman klarade sig dock inte. Eller? Muahahaha.

Jag älskade den här rullen! Jag säger det direkt så vet ni. Den börjar med en prolog som utspelar sig under smittospridningens inledning. Ett illavarslande lugn råder i ett hus dit några personer tagit sin tillflykt för att komma undan de galna smittade. Sen knackar det på dörren och vi går från 0 till 190 på några sekunder. En oerhörd spänning skapas med enkla medel. Jobbiga beslut måste fattas, The Walking Dead-style.

Den där prologen var intressant. Den sätter upp handlingen för resten av filmen. Det som händer här får stor betydelse för vad som komma skall. Speciellt Don får mycket att brottas med, speciellt när han senare får träffa sina barn. Dessutom får man klart för sig att om man blir biten av en smittad galning så har man bara några sekunder på sig innan man själv har förvandlats till en gurglande best. Det är inte som i The Walking Dead där det kan dröja en hel febrig natt innan du dör och sen återuppstår.

Förresten, om ni vill se en bokstavlig dödskyss så får ni exempel på en sån här, i en mycket otäck men bra scen.

Fasiken vad bra detta var! Tempot är högt. Ibland är det frenetiskt klippt och filmat med tokskakig kamera men det är stilfullt gjort, nästan vackert, och har ett syfte. Stämningen som förmedlas är kolmörk och förvirrande. Jag tycker det hela påminner om Steven Soderberghs Contagion fast med mer skräck och action. Svinbra.

Medan jag såg på filmen kunde jag inte låta bli att förvånas över vilken rackarns skådisensemble filmen har. Först har vi alltså Carlyle och Imogen Poots (som kanske inte var så känd vid den här tiden? Hon kanske fortfarande inte är så känd, men jag gillar henne.) Sen dyker Stringer Bell från The Wire (yay!) upp, dvs Idris Elba. Han får inte så mycket att göra men han är där. Rose Byrne är med! Jeremy Renner är med! Och sist men inte minst, eller kanske minst, Link från The Matrix-uppföljarna, dvs Harold Perrineau.

Alex Garland som skrev 28 Days Later är med som procucent. Garland verkar vara en sån som bara gör eller är inblandad i bra saker. Det kommer ett exempel till om ett tag här på bloggen. 28 Weeks Later får nästan toppbetyg!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Neighbors (2014)

filmspanarna_kvadratFörra gången Markus från Har du inte sett den?-podden valde filmspanarfilm blev det After Earth. Ett bra val då det gav upphov många härliga nitpicking-diskussioner och sågningsrecensioner. Skulle det bli succé igen? Valet kändes självklart. Vi skulle se Neighbors eller Bad Neighbours (brittisk skolengelska!) som den heter utanför USA. Vi icke-amerikaner kanske annars skulle tro att det som vi får ta del av i filmen är ett normalt beteende i USA grannar emellan.

Efter att tänkt på filmen i fem minuter kom jag fram till att det fanns fem saker jag gillade:

Bebisen var söt

Baby

Det förekom en del sköna partyscener, bl a en hyfsad dansuppvisning där Seth Rogen lät det dallra

Dancing
Zac Efron och Dave Franco hade några bra scener när de faktiskt pratade och inte höll krystade frat boy-tal som i denna scen

Zac and Dave
Dave Franco var skrämmande lik Montgomery Clift

Monty and Dave
Det var lite kul när ett antal krockkuddar var i fokus

Air bag

I övrigt var det här inte min typ av film. Tyvärr. Det hade kunnat vara det, men det var inget som stämde, som självsvängde med mig. Skådisarna i de två huvudrollerna, Seth Rogen och Rose Byrne, har noll kemi. Allt känns krystat. När de ska vara coola inför fratpojkarna som flyttat in i huset bredvid (de dåliga grannarna alltså!) så sitter jag mest och skruvar på mig och vill att scenen ska ta slut. Kanske är det den känslan som filmmakarna vill förmedla? För mig var det ingen skön känsla. Det var som att se Janne ”Loffe” Carlsson rappa. Inte en skön upplevelse.

En sak jag har svårt för, märkte jag, är amerikanska manliga studenter, studentföreningar och deras aktiviteter. Jag minns att när jag pluggade på universitetet så hade jag även då lite svårt för det alltför studentikosa. Nu var det betydligt mer finess i Uppsala, och några roliga nolluppdrag utförde vi faktiskt. Bland studenterna i Delta Psi finns ingen finess. Alls.

Miljöerna vi hoppar mellan är frathus, bebishus, rektorhus och jobbhus. Det finns inget som binder samman varken miljöerna eller scenerna där. Filmen har inget flyt. Allt är bara staplat på varandra. Det förekommer några scener från Rogens jobb men vad dessa har i filmen att göra är ett mysterium, förutom att Rogen tvingas äta upp en joint för att inte bli påkommen av chefen med att röka på på jobbet. Apropå det. Tänk om han jobbat på en prom på floden Po. Då hade han rökt på på prom på Po. Hur som helst, nu börjar mina tankar varandra här märker jag…

Nu säger jag inte att filmen är en värdelös komedi. För mig var den dock det. Om den haft precis samma handling, precis samma skämt, men gjorts lite annorlunda så hade den kanske retat min skrattnerv. Vem vet?

Jag har inte så mycket mer att säga om den här filmen så jag slutar nu.

Betyg halv

Vad tyckte nu mina spanarkompisar? Var det grannlåt det här eller är det dags att kalla in Robert Aschberg?

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
The Nerd Bird (välkommen Cecilia!)
Fripps filmrevyer
Except Fear? (kom igen nu, Jimmy, skriv!)

The Place Beyond the Pines (2013)

RyanDirekt efter att jag hade sett The Place Beyond the Pines så var den definitivt på min topp-10-lista över förra årets bästa filmer. När jag, förhoppningsvis ganska snart, sammanfattar året så tror jag den kommer att vara kvar där. Filmen är en episk treaktare där vi först träffar allas vårt gosedjur Ryan Gosling som spelar en motorcykelåkande cirkusartist som lockas in i kriminell verksamhet. Filmen andra akt zoomar in på en polis spelad av Bradley Cooper och slutakten fokuserar på Goslings och Coopers barn och utspelas ett antal år senare. Många tycker att filmen tappar i slutakten men jag tycker den snyggt knyter ihop säcken och filmen bra. Filmen är en skådespelarnas film och förutom Gosling gör Eva Mendes en strålande insats. Me like.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom

Knowing

Titel: Knowing
Regi: Alex Proyas
År: 2009
IMDb
| Filmtipset

Nicholas Cage spelar en deprimerad högskoleprofessor som lever ensam med sin son efter att frun dött något år tidigare. När ett brev från en 50 år gammal tidskapsel från sonens skola hamnar i händerna på Cage blir han besatt. Brevet är nämligen fyllt med siffror som tycks ha förutsett en mängd katastrofer under de senaste 50 åren. Om Cage tolkat siffrorna rätt listar brevet även några katastrofer som ännu inte har hänt. Nu är det upp till Cage att försöka förhindra dessa.

Hehe, ja, vad ska man säga? Nicholas Cage känns krystad som vanligt. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det känns som om han går omkring och är ständigt bajsnödig. Regissör till detta spektakel är Alex Proyas som bl a gjort de klart sevärda Dark City och I, Robot. Början av filmen är mystisk, välgjord (ja, tekniskt sett så är hela filmen välgjord) och spännande. En sekvens som gjorde att jag fullständigt tappade hakan är en lång scen utan klipp där Cage hamnar mitt i en flygkrasch. Filmen är faktiskt sevärd enbart för denna fantastiska scen. Fick lite Children of Men-vibbar här.

Nå, men sen då? Ja, haha, efter ett tag ballar hela filmen ur och blir en kalkon. Inte en jättedålig kalkon men en kalkon. Proyas (eller snarare de tre manusförfattarna) mixar religion, kreationism, Disney/familjefilmskänsla, sci-fi och patriotism till en skrattretande soppa där Cage står mitt i smeten och försöker verka seriös. Fast jag gillade det ändå. Mot slutet sker det faktiskt lite oväntade saker och det hela är mörkare än jag väntade mig. Men det absoluta slutet är bara för mycket.

3-/5

PS. En sak som jag alltid, som svensk (?), tyckt är märklig är att en amerikan (i alla fall på film) så fort det börjar hetta till, tvångsmässigt från lådan på översta hyllan i garderoben jämt tar fram sin pistol. Det konstigaste kanske är att det faktiskt finns en pistol där.

%d bloggare gillar detta: