The LEGO Batman Movie (2017)

lego-batmanHur många skämt per minut klarar den mänskliga hjärnan? Eller i det här sammanhanget kanske enheten ska vara skämt per sekund! Jag konstaterar i alla fall att min egen, tydligen underutvecklade, hjärna inte klarar det skämttempo som hölls i den förra lego-filmen, The Lego Movie från 2014.

Apropå högt tempo så kom jag att tänka på rappare som spottar ur sig orden med blixtens hastighet. Imponerande — visst — men när man missar 90% av det som sägs så är det lite utan värde, åtminstone själfullt värde.

Men jag tycker ändå detta snabbpratande är coolt. Brukar inte auktionsutropare glänsa med detta också? Det är som en egen gren som har lite mindre med musik och mer med tävling att att göra. I slutändan är ju flyt, rytm och innehåll förstås viktigare än tempo när det gäller hiphop. Precis som när det gäller film.

Åter till ämnet för dagen: den nya lego-filmen, The LEGO Batman Movie. I den första lego-filmen dök den kappade korsfararen upp i en liten cameo. Många gillade den mörkröstade superhjälten så därför har han nu fått en helt egen spin-off-film.

Lädderlappen stortrivs med livet som hjälte i Gotham City. Han hyllas av alla och älskas av barnen. Ja, t.o.m. Jokern bedyrar sin (hat)kärlek.

Fast vänta. Är Bruce Wayne egentligen nöjd med tillvaron? Kanske inte. Efter uträttade stordåd åker han hem till sin grotta där han i sin ensamhet förlorar sig i gamla familjeporträtt med sina döda föräldrar, äter hummer, spelar elgitarr och tittar på Jerry Maguire. Hans enda sällskap (och kanske t.o.m. en vän) är betjänten Alfred.

Master Bruce har helt enkelt problem med knyta an till andra. Hellre sura solitärt än riskera att förlora en nyfunnen vän.

Men när Jokern iscensätter ännu en sinister plan tvingas Lädderlappen en gång för alla se sina problem med närhet till andra i vitögat.

När jag beskriver handlingen så låter det som en ganska bra film. Jag brukar gilla filmer om människor som övervinner sina inre demoner. Men nu är The Lego Batman Movie först och främst en enda lång referensfest. Och det har aldrig varit min grej.

Filmen är en störtflod med populärkulturella referenser och skämt. Och det har som sagt aldrig varit min grej fullt ut. Jag kan uppskatta det på nån nivå men det blir aldrig roligt på riktigt för mig. Det är samma sak med mockumentärer.

Hur utnyttjar man då själva lego-konceptet här? Knappt alls skulle jag säga. Den lekfullhet och koppling till riktiga människor som leker med lego i verkligheten som ändå fanns i den första filmen finns inte här. The LEGO Batman Movie känns mer som en vanlig animerad actionkomedi som inte hade behövt innehålla just lego. Visst, det dyker upp några stora monsterfigurer från äldre tiders filmklassiker (gissa vilka?) som är byggda av lego-bitar. Men ändå, det går inte att komma ifrån, det här är en mer generisk och därmed mindre intressant film.

Om jag ändå ska berömma filmen så gillade jag inledningen med vår ensamma lädderlapp hemma i sin grotta. Äntligen kunde man andas ut och ta in filmen eftersom det inte var fem klipp per sekund. Tänk om man bara hade kunnat gå hela vägen och låtit scenen vid mikrovågsugnen tagit just den tid som Lädderlappen knappade in på timern.

Ett sista beröm. Min favorit bland röstskådisarna var helt klart Ralph Fiennes som Alfred. Vilken skönt len och stilla röst. ”Would That It Were So Simple”. Jag litar på honom. Nästan i Morgan Freeman-klass. Men varför spelade han inte även Voldemort?

Jag avslutar med lite negativt igen. Under filmens actionsekvenser zonade jag mest ut, förutom när jag nickade till (well, det är väl den ultimata utzoningen).

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

filmspanarna_kvadratThe LEGO Batman Movie var denna månads filmspanarfilm. Klicka på länkarna nedan om du vill få reda på vad de andra tycke. Var det bara min hjärna som överdoserade?

Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?

 

Apropå snabb rap/snabbt prat så har ni här tre klipp här som är lite roliga. Först en fyndig alfabetsrap, sen ett Guinness världsrekordförsök med kulspruterapparen Rebel XD, och slutligen en auktionsutropare som snackar som en banjo.

(Aha, det är alltså bryggeriet Guinness som ger ut Guinness rekordbok. Det förstod jag inte förrän just i detta nu. ”Fascinating!” som Mr Spock skulle ha sagt.)

Sin City

Titel: Sin City
Regi: Frank Miller, Robert Rodríguez & Quentin Tarantino
År: 2005
IMDb
| Filmtipset

Henke hade överraskande nog (för mig) Sin City på plats 8 på sin topplista över filmer från 2005, och det kunde jag ju inte låta passera obemärkt så därför kommer här min recension från 2006.

Jag hade en del förväntningar på Sin City då den fått mestadels höga betyg – i alla fall i de recensioner jag har läst. Tyvärr infriades inte förväntningarna. Filmen var för mig ett otroligt snyggt glänsande paket fyllt med unken tom luft. Efter ett ganska kort tag var jag less på de endimensionella karaktärerna, ultravåldet och det ytliga berättandet som inte berättade nånting alls. Fallet blev extra tungt då jag tyckte inledningsscenen med Josh Hartnett på balkongen med rödklänningen lovade riktigt gott. Även början på historien med Bruce Willis var ok, men sen nånstans så tappade jag intresset fullständigt. Både historien med Mickey Rourke och Clive Owen tyckte jag var ganska tråkiga. Bäst var utseendet på Nick Stahls karaktär efter att han blivit gul, det var som taget ur en installation av Paul McCarthy. Småkul var också Elijah Woods mystiska och för honom kanske lite annorlunda rollfigur. Jag uppskattade förstås också det uppenbart snygga och serietidningsrätta bildspråket, men det räcker inte till godkänt betyg i min bok.

2+/5

PS. Nick Stahls karaktär och de figurer som Paul McCarthy skapar i sina installationer platsar i Lika som bär-kategorin.

2 x Larry Clark (Kids och Bully)

I början av 2000-talet hölls musikfestivalen Popaganda vid universitetsområdet Frescati i Stockholm. Ett år så visade man även gratisfilm och ett tema var filmer av Larry Clark. Jag gick och såg filmerna Kids och Bully. Man visade även Clarks då nya film Ken Park men efter Kids och Bully så orkade jag inte se den trots att gratis borde vara gott. Här kommer omdömen/recensioner som jag skrev när det begav sig. Lite lustigt hur upprörd/häpen jag är över allt det drogrelaterade.


Titel: Kids
Regi: Larry Clark
År: 1995
IMDb
| Filmtipset

Larry Clarks film från ’95 blev rätt så uppmärksammad när den kom. Den skildrar ungdomars vardag i USA (och i Sverige?) med sex och droger in absurdum. Filmen fick mig att tänka på om det verkligen är så här. I såna fall är det rätt så sorgligt. Det handlar om två kompisar där den ene är hiv-smittad (fast han inte vet om det) och på jakt efter oskulder. Den andra är en loser på jakt efter nya droger att testa. En av hiv-killens erövringar får av en slump reda på att hon är hiv-smittad och försöker hitta honom innan nästa oskuld är övertalad. Det hela känns realistiskt men ändå känns det för mig som att titta in i en annan värld. Jag måste ha varit ett väldigt oskyldigt kid som barn, med tanke på den mängd droger som konsumeras filmen. En parentes: en av tjejerna i filmen spelas av samma skådis som är Edward Nortons flickvän i 25th Hour (min kommentar: Rosaria Dawson).

3/5


Titel: Bully
Regi: Larry Clark
År: 2001
IMDb
| Filmtipset

Bully vann bronshästen i Stockholm Filmfestival 2001 och delvis kan jag förstå varför. Det är en intensiv och otäck skildring av hur ett ungdomsgäng i Florida beslutar sig för att mörda sin kamrat Bobby, spelad av Nick Stahl (In the Bedroom och John Connor i kommande T3 (min kommentar: T3 var kommande då!)). Bobby beter sig illa mot de flesta men utåt och mot sina föräldrar ger Bobby sken av att vara en rätt så skötsam kille. Men det kunde inte vara mer fel. Bobby behandlar sin bästa vän Marty, spelad av Brad Renfro (Ghost World), som skräp. Han våldtar tjejer och beter sig allmänt som ett svin. Till slut får Martys flickvän Lisa nog och kommer på den ”geniala” idén att mörda honom. Även om Bobbys handlingar är vidriga så framstod detta som ännu värre. Det kändes som om de skulle lösa nåt vardagsproblem, när det i själva verket handlade om att ta en annan människas liv.

I hela filmen gör dessa ungdomar inget annat än att åka runt i sina bilar, rappa Eminem-låtar och irritera sig på att alla bra ord är bortklippta på MTV, röka på, svära, sätta på varann till synes helt utan kärlek, och slutligen mörda. En sak som gör att den här filmen får godkänt är att den bygger på en verklig händelse. Om inte, så vet jag inte vilken mening filmen hade haft egentligen eftersom det inte finns det minsta hopp, mänsklighet eller kärlek som man kan klamra sig fast vid.

Eftersom jag dagen innan hade sett Clarks film Kids som det inte finns speciellt mycket mer av mänsklighet i heller så kändes det verkligen som jag fick en överdos av jobbigheter av ta del av. Jag kan upplysa om att mordscenen ute i ett träsk är fullkomligt vidrig. Det värsta var att dessa ungdomar liksom inte råkar ut för dåliga saker utan de försätter sig själva i dessa situationer och sen bryr de sig till synes inte. Jag orkade inte med allt helt enkelt. Så även om Clarks nya film Ken Park, som tar upp liknande ämnen som Kids och Bully, förhandsvisades så kände jag att jag inte orkade se den helt enkelt. Vad gäller betyg till Bully så blir det en trea. Det är svårt att betygsätta en film som får en att må dåligt. Den har ju trots allt lyckats framkalla dessa känslor hos mig. Om det är nån annan som har sett Bully så kom gärna med kommentarer!

3/5

Addepladde har skrivit om och gillat Bully och det är mycket möjligt att även jag skulle ge den ett högre betyg om jag såg filmen idag. Den berör ju trots allt. Uppdatering: Addepladde har även sett Kids som han tyckte var bra men att den inte berörde som Bully gjorde.

%d bloggare gillar detta: